Det är nu ett år sedan vi vinkade av våra barn när de flög hem från Gran Kanaria. När vi då vinkade av dem så visste vi inte när vi skulle ses igen. Det föll ett antal tårar den dagen vill jag lova. Nu har det gått ett helt år. Ett år är länge. Men sådant är livet nar man tar beslut att åka på längesegling. Nu är de i alla fall här igen och ska fira jul och nyår med oss här i San Blas. Vi har haft nedräkning och glatt oss något enormt. Samtidigt har vi varit lite oroliga för vi är ju liksom “mitt ute i ingenting” här. Hur ska vi kunna få dem transporterade från flygplatsen till oss?’
Jag lade ut en fråga på en FB grupp som heter San Blas Cruisers. Där fick vi genast massor av hjälp och en för oss helt okänd person gav oss kontaktuppgifter till en chaufför som skulle kunna hämta dem på flygplatsen och släppa av dem på ett ställe som heter Aquadup. OK tyckte vi – nästan för bra för att vara sant. Tito som taxikillens firma hette visade sig vara ganska välkänd här och ingen hade något ont att säga om honom så vi bokade helt enkelt.
Ja, bokningen var enkel men sedan….
Michael, som vår okände FB-vän heter hade varnat oss för att vägen till Aquadup ibland är stängd. Men det är då ingen fara för då tar ni bara dingen runt hörnan och hämtar upp dem på Carti istället, berättade han. Carti är dock mer utsatt för väder och vind – därför rekommenderade Michael Aquadup. Sagt och gjort. Vi seglade till Aquadup och ankrade upp där i närheten. För säkerhet skull så var vi där ett par dagar innan och det var rätt tur för en väderfront under två dagar gav oss vindar upp till liten kuling. Inte så farligt men det finns väldigt lite att gömma sig bakom för att få lä här så vi hade ett par rätt skumpiga dagar.
Vi lokaliserade i alla fall bryggan på fastlandet – eller snarare den lilla träspången som låg inne i viken. Vi såg inte tillstymmelse till väg eller bilar. Bara djungel. Så när vi fick ett meddelande från Tito att vägen till Acuadup var stäng och att barnen skulle “levereras” till Tupile istället så tog vi för givet att Tupile var samma sak som Carti. Här har alla öar, vikar och saker minst tre olika namn så vi tyckt inte att det var så konstigt. Dessutom kontrollerade vi med ett par indianer som bekräftade att Carti och Tupile var samma sak.
Dagen innan barnens ankomst så ankrade om så att vi kom lite närmare Carti och tog dingen runt udden för att kolla in läget. I Carti går det massor av taxibåtar ut till öarna och det stod massor av bilar på land i skogsbrynet. Men det var väldigt skumpigt och väldigt blött och skvalipigt att köra dinge. Men nu visste vi i alla fall var de skulle anlända. Bra tänkte vi och såg ut en brygga målad i gröna, röda och gula färger. Dit ville vi att Tito skulle köra ungarna för då kom de nära oss och det skulle inte bli så mycket stänk i den starka vinden.
Magnus skickade ett meddelande till Tito om detta och bad honom höra av sig när det var 30 minuter kvar så skulle Magnus stå på kajen.
Då började problemen. Vilken kaj? undrade Tito. Jag måste ha ett foto. Jag förstår inte, fortsatte han. Magnus svarade att det var fortfarande i Carti vi pratade om men att det vore bra om han kunde köra barnen till bryggan längst norrut för då blev det enklast för oss och minst sjö för dingen. All denna kommunikation föregår självklart på spanska så risken för missförstånd är ju stor och svaret från Tito gjorde oss ännu mer förvirrade. Nu började han rabbla olika ställen dit han kunde köra barnen och nu var Tupile/Carti inte med på listan. Var vägen till Carti också stängd? Vi försökte förstå varandra men det gick inte särskilt bra.
Samtidigt så hade barnen påbörjat sin resa. Mathilda hade tagit tåget till Göteborg på måndagskvällen och tidigt tisdagsmorgonen så flög de till Huston via Frankfurt för att där byta plan till Panama City. Detta kan ju låta enkelt men faktum är att Mathilda har ett skadat knä och går på kryckor och det är ju inte helt lätt att resa själv med kryckor. Men väl framme i Göteborg så stod självklart lillebror och tog emot och från Göteborg så reste de tillsammans. Carl är ju bra på att bära så han fick ta hand om Mathildas bagage också. Från Huston får vi ett SMS av Mathilda att Carls väska inte kommit fram till och därför inte kommit med planet ner till Panama City. Nu ville de ha en adress dit väskan skulle kunna skickas….. Alltså… Vad gör vi nu? Adress! – här! – mitt ute i ingenting. Magnus och jag bara tittar på varandra – vad gör vi?? Sedan är det självklart i den väskan där alla våra beställda saker finns. Med andra ord så är den rätt värdefull i pengar. Bland annat så innehöll den vår nya ihopfällbara solcell på 100W. (Den gamla tålde tydligen inte solen och vi fick ut en ny på garantin) Så vad göra…. Klockan är nu 22 lokal tid här och kl 02 landar de på flygplatsen.
I ren panik så lägger jag ett inlägg på San Blas Cruisers igen och ber om hjälp. Och vi får massa bra svar. Men inget av dem fungerar för oss. Det finns några marinor runt hörnan mot infarten till Colon men det är inte aktuellt för oss att skicka väskan dit. Det enda vi kan komma på är att de får lämna vårt lokala telefonnummer till flygbolaget så får de höra av sig när väskan kommit till rätta. Så får vi se vad vi gör då!
Kl 03 kommer till slut ett SMS från Mathilda om att väskan är lokaliserad och åter hos dem. Phuuuuuuuuu….. Barnen sitter som avtalat kvar på flygplatsen tills Titos chaufför kan hämta dem kl 06. Nu ska vi bara försöka förstå var vi faktiskt ska plocka upp barnen. Trots att vi frågar Tito om Tulipe och Carti är samma ställe så får vi inget svar på det utan han pratar om massa andra ställen. Vi tar ett foto på vår guidebok där vi har satt X för var bryggorna är i Carti och frågar om det är här vi ska hämta barnen. Fortfarande massa konstiga svar om att vi inte kan hämta barnen i Aquadup. Nej vi vet att vägen till Aguadup är stängd! – vi vill hämta dem i Carti/Tupile, försöker vi förklara. Javisst – får vi då till slut till svar och sedan även att barnen sitter tryggt i förvar i en svart Lexus van och är på väg. Phuuuuuuuuu…. nr två denna dag. Det är inte hälsosamt att hålla på att oroa sig såhär 🙂
Magnus satte sig i jollen och åkte runt hörnan för att vara där i god tid. Dingen tar inte så mycket vikt så tanken var att köra dem i omgångar, en det gick inte. Det guppade och gungade så och det var inte lätt för Mathilda att komma ner i dingen så det slutade med att de hyrde in en taxibåt som körde dem 500 meter runt udden och sedan lade sig bredsida med Nanny. Starka armar lyfte upp henne och vips hade vi barnen ombord och ja – jag kramade nästan sönder dem <3
Efter lite frukost drog vi dock upp ankaret och åkte bort till öarna utanför Carti. Här berättade guideboken att det skulle finnas en bra affär. Men det var strömt och blåsigt så vi valde att inte ankra utan jag och Carl sjösatte dingen och åkte in medans Magnus och Mathilda cirklade runt.
Inne vide kajen så lyckades jag fråga efter affären och en snäll kille visade oss vägen. Och det var tur, för den affären hade vi aldrig hittat annars. Och det var inte mycket till affär. De hade matolja, spam och vatten. Spam är någon form av oidentifierat konserverat kött som vi hitintills har undvikit och tänkte fortsätta försöka undvika så alla våra förhoppningar om färska grönsaker grusades. Men de hade ju vatten så jag och Carl konkade (Ja, det var mest Carl som konkade) tillbaka 10 st gallonflaskor och fick dem ombord i Nanny. Sedan jobbade vi oss i motvinden i två timmar till den yttre skärgården igen och ankrade upp bakom revet vid Chichime. Barnen var så trötta att de såg i kors och var nöjda med att bara sitta och se sig omkring. Våra räddare i nöden S/Y Tina Princess kom strax efter oss och ankrade upp bakom oss. Vi fick nämligen sno en massa vatten av dem och tillsammans med det vatten vi köpt så fylldes vattentankarna och alla extra dunkar på Nanny upp. Nu har vi vatten så vi klarar oss i två veckor i alla fall. Och som tack så fick vi bjuda dem på en sundowner och på så sätt så förvandlade vi vin till vatten. Lite tvärt om mot vad någon somligt person påstås ha gjort för ett par tusen år sedan men för oss så var det kalas denna dag.
Nu ligger vi här i det klara, turkosa vattnet, ankrade på tre meters djup och gör minst möjligt. Vi spelar spel, badar, läser och äter massa gott. Vi har fått ordnat det så att Mathilda nu med endast lite svårhet klara av att komma upp och i vattnet. När väskorna packades upp så fanns det meddelanden i dem att TSA (Travel Security Agency) i USA hade öppnat dem och gått igenom dem. Troligen var det därför Carls väska hade varit på avvägar. En ihopvikbar solcell med massa kablar kopplade till bör väl förmodligen, och med all rätt, ha väckt deras nyfikenhet!
Magnus har nu kopplat in solcellen och han går och myser när han ser hur mycket extra vi får in på elfronten.
Ofta kommer Kuna indianerna med sina stockbåtar och erbjuder hummer och fisk. Det känns lite turistiskt med små hyddor på stranden där man kan sova över men det är ändå väldigt mysigt. Igår kom det ett par killar som samlade in plåt och aluminium. Vi vet att detta inte slängs i naturen eftersom metallen säljs till Colombia så vi blev av med en soppåse ordentligt tillknölade ölburkar och fick betala en dollar för besväret. Men de fjäskade så fint och var så glada så när de även bad om en öl så fick de självklart detta också. För oss betyder det mycket att bli av med skräpet på rätt sätt.
Idag, på fredagsmorgonen så kom dock den bästa båten. Då kom grönsaksbåten. De sålde faktiskt även öl, vin och de hade en stor kylbox med någon form av halvtinat grisskött i – men det hoppade vi. Däremot klappade både jag och Mathilda händerna över utbudet så vi fick köpt potatis, bananer, paprika, vitkål, morötter, ananas, gurka, tomater och grönsallad. Lycka 🙂
Vi ligger kvar här över julafton och därefter så har vi en “dejt” med en kille i viken bredvid som eventuellt skulle kunna fixa motorn till vår watermaker – men det är en annan och lång historia som vi får återkomma till en annan gång.
Så vi önskar er alla en fantastiskt god jul! Vår jul är i alla fall mycket god 🙂
Kram från Liv, Magnus, Mathilda och Carl
PS – detta inlägg är postat via kortvågsradio och vi kan förmodligen inte svara på några kommentarer. Vi har mycket svag internetuppkoppling som blinkar till då och då – men det är sällan.
One Response to 161223 God Jul