Nu är vi i Kielkanalen

Stora kramkalaset bröt ut när Ada igår letade sig in i hamnen Revenblue i tisdags. Bubbel och skratt. Vi har ju inte setts sedan i vintras när vi var i Lomma och hälsade på. Och så konstaterade vi att allt är Lottas fel – för utan henne hade vi inte lärt känna varandra. Vi fick en vansinnigt rolig kväll och satt i Nannys sittbrunn och tittade på allt folklivet. Onsdagen mötte oss med strålande sol och det blev morgonpromenad tillsammans med Eva. Fantastiskt fint att gå längs med vattnet och titta på alla båtar och allt var förvånande rent med tanke på att hela hamnpromenaden är ett enda stort festivalområde! Frukostäggen var färdigkokta när jag kom tillbaka från duschen så det var bara att sätta sig och njuta. Två bett in i äggmackan hördes ett tjut över hamnen. Evas mobiltelefon störtdök ner i vattnet när hon gick av båten. Och i mobiltelefonen fanns även semesterkassan i form av kontokortet! Hu – det är så lätt hänt. Vi sprang bort och Eva pekade ut var telefonen pluppat i och hon var inte direkt nöjd med sin egen prestation. Men det händer ju att man tappar saker – så är det bara. Att det var just inne i Kiel var väl i och för sig lite väl illa valt tillfälle men men. Jag lugnade Eva och Magnus frågade Andres hur djupt det var…. Så efter frukost var det bara att plocka fram dykarkittet. Tuber och allt togs fram och bars runt hamnbassängen. Det var bara tre meter djupt men om Magnus behövde leta så var det skönt att ha tuberna på plats. Vem vet vad som ligger på botten i Kiels hamn. Det kan ju vara allt från cyklar till kundvagnar därnere. Fast han började utan tuber men med våtdräkt och fenor och det var bra med facit i hand för han var inte under vattnet mer än max 5 sekunder när han gick ner första gången. Och det som bröt ytan först när han kom upp var Evas telefon i Magnus hand. Semestern räddad! Det är bra att ha en dykare i familjen! Sedan var det dags för dagens andra promenad av den längre sorten och denna gången till Citti marknaden. Dags att fylla Nanny med lite god dricka att ha på resten av semestern. Det var till och med så fiffigt att de levererade ner till båten men på grund av festivalen fick de inte köra ända fram så vi fick konka lite trots allt. Kvällen tillbringades hos Ada där vi hade planeringsmöte. Många åsikter högt och lågt om när det var som mest gynnsamt att gå ut genom Brunsbuttel. Festivalen fortsatte på kajerna och nu var vi ärligt talat lite trötta på allt konstant ljud. Torsdagen kom och nu var det slussdags. Min stora skräck var ju att vi skulle tvingas att slussa i den nya slussen tillsammans med något megaskepp. Och så blev det såklart…. När vi väl förstod att det var där vi skulle in så gick det fort. Upp långsides av jätten och ner på trästockarna. Klätterturen upp för slussväggen för att betala avgiften var obehaglig men det gick ju bra. När killen framför mig började springa så gjorde jag samma sak… För det har vi förstått. Gör som de andra så blir det bra. 12€ blev vi av med för att jag påstod att båten var 10 meter och när jag tog mig ner för den slippriga stegen igen så ringde klockan för att portarna öppnades. DÅ började rallyt. Den lilla snipan längst bak och och en mindre skuta släppte alla tampar och gasade i full fart om alla precis när alla släppte sina förtöjningar. Vi tog oss ut i sakta mak och kände det inte som att vi hade det så bråttom.Solen sken ju och vi skulle bara gå till Rendsburg. På något sätt kändes det ändå inte som vi slussat eftersom vi inte ens kände av någon vattenströmmning eller höjdskillnad. Vi stannade en liten bit innan Rensburg i en mindre och grönskande hamn som heter Schreiber vid en ö som heter Rader. Här fick vi också fyllt upp på diesel. Helt dött – jätteskönt! Nu när åskan och haglet rullar in ligger vi gott förtöjda och tar en kaffe i Nannys sittbrunn. När åskan sedan dragit vidare ska grillen fram för i kväll bjuder Nanny Ada på middag 🙂

Bookmark the permalink.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *