160110-12 Dygn 4 och 5 mot Cap Verde

Kan det verkligen stämma att vi redan är inne på dygn 4? Jag får gå fram till kalendern på väggen och kollar men ja, så är det. Vi är lite tröttare idag. Glada såklart att vinden har kommit, om än svag, men detta har inneburit att vi rullar något infernaliskt! Under natten så fick vi inte till segelsättningen alls och jag fick inte sova överhuvudtaget förrän framåt morgontimmarna. När jag vaknade var Magnus så trött så han behövde sova direkt. Det var först efter lunch som vi fick ordning på grejorna. Vi körde på dubbla spirbommar, fastsatte enligt ”Dennisprincipen” med ett försegel ut åt varje sida. Detta ger en behagligare gång. Visst vi rullar, men inte konstant. Det kommer ett par kraftiga rullningar då och då men däremellan så tuffar hon på. Boris, vårt vindroder klarar av att styra och det är skönt. Men han är lite småbusig när det är platt läns som här så man får ha ett litet öga på honom och ge honom en liten finjustering då och då. Lunchen blev enkel och snabb. Stekt bratwurst med stekta ägg. Uj, vad skönt det är att slippa motorn. Vi gör mellan 3 och 4,5 knop vilket inte alls är särskilt fort, men man får inte ha bråttom när man seglar Nanny. Kl 12 hade Magnus radiokontakt med någon. Eller, vi ska nog inte kalla det radiokontakt för vi hörde genom allt brus och knaster att någon ropade på oss. Var det möjligtvis My Flower? Kl 15 gjorde Magnus ett nytt försök enligt avtalat och denna gång fick han kontakt men det var inte My Flower utan Bird of Passage, som lämnade Las Palmas för ett dygn sedan. Kul att få kontakt. De är också på väg mot Cap Verde men ligger ca två dygn efter oss. Förhoppningsvis så kommer My Flower snart ikapp oss, nu när det är seglingsvind så att vi kan få kontakt via VHF istället.

Syns vi förresten på Marine Traffic fortfarande?

Söndagskvällens middag blev köttfärssås och spagetti enligt kaptenens önskemål.

Kl 18 gjorde Magnus ett nytt försök att få tag i My Flower men nä… Inte så att vi är oroliga men det hade ju varit kul att prata med dem. Helt plötsligt så knastrar det till i VHF:en och där hör jag Nicklas stämma. –Nanny, Nanny, här kallar My Flower. Jag rycker till mig luren (vår VHF är så gammal att den har en gammal svart bakelittelefonlur att prata i)- Heeeeej! Ropar jag. Nä, så är inte ett korrekt svar, men vad gör det. Här ute är det bara vi som hör varandra ändå. I alla fall nästan. Det visar sig att de ligger hela 50M öster om oss men gör god fart och har fin segling. Magnus kollar snabbt med honom och det visar sig att det var någon inställning på deras kortvågsradio som var fel. Någon knapp hit eller dit – det är många knappar på de där mackapärerna. Och helt plötsligt hade vi radiokontakt! Kul och skönt!

Magnus gick och lade sig och jag och Boris tog första mörkervakten och det gick riktigt bra, trots att vinden ökade och det var lite stökigt, hoppigt och rulligt. Jag var tvungen att väcka Magnus kl 00:00 natten för jag orkade bara inte längre. Gårdagsnattens ickesömn hade satt sina spår trots en lite tupplur på eftermiddagen. Magnus tog över och jag gick ner och bäddade ner mig och tänkte – nu, nu ska det bli skönt att sova… Eller hur! Det gick inte alls. Efter att ha provat alla våra kojer inklusive durken så slumrade jag i alla fall till vid 04:30 tiden på måndagsmorgonen och jag ska erkänna att jag nog inte direkt var på mitt allra trevligaste morgonhumör när Magnus försiktigt petade på mig vid 06 tiden på måndagsmorgonen. Det var fortfarande bäcksvart ute och vi hade gott och väl över 10 m/s i byarna. Nanny krängde som en orm fram och tillbaka och det var platt läns nedförbackesegling som gällde, fortfarande med två spirade försegel. Vi tog in det mesta på rullgenuan och Magnus fick krypa till kojs. Nu var jag så trött så att ögonen gick i kors och när vinden dessutom vred och kom mer från öster så lät jag Boris bara styra med och vi seglade mer mot syd väst än vad vi skulle. Om jag skulle gå på vår kurs, direkt mot Cap Verde så var jag tvungen att ändra hela segelsättningen med bommar och allt på däck och det fanns inte på kartan.

Soluppgången var dock magnifik! Vissa saker uppskattas även om man är dötrött. Men det är klart att jag börjar fundera på hur detta ska gå när vi ska över Atlanten och vi pratar 3 veckor istället för som här. Nio dagar. Det ger sig. En sak i taget. Magnus vaknade av sig själv vid 09 tiden och jag kröp ner i slingerkojen och somnade bums. Först vid 13 tiden vaknade jag och då fick vi i oss lite rester från gårdagens middag, vilket satt perfekt. När jag sovit så hade Magnus tagit ner en ny väderprognos och pratat med de övriga båtarna. My Flower är nu endast 30 distans ifrån oss, men fortfarande längre österut. De har mer vind än vi så de har nog gjort ett bättre vägval. Vi har just nu 4-5 m/s Lågtrycket ute på Atlanten håller sig på sin kant och det ser ut som att det blir hyfsade vindar resten av resan. Lite för lite, men det är som Kajsa säger. Hellre för lite vind än kuling J. Lågtrycket kommer dock ge oss en hel del gammal dyning som vi kommer att få brottas med men det tar vi då.

Nu har vi gjort halva sträckan och det är alltid skönt. Jag försöker att inte titta på hur långt det är kvar, för då känns det helt oövervinnligt. Så det var faktiskt först idag, måndag jag tittade på timmar och distans och insåg att hälften var avklarat.

Vi byter nu segelsättning tre, fyra gånger per dygn just nu. Vinden vrider och ändrar sig i styrka ganska ofta. Men det känns som vi börjar få sväng på det hela och linor, tampar och bommar börjar hitta sina rätta platser för förvaring mellan de olika sättningarna. Eftersom vi åt så mycket till lunch så nöjde vi oss med lite mackor till middag. Precis när Magnus skulle så och lägga sig vid 17 tiden så poppade det till i vattnet igen. Nu kom det åter igen ett jättegäng delfiner som poppade som popcorn på vägen mot oss. Det är Lola på Swededreams som har infört uttrycket med popcorn-delfiner. Först fattade jag inte vad hon menade men när man får se 20-30 stycken komma studsandes över vattenytan så är popcorn en mycket bra liknelse. Jag låg platt i sittbrunnen med händerna över sargen och ville så gärna få tillfälle att få klappa en av dem igen. Och denna gång var det nästan. Jag hade en delfin som kom så nära, gång på gång, strök sig nära skrovet och gång på gång närmade sig mina händer. Men den kom inte närmare än 10 cm men det är en häftig känsla att få vara så nära dem. Det har sina fördelar med låga fribord ibland!

Måndagsnatten blev lugn med mycket bra segling vi låg konstant mellan 5-6 knop och toppade på 6,9, vilket är fantastiskt bra. Framåt tolvslaget började dock vinden att dö ut lite och när Magnus tog över vid 01 så gjorde vi inte mer än 2,5-3 knop. Kl 02 var han tvungen att gå upp på däck och ändra segelsättningen och då var det bara för mig att hoppa upp ut kojen och ha koll på honom. Vinden dog så att det blev ett par timmars motorkörning fram tills det att vinden återkom under morgonen.

Idag tisdag seglar vi i halvvind med full stor och full genua. Det blåser 6-7 sek, solen skiner och sjön är måttlig. Boris styr och vi snittar ca 5 knop. Väldigt skön segling. Vi lyxade till oss med rostade toast i mammasgrilljärn till lunch. Men nu måste jag sluta för Magnus hojtar att ett nytt gäng delfiner är på ingång.

Allt väl ombord.

Kram Liv o Magnus.

Ps detta inlägg är gjort med satellittelefon och vi kan inte svara på kommentarer eller liknande

Bookmark the permalink.

2 Responses to 160110-12 Dygn 4 och 5 mot Cap Verde

Lämna ett svar till Tina G Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *