Author Archives: Liv

Natten i Norris Point blev rätt jobbig. Vi fick vinden rätt in i rumpan och det slamrade rätt bra i tampar och badbrygga. Lågvattnet blev lägre än vad vi trott och Nils var uppe på natten och fixade fenderbrädor och fendrar i ett par omgångar. Det är bra att ha ett energiknippe ombord ibland. Jag hade precis bestämt mig för att gå upp och fixa gnisslet när jag hörde att Nils redan var på däck. Alltså rullade jag in mig i min varma koj igen och lät han sköta det där med tampar och snören. En viss dam hemma i Norge har tydligen sagt ”Ge den mannen en tamp att dra i” om Nils. Och det skriver vi verkligen under på. Om det inte händer något så ser han till att det händer något och detta något är oftast någon bra förbättring på Nanny som numera är i bättre skick än någonsin! Borträknat autopiloten då, men den tänker jag inte ens prata om idag.

Strax innan fem på måndagsmorgonen backade vi ut från den hemska kajen och satte av norrut igen. Vi hade motvind men inte så mycket och planen var att bara flytta oss 30 M för att få en bättre hamn men när det hela rullade på så bestämde vi oss för att gå ända till Port Saunders vilket innebar en dagsetapp på hela 78 M och lite väl mycket stamp för vår smak men vi åt ju sjömil och varje sjömil räknas. På eftermiddagen fick vi också besök av de gudomliga. Nils har inte varit med om detta innan och det var otroligt kul för honom att han fick sitta på däck medan delfinerna visade upp sig runt oss. De var jättepigga och hoppade och skuttade efter bästa förmåga. Inte alls så slöa som delfinerna i karibien. Jag undrar om det inte har något med vattentemperaturen att göra. I vilket fall som helst så var bror i sjunde himlen och jag förstår honom. Första mötet med delfiner är verkligen speciellt.

Nils och de gudomliga

Såhär glad är man när man träffat delfiner

Det var med viss tveksamhet vi gled in mot den stora fiskehamnen. Den såg väldigt industriell ut och på de stora betongpirarna pågick det lastning och lossning mellan stora fiskebåtar och de långtradare som kom i skytteltrafik. Men vi hade en notering från Mary of Rövarhamn att de hade ankrat innanför fiskehamnen så vi bestämde oss för att i alla fall titta runt hörnan. Och se där! Där dök det upp en fin och välskyddad flytbrygga. Det låg lite mindre fiskebåtar på insidan men utsidan var helt ledig och målad gul. Just den gula färgen gjorde oss tveksamma men eftersom klockan närmade sig nio på kvällen tog vi beslutet att det var enklare att få förlåtelse än tillåtelse och Magnus parkerade Nanny längst ut på bryggan. Det fanns ett litet hamnkontor men det var stängt men lyckan var stor när vi hittade duschar på andra sidan av byggnaden. Till och med tvättmaskin hade de. Så vi låg kvar på tisdagsförmiddagen och jag fick kört ett par tvättmaskiner samtidigt som jag fick fjäskat in mig hos hamnkaptenen för lite internettid. Fantastiskt trevligt ställe. Hamnkaptenen förklarade att de hade så få båtar som kom varje år så det var ingen idé att ta betalt. De uppskattade snarare besöken. Den gula färgen, förklarade han, var oftast tecken på att det var en kommunal brygga och vem som helst fick lägga till men fiskarna hade såklart företräde på de större kajerna.

Efter lunch gick vi runt udden till Port aux Choix och denna gång var det med lite större kaxighet som vi ledade oss hela vägen in i fiskehamnen och glatt konstaterade att även här fanns en alldeles utmärkt, gulmålad flytbrygga. Kvällen blev magiskt vacker och vi skämde bort oss med en liten grillning. Magnus satt på akterdäck vid grillen med overall och fårskinnstofflor… Lite annorlunda än karibiengrillning men absolut lika gott.

Grillning i overall och fårskinnstofflor

Nästa morgon var det dock dags för en tidig dag igen och ut på eftermiddagen förtöjde vi längs en gul brygga inne i Flowers Cove. Eftersom det inte var en flytbrygga och vi definitivt skulle konkurrera med fiskebåtarna letade jag upp en man på kajen och frågad om det var ok att vi låg där vi låg, över natten.

Han tittade lite konstigt på mig och svarade ”Thats what the dock is for, sweetie” Jag tackade glatt och kröp ner i båten igen. Nils ville gå på promenad och jag bestämde mig för att följa med. Tyvärr hade det inte regnat klart och vi var två mycket blöta personer som kom tillbaka till Nanny en timme senare. Men vi hade hittat en bensinmack som sålde diesel. Diesel är det riktigt ont om här så Magnus och Nils började diskutera om det var värt att fylla upp de 40 liter vi förbrukat med dunkar och ta en promenad på morgonen dagen efter för att vara säkra på att vi hade så mycket diesel som det bara gick. Vi åt en god middag, såg en god film och vi alla tre låg i soffan och jäste när Magnus såg på klockan och sa,” klockan är bara 20:30. Ska vi inte tanka i de där två dunkarna idag, så är det gjort?”

Nils höll med och jag tänkte bara ”Ge även den mannen ett snöre att dra i” men självklart hade Magnus rätt. En liten stund senare var det tankat och klart och eftersom bensinstationen inte stängde förrän kl 22 så knatade de båda iväg med vår dragvagn och fick dunkarna fyllda. Kubaprincipen kallar vi detta ombord. Vilket just nu innebär ”skjut inte upp den bunkring du kan göra idag tills i morgon för då kan det vara försent”. Vi har varit ute för bensinstationer som har slut på diesel så vi vågade helt enkelt inte chansa.

Dieselåsna 🙂

Detta gjorde så att vi kunde ge oss iväg tidigt på torsdagen. Det var stiltje och total dimma när vi smög oss ut ur hamnen. Vi närmar oss nu toppen av Newfoundland och för två veckor sedan var hela detta område isfyllt men eftersom vi inte sett några spår av is så tänkte vi att det var rätt lugnt. Vid lunch lyfte dimman och helt plötsligt ropar Nils

”ISBERG!!”

Jag fullkomligt flyger upp för även om jag vet att vi numera är i riskområdet så har det hela tiden känts så surrealistiskt att ett isberg faktiskt skulle komma flytande. Men där var det! Både läskigt och fascinerande. Även om det var lång borta tog vi massor av bilder och helt plötsligt så ropar Nils.

”VAAAL!!!”

Jag tror inte mina ögon när en stor val kommer upp precis bredvid isberget. Han visar sig ett par gånger och sedan går han ner på större djup och då vänder han upp och man får se hela den mäktiga sjärtfenan i dyket. Vi blir snart överens men inte övertygade att detta är knölval.

Hela dagen ser vi sedan val runt oss. Magnus sov en sväng när Nils helt plötsligt flyger upp och pekar framför bogen. Det är helt stiltje och jag springer upp på däck med kameran i högsta hugg.  Vi får en magisk upplevelse av en knölvalsmamma och två ungar. När mamman visar sig är hon inte mer än 25-30 meter från Nanny och man inser verkligen hur stora de är. Nils står till rors och funderar på om han ska väja för att vi inte ska krocka men här försvinner familjen ner på större djup och vi behövde inte oroa oss. OTROLIGT mäktigt och jag kan säga att det föll både en och två tårar.

Våra nya vänner isbergen

Fina former. Denna ligger precis bakom vår ankring

Knölval

Här dyker han!

Och det första isberget var såklart inte det enda. Skärpan i utkiken blev bättre för vi hade hela tiden berg och growlers runt oss. (Growlers är små isberg som ligger och flyter i ytan och är svåra att se. Typ isflak)

Efter lite letande hittar vi en bra ankarvik vid namn Hay Cove. Vi visste att det skulle komma in blåsigt väder på fredagseftermiddagen och ville ha bra skydd för de sydliga vindarna. Magnus var lite bekymrad över ett sjömärke som helt tydligt var på drift och vi smög långsamt in i viken. Vattnet var superklart och jag var lite bekymrad över djupet men när Nils åter igen ropar ”Vaaaal!” och vi ser hur den dyker ner strax innanför oss så får man nog ta det som ett bevis på att det är rätt djupt. Men det var en nyfiken val och till och med när jag släppte ankaret på 5 meters djup var han uppe och visade sig en bit bort. Säger bara det.. Mäktigt men redan nu är man nästan van vid dem! Men bara nästan J

Här på norra udden finns det ett form av vikingamuseum och vi bestämde oss för att besöka detta på fredagsförmiddagen. Magnus funderade ett tag på om han skulle ha jeans eller shorts men jeansen vann. Fast han ångrade sig när vi väl kom på land. Jag å min sida hade fullt ullställ och sedan fullt sjöställ på det. Vikingabyn visade sig vara turistfällan nummer ett men vi bestämde oss ändå för att gå in på området och titta. Eller snarare Nils bestämde sig för vi skulle göra detta och tog fram plånboken. Magnus försökte pruta genom att tala om att vi faktiskt var vikingar som seglat hit men det gick inte. Det hela var lite småkul men när jag frågade om det var riktiga lämningar som de byggt byn på så fick vi veta att allt var uppbyggt år 2000. Magnus spanade sedan på taken och fick se plastnät och takpapp under torven så ja…. Ni förstår. Men rätt kul ändå. Vi fick skjuts av några kanadensare till det enda caféet/restaurangen. Men vi kom försent! Det var smockfullt av en hel busslast pensionärer med namnbrickor och det tillsammans med en hysterisk trubadur fick oss att vända i dörren och knatade tillbaka till Nanny.

Nu sitter vi här i regnet och vinden och myser samtidigt så funderar på om vi har ett väderfönster mot Grönland i morgon eller inte. Men det lutar åt att det blir ett INTE och vi går förmodligen mot Labrador istället. Väderfronterna rullar tätt och väderfönstren är väldigt korta. Vi har internet då och då genom Nils telefon och han får täckning om han skickar upp den i masten.

Så om ni inte får kontakt med oss så förstår ni säkert varför. Och till alla er som beställer kokboken från och med nu får bereda er på lite väntetid för det är svårt när jag inte har internet.

Men vilken efterfrågan det har varit! Jag är helt mållös (nåja, nästan enligt min bro ). Men att så många skulle köpa så fort. Det trodde jag verkligen inte. Och jag är otroligt tacksam för alla er som har hört av er och berättat att ni tycker om den. Jag är så glad för detta och så fantastiskt lyckligt lottad som har alla dessa underbara människor hemma som hjälper mig att sälja boken! Tack alla. Verkligen! Ett jättetack! Vill du ha ditt eget ex så är det bara att klicka på länken här uppe till höger så står det hur du ska göra.

Sköt om er alla och undvik alla isberg därute! Det tänker vi göra!

Kram Liv, Magnus och Nils

På onsdagseftermiddagen lämnade vi vår boj och gick en liten bit ut i fjorden och hittade en fin och ensam ankringsvik. Dagen efter lämnade vi strax efter niotiden på morgonen för att passa in tidvattnet på vägen ut. Det var bra att vi passade in det för vi fick tre knops medström och Nanny fullkomligt spottades ut i havet igen. Sjömärkena hade till och med bogsvall och det kändes som om de rusade mot oss.

Bogsvall!

Dagen blev härlig med blandad segling och motorgång. Vädret här är lite som allt eller inget. Antingen blåser det kråkor och banditer eller så är vinden noll.  På kvällen letade vi oss in till en liten by som heter Dingwall. Så långt nord öst man kan komma på Cape Breton. Vi ankrade mitt i en liten flodfåra och somnade sött för dagen efter var det tidig uppgång igen. Efter det att vi utforskat alla väderrapporter så tog vi beslutet att hoppa över till Newfoundland på torsdagen och då ta ett litet längre hopp på ca 170 sjömil upp längs med västkusten. Detta eftersom det på natten mellan fredag och lördag skulle dra in en kuling som skulle hålla i sig fram till söndagen. Vi hade spanat ut en liten ö som heter Woods island men en helt naturlig lagun vi kunde gömma oss i. Strax efter lunch på fredagen, självaste midsommarafton droppades ankaret i viken strax bredvid den Kanadensisk-holländska båten Dutch. Överfarten gick bra men med mycket motorgång. Det var helt klart skillnad på att vara tre ombord på ett nattpass mot att vara två. På test har vi delat upp natten i tretimmars-pass. Det kändes märkligt när Nils löste av mig efter bara tre timmar. Vi är ju vana vid sex till åtta timmars pass. Men oj vad behagligt att kunna sova sex timmar efter passets slut! Det kommer bli lite ändringar i vårt pass-schema men det får ge sig. Säkerligen blir det ytterligare någon nattsegling innan vi går över mot Grönland så vi får träna lite till.

Första mötet med Newfoundland!

Magiskt häftiga klippor

VAL! Ser ni den???

Här kommer vi!

Snö på bergen!

Det gäller att binda fast husen!

Strålande vackert väder och valar mötte oss när vi seglad in i fjorden. Det skulle lika gärna kunna vara Norge eller Skottland.  Ur förråden grävdes fram sill och västerbottenost så det blev ett ordentligt midsommarfirande. På kvällen blev det också bål på stranden tillsammans med Dutch och ett par av lokalbefolkningen kom och tog sig en prat. Det är inte många som bor på ön men de som vi pratade med var alla förvånade över att vi ankrade ute och inte använde deras fina gratisbrygga…. Vi försökte försiktigt påpeka att det inte var så lätt att veta att den var gratis eftersom det inte fanns någon skylt eller liknande. Men men. Vi gillar ju att vara ankrade och när kulingen drog in med 17-20 m/s i byarna så var vi än en gång glada för vårt fantastiska Rocna-ankare.

Nanny ankrad i Woods Island

Bål med båten Dutch

Tja, en öl på stranden fungerar ju här med!

Hej bror!

Nannys besättning!

Solnedgången funkar här med!

Lördagen blev en projektdag och del två (eller är det femtiotvå) i historien om autopiloten fortsatte. Nils och Magnus genomförde en avancerad luftning här för ett tag sedan och den fungerar rätt bra. Om vi inte har tryck in snett akterifrån, från babord. Vilket vi naturligtvis oftast har! Så nu var det dags för en ny omgång.  Nils och Magnus har tänkt och funderat och diskuterat i flera dagar över vårt system. Jag ska inte göra en lång historia längre utan bara konstatera att systemet nu är aningen ombyggt och vi håller alla tummar på att det nu blir bra. Saken är den att det fungerar. Men ibland kommer det en massa oljud och dunkande som borde vara luft… Men som sagt. Jag återkommer med denna följetång.

Magnus ”skulle bara” ta en titt på impellern. En del av er kommer kanske ihåg att vi bytte denna för ca två månader sedan och då gick vi i taket eftersom den hade fem-sex trasiga vingar som vi fick fiska ut ur nätet framför värmeväxlaren. Av mängden svordomar som kom från kaptenen så förstod genast jag och Nils att något var fel. Det fattades sex vingar på impellern…. Helt ofattbart. Detta ska vara kvalitetsimpellrar och ska hålla i 1000 motortimmar. Nu har vi kört mycket motor de senaste två månaderna. Faktiskt hela 300 timmar. Det var bara att plocka isär slangarna och ge sig på jakt efter gummidelar. MINDRE imponerade är vi av dessa impellerar. Vi funderade faktiskt ett tag på att lägga dem i ett paket och skicka dem till Hjertmans för att visa vilken skit de säljer. Nu testar vi med en Johonsson impeller så får vi se om de är bättre. Mummel, mummel, mummel.

Kulingen blåste i alla fall över och söndagsmorgonen blev det förflyttning igen och denna gång till Norris Cove/Rock Harbour. Enligt rykten så ska det finnas en fin bar här med gratisbrygga och trevliga människor. Det visade sig vara helt rätt. Den vänlige Zach stod på bryggan och tog emot oss. Snabbt och kvickt fick vi fyllt våra dieseldunkar och handlat lite mat. Dessutom fick vi en fin rundtur med lite turistande av den vänlige Zach. Fantastisk människa! Tack Daniel för tips 🙂

I skrivandes stund sitter vi på en liten bar vid vattnet med en trubbadur och en kall öl. Båten är klart att köra igen. Det kan inte bli bättre. Nu hänger allt på vädret.

Som ni kanske förstår av vårt hopp vi gjorde mellan torsdag och fredag så är beslutet taget om vilken väg vi ska gå över till Grönland. Vår plan är att hoppa från St Antony på nord-östra spetsen om vi får ett väderfönster. Annars blir det att gå över Saint Lawrenceviken och över till Labrador för att spara ett par sjömil. Vi har varit utan internet sedan vi kom över till Newfoundlands och nu blir det lite internettande innan de slutliga besluten tas. Sköt om er! Hoppas ni har det bra – för det har vi.

Vi lämnade mycket riktigt bryggan i Liscombe vid lunch. Vi körde ut oss på spring mellan två vindbyar och det hela gick riktigt bra även om det var lite trång eftersom det kommit en båt till på bryggan framför oss.

Efter bara en timme kastade vi ankar i Spanish Ship Bay och jag firade min födelsedag som sig bör. Med bubbel och kladdkaka, såklart. Magnus svängde ihop en chilli con carne till middag och dagen kunde inte ha varit bättre.

Dagen efter var det upp i ottan igen och vi fick fin segling upp till Spinny Gunny island på toppen av Nova Scotia. Det enda som störde denna dag var den ofantliga mängd av fiskpinnar som åter igen har dykt upp. Problemet med dessa fiskpinnar är att de kommer med en 20-30 meter flytlina som ligger i vattenytan och bara väntar på att bli fångad av Nannys propeller. Det blir lite hojtande mellan oss och Magnus som oftast sitter till rors. ”Ser du den?” ”Ja! För du menar väl den blå?” ”Nej, jag menar den vita!, Nej skit i det förresten. Den hade vingar och lyfte!” Vi kallar det för fågel, fiskpinne eller ubåt. Ubåten kan man gå nära för den har ingen lång lina utan försvinner i vågorna. Fågeln behöver man inte bry som om alls för de flyttar ju på sig. Så de värsta är fiskpinnana med sina långa linor. Men än så länge har det gått bra. Peppar, peppar!

Lördag morgon var det tidig uppgång igen och vi var framme vid slussen vid St Peters redan vid 10 tiden och kunde slussa in i  Bras d´Or lake. En timme senare var vi ankrade och tillsammans med Nils tog jag en promenad in till den lilla byn. Framförallt var det viktigt att få tag på hydraulolja. För Nils och Magnus hade slagit sina kloka tänkarhjärnor ihop och kommit fram till att de skulle försöka lufta vår autopilot på ett nytt sätt. Men för att vara på säkra sidan ville de ha lite mer olja. Utan olja i hydraulsystemet så har vi ju ingen styrning så det kändes som en bättre än bra idé. Vi hittade snabbt olja och fick en trevlig promenad. På eftermiddagen skötte jag tvätten inne i den trevliga marinan som vi ankrade utanför (alldeles gratis ankring och tvätten kostade inte mer än 15 kr per maskin!)

Grabbarna plockade alltså isär systemet och luftade. Vi vet faktiskt inte riktigt resultatet av luftningen ännu för vi har inte varit ute i något hårt väder. För autopiloten fungerar i omgångar. När vi luftat så funkar den ett tag igen och så börjar den krångla. Speciellt i hård sjö krånglar den…

Luftning av autopilot på gång!

På söndagen fortsatte vi in i sjön och tog en boj vid byn Baddock där vi låg bra skyddade för en front med regn och vind som skulle komma på måndagen.

Så måndagen blev en pysseldag och vi fortsatte att bocka av våra punkter på vår lista. ”Att göra innan Grönland”. Dessutom blev det en tur in till marinan och en lång och härlig dusch. Det gäller att passa på. Man vet inte när nästa tillfälle för lyxdusch inträffar. Att få tag på diesel blir inte heller lättare ju längre norrut vi kommer så vi passade åter på att fylla det vi kunde. Kuba-principen, ni vet!

På eftermiddagen fick vi sällskap av Moon så det blev fika i deras mysiga kajuta. Ett välkommet avbrott i projektpysslandet. De ska göra ett snabbt lyft inne i marinan för att fixa lite av varje.

Idag på morgonen ringde alarmet 04:30 för planen var att gå ut i den långa fjorden och få tidvatten och ström med oss och sedan svänga norrut för att få en bra ankarvik för att gå över till Newfoundland på onsdagen. Men den nya prognosen visade nordliga vindar på eftermiddagen så vi gick och lade oss igen. Så i skrivandes stund luktar det LEA frallor från ugnen och regnet öser ner. Vi tänker lämna vår boj i eftermiddag och hitta en ankarvik på halva vägen i stället. Så får vi se om det blir Newfoundland på onsdag eller var det blir.

Därefter står vi för ett vägval. Höger eller vänster… allt hänger på isläget uppe i sundet mellan Newfounland och Labrador. På Grönland ser det riktigt bra ut faktiskt!

Men vi tuggar på efter bästa förmåga. Det är svårt att fatta att vi gjort 4000 sjömil sedan vi lämnade Martinique.  Det blir inte så många bilder i detta inlägg för tyvärr har vår käre Wifi-booster gått och dött så nu blir det mest betaldata.

Kram på er så hörs vi snart igen!

När Nils nu kommit ombord så är vi tre som ska samsas om utrymmet och det kan ju vara lite lurigt. Så vi bestämde oss alla tre för att ta det lite lugnt i början och ta en turistdag i Halifax. Det blev en solig och varm dag med kanadensiska mått mätt så till och med shortsen kom fram igen. Ja, Magnus har ju jämt shorts så han räknas inte!

Grabbar på bryggan

Halifax visade sig i alla fall från sin bästa sida och vi fick med oss vaktavlösning vid någon  form av borg, ett cykelevenemang av något slag på en gågata och den långa “boardwalken” längs med vattnet. När det var dags för lunch så slog vi oss ned på ett litet torg med massa olika matställen att välja på. Magnus är ju alltid nyfiken på att testa alla möjliga lokala specialiteter var vi än kommer. Jag är lite mer kräsen och brukar köra på säkra kort. Men när Magnus berättade att den lokala rätten Poutine bestod av pommes (jag älskar pommes!) med ost och brunsås, så tänkte jag att jag var tvungen att prova och även Nils hängde på. BIG MISSTAKE! Varför vi inte bara köpte en och delade på för att smaka – det vet jag inte. Men denna kladdiga röra var nog något av det märkligt äckligaste jag ätit. Alltså, delar av det gick ändå ner men det var på gränsen till vidrigt. Nils höll med mig och Magnus åt väl lite mer än vad vi gjorde men inte mycket. Nu har vi i alla fall testat och vet vad vi inte ska köpa nästa gång!

Ja, det hoppas jag att vi slipper

Vakt av något slag…

Vaktavlösning

Fantastiskt äcklig mat med brunsås och halvsmält ost.

Ut på eftermiddagen släppte vi tamparna och drog ut genuan och slöseglade till viken Armdale runt hörnan. Här kunde vi ankra och slapp därmed den hutlösa hamnavgiften utan service på 80 CAD (ca 580 SEK). Viken var full av rikemanshus av det finare slaget men längst in fanns det en liten park med en dingebrygga. Och därifrån var det inte långt att gå till både båtaffär och mataffär. Vi var tre fullastade seglare när vi gick från mataffären på måndagen. Vi tog ett beslut om att köra igång frysen igen och nu har vi mat så vi klarar oss till Norge om det skulle vara så. Grabbarna tog en vända till båttillbehörsbutiken och införskaffade det ett sjökort och lite annat smått och gott. Därefter drog vi upp kroken och transporterade oss i stiltjen ca 20 sjömil till en håla vid namn Jeddore.

Rigginspektion!

Jeddores fiskeflotta

Fin kväll i Jeddore

En Kanadatröja måst man ju ha!

På tisdagsmorgonen var det också totalt stilla när klockan ringde strax efter 05 och vid 06 tuffade vi ut på Nordatlanten igen. Det gäller att passa på när väderfönsterna uppenbarar sig så denna dagen blev en 13 timmarsdag och strax över 60 sjömil avverkat. Det skulle komma in lite tråkig och grinig vind så vi hade letat upp en vik som skulle vara riktigt skyddad. Trots att det tog oss en timme in i en slingrande vik så tog vi beslutet att det skulle vara värt det. Magnus hade nämligen läst på och insett att det fanns en liten hotellanläggning mitt ute i ingenting, allra längst inne i viken. Och på denna anläggning fanns det en bastu! Om det är något Magnus saknat under dessa år så är det möjligheten till att basta. Även när det varit som varmast har han pratat om detta så självklart skulle vi in till Liscombe och se vad detta var. Den pyttelilla bryggan som uppenbarade sig såg inte mycket ut för världen och det var först när vi var ända framme som vi faktiskt såg hotellet. Det såg inte heller mycket ut för världen men efter lite prat och dividerande så bestämde vi oss att det var värt de 40 CAD som en natt vid bryggan kostade för då ingick det el, vatten och tillgång till hela anläggningen med bastu, pool, bubbelpool med mera! 40 CAD är ca 280 SEK och så får man lägga till en 50 lapp i skatt med det var det verkligen värt. Dessutom så fanns det diesel på bryggan och det är sällsynt i dessa trakter så vi beslutade oss för att stanna. Det var inget svårt beslut! Vi märkte inte så mycket av väderfronten på vår skyddade brygga och istället blev onsdagen en riktig projektdag. Den som fick dra det tyngsta lasset var Magnus som fick dra på sig våtdräkten och dyka ner i det brunäckliga sötvattnet för att montera en ny propelleranod i det. Den gamla var helt väck så han hade inget val trots det låga vattentemperaturen på nio grader!! Men han är ju duktig simmare min fine man, så det tog honom bara tre neddykningar och så var det klart. Jag tror dock att han uppskattade den varma duschen rätt rejält efteråt!

Magnus sjunker ner i den bruna sörjan

Färdig!!!

På tal om dusch! Det är här den magiska vita plutten kommer in! Jag byggde ju om vårt badrum för flera år sedan så att det går att duscha där. Vi har inget varmvatten men det går ju att duscha med PET flaskor med varmt vatten i. Detta gör vi ju oftast på akterdäck med det börjar bli aningen kylslaget och tankarna på att kunna använda duschen inne har ju lockat. Det är bara det att det är så trångt under teaktrallen så jag har inte lyckat få till en bra sugfunktion vilket gör att allt vatten som hamnar där måste tömmas manuellt. Pumpen är monterad sedan länge och den är det inget fel på – det är bara själva sugmunstycket som jag inte fått till eftersom jag inte hittat något som passar under durken. Jag ska ju erkänna att det inte heller har varit direkt prioriterat under vår tid i värmen. Vid någon tillfälle för ett par veckor sedan så nämnde jag detta problem för broder Nils och självklart hade han funderat ut en lösning. Och inte bara funderat. Han hade svarvat och fräst en lösning i plast i sin magiska källare. Så när han drog fram den vita plutten ur sin packning insåg jag direkt att detta skulle bli fantastiskt bra. Och det blev det. Raskt monterades plutten och efter lite testande och omtag med andra kopplignar så blev det en härlig duschrunda för besättningen på Nanny under måndagen. Det var helt enkelt underbart! Nu kan vi hålla hygienen på en vettig nivå även i kalla trakter. Jippiii!

Halvfärdig vit plutt i svarven. Den har sedan skurits platt i botten och försetts med små hål och vips så fick Nanny en perfekt utsugsmunstycke 🙂

Nils är ju en riktig fixare och han har lite svårt att sitta still så under de dagarna som gått har han sakta jobbat sig igenom båten och gått igenom hur den fungerar och vad vi har för roliga saker ombord. Detta har lett till att vår projektlista har ökat lavinartat. Trots att vi kontinuerligt stryker punkter på listan så tillkommer det hela tiden fler i och med hans vaksamma ögon. Och detta är bra både för oss och Nanny! För vi har helt enkelt blivit hemmablinda och hans input, händighet och kunskap är fantastisk att få ta del av. Det känns också som att det fungerar väldigt bra med oss tre tillsamman ombord. Nils är ju också båtmänniska i ryggraden och han har själv en liknande båt som vår så han vet hur man rör på sig och vad som fungerar och inte. Sakta men säkert så bor han in sig i akterruffen och lär sig Nanny. Det känns väldigt bra och tryggt att han kom ombord en stund innan vi korsar över till Grönland. För när vi väl kommer så lång att det är dags att ta hoppet över så kommer han ha lika bra koll på båten som vi. Om inte bättre ^^

Fixar lite här!

och fixar lite där!

Efter alla projekt under onsdagen så var det görskönt att gå upp till hotellet och få sig en runda i bubbelbadet. Och ja! Magnus fick sin bastu även om den inte på långa vägar var så varm som han ville så blev det ändå ett bastubad. Kvällen avslutades på restaurangen och vi firade min födelsedag lite i förväg med en middag. Jag körde denna gång på ett säkert kort och fick in den goaste hamburgare jag ätit på riktigt riktigt länge. En fullträff. Killarna körde på kvällens special med kycklingvingar men jag såg nog hur de slängde långa blickar efter min burgare 🙂

Födelsedagsbubblande med bästa grabbarna

Bubbel på mig!

Mumsig burgare

Nu är det då torsdagmorgon och min födelsedag! Jag sitter i soffan i värmen och myser med datorn. Grabbarna sover och väderfront nr två passerar just med mycket vind och massa busigt regn. Planen är att lämna bryggan i eftermiddag när det lugnat ner sig och gå längre ut i viken för att spara den timmen det tar i morgon på morgonen. För fredag och lördag lär bli rena transportdagar och om allt går som det ska så hinner vi fram till ön Cape Briton Island på lördag eftermiddag. Efter det så planerar vi att slussa in i en stor sjö på den ön och gena rakt över ön via en insjön. (nåja, nästan en insjö) Men visst låter det spännande? Det tycker i alla fall vi 🙂

Ha det bra så hörs vi när internet finns tillgängligt igen 🙂

Vi fick besök på tisdagen av Janis och Cam. Dessa goa kanadensare träffade vi redan på Kuba där de mer eller mindre kidnappade oss fem minuter efter det att vi var incheckade. Men vi hade inget emot att bli kidnappade med deras hyrbil på Kuba och inte hade vi något emot att även denna gång få åka bil med dem. Janis och Cam hade också med sig broder Nils beställda flytväst så det var ju smidigt att få den levererad direkt till oss. Sedan blev det storhandel av mat. Och så tittade vi inom till spritbutiken och fick oss en liten verklighetschock. Spritbutiken liknade mycket våra systembolag men priserna var till och med högre än hemma! Jag stod länge vid den lilla avdelningen med boxar för att försöka hitta något vettigt. Det är ju väldigt smidigt med vinboxar och slippa glasflaskorna men vi i sverige är ju grymt bortskämda med massor av bra viner på boxar. I andra länder är läget inte riktigt så bra. Men det blev i alla fall en box vin och dessutom en flaska riktigt rökig whisky. Ni som känner Magnus vet ju att han har stor förkärlek för just rökig whisky och då gärna från Isla i Skottland. När han då hittar en flaska från Highland Park som heter Magnus…. Ja då var det bara för vikingen att handa – trots prislappen 🙂

Vår shoppingrunda avslutades med besök på en kinarestaurang där Cam och Janis skämde bort oss ytterligare. Tack än en gång!

Nanny i Yarmouth

Janis och Cam

Klippning av kaptenen

På onsdagen så väntade vi på att högvattnet skulle göra det möjligt för oss att komma in till tankbryggan och vid lunch fick vi fyllt tanken. Sedan gav vi oss av för att jobba oss mot Halifax. Första kvällen gick vi vid solnedgången in i en vik där det fanns en fiskehamn. Vi hade tänkt att vi skulle försöka lägga oss utanpå en fiskebåt men eftersom dessa kom och gick hela tiden så ankrade vi rätt utanför hamnens pirar istället. Men det gick jättebra eftersom vinden var mer eller mindre noll.

Fullpackad fiskehamn i Pubrico

De är charmiga fiskebåtarna, när de ligger i hamn!

Torsdagen blev en lång dag med strax över 70 distans avverkade. Det väderfönster vi har just nu är väldigt lätta vindar så det gäller att passa på. En annan sak som är lite skönt att det inte är säsong här på Nova Scotia för hummerfiske. Det innebär att det inte finns några fiskpinnar här. Helt underbart att slippa köra slalom hela dagarna. Vi ankrade i en vik som hette Port Mouton. Det var en rätt skum känsla eftersom viken hade den vackraste och vitaste strand man kan tänka sig – med barrträd… Solnedgången var jättevacker och vågorna slog mot stranden med ett väldigt välbekant ljud. Så länge man satt i lä i sittbrunnen så kunde man nästan få känslan att det hade varit skönt med ett kvällsbad. Men så fort näsan kom utanför doghouset så bet kylan bra i näsan och med tanke på att vattnet har en temperatur på ca 9 grader så försvann den känslan snabbt.

Tidig morgon med lite dimma

Att dimma kan vara så vackert!

Ful fyr!

Fin fyr!

Kritvit men kall strand

Fredagen blev ytterligare en transportdag men inte riktigt lika lång. Det blåste upp bra på eftermiddagen och vi surfade in i kulingvindar mot den lilla byn Lunenburg. Det var något av det sötaste och mest pittoreska vi sett på länge. Men samtidigt var vi så trötta och tanken på att sätta i dingen och montera motorn i kuling för att få sig en kort tur på stan blev övermäktig och vi stannade i sittbrunnen. Dock fick vi ett litet besök från grannbåten som var norskflaggad. De skulle ligga kvar och vänta på reservdelar innan de seglade mot Azorerna så det blev ett kort möte.

På lördagen fortsatte vi att mata sjömil och på eftermiddagen gled vi in i Halifax. Vi är ju mer eller mindre ensamma här uppe och dagens stora händelse på havet var att vi faktiskt mötte en segelbåt. Döm då om vår förvåning när den lilla hamnen mitt i Halifax var smockfull! Och inte bar smockfull. Den var Skagenfull! Alltså – massor av båtar som ligger bredsida, dåligt förtöjda utanpå varandra och ett väldans gungande av alla motorbåtar som körde förbi. Det hade tydligen varit regatta och nu pågick efterfesten. Efter samtal med något som verkade vara en hamnkapten via telefon blev vi hänvisade till en brygga längre bort. Just det gjorde oss ingenting men jag protesterade kraftigt över att behöva betala 500 kr (utan kvitto) för en plats med noll service. Inga toaletter, inga duschar och inget wifi. Jag trodde jag skulle få ett spel när de föreslog att vi skulle smita in på Marriott-hotellet precis bredvid för att låna toaletter. Men men. Det var i alla fall en plats mitt i stan där Nils kunde hitta oss

Broder Nils landade alltså i Halifax i går kväll och därmed så är vi fulltaliga 🙂 Han ska vara med oss i ett par veckor, i alla fall fram till Island. Sedan får vi väl se. Det ska bli spännande att få en tredje person ombord. Att plocka ombord ytterligare en person har inte varit ett lätt val. Magnus och jag är ju väldigt vana vid att bara vara två och båten är inte så stor. Men att få den rutinerade seglaren Nils ombord i ett par veckor tror vi bara kommer bli positivt. Inte bara det att vi får två händer och ett par ögon till ombord. Vi får även en ”uppfinnarjockehjärna” ombord.  När vi lämnade Norge så vet jag att jag skrev om broderns källare och alla dessa fantastiska saker för en långseglare som finns där. Bara det proppfulla skåpet med rostfri skruv kan göra vem som helst lycklig. För att inte tala om svarven eller svetsen eller…. Ja ni fattar!  Nu har vi alltså master-mind-hjärnan bakom denna fina källare, ombord så vi ser fram mot många trevliga stunder och diskussioner. Det blev en liten prat innan läggdags och vi insåg att vi var glada att vi inte låg i partyhamnen. För det räckte med de knickedicker som låg på bryggan framför oss. De körde helt enkelt på oss mitt i natten när de skulle gå. Det finns trevligare sätt att bli väckt på! Men men. Idag skiner solen och vi ska turista i Halifax. I eftermiddag går vi ut och ankrar så vi slipper en hamnavgift till. I morgon, måndag blir det lite handlande och sedan fortsätter vi norrut! Kram på er alla!

Hela gänget på Nanny

Vi lämnade Boston och seglade vidare. Det blir rätt långa sträckor när vind och väder säger att det är dags att förflytta sig. Inte så att vi har en deadline att passa men min bror Nils har köpt en flygbiljett till Halifax till den nionde juli. Då är det bra om vi åtminstone är i samma landsända. Och då går det ju inte att stanna kvar i USA – eftersom Halifax ligger i Nova Scotia i Kanada.

Alltså så fortsatte vi jobba oss upp längs med kusten mot Maine. Vi stannade en natt på en liten lite ö mitt ute i ingenting som hette Gosport. Guideboken (eller forumet Active Captain som är vår bibel här i USA) talade om för oss att detta ställe var mäkta populärt men samtidigt svårankrat med mycket sten och stora djup. Det fanns dock bojar som man kunde ta om man var beredd att lämna den ifrån sig om det kom någon från segelklubben och hävdade sin rätt. Vi bestämde oss för att chansa. Det gjorde vi rätt i eftersom vi var den enda båten! Miljön påminde mycket om Skottland. Både med berg och tidvatten. Vi jobbar med ca tre meter tidvatten här så det är en liten utmaning ibland.  Efter den lilla ön så dundrade vi vidare till Portland. Den staden blev en mycket positiv upplevelse. Jag skulle säga att den påminde lite om Bergen faktiskt. Fast det blev lite onödigt spännande när halva centrum var avstäng eftersom någon hade lagt ifrån sig en sportbag i en hörna. Mängden polisbilar och avspänningar var magnifik. Till detta kan läggas TV-kameror och bombrobotar som skickades fram. Lugnet lade sig dock efter ett tag och vi brydde oss inte så mycket om det hela utan höll oss på avstånd. Vi höll på att passera en butik som skyltade med skandinaviska varor. Jag ville gå förbi för jag påstod bestämt att de förmodligen bara sålde Orreforsglas och lusekoftor men Magnus stod på sig och vi tittade in. Det var bra…. Thomas, som ägaren hette hade släkt i Danmark och Sverige. Han blev överlycklig när han förstod att vi var från Sverige. Men inte i NÄRHETEN så lyckliga som vi blev när vi hittade hyllan med godis… Kexchoklad och Marabou Schweizernöt till löjligt bra priser. Sedan Abbas Sill och riktigt knäckebröd! Greve och Prästost fick jag dock backa ifrån för 17 dollar för en liten bit var det inte riktigt värt. Ett trevligt besök var det i alla fall.

Thomas med den Skandinaviska butiken

Och på tal om trevligheter. Pappan till ”ungdomarna” på vår kompisbåt LEA har en väldigt mysig liten restaurang i Portland. Så dit fick vi ju gå och säga hej! Jättetrevligt och lite oväntat möte :-).

En ny trevlig bekantskap

Dessutom fick vi inhandlat tre st överlevnadsdräkter till vår vidare resa. När vi postade dessa bilder på FB så fick vi kommentarer om att vi såg ut som Teletubbies… Förmodligen gör vi väl det också men jag kan lova att  vi verkligen hoppas att vi aldrig kommer att behöva använda dräkterna. Vädret i Portland var alldeles strålande och jag skulle nog säga att det var som en härlig, normal och solig sommardag hemma.

Men! Vi måste ju vidare så vi fortsatte att jobba oss uppåt. Jag har ju pratat om flötena till hummertinorna innan. Dessa som Magnus kallar för fiskpinnar. Att dessa ska var talrika i Maine har vi också hört. Men vi har samtidig tänkt att om man har seglat på västkusten strax efter hummerpremiären så vet man vad det hela handlar om. FEL! Riktigt, riktigt FEL!. Vad jag än skriver  och beskriver i detta fall så går det inte förmedla den enorma mängden fiskpinnar. Och i Maine så kommer dessutom alla fiskpinnar med en extra livboj. Fiskpinnen har alltså en lina på fyra till fem meter som flyter i vattenytan och i änden sitter det ytterligare ett litet flöte. De kommer i par! Och de ligger tätt. Och den lilla livbojen flyttar på sig med sin fångstlina. Fantastiskt jobbigt att spana efter måste jag säga!. Vissa av dem är dessutom halvsjunkna och då blir det ubåtar…

Vi jobbade oss upp till en ö som hete Mount Desert och hamnen Bar Harbour. Vi tyckte att det lät som ett bra ställe för oss. På vägen så körde vi in i tjockdimma samtidigt som vi hade strålande solsken uppifrån. Mycket märkligt. Orsaken att vi tog omvägen till Bar Harbour var att detta var en hamn med immigration och vi ville checka ut från USA så vi kunde vänta in ett väderfönster till Kanada.  Eftersom USA kräver att vi ringer och rapporterar vår position varje gång vi förflyttat oss så tog vi också förgivet att vi skulle behöva checka ut. Döm om vår förvåning när de över telefon berättade att vi inte alls behövde det! Först trodde vi inte på dem men när jag  kollade med Annika på Moon så insåg vi att så var faktiskt fallet. Att det ska ha full koll på oss när vi är i landet men att det inte bryr som OM eller NÄR vi lämnar landet var lite skumt. Ja, ja. Vi lär oss något nytt varje dag.

Barrskog!

Tre meter hög och lågvatten – Då blir det många fina brygglösningar

Vackra fyrar är det gott om

Röda klippor!

Dimman jagar oss

Hm… är vi i Bergen?

Ett magiskt kryssningsskepp lämnar Bar Harbour

Vi bestämde oss för att lämna den halvdåliga ankringen i Bar Harbour och fortsätta norrut. Vi studsade bra i vågorna i den lilla kulingen och det var riktigt spännande att dra upp ankaret. Om man nu gillar sådan spänning alltså. Vi fick en rätt tuff dag och det var med lättnad vi gled in i den lilla ”Barbapappa-formade” viken vid Tenants Harbour strax innan solen gick ned. Vi har nämligen fortfarande problem med autopiloten till och från och efter 10 timmars handstyrning, kryssandes mellan fiskpinnar i liten kuling som den värsta Ingemar Stenmark var det väldigt skönt att komma in på platt vatten. I alla fall till dess att en liten båt med ett CQR ankare och lina kom in och ankrade nästan på vårt ankare. Men vi struntade i det och gick och la oss istället för om de hade draggat på oss så hade nog de fått större skador än vi…. Kl 04 dagen efter drog vi upp ankaret, utan att köra på den lilla andra båten och gav oss av mot Yarmouth i Kanada. Det var en chansning eftersom väderfönstret var rätt litet. Men om vi inte tog det så skulle vi bli fast i minst fem dagar. Så det var bara att chansa. För att göra en lång historia kort. Det blev en tuff segling men väääldigt konstig sjö. Vi hade bland annat vågor som bröt in på vår läsida, något vi aldrig varit med om innan. Och det är samtidigt så förbannat kallt. Men men fram kom vi med vår kära Nanny till slut i alla fall och ytterligare en lärdom i ryggsäcken. Om väderprognosen här säger att det ska blåsa 15 i byarna så innebär det att det blåser 15 konstant… Typ, eller i alla fall något åt det hållet. Sedan är strömmen så stark och ström mot vind är inget kul. Något vi vet men vad gör man när man måste gå sträckor där strömmen är både för och emot.

Nu ligger vi i alla fall här i marina. I Kanada! Smaka på det… Vi ligger i en MARINA 🙂  Det var länge sedan och vi tyckte att vi var värda det. Priset är hyfsat. Den extremt långa och varma duschen i morse efter det att tullen inspekterat oss var underbar för att inte säga fantastisk. Det finns vissa nackdelar med att inte har varmvatten ombord när man seglar i vatten där temperaturen ligger runt 10 grader…., Vi duschar normalt i sittbrunnen med varmt vatten i en PET flaska om vädret inte tillåter att vi står på däck. Magnus tar som oftast en kalldusch fortfarande men så är han ju också ”Laarsch the Viking”. Det är INTE jag – i alla fall inte när det gäller duschar.

I natt ska ovädret dra in och vi myser i ruffen. Igår var det väderrekord här på Nova Scotia. Inte ett sådant väderrekord som ni har hemma med tokvärme utan åt andra hållet. Det var frost i vissa delar – rekord för juni… Frost… Japp, ni läste rätt! Så svettas på bara och klaga på att det är för varmt! LOL

Ja, gott folk så är det. I ett och ett halvt år jag jobbat och pysslat med mitt lilla projekt och nu är det så att kokboken faktiskt till slut kommer att tryckas. All matlagning ombord och matprat med andra långseglare har lett till att det som började som ett eget litet hobbyprojekt växte sakta men säkert när fler ”cruisers” ville vara med och dela med sig av sina erfarenheter.

Allt detta har lett till en fullmatad 100-sidors bok i A5-format. Som titeln säger är det jag och tretton andra långseglare som delar med oss av våra erfarenheter och favoritrecept från just våra båtkök och långseglingar, eller längeseglingar som jag brukar kalla det. I boken resonerar vi kring allt från bunkring och småkrypshantering till enkla tips för konservering och tryckkokarens många olika användningsområden samt olika former av slowcooking.

Jag har blivit intervjuad i podden Sjölivet. Lyssna på avsnittet och var med och tävla!

Eller bara köp boken genom att klicka på länken här 🙂

När vi lämnade Marthas Vineyard så tog det inte många minuter innan vår fina väderprognos utvecklades till tjock dimma och 10-15 m/s. Det är vad man kan kalla lokalt väder och snabba skiftningar. Men det gav ganska snabbt med sig och vi kunde segla i härlig sommarvärme mot Cape Cod kanalen. Fast vi fick ju handstyra då eftersom Zlatans nya pump bestämde sig för att inte fungera denna dag. Det är ju själva bövelen vad det ska krångla ibland. Så vi gav upp strax innan kanalen och Magnus trixade in oss i en liten vik. Och trixa fick han verkligen göra för strömmen drog tvärs oss, genom kanalen uppåt 4-5 knop vilket ledde till att Nanny gled sidledes in mellan bojmarkeringarna i den trånga kanalen.

-Det gick ju bra det där också,  log min kapten efteråt…

Det här med strömmarna gör det lite ovanligt spännande ibland.

Vi plockade i alla fall upp hela akterruffen och satte igång med projektet ”lufta pumpen” och därefter gav sig Magnus på alla kopplingarna som mekanikern satt in. Och han tror sig ha hittat ett par ställen där han kunde dra åt lite extra.

Dagen efter så väntade vi tills klockan blev 11 och drog därefter upp kroken. Vi passerade ut genom den smala leden precis när strömmen vände och slapp därmed samma spänningsmoment som dagen innan.  Genom själva kanalen forsade vi sedan i medströmmen och fick en fin förmiddag MED en fungerande autopilot. På andra sidan seglade vi norrut och hamnade till sist inne i en vik vid en liten stad som heter Plymoth i Cape Cod Bay.  Moon som hade lämnat Marthas Vineyard tidigt på morgonen kom ikapp och men de valde att fortsätta norrut. Magnus svor som vanligt högt över alla fiskeflöten som de envisas med att lägga mitt i farleden på vägen in och längs med kusten. Han har förövrigt döpt dem till ”fiskpinnar” för här har åtminstone alla flöten en liten pinne som gör att det är lite lättare att se.

Det skulle finnas gratisbojar inne i viken men det var så förvirrande vilka som skulle vara gratis och med den starka strömmen som var så bestämde vi oss för att ankra i vanlig ordning istället. På så sätt slipper vi risken att en boj ligger och knackar på skrovet i strömskiftena.

Det blev inte mycket sömn denna natt. Det blåste huggorm och blåa kråkor trots att prognoserna pratade helt andra vindar och riktningar. Och jag kan lova att vi använder precis alla tillgängliga vädermodeller vi kan hitta. Mummel.

Vi passade in strömmen på fredagsmorgonen och seglade upp till Boston. Och autopiloten krånglade såklart… Men vi är nog felet på spåret tror vi. Det måste vara någon luftläcka någonstans. Vi fortsätter leta. Vi bestämde oss också för att gå in i en vik lite norr om Boston vid ett samhälle som heter Lynn. Här finns det en gammal bassäng strax utanför två små marinor som enligt uppgift ska gå och ankra i. Denna vik är mycket mer skyddad än ankringen inne i Boston och vi är rädda om vår nattsömn…

När vi närmade oss bassängen kom det ut en kille och ställde sig på bryggan till en av marinorna. Han såg klart fientlig ut! Jag vinkade glatt och ropade hej till honom. Inget svar förutom en huvudskakning. OK… tänkte vi. Får man kanske inte ankra här? Men vi fortsatte och gick upp mot vinden och därmed bort från marinan. Magnus smög sakta framåt och jag gick upp på däck för att göra färdigt ankaret. Då blev det liv i mannen på bryggan. Han viftade hej vilt med händerna och ville ha oss längre bort. ”Inga problem ropade jag, vi är på väg!”  Med båda armarna rakt över huvudet fortsatte han att vifta oss bortåt. Det blåste gott och väl över 10 m/s och jag antar att han var rädd för att vi skulle dragga in i marinan eller nåt… Vi lade tillslut ankaret där vi hade tänkt oss från början. Självklart långt bort från marinan och ganska mitt i hamnbassängen. Jag släppte 50 meter kätting och vi började packa ihop efter seglingen. Mannen stod kvar på bryggan och glodde på oss.

”Är allt OK?” ropade jag.  Mannen svarade inte men skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna. Vi tittade oss omkring och insåg att vi låg riktigt bra. Inte i vägen för någon och här kunde vi ligga ett par dagar med tanke på de vindar som skulle komma till helgen. Vi brydde oss inte om mannen på bryggan utan satt i den varma solen i sittbrunnens lä och bara njöt!

På lördagen var det med viss nervositet vi åkte in till marinan för att höra om vi kunde lägga dingen där under dagen när vi skulle ta buss/tåg in till Boston. Det är tre meter tidvatten här så vi vill helst hade bunden vid en flytbrygga. Vi hittade en kille som hade sin båt i marinan och han visade oss en plats där vi kunde lägga dingen och hänvisade oss sedan till hamnkaptenen. Magnus och jag tittade på varandra och hoppades innerligt att det inte skulle vara den viftande mannen på bryggan från dagen innan. Det var det inte! Hank, som var dagens hamnansvarige var en mycket trevlig man som visade oss var vi kunde slänga sopor och utan knot fick vi koden till marinans grindar. Dingen fick mer än gärna ligga kvar där och inte kostade det något heller! Dessutom tyckte han att Nanny var en särdeles vacker båt så detta var en man vi tyckte om. Vi fick lite instruktioner om hur vi skulle ta oss till busstationen och efter lite åkande så var vi mitt inne i Boston. Varmt och soligt och MASSOR av turister. Gatuförsäljning och gatumusikanter. Modern arkitektur blandat med historiska byggnader. Mysigt men lite stressigt. Vi gjorde som vi brukade. Promenerade runt och såg oss omkring. Vi gick såklart till puben Skål (Cheers) som har varit inspiration för TV:serien Cheers. Vi båda gillade den serien och det hela slutade med att det blev lunch där. Turistfälla, javisst! Men både god mat och trevlig service.

Cheers-selfie!

Massa volym och trevligt men ingen Sam i sikte!

Efter att ha fortsatt promenera runt och bland annat se på var man slängde massa te i vattnet under ett visst party så hamnade vi på en irländsk pub. Magnus hade ett bestämt mål och det var att se finalen i Champions League. Det blir inte mycket fotbollstittande i båten och detta ville han se.

Jag tog mig en vända till Primark och fick köpt mig ett par byxor undertiden som matchen började. Det är lite snålt med bara ett par jeans i det här vädret har jag insett. När jag kom tillbaka och skulle beställa i baren så fick jag frågan om jag var Mrs Laarschen och om jag hängde ihop med han den där från Skandinaven vid namn Lars (uttalat Laarsch) som satt i rummet bredvid och tittade på töntig sport?

-Magnus, menar du? tyckte jag.

– Magnuuus eller Laarsch är väl sak samma, fick jag till svar och därefter en utläggning om att alla från skandinvavien heter Laarsch och så avslutade han med:

– Så, vad skulle mrs Laarschen ha att dricka nu?

Leende gav jag upp och fick min drink och hittade Magnus i det bakre rummet tillsammans med ett gäng andra entusiaster som tittade på det som bartendern beskrivit som töntig sport där målen är extremt stora och resultaten alltid blir 0-0  och där spelarna bara ligger i gräset och rullar sig.

När Magnus efter ett tag gick för att pudra näsan så lutade sig bordsgrannen över sitt bord till sina nyanlända vänner och pekade på Magnus rygg och sa:

-Kolla, den där killen är en riktigt viking. Jag skojar inte, en VIKING! Han har seglat hit från Sverige i en liten båt och nu ska de segla hem till Sverige igen via Grönland. Helt galet!

Jag fnissade lite men låtsades inte om att höra diskussionen. Men om Magnus är ”Laarsch the Viking” ? Vad gör det mig till då?

Mrs Laarsch Vikingson, kanske?

På lördagsvädret vände vinden till nordlig igen och de varva sommarvindarna ersattes av vintervindar igen. Vi ligger kvar här idag söndag och ska försöka ta oss iland och handla lite och när vinden förhoppningsvis vänder i morgon eftermiddag så seglar vi vidare.

Hej från Vikingarna 🙂

Det blev ett par dagar i Newport och cirkusen runt Volvo Ocean Race. Men jag tyckte riktigt synd om organisatörerna för vädret var verkligen uselt! Kallt, dimmigt, stiltje eller grinigt blåsigt. Vi tog oss en tur till Race City men det var inte mycket att se. Den båten vi helst ville titta närmare på var ju Turn the tide on plastic där Martin Strömberg är med. Men den låg på en egen pir som var avstäng så det blev att titta från långt håll. De övriga båtarna fick vi dock titta på. Fast jag måste nog säga att jag tror att jag föredra Nanny. Hon är mycket mysigare…

Några tävlingsverktyg på rad

Tror att jag föredrar Nannys sittbrunn

Såhär ser tydligen toaletterna ut ombord. Fortfarande föredrar jag Nanny

Mycket förberedelser inför söndagens avsegling

Det här huset hade jag kunnat tänkt mig 🙂

Vi höll oss mest nere i ruffen och lät det urschliga vädret dra över. Även Annika och Björn på Moon låg ankrade bredvid oss.

På måndagsmorgonen var planen att vi skulle vara vid tankbryggan kl 8 för att sedan kunna gå ut till Marthas Vineyard. Det gick sådär…. Vårt ankare satt bom fast i en vajer och ville inte komma upp de sista tre metrarna. Vi jobbade hårt i 2,5 timmar med att få loss det och lyckades till slut med hjälp av att Annika och jag satt i deras dinge. Vi hade lyckats få en kätting runt ankaret och med en lång lina drog vi ankaret framåt samtidigt som Magnus släppte frifallet. Vi jublade högt när vi till slut fick loss det.

Vi hade till och med lite sol på vägen ut till Marthas Vineyard. Vi ankrade i Vineyard Heaven och skämde bort oss med en grillning i det fina vädret. I går tog vi en busstur på ön och besökte Edgartown. Det är ju på denna ön som de har spelat in klassikern Hajen. Svårt att förstå att detta faktiskt är ett badparadis. Just nu är det inte mer än  strax över 10 grader i havet och säsongen börjar till helgen. Det kunde vi se på en otrolig mängd hantverkare och trägårdsskötare som fixade till alla de enormt stora och vackra husen i Edgartown. Som sagt… allt måste vara klart tills det fina folket kommer till helgen. Vi tittade i ett fönster till en mäklare och där fanns ett par fina hus till salu. Om man har en sisådär 5-8 miljoner DOLLAR över. Alla affärer sålde kläder, souvenirer eller smycken. Väldigt plastigt för att vara helt ärlig men ändå kul att få vandra omkring och få se detta.

Säsongen har inte riktigt börjat ännu…

Vi såg inte så många…

Fina och STOORA hus

Lunch på en “riktig” 60-tals diner

Chappy färjan

Mysigt – men lite “plastigt”

När vi kom tillbaka till båten så fick vi också sällskap av Moon igen och det blev en kväll i deras fina salong.

Idag är planen att gå vidare till Cape Cod – vi ska bara försöka passa in alla strömmar i passagerna och kanalerna. Höres snart igen 🙂

Att få segla in mot New York City i strålande solsken var helt magiskt. Manhattans skyline är ju hur maffig som helst.

NYC här kommer vi!

Alltså, att inse att man har Brooklyn till styrbord och Staten Island till babord när man glider in i Upper Bay är nästan en läskig känlsa. När dessutom Frihetsgudinnan dök upp så hade jag gåshud över hela kroppen.

Äntligen!

Känslan av att få uppleva att komma i mål, att få göra något vi drömt om i många år var så underbar.

Vi har seglat till New York!!!  Yihaaaaaaa!!!!

Kapten Bryngelsson och Lady Liberty!

Det gick liksom inte riktigt att fatta att det verkligen var frihetsgudinnan vi hade precis bredvid Nanny. Jag stod där på däck och kände mig nästan förvirrad för att vara helt ärlig!

Vi hade en tanke på att ankra bakom frihetsgudinnan men det fina vädret vi hade denna kristiflygare-torsdag i maj var kortvarigt. Dessutom så var mängden turistbåtar kopiöst stor tillsammans med fladdrande helikoptrar runt oss. Under natten skulle det dessutom dra in massivt regn och massa vind så vi valde att flyta med strömmen ner längs med East River. Det gäller att pricka medströmmen så man inte har motström ner mot Hells Gate öster om NY så vi bestämde oss för att gå vidare. Manhattan…. Asså…. Jag hittar inget annat ord än mäktigt och vackert! Och vilka vackra broar de har i NY! Brooklyn bridge, Manhattan bridge mfl är ju riktiga konstverk! Och Nanny har seglat under dem. Så här en vecka efteråt så fattar jag det inte riktigt.

Vi fortsatte längs Manhattan och där kom FN´s huvudkontor till babord och efter ett tag så dök Roosevelt Island, den fd spetälska kolonin, upp på styrbordsidan. Där fanns det dessutom en linbana över älven. Intressant 😉

Det var svårt att smälta allt!

Vi fortsatte hela vägen ut till Long Island Sound men svängde sedan tidigt höger in i Manahasset Bay och Port Washington. Där låg segelbåten Moon redan ankrad och de var vänliga att bjuda oss på middag.

Sedan blev vi fast i båten under två dagar på grund av skitkasst väder. Men det finns alltid saker att pyssla med. Bland annat så fungerar inte vår autopilot riktigt som den ska efterpumpbytet. Vi har ett missljud som dyker upp i rattpumpen ibland när autopiloten styr. Detta missljud finns inte när vi styr manuellt. Bland annat så luftade Magnus hela hydrauliksystemet men vi misstänker att den nya pumpen är lite för stark och det har blivit bättre sedan vi ställde ner känsligheten på autopiloten men inte helt bra så felsökning fortsätter.

På måndagen tog vi tåget in till Penn Station på Manhattan och tog oss en heldag till fots. Vilken trevlig stad NYC är! Eller Manhattan kanske jag skulle säga för det var bara där vi var. Förmodligen så träffade vi enbart 99% turister men ändå. Mysig stämning var det första som slog oss. Och sedan promenerade vi mest runt. Självklart fick vi med oss Times Square och Central Park. Även Bryant Park tog vi en sväng inom. På flertalet ställen fanns det bänkar, bord och stolar där man kunde slå sig ner utan att behöva köpa något från någon restaurang. Det passade oss bra eftersom jag faktiskt hade gjort matsäck med goa kycklingfyllda tortillas.

Höjdarupplevelsen var besöket uppe i Empire State Building. Våra härliga och underbara vänner, Per och Kajsa på Estromo hade gett oss den finaste av presenter denna dag. De hade köpt biljetter hemma i Sverige och sedan mailat dem till oss som en överraskning. Så vi gled bara förbi biljettköerna och fick åka heeeela vägen upp i tornet. Även detta var helt magiskt. Jag inser att ordet magiskt säkert börjar bli uttjatat men det var magiskt att stå där uppe och titta ner på East River och inse att vi och Nanny faktiskt seglat igenom där bara några dagar tidigare. Overkligt helt enkelt.

TACK Per och Kajsa – verkligen TACK. Detta var en toppbonus som vi kommer bära med oss länge J

Sedan fortsatte vi promenera runt. Bland annat så ville vi se Carnegie Hall och självklart operahuset The Met och den anrika musikutbildningen Juilliard.

Som ni vet så gör man inte NY på en dag men vi fick nöja oss med det. Det lär gå att flyga tillbaka vid andra tillfällen. Vi hörde otroligt mycket svenska på gatorna runt oss så det ska nog gå bra tror jag!!

Tisdagen skulle bli fint segelväder österut längs med Long Island Sound. Eller hur…. Platt vatten istället. Men strålande sol och svensk sommarvärme. I alla fall till en början. Vi siktade på New Haven för att bara ta en snabb ankring över natten där. Enligt väderprognosen så skulle det komma en vindökning till ca 10-12 m per sekund ut på eftermiddagen men vi tyckte inte det var så märkligt. Runt lunch blev jag lite konfunderad när jag tog ner en ny väderprognos för den visade att vi skulle få vind från helt andra hållet under en timme… Kunde det vara åska? Nä…. Vi seglade vidare och när vinden kom så surfade vi fin fint och Nanny flög fram i 7-8 knop i medström och medvind. Det började dock se lite mörkt ut över land dit vi siktade. Jag tog ner en radarbild via en app och plötsligt så får jag en varning via appen att det är en stor åskstorm på väg in över New York i detta nu. Hm… kunde det vara så allvarligt? Man blir lite blasé på alla amerikanska varningar för de varnar för ALLT. ALLT är farligt. Vi tittar på den mörka himlen och bestämmer oss trots allt för att ta ner storen. Klokt beslut…. Vi har bara en liten näsduk av genuan ute när fronten släpper land och kommer ut mot oss. Vi vänder och går sakta utåt, bort från kusten för att ta ovädret ute på öppet vatten. Fronten såg ut som en photoshopad filmsekvens ur någon form av domedagsfilm. Oerhört läskig. Jag har nog aldrig sett så skrämmande moln. Inom 30 sekunder är det svart runt oss och vinden piskar vattnet från vågtopparna. Det blixtrar och mullrar precis vid oss, runt oss överallt och det blåser upp till 25 m/s. Min starke man lyckas dra in näsduksgenuan och vi surfar med vinden bort från kusten på endast riggen. Ja….  Jag och åska. Jag tycker verkligen inte om åska men när vi väl hade det hela över oss så är det inte så mycket att göra åt det. Men i dessa lägen är det Magnus står till rors för jag blir lite ”hispig”.

En timme är senare är det värsta över och vi vänder in mot kusten igen. I ösregn och noll sikt hittar vi in till ankringen och det var extremt skönt att få släppa kroken denna kväll!

Onsdagen blir ytterligare en förflyttningsdag och det mest spännande som hände denna dag var att vi hade 4,5 knops medström samtidigt som vi hade 10 m/s mitt emot när vi passerade ut från Long Island Sound genom Block Island Sound och ut genom två öar. Namnet på sundet är The Race och det fick mig att gå in och läsa på lite. Och det var bra. För nu var vi åtminstone beredda på de brytande sjöar som strömmen byggde upp. Det är bra att ha en stark motor ibland. Men det hela gick bra men det var en timme med lite obehagligt stampande och studsande. Efter 50 M släppte vi kroken inne i en hamnbasäng på Long Island nordligaste udde som heter Montauk. Dimma, regn, kallt, 9 (!) grader i vattnet. Det är inte utan att man funderar på vad vi håller på med.

MEN idag torsdag den 17 maj 2018. Norges nationaldag och allt, så går vi norrut igen och nu är vi ankrade i Newport. Fram tills på söndag så håller fortfarande Volvo Ocean Race hov där och vi hoppas kunna få kunna få se lite av cirkusen.

Just nu ligger alla tävlingsbåtarna ute på fjorden och driver i stiltjen och vi är ankrade i viken innanför. Det är någon form av inshorerace tror jag. Och det går verkligen i snigelfart. Om jag hade filmat dem eller tagit ett kort så hade det inte märkts någon skillnad…

I morgon ligger vi still för det ska blåsa huggorm från nordöst.  Därefter fortsätter vi så fort vi kan norrut men prognosen är rätt skum faktiskt. Vi hoppas fortfarande att vi ska kunna nå Halifax uppe på Nova Scotia i Kanada till den 1 juni. Men vi vill ha med oss Boston och kanske lite Maine innan så vi har rätt många mil att avverka. Men vi jobbar på… Vi jobbar på.

Först ska vi njuta lite cirkusen här! Vi har lite smådåligt internet så det blir färre bilder i detta inlägg än som var tänkte från början. Det får bli en annan gång helt enkelt!