150608-150613 Caledonian Canal

Vi stannade två nätter i Inverness i Seaport Marina. Bara en natt ingick i kanalavgiften så vi fick hosta upp lite extra pengar men det var det värt. Dessutom så hann vårt skiljerelä anlända till marinbutiken så att vi kunde lösa ut det. Sedan var det ju inte helt fel att solen och sommaren bestämde sig för att anlända till Skottland samtidigt som vi 🙂 Onsdagsmorgonen började med en svängbro och fyra sammanhängande slussar i en trappa. Slusskillarna är otroligt hjälpsamma och vi var fyra båtar som gick igenom utan större mankemang. Visst det var lite skrik och hojt här och där när någon tappade avhållet på en tamp och inte orkade hålla emot men vi kände oss ganska trygga i det vi gjorde. Slussvanan från Holland kändes trygg att ha med sig men här är det mycket mer ström och kraft i slussarna eftersom vi stegen i slussarna är mycket större. När vi kommit upp i den första slussen så stannade jag på land och “ledde” Nanny längs med väggen in i nästa sluss. Självklart så körde ju Magnus samtidigt och jag kunde inte låta bli att fråga slussvakten varför jag inte fick vara kvar ombord och kasta upp tampen igen istället. Det hade känts enklare, tyckte jag, framförallt eftersom jag har hiskeliga problem med höjder och att springa längs med ett stup på en 5-6 meter är inte direkt min favoritsyssla… Men enligt slussvakten så berodde det på att “folk och framförallt hyrbåtarna kastar som småtjejer, så när tamparna väl är iland så vill vi har kvar dem iland” Jag tittade genast argt på honom och blossande röd förklarade han att detta gällde sjävklart inte mig…ja, det där med att kasta alltså…. (hahahahaha). Från vänner som varit här innan hade vi fått rådet att hålla utkik efter “hyrbåtarna”. Stora vita kolosser med folk ombord i stora orangefärgade flytvästar. Tydligen så får de en 30 minuters instruktion i hur man kör båt innan de puttas ut i kanalerna, sjöarna och slussarna på egen hand. Men denna första dag så såg vi inte en enda hyrbåt. Vi valde att stanna bara en liten bit in i kanalen på ett ställe som heter Dochgarroch Lock. Hemskt namn att uttala på VHF:en…. All kommunikation går via VHF:en och man får höra både det ena och andra när andra båtar pratar med varandra eller för att inte tala om när slussvakten har en åsikt om hur någon beter sig. VI hamnade på en flytbrygga och satt bara i solen hela eftermiddagen utan att göra det minsta lilla! Hur skönt som helst. På torsdagsmorgonen var det dags att slussa ut i Loch Ness. Eftersom det var en singelsluss så bestämde jag mig för att det var dags för att även jag fick lite träning på att köra in och ut ur slussar. Och det var inte så farligt som jag trodde. Det var värre för Magnus som tycket det var jobbigt att behöva så på däck och vara social med båtarna runtomkring 😉
Ute på Loch Ness så stannade vi ungefär på mitten vid en stor gammal slottsruin, Urquhart Castle. Där fanns EN gästboj och eftersom den var ledig så snodde vi den. Problemet var bara att med sydliga vinden så fick vi ingen sol i sittbrunnen – och så kan man ju inte ha det så vi lade helt enkelt bojen i häcken på Nanny istället. Funkade hur bra som helst! Sedan pumpade Magnus upp den nya gummibåten och satte på motorn. Jag trodde inte det var sant när den startade på andra rycket!! Det är bra för en motor som har fått ALLDELES för lite kärlek i det senaste. Den nya gummibåten är snäppet mindre än vår gamla – bara för att den ska få plats på däck och att den var mindre kändes verkligen! Den är inte alls så stadig som den gamla så vi får väl se hur detta kommer att gå när det väl börjar blåsa lite…. Efter en sväng i omgivningarna och en snabb tur på ruinen så fick vi oss ytterligare en härlig kväll. Det verkar som att de har kvällsbris här på sjöarna för ut på kvällen så vänder vinden 180 grader och det blåser upp rejält i ett par timmar innan det dör igen. Fredagens tripp blev inte heller lång utan vi tog oss bara över sjön Loch Ness och till den västliga änden där Fort Augustus ligger. Här finns ytterligare en slusstrappa och denna gången var det fem slussar att ta oss igenom. Skillnaden här var turisterna…. För det första så hamnade vi längst fram i slussen vilket innebär att vi får ta största smällen av strömmarna men det var det minsta problemet. Det riktigt jobbiga var alla turister som förmodligen trodde att vi sex båtar spelade upp ett skådespel – bara för deras höga nöje. Jag har ABSOLUT inget emot folk tittar på vad vi gör och jag tycker om att prata med människor men detta var riktigt jobbigt. Och vi är ju självklart också turister – men här blev vi turistattraktionen. Där står man på land, vid en 5-6 meter högt sluss-stup och spänner en lina med dubbla avhåll för att hålla Nanny på plats. Men det berör inte folk som kommer och knör på en. De ställer sig på linan, tycker att jag står ivägen och framförallt så är de hela tiden väldigt nära att trilla i  när de ska hela vägen fram till kanten och titta. Tydligen så var det en som gjorde det för en vecka sedan och det blev ju självklart en jättekallebalik! Många var trevliga och ville prata, ta kort på mig och gärna tillsammans med sig själva. Dessutom så ville de ha kort på sig själva när det höll i linan. Vilket skapade lite problem… För om jag släppte i två sekunder så stack fören rätt ut i slussen och det hela var faktiskt riktigt, riktigt tungt. I slutet var jag riktigt trött i armarna och när jag ledde Nanny längs med slussväggen in i kommande sluss så var jag nu tvungen att hålla koll på två linor eftersom de två slussvakterna hade fullt upp med att hjälpa andra. Så till slut så var jag så trött på alla busslaster med personer som stod mitt i vägen för mig så jag bara ropade. MOOOOOV!!!!!- MOOOOV!!!!!- sorry… – MOOOV!!!!. Och de fungerade. De sprätte bort från kanten och jag kunde sprinta upp längs slusstrappan i lugn och ro in i nästa slusskammare. Det var inte utan att jag var lite avundsjuk på Magnus som satt i solen i lugn och ro i aktern. Vi hade tänkt att gå ut och äta i Fort Augustus på kvällen men detta var en riktigt turistfälla och även på kvällen så vällde det in busslaster av franska och tyska skolklasser. Jag tyckte faktiskt inte alls om stället…. Så vi höll oss vid vår brygga, strax efter slussarna, tog fram grillen och fick en jättetrevlig kväll tillsammans med Roz och John. De är ett trevligt Skotsk par som har seglat i Sverige i fyra säsonger med sin egenbyggda segelbåt. Och när jag säger egenbyggd så menar jag verkligen det! Den var designad av han som gjort Moodybåtarna och efter att gått i båtbyggarskola i ett år så satte de igång. Och resultatet var helt fantastiskt. Mycket, mycket vacker båt. Min kloke man hade under dagens slussning stått och studerat all skit och grums som flöt i kanalen och när vi slussade ut ur den sista slussen så bestämde han sig för att kontrollera vattenfiltret till kylningen av motorn. Och det var tur att han inte bara funderade i de banorna utan att ha verkligen kontrollerade för filtret var totalt ihopslammat. Det tog honom en god halvtimma att tvätta rent filtret men nu kommer i alla fall vår motor inte stanna i ett olägligt ögonblick på grund av det, i alla fall 🙂 Lördagsmorgonen mötte oss med regn och vi valde att sticka tidigt för att få avverka lite slussar under dagen. I första slussen frågade slussvakten hur det hade varit i Fort Augustus. “A lot of tourists” svarade jag. “Shove them in…thats the only thing thats helps” svarade han med en blinkning. Nu låter det ju som om att han var otrevlig – men inte – jag är fortfarande övertygad om att det inte finns några otrevliga Skottar! Våra åtta dagar i kanalen håller på att ta slut men allt flöt på fint under dagen och när klockan var fyra var vi nerslussade i Neptuns Staircaise, vilket är den största slusstrappan med sju slussar och nu det är bara två slussar kvar för att komma ut på havet igen. Det är en helt annan sak att slussa nedåt än uppåt – den saken är i alla fall klar. Nu var det rena smörslussningen men självklart blev det lite action när engelsmännen framför stod på kajen med var sin kopp te (vad annars…) när slussen började tömmas. De hade full kontroll på tamparna med efter ett par minuter kom de på att det nu längre inte gick att komma ner i båten. Tjejen som kom upp ur ruffen fick ett mycket långt ansiktsuttryck när hon insåg att han var själv i båten och nu skulle manövrera den in i nästa slusskammare. Hon vägrade att slå på motorn så gubbarna fick dra båten istället. Detta ledde till att de lyckades kila fast båten i den öppna slussporten och Magnus som kom körandes bakom fick ett väldigt bry att få stopp på Nanny. Det mest fascinerande var nog att de lyckades göra om proceduren i nästa slusskammare…. Och antalet turister var minimalt. Men det hade nog mycket med det kalla vädret att göra. Under kanalresan så har vi också lyckats byta vår Orkneypilot mot en över östra och norra Irland och det kändes skönt för detta med pilots är en sur utgift som vi gärna håller på minsta möjliga nivå. Så nu ska vi bara använda morgondagen till att ta det lugnt och planera för kommande dagar och så som det ser ut så slussar vi ut och siktar på Oban på måndag. För er som funderar på Caledonian Canal så har jag bara en sak att säga – gör det. Magiskt vackert och underbart trevligt! Visst – det är mycket slussning men uj så mycket fina vyer och miljöer!