Ja, då var vi faktiskt i Panama på riktigt. I alla fall lagligt sätt… Vi ankrade upp i Linton Bay på onsdagen efter en rätt brötig segling från Chichime. Seglingen var helt ok men med väldigt oregelbundna vågor och väldigt stötig vind. Men vi hade ändå fin segling så vi klagar inte.
Första förmiddagen gick åt att säga hej till båtarna Hakuna Matata och Jonas innan vi gick över grusplanen i marinan till den lilla containern där marinmyndigheten härbärgerade. När marinan här i viken har byggt färdigt sitt stora fina hus så kommer de att flytta in där men än så länge så föregår all verksamhet runt om i containrar.
I guideböckerna så står det att man ska tänka på sin klädsel när man checkar in i Panama. Här skulle det vara långbyxor och skjorta som gällde. Annars skulle man knappt ej bli bemött. Men Magnus chansade lite och körde med sin vanliga uniform: Pelle Petterson-shorts och träningströja. Han hade inte behövt att oroa sig. Magnus var snarast överklädd! Myndighetskillen, som var hur glad och trevlig som helst var iförd Crocs-sandaler i två olika färger med ett par shorts och en trasig T-shirt på det. Han skrev i en hiskeligens massa papper med kopior i alla regnbågens färger. Jag tror faktiskt att detta var rekord i pappersexercis. Han lyfte inte ens på ögonbrynet när han fick våra papper från Colombia där vi var utstämplade i början av december. Efter att ha betalat 185 USD för seglingstillståndet så hade vi nu tillåtelse att segla med Nanny i Panama i ett helt åt. Fast vi var ju inte själva officiellt inne i landet och för det så måste vi ta oss till grannbyn, Portobello. Nu var vi ju lite sega i starten denna morgon och hade lite för trevligt med våra båtvänner så vi missade helt enkelt förmiddagsbussen och fick vänta på lunchbussen.
Vi älskar att åka kollektivt och Panama är verkligen inget undantag. Bussarna här är av typen “amerikansk skolbuss”. Fast de är så långt i från de gula bussarna man har sett på film som det bara går. Dessa är mycket vackert målade i allsköns färger. Gärna blänkande och glittrande färger med massor av klistermärken. Sätena i bussen var plastade med högglittriga överdrag som skimrade i lila. Och så klart musiken… Massor av högtalare och sydamerikansk trumpetsalsa på högsta volym. Det var bara att hoppa på och låta sig underhållas. Portobello är en liten sömnig stad och det var inte svårt att hitta Immigrationen. Efter att de hade gått igenom alla våra färgrika kopior samt fotat våra pass med mobiltelefonen så fick vi vänta ett par minuter innan de fick tillbaka ett SMS som godkände att vi fick komma in i landet. Det hela kostade oss 2,25 USD och NU var vi officiellt lagligt i Panama. Det tog bara en månad 🙂
Panamabuss
Busstur med Hanny och Jakob
Lycklig man som äntligen får komma till immigrationen
Många vrak efter stormen Otto ligger kvar i Portobello
På kvällen var vi ute och käkade med Elisabeth och Karl-Axel på Spray. De hade koll på ett hak med en holländsk ägare vid namn Hans där man kunde äta gott, lämna in gasol OCH tvätt!! Så det var med stor lättnad vi släppte av tre gasolflaskor och två stooora säckar tvätt mitt på golvet i restaurangen. Det var inte fel heller att äta ute en kväll efter att ha levt på enbart Nannys förråd i över en månad!
Det är riktigt blåsigt här och ute i vår ankarvik. Men vi ligger bra och det är inte särskilt oroligt så länge byarna håller sig under 15-16 m/s. Över det så är det lite ansträngande eftersom det är ganska trångt i viken. Det är ett par båtar som draggar då och då, så man får vara lite alert. En av kvällarna hade vi byar över 22 m/s.
Marinan här är som sagt under uppbyggnad. Men bryggorna ligger i och det ligger många båtar där redan nu. Vi fick betala 15 USD för att få lov att använda dingebryggan, slänga sopor, använda duscharna och tanka vatten. Helt ok tycke vi eftersom 4 veckors sopor försvann från Nannys förvaringsutrymme. Duschen var gudomlig. I alla fall för mig som hade lite tryck i rören. Det var tydligen värre för Magnus. Men han blev ren i alla fall. Efter denna första dusch så har det dock inte blivit så mycket mer eftersom det inte har funnits något vatten…. Vilket då gör att vi duschar på båten men nu börjar även det vattnet ta slut så nu får allt marinan skärpa sig och leverera lite vatten som vi faktiskt har betalat för. Men det löser sig säkert. Det finns vatten i Portobello och i Shelter Bay så vi får väl helt enkelt flytta oss dit.
Men vi har inte velat flytta på oss för vi har haft hyfsat bra uppkoppling här. Varför har hon då inte lagt ut några bilder, undrar ni säkert då…. Jo, det är för att vi har betaldata och vi köpte extra endast för två dygn. Under dessa två dygn har Magnus och jag förtvivlat och med många svordomar och mycket svett försökt få till alla underlag inför en intervju på amerikanska ambassaden här i Panama. För att få segla in med egen båt i USA så krävs det lite andra visa än bara vanliga turistvisa. Dessutom så har vi eventuellt planer på att stanna där så länge som sex månader.
Alltså har vi suttit och fyllt i sida upp och sida ner med väldigt, väldigt många frågor som typen: Vad heter din far? Ålder på honom.? Har du tänkt att prostituera dig om du kommer in i USA? (öööhhhh…) Har du tänkt att utföra terrordåd i USA? (ööööhhhh) Behöver jag fortsätta??? Det har lett till rätt många skratt (och svordomar) innan vi fick klart alla foton och blanketter. Dessutom rätt många funderingar på varför Magnus måste svara på typ dubbelt så många frågor som jag. Tex: Vilka länder har du besökt under de senaste fem åren?…. Jo, ett antal kan jag berätta 😉 Det är nog något lite mysko med min käre man ändå!!
Men nu är i alla fall alla blanketterna klara. Vi har betalat in 1500 SEK per person och på måndag efter kl 13 så har vi tillåtelse att boka en intervju…. Phhuuuu. Det ska bli skönt när detta är klart. Hur vi ska ta oss härifrån och till Panama City för själva intervjun har vi inte ens börjat fundera på ännu!
Gårdagskvällen blev ytterligare ett restaurangbesök – men av det mer ovanliga slaget. Eller vad man nu kan kalla det. Tänk er att ni går längs med en landsväg där ena sidan är ren skog och andra har någon form av väldigt avskärmade hus i en rad. Det är höga nätstaket och massor av hundar innanför staketen och hundarna är inte direkt av det tysta slaget. Helt plötsligt så finns det en liten, liten skylt som det står “Entrance Tocuan Smiles” på. Det finns en två meter hög och en meter bred nätstaketsgrind med två stora hundar som sitter på insidan och tittar på dig. Då är frågan: Öppnar du den grinden och ser om det finns en restaurang därinne?? Vi hade inte gjort det om vi inte hade haft Johan och Tove från Bird of Passage med oss. De hade nämligen varit där tidigare. Efter att ha föst undan hundarna och tagit oss genom grinden, utan att någon av hundarna rymt, så gick vi ner en trappa och ner i en trädgård. Där möts vi av ett tvåvånings betongskelett till hus. Stommen finns där alltså men inga väggar… vare sig inneväggar eller ytterväggar. Vare sig på övervåning eller undervåning. I undervåningen finns det en uppmurad, grov bar och ett par barstolar. Ett par trädgårdsbord, ett pingisbord och en piltavla och i hörnan en halvsovande man och en stor TV…..
Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam…. Men Tove knatade glatt in och mannen i soffan tog sig upp och log när han såg att han fick kunder. Ett par stooora rom och cola med massor av rom och is men nästan ingen Cola i kom på bordet och vi började se oss omkring. Detta var ett ställe under uppbyggnad, det var ju lätt att se. Frågan är bara när byggandet skulle fortsätta 🙂 Till interiören hörde dessutom en papegoja, en katt och väldigt många kolibris. Vår bartender, som var engelsman, undrade om vi ville ha pizza för i så fall skulle han sätta på ugnen. Jag tittade bort i den änden av rummet som skulle vara det s k köket så konstaterade jag att det är nog bra att vi har varit på resande fot ett tag och att våra magar tål en hel del.
Vår snacksalige bartender var en underhållande berättare och när jag frågade hur han hade hamnat här, mitt i norra Panama så flinade han lite och sa att det var pga att han var dum i huvudet! Han berättade att han hållit på med valutahandel i ett par år och att han hade varit rätt bra på det. Han levde gott , även om han inte blivit rik utan bara “nästanmiljonär”. Så kom då den dagen då engelsmännen röstade om Brexit. Han hade varit så säker på att de absolut inte skulle gå ur EU men han hade också bestämt sig för att inte spekulera under denna dag. Men frestelsen blev för stor och när kursen rusade i höjden så satsade han allt för att vara med på uppgången, vilket han trodde kunde öka hans kapital tiofalt. Men då vände allt och pundet störtdök och när valresultatet presenterades så var han barskrapad…… Och nu satt han i en betongkällare och bakade pizzor och sov i en soffa i ett rum utan fönster…. Sant eller inte?? Inte vet jag. Men han var i alla fall en underhållande berättare och hans humor var det inget fel på. Inte heller var det något fel på hans pizzor. De var fantastiskt goda! Vi fick dessutom sällskap av hela gänget på den norska båten Ohoi som vi sett här och där under vår resa. Daniel, en av killarna på båten Aurora som vi träffade på Barbuda är nu mera påmönstrad på Ohoi så det var riktigt kul att träffas igen.
Barhäng med Tove och Johan
Vår bartender/pizzabagare/historieberättare
Suddig kvällsbild på hela gänget från Toucan Smiles
Ja, vi ligger kvar här i ett par dagar tills hela den här grejen med amerikanska ambassaden är utredd och så får vi se. Men det lutar åt att vi tar Nanny in till Shelter Bay om en vecka eller så och låter henne ligga där när vi ska gå genom kanalen ombord på Atla.
Bilder från San Blas kommer i ett separat album – när vi har bra uppkoppling 🙂
Någon som har en watermaker över av typen Katadyn 40 som ligger i en hörna och skräpar?? Vill ha….
Kram
2 Responses to 170115 Incheckade i Panama!