170224 San Andrés

Det är ett konstigt ställe det här. Missförstå mig inte, vi gillar den här ön – men den är som sagt ett konstigt ställe. Nästan som om det inte finns här på riktigt.

När vi efter nästan två dygn med mer vind än vad prognoserna lovat och framförallt med mer nordlig vind och motström gled in mot den lilla ön så var det med stor ögon vi betraktade det som mötte oss.

Ön ligger alldeles för sig själv mitt ute i ingenting. Jo, det är klart. Den är inte helt ensam. Den har en lite mindre systerö 50 sjömil längre norrut men annars är det som en liten plupp mitt i ingenting.

När vi, i alla fall, gled in mellan reven så möttes vi av det klaraste och blåaste vatten vi någonsin sett. Det var rent obehagligt att gå in på 10 meters djup för redan då såg jag sjöstjärnorna på botten, även om vi gjorde fem knop! På vägen in mot den lilla staden gick vi förbi två små öar med kritvit sand och ett par hyddor. Mängden människor på stranden och i vattnet ledde tankarna till en överbefolkad myrstack. Partybåtarna som transporterade myrorna mellan staden och ön tävlade i klassen ”bästa högtalarsystem” och därmed så kände vi oss säkra på att vi var åter Colombia.

Ön med myrbo av turister

Småöarna vid infarten

På väg in mot San Andrés

Och det obligatoriska vraket, såklart…

Nanny ankrad i San Andrés. Foto Ria

Ön är ett turistparadis. Ett Kanarieöarna för Colombianer. Hit kommer en miljon besökare varje år och det har myndigheterna verkligen sett till att ta vara på. För att få komma in i landet så måste en turistskatt på 40 USD per person betalas. Och som influgen turist får du inte stanna längre än två veckor. En bra regel om man vill ha upp omsättningen på turisterna. Det innebär i runda slängar att de drar in 40 miljoner dollar per år innan turisterna ens lämnat flygplatsen. Inte helt fel! Även vi seglare måste betala denna avgift och det tillsammans med de övriga 100 USD vi får betala för pappersexercisen så är detta väldigt dyrt för oss. Just det faktum att det är ett turistparadis gjorde oss lite tveksamma över att ens åka hit. Vi hade lite tankar på att gå direkt till Providencia, som systerön heter men vi är glada att vi ändrade oss.

Som jag sagt tidigare så tillhör ju dessa två öarna Colombia och inte det mer närliggande Nicaragua. Detta bottnar självklart i något historiskt som jag inte har koll på men det kan vara så att det var mer logiskt på den tiden som Panama faktiskt var en del av Colombia. Ja, ja…..

Själva staden är i alla fall lugn och trevlig. Det är rent och städat på gatorna och butikerna har massa gott att erbjuda till bra priser. Men det är något konstigt över stämningen – den liksom vibrerar. Det måste ha att göra med att de flesta vi möter är på semester. På ankringsplatsen omringas vi då och då av tvåvåningspartybåtar där musiken såklart är öronbedövande. Alla vinkar glatt till oss med drinkar och öl i händerna – långt innan kl 12 på förmiddagen. Och vi inser att vi tillhör turistattraktionerna. För det finns inte jättemycket att göra på ön, förutom att bada. Även på nätterna så tuffar dessa stora partybåtar runt i lagunen och sprider sin ljudliga glädje. Men det är faktiskt helt OK – det är ju så det fungerar i Colombia. Att man är i Colombia visade sig också när vi köpte oss ett sim kort till vår I-pad för att kunna surfa lite. Bara för att få ut sim-kortet så fick vi besöka 5 instanser i affären innan vi hade kortet i vår hand. Sedan blev det ett par rundor till för att lyckas få det laddat med data också.

På själva ankringsplatsen ligger det inte ens 10 båtar varav flera är mastlösa. En av dessa mastlösa båtar är den sköna Helena med våra holländska vänner Ria och Peter ombord. De hade oturen att råka ut för ett otäckt mastbrott när de gick från San Blas med siktet inställt på Jamaica. När ett av deras stag gick av så förlorade de hela masten med en del skrovskador och däcksskador som följd. Som tur var så klarade de sig båda utan några fysiska skador. Men bara upplevelsen av att få en mast som dimper ner över sig och därefter behöva kapa av hela riggen och få den överbord – det är jobbigt nog. De valde då att för motor gå till närmaste hamn och hamnade på så sätt här på San Andrés. Nu pågår förhandlingar med försäkringsbolaget över hur reparationen ska lösas på bästa sätt. Tyvärr drar det ut något otroligt på tiden och de har tvingats ligga kvar här i över sju veckor. Båten kan inte repareras här utan försäkringsbolaget vill skicka en ny mast till Panama där en riggare får fixa till det. Problemet är att tiden rinner ut för våra kära vänner för enligt deras tidplan så ska de segla tillbaka till Holland i början av sommaren så de tycker det är bättre att få båten transporterad direkt till Holland och få den reparerad hemma istället. Något som tydligen inte försäkringsbolaget håller med om – trots att det är samma pengar vi pratar om. De har de riktigt jobbigt och vi kan efter vår erfarenhet med branden i Nanny förstå lite av deras situation och frustation. Men vi kan inte göra så mycket mer än att försöka pigga upp dem – och vi gör så gott vi kan!

Även den svensak båten Eos ligger ankrad här så vi har som vanligt inte brist på trevligt sällskap.

Det ligger även en fransk katamaran i viken. Vi fick tips från Helena att de hade hela båten full av reservdelar och båtprylar som de säljer. Först var vi inte så intresserade men öronen spetsades rejält till när de även nämnde att det fanns en watermaker till salu….

Vi fick också berättelsen bakom varför båten var smockfull av reservdelar! För ca två veckor sedan så var det en belgisk båt som seglade från Jamaica ner mot Panama. En förmiddag så vaknade de av att de hade seglat på ett rev ca 100 sjömil härifrån. De var då ganska långt ifrån sin kurs men tydligen hade ingen hållit vakt och de hade förmodligen heller inte varit medvetna om revet som inte syns på sjökortet förrän du zoomar in. De blev kvar på revet rätt länge i väntan på räddning och eftersom de förstod att båten var förlorad så plockades ALLT som gick att plocka bort från båten loss och transporterades med dem på en fiskebåt hit till San Andrés. Deras vänner i katamaranen, som väntar på ett bra väderfönster mot Martinique, hjälpte dem och förvarade alla deras prylar. Tanken är att de skeppsbrutna skulle sälja sakerna för att få in pengar. Men den belgiska besättningen orkade inte med det hela och åkte helt sonika hem. Så där står deras vänner med en båt full av prylar…… Och det är inte lite prylar. Det är segel, oljor, sprayer, radarrandomer, autopilot, block, tampar,schaklar, verktyg, allt ni kan tänka er som ryms i en båt….och ett styck watermaker….

Magnus och jag tog oss en sväng över och tittade på sakerna. De var inte mycket som var i gott skick. Och kommunikationen med fransmannen var inte den lättaste. Han ville ju helst bara bli av med sakerna och segla vidare. Men att sälja seglargrejor här med tio båtar i viken… Inte kul för honom och han var på det stora hela rätt sur. Vi frågade vad han ville ha för watermakern men han visste inte. Han visste inget om den alls. Och det gillade vi inte riktigt. Grejen med att köpa en begagnad watermaker är att membranet, en av de dyrare delarna, som saltvattnet pressas igenom så att det blir sötvatten, måste vara konserverat. Om det inte är konserverat och inte används så blir det förstört. Frågan är hur sakerna har blivit behandlade under transporten och haveriet. Högtryckpump och elmotor kan ha blivit saltvattensdränkta och det finns inget som säger att det fungerar.  Och vår franske säljare kunde inte svara på dessa frågor. Han visste ärligt talat inte ens om den fungerade över huvud taget. Vi drog oss tillbaka och konsulterade mr Google i ett par timmar. Fortfarande tveksamma åkte vi tillbaka katamaranen en gång till och kunde konstatera att det dessutom faktiskt fattades ett par delar som måste köpas in från USA för att få den fungera. Så i våra ögon så var det inte ens en watermaker utan bara en hög med skrot…. I alla fall fram till dess att den byggs ihop och provkörs och det är ett par dagars arbete för att få ihop det. Så vi la ett lågt bud. Riktigt lågt – men som sagt – vi vet inte om den fungerar och vi måste förmodligen lägga över 1000 USD innan vi ens vet om vi kan få igång den. Tyvärr så blev fransmannen inte så glad över vårt bud och på sätt och vis förstår vi honom. En ny watermaker kostar ca 5 000 USD och han ville kanske åtminstone få ut hälften av det värdet eller nåt. Men det är som det är. Han påstår att han har en annan köpare och får han sålt den för mer så är det bra för honom. Vi har dock ett litet hopp om att han ska komma tillbaka till oss innan han seglar iväg i nästa vecka men vi tror ändå inte på det. Och vi vet inte riktigt om vi faktiskt vill att han ska komma tillbaka till oss med den heller – för det kommer bli ett tufft jobb att bygga ihop den men faktum kvarstår. Vi behöver en watermaker….

Strandpromenaden

Stranden mitt i stan

Vi har tänkt att ligga kvar här en vecka eller två och ta vår tid att utforska ön och snorkla omkring lite. När det kommer ett bra väderfönster så hoppar vi över till Providencia sedan får vi se om det blir Jamaica eller Cayman Island som nästa steg.

Hörs snart igen J

Bookmark the permalink.

2 Responses to 170224 San Andrés

Lämna ett svar till Liv Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *