180325 Underbara Bahamas

Björn kom på torsdagsförmiddagen och Magnus hämtade upp honom med dingen. Som vanligt var hans resväskor smockfyllda med godsaker och lite reservdelar som vi beställt. Bland annat så fick vi den nya hyllan till kylskåpsdörren och ett Navionicskort som ska laddas med sjökort över USA. Den obligatoriska sillen med tillbehör som gräddfil och OP var självklart och till Magnus stora glädje med i packningen. Vi tog dingen in till ön Stocking Island mitt emot Georgetown och tänkte ta en promenad på ön. Fast det fanns inte så mycket till vägar och vi fick till och med vada på ett par ställen för att komma fram. Men vad gör det när det är superklart vatten och vit sand. På vägen tillbaka hamnade vi på det lokala cruisinghänget Chat n´Chill och fick oss såklart något gott att dricka. Björn bjöd på stort och vi fick oss var sin ”Mud slide”. Den såg ut som en Bushwacker men det var helt enkelt: Baileys, Kalhua och vodka blandat med en väldans massa is. Gott och dyrt…. Det är verkligen dyrt här men vissa saker ska man bara kosta på sig. Speciellt när någon annan betalar… haha! Vi fick ett kort besök av Balance på kvällen men de var redan bortbjudna på drinkar så vi hoppas vi får tillfälle att ses senare, längre upp i ökedjan.

En första promenad

Jag har fått lite frågor om var vi äter på båten. Dessa dagar är lite speciella eftersom Björn är ombord så är det semester även för oss och då äter vi allt lite extra bra men jag ska försöka redogöra vad vi har ätit under den första veckan. Torsdagen gottade vi oss med hemgjorda hamburgare tillsammans med grillade bröd, coleslaw och rosmarinkryddade potatisklyftor i ugnen.

Fredagen blev en kortare förflyttningsdag med ett snabbstopp i en marina för att fylla på dieseln. När vi gled in bakom vår tänkta ö så blev vi lite besvikna eftersom det redan låg en båt där. En stor och fet charterkatamaran. Men men, vi ankrade en bit bort och brydde oss inte. Ett par timmar senare drog de upp ankaret och svängde bort mot oss.

”Hallå eller! Nu är ni allt långt hemifrån!”

Kaptenen på den chartrade båten stod uppe på bryggan och ropade på oss på klockren göteborgska.  Världen är verkligen inte stor!

Middagen blev ett par enkla pizzor på stekpannebröd i stekpannan. Så enkelt och så gott!

Lördagen bjöd på strålande sol och bra segling upp till Little Farmers Cay. Till Björns stora glädje ankrade vi precis bredvid flygplatsen och tog dingen in till den lilla baren precis bredvid. Varje liten ö här har verkligen en egen flygplats. Det blev en liten promenad på ön och en öl i baren och inte så mycket mer. Magnus klättrade upp i masten och tog ett par härliga kort på Nanny och oss i vattnet. Vattnet var platt och solnedgången magisk. Finköttet togs ur frysen och Magnus drog igång grillen. Till sirlionsteken serverades potatisgratäng med västerbottenost och Lomanders bearnaise som Björn så turligt tagit med även denna gång!

Magnus hämtar ner kameran

Liv i vattnet

Magnus i masten

Navigeringen är verkligen speciell här och oftast rör vi oss på 3-4 meters djup. När det ska ankras så är vi ofta under 2 meter på lågvatten. Vi sticker ju 1,3 meter och det har visat sig att vårt ekolod lägger av när det är 1,5 meter. Detta leder till höga ljud och diverse skällsord från en smått nervös kapten. Men det är ju bara sand, nästan överallt så det är inte så farligt….. När vi efter endag på platt vatten letad oss in bakom ett rev framför Staniel Cay Yachtclub så tyckte vi dock det var lite väl grunt. Det var så grunt att jag tog båtshaken och kände på botten från badbryggan. Vi konstaterade dock att vi hade 10 cm under kölen och det räckte eftersom tidvattnet på ca en meter nu var på väg upp igen. I alla fall trodde vi det! Vi slängde oss i dingen och snorklade på ett flygplan strax bredvid för att sedan fortsätta bort till den berömda Thunderballgrottan som är med i James Bondfilmen. Men det var inte bara vi som hade den tanken. Det var med än folkvandring och total trängsel. Jag deklarerade snabbt och bestämd att det var mycket bättre om jag stannade i dingen och vaktade den och våra medhavda kalla öl. Jag hade inte den minsta lust att knö med sololjeinsmorda japaner och amerikaner som inte verkade kunna simma alls. Björn och Magnus gav sig dock in grottan men kom rätt snart tillbaka och bekräftade mina farhågor. Till och med vattnet smakade sololja berättade Magnus. Så, ståendes på det grunda vattnet tog de sig en öl istället och tittade på spektaklet. För det går inte att beskriva det hela på annat sätt. Men när ölen var slut så sinade även mängden folk och de tog sig en simtur till. Denna gång var det bättre men jag avstod ändå. Jag tycker det är lite kyligt i vattnet här när man ligger i för länge. Jo, det är ca 25 grader i vattnet men, men.

På vägen tillbaka så förundrade vi oss lite över att Nanny och en annan båt låg åt helt fel håll i förhållande till de andra båtarna. Konstigt! Och väldans vilken slagsida vi hade. Hm… kunde det vara så att vi stod på kanske? Nä, vattnet skulle ju stiga! Men ups! Visst stod vi på. Och det ordentligt!  Vi hade missat lågvattnet med nästan två timmar. Hur slarvigt som helst! Men Nanny är ju långkölad och hon tål att stå på kölen så efter en stund kom vi loss och fick ankrat om. Strömmen är verkligen en utmaning här. Den är stark och gör så att båtarna åker helt tokigt ibland. Så det gäller att ha goda avstånd till grannbåtarna. Middagen blev honungsgrillad kycklingfilé tillsammans med kokosris.

Ankrade utanför yachclubben – aningen för grunt

Nanny stävar fram på tre meters djup

Vi blev kvar på Staniel även på söndagen och började dagen med en annan turistattraktion. De simmande grisarna. Vi hade våra misstankar om turistfälla innan och jajamensan, så var det!! Massor av partybåtar som matade grisarna på stranden. Visst simmade de, men bara om någon ute i vattnet slängde mat till dem. Vi höll oss på behörigt avstånd och studerade med lite avsmak spektaklet. Och grisarna var verkligen gigantiska! Och buffliga! Nä, inget för oss så vi åkte tillbaka till Staniel och gick en promenad på ön. Trevlig ö men snobbig yachtclub där man inte fick lösenordet till wifi ens om man köpte öl i baren. Det var bara för medlemmar och marinagäster förkunnades det. Inte fick man sitta ute på terrassen heller. Så det kunde vi varit utan. Lite coolare var det dock med alla hajarna som låg och väntade på att bli matade vid kajen. Det var sk nursesharks som inte är så farliga. Magnus och jag såg genast att detta inte var den typen av haj vi hade runt oss i början när vi kom över till Bahamas så vi gjorde nog rätt att hålla vårt avstånd då. Björn vågade sig till och med ner på trappan för att klappa dem. Det gjorde INTE jag!

Grismatning

Björn klappar hajar…

Därefter var det dags för killarnas midsommar tradition och hela sillbordet dukades fram. Jag hade lite stekt korv till mig istället. Till sillen hade vi knäckebröd med västerbottenostsmör, ägg och koktpotatis. Då får jag ju inte glömma snapsen då! Och när det ska drickas snaps så ska det ju sjungas. Vilket det gjordes, det kan jag intyga. Mitt i en ”djupaste småland” kommer våra kanadensiska vänner från Te Amore förbi med dingen och de gör stora ögon och öron inför svenskarnas påfund. Men efter att fått smaka på både knäckebröd med västerbottenost, OP och Aalborg så kom de fram till att detta inte var så dumt ändå.

Midsommar – samma tradition varje gång

Grabbarna var lite trötta när vi på måndag morgon fortsatte vår resa norrut. Målet var Walderik Wells Cay som ligger i en naturpark. Här måste man ta en moring för 35 USD eller betala hälften för att ankra. Det ska vara fantastiskt vackert här och vi ville gärna ha en moring eftersom vinden skulle gå över på västlig och det är mycket svårt att hitta skydd här i ökedjan för de vindarna. Dagen innan hade Magnus ringt till parken och ställt oss på kö för att kunna få en av de eftertraktade bojarna men när VHF:nätet gick i gång kl 9 stod det strax klart att det inte skulle finnas någon plats för oss. De västliga vindarna skulle nämligen följas av tre dagar med nordliga vindar. Vilket också är jättesvårt att hitta skydd för. Så de som hade en mooring ville inte lämna dem och att ankra där, under de förhållandena var inte att tänka på. Därför blev det en lång dag med transportsegling ända upp till Normans Cay där vi smet in mellan två öar och ankrade. Där fick vi i alla fall hyfsat skydd men det var också riktigt, riktigt strömt och trångt. När stora jättelyxskeppet lade sitt ankare 30 meter från vårt så var vi inte jättenöjda men det hela gick bra. Till lunch denna dag hade jag stekt upp resterna av kokosriset tillsammans med lite korv, extra lök, soja och en hel del sötsur sås. Det blev verkligen jättegott! Middagen blev en burk med pulled pork tillsammans med syltad rödlök, coleslaw, vitlökdressing och grönsallad. Mums!

Det blev inte så mycket sömn denna natt. Strömmen och vinden gjorde sitt till tillsammans med den stora motorbåten och vi tog beslutet att försöka ta oss in i själva Normans Pound som är som en stor insjö med 5-6 meters djup uppe i norra änden.  Problemet är själva infarten. Här säger sjökorten att det är ner till 0,7 meter djup så det gäller att pricka högvatten exakt. Vi sticker 1,3 på pappret men är ju lite tyngre än normalt. Högvattnet gav oss 0,92 cm och med det så borde vi alltså ha en decimeter eller två till övers! Och för att göra saken värre så är det såklart väldigt trångt också och man ska mellan två öar. Det hela gick bra och som tur var så var högvatten runt 11 på dagen och sikten var god. Vi hade ingen bottenkänning men vi kunde konstatera att sjökorten inte stämde alls. Jag stod framme i fören och pekade var Magnus skulle köra. Det gäller att hitta rätt blå färg för att det ska vara djupt nog. Ekolodet ballade ur ett par gånger så då var vi troligen under 1,5 meters djup och vårt track visade att vi gått över en sandbank som skulle vara 0,3 m djup. Nu flyttar ju sandbankar på sig så det är nödvändigt att ha en utkik i fören. Inne i lagunen kom vi undan de starka vindarna och strömmarna och fick lagt ut 50 meter kätting. Såååå skönt! Eftermiddagen tillbringade vi på den absolut kritvita stranden där vi gjorde minst möjligt medan Björn snorklade omkring och tittade på rockor. Kvällens middag blev åter igen grillat kött med potatisklyftor och det sista av bearnaisen. Så som ni märker så går det absolut ingen nöd på oss matledes.

Nanny ankrad inne i lagunen

Dingetur inne i lagunen

Helt ensamma på stranden utanför lagunen

På torsdagen låg vi kvar i lagunen och killarna åkte iväg med dingen och snoklade på en sjunken DC3:a samt försökte köpa sig en öl på den stängda restaurangen. De fick till sist köpa var sin öl men blev snabbt utkörda från restaurangen. Resans hitintills dyraste öl tror jag. 8 USD styck… för en Kalick flasköl.

Fredagen var det dags att lämna lagunen vid lunchtid när högvattnet slog till. Denna gång hade vi bara 0,8 meter plus på vattenhöjden och det hela blev nästan för spännande när jag höll på att guida oss på en sandbank när jag siktade på fel gatt att gå ut genom. Vi ankrade utanför gattet så att vi kunde lämna tidigt på lördagsmorgonen för att gå till Nassau. Björn och jag tillbringade eftermiddagen med att glida runt omkring i dingen medan han fiskade. Ett par riktigt stora napp blev det men ingen fisk som ville bita riktigt så vi blev fångstlösa. Kvällens middag blev en klassisk spagetti med köttfärsås tillsammans med färsk basilika och parmesanost.

Björn jagar Bonefish i mangroven

Lördagen seglade vi de 45 M upp till Nassau och mötte verkligheten igen! Jisses vad båtar och vilka hus! Här finns det pengar, det är tydligt. Och dessutom stora kryssningsskepp. 5 stora skepp angör hamnen varje dag men det finns fortfarande plats att ankra. Vi hittade våra vänner på Grandiosa och slängde i draggen bredvid dem. Efter en sundowner hos dem så tog vi oss en sväng på stan. Väldigt förfallet, så fort vi var utanför kryssningsskeppens område. Björn spenderade stort igen och bjöd på middag. Det är lite udda att bli behandlad som en amerikansk kryssningsskeppsfarare…. Men men . Idag söndag blir det lite sightseeing innan Björn ska ta planet hem ikväll. Vi planerar för vår tur norrut och som av en händelse tittade Magnus på vädret uppe i Charleston där vi räknar med att vara om en vecka eller två. 11 grader och regn…. Nästan så vi börjar ångra detta… Bara här är det kyligt på kvällarna och joggingbyxorna åker på. I morse var det 19 grader när jag vaknade. Så det är allt lite kallt här på Bahamas.

Höres snart igen! Kram

 

180314 Lite  Öhoppning på Bahamas

 

Vi tog upp ankaret på Ragged Island i tisdags och det var en mindre rolig historia.

Helt plötsligt så började ankarspelet gnissla och gå väldigt långsamt. Jag stoppade såklart men såg inget konstigt. Istället släppte jag ut lite kätting och allt lät som vanligt. Så jag började dra upp kätting igen. Självklart är det inget tryck på kättingen när vi drar upp den, utan Magnus kör framåt och jag vevar upp. Det lät som vanligt i tre sekunder innan ankarspelet helt och hållet nöp till och dog! Vad i hela…. Det var inte mycket annat att göra än att dra upp ankaret för hand. Det är ju tur att man är stark. Vi bestämde oss för att fortsätta, trots det trasiga ankarspelet och gick ut och kalibrerade vår autopilot istället. Den hade vi ju fått lagad och eftersom den varit nollställd så fick vi köra lite fram och tillbaka och i cirklar tills Zlatan var nöjd. Vi drog ut focken och slöseglade upp till Buena Vista.

Har inte alla ett flygplan på taket?

Detta hus var två våningar innan orkanen

Den övergivna polisstationen på Ragged

Sanden är mjuk som nysnö!

Slappesegling in i det blå

Turkost!!!

Jag säger det igen  – att det finns så många nyanser av turkost! Vattnet är helt enkelt fantastiskt här! Som enda båt släppte vi ankare framför en helt vit strand. Det är konstigt att kunna se ankaret på botten 20 m bort. Dagen efter drog jag (för hand!) upp ankaret och vi tuffade vidare upp till en liten ö som heter Water Cay. På halva vägen, när vi gick förbi Flamengo Cay gjorde Grandiosa oss sällskap och dagen efter drog vi båda upp ankaret tidigt för att ta oss bort till västra sidan av Long Island. Vägen dit var på sjökortet lite läskigt eftersom det var väldigt grunt. Lägsta djup var 1,8 meter så vi ville verkligen gå över där när det var högvatten. Så i fyra timmar tuffade vi i stiltje över kristallklart vatten med ren, vit sandbotten och ekolodet visade hela tiden runt 2 till 2,3 meter djupt. Det tar ett tag att vänja sig vid sådant.  Magnus påstår att det är bra för hans blodtryck eller något men jag vet inte riktigt!

Fantastiks solnedgång på Water Cay

Besök av de gudomliga

Tvätteriet på Long Island

Long Island

Vi stannade på Long Island ett par dagar och Grandiosa gick vidare. På söndagen sågs vi igen i Georgetown. Georgetown är som ett samlingsmecka för seglare här i Bahamas. Det ligger ca 300 båtar ankrade mellan de två öarna och det är som ett litet samhälle. Ett samhälle styrt av amerikaner och deras regler. Men det är bara att rätta sig in i ledet och le. Tyvärr finns det inga ankarspel att köpa, utan det lär få vänta tills vi kommer till USA. Fram till dess så är det bra träning för mig att dra kätting varje gång vi flyttar på oss J Vi ankrade lite utanför alla andra tillsammans med Grandiosa och vi fick en vansinnigt rolig hejdåkväll med dem. På måndagen åkte de vidare mot Nassau och vi tog en sväng på land och såg oss omkring. På eftermiddagen hörde vi ett ”HALLÅÅÅ” och Balance gled in och ankrade bakom oss. Balance med Staffan och Kerstin ombord träffade vi via JRSK på våren 2012 och vi har bara haft lite kontakt via FB. Det var jättetrevligt att få umgås lite i verkligheten! Idag onsdag ska vi ha dem över på middag och det är dags för att göra iordning akterruffen för i morgon kommer Björn. Det ska bli jätteroligt med besök igen.

Grandiosa lämnar oss

Så vi hörs om ett par dagar igen!

 

//WL2K 180305 Tillbaka till Bahamas

Jo, det blev som vi trodde. Vi hann mer eller mindre inte tillbaka till marinan på Puerto Vita innan vi fick slänga oss i båten och dra vidare. Väderprognosen visade starka vindar från norr från och med lördag och då skulle vi bli fast på Kuba. Vi gillar verkligen Kuba och Puerto Vita är en bra marina att lämna båten i. Men det finns absolut inget annat att göra i marinan och härskare över mangroven är ju de hemska noo-see ums:en och vi var trötta på deras mumsande på oss! Så strax innan kl 18 på torsdagskvällen lyckades vi checka ut efter att ha väntat alldeles för länge på hamnkaptenen och den drägglande knarkhunden som letade igenom Nanny. Planen var att få segla lite och låta Boris styra över natten. Vi har ju fortfarande ingen autopilot. Magnus har hittat felet. Det är elmotorn i hyrdauliksystemet som driver kolven som har gett upp. Det är kanske inte så konstigt för den är gammal som gatan. När vi bytte autopilot för ett par år sedan så såg vi ingen anledning att byta motorn eftersom den gamla fungerade. Vi stoppade ner den nya som reserv. Vilket ju var bra tänkt. Det vi däremot inte hade kontrollerat var att den nya faktiskt passade så att kopplingarna hade samma dimension. Självklart passar det INTE. Vi har ju lite kopplingar med oss men om vi plockar bort pumpen och de nya kopplingarna inte passar helt så står vi utan styrning till båten helt och hållet?. Och som ni förstår så vågade vi inte chansa på det. Vi tänkte att vi får vänta tills vi hittar någon som har riktigt utrustning för att byta hydraulkopplingar men fram till dess så är det alltså handstyrning som gäller. Tyvärr verkar det som om det först blir när vi kommer till USA. Och jag ska ALDIRG mer klaga på Boris, att han styr dåligt. För såklart fick vi inte seglat så mycket. Vind och vågor emot och sedan dog vinden helt. Så det blev en natt med jobbig handstyrning. Vi tog lite kortare pass än våra vanliga 6-8 timmars pass denna natt.
Tidigt på morgonen på fredagen gled vi in mot Ragged Island som är de mest västliga öarna på Bahamas. Och de mest obebodda. Havsdjupet gick från ett par tusen meter och upp till ca 10 på bara ett par meter. Vattnet är superkristallklart så redan på 10 meter känns det som om vi skulle gå på grund. Där ? mitt ute på havet låg Grandiosa från Smögen ankrad i stiltjen. De hade gått dagen före oss men inte hunnit fram innan mörkret och hade därför kastat ankare mitt ute i ingenting. Fast eftersom det var noll vind så var det ingen fara. Man vill inte röra sig bland öarna här på Bahamas i mörker. Sjökorten ger var och en riktigt hicka. De markerade lederna mellan öarna är på sisådär 1,5-2,5 meters djup. Så det är en på däck som spanar mest hela tiden. Vi letade oss in till vår lilla vik med hjälp av våra sjökort på Open CPN och de Explorer-papperskort vi köpt för ändamålet. Att försöka navigera här med Navionicskort på plottern hade bara varit skrattretande. Telefonkatalogen är förmodligen 100 ggr bättre.
På tre meters djup släppte vi ut kättingen i den stora viken. Tre båtar låg redan ankrade och tre till var på väg in. Det är en bra vik att ta skydd från den kommande nordliga vinden. Det tog inte lång tid innan jag hoppade det kristallklara vattnet och tog mig en simtur. Undrar om detta inte är det klaraste vi sett hitintills. När jag sitter på akterdäck och torkar i solen och stiltjen så ropar Magnus helt plötsligt -Kolla! En haj!
Vi rusar till ena sidan på Nanny och där kommer det en haj glidandes i mycket makligt majestät. Det var nästan så jag hörde musiken från den berömda filmen i bakgrunden för hajen var JÄTTESTOR!
Nåja, kanske inte filmstor, men gott och väl 1,5-1,7 meter!!! Jisses ? jag hade ju just badat! Magnus och jag kom snabbt överens om att det förmodligen var en väldigt vänlig haj och att den inte alls var farlig.
Vi fick besök av våra båtgrannar som vi pratat som hastigast med i hamnen på Kuba och jag kunde inte låta bli att fråga om hajarna och om de var farliga. Den kanadensiska damen svarade snabbt och tvärsäkert -Ja, JAG badar då inte här längre!
Det amerikanska paret var lite mer försiktiga och tyckte att det gick att snorkla även på reven, bara man höll sig borta från hajarna. Men samtidigt berättade de historier hur lokalbefolkningen brukade hojta villt på den dem när de snorklade och tyckte att det inte alls var vettigt att befinna sig i samma vik som hajarna. Förmodligen var det en ?nurseshark? eller ?reefshark?vi såg. När Magnus tog sig ett dopp på eftermiddagen så var det både snabbt och med mig som hajvakt? Lite läskigt faktiskt.
Ut på eftermiddagen kom även Grandiosa in i viken och självklart blev det grillkväll på Nanny igen. De hade fångat en Mahimahi och vi hade lite kött. Det blev en lång och trevlig kväll.
Dagen efter sov vi lääääääääänge och Grandiosa hade redan seglat vidare när vi vaknade. Tröttheten kommer dels från vi precis hade gjort en nattsegling med väldigt lite sömn men tiden på Kuba var också väldigt intensiv så det är skönt att ligga ankrad och slappna av lite. De nordliga vindarna gjorde entré precis enligt prognos och vi höll oss i soffan och bara slappade. Det är skönt det med ibland.
Även söndagen blev en lugn dag med bara lite pyssel. Magnus har lyckats ta ner väder med kortvågsradion så vi ser att det kommer fortsätta vara nordligt med bara korta avbrott. De nordliga vindarna gör det lite svalare än vanligt här. Ungefär som svensk sommar skulle man kunna säga. Det håller sig runt en 22-23 grader vilket är kallt för oss. Så i natt så åkte faktisk fleecefilten fram?. Så är det ?
Alla sex båtarna i viken och dess besättningar samlades på måndagen för lunch inne i Dunchan Town,
Orkanerna har slagit riktigt illa här också. Det är beklämmande att se hur illa de har det. Det bor endast 50 personer på ön och de har fortfarande inte något vatten förutom en watermaker som gör 25 liter i timmer (samma som vår). Staten lovar hjälp men det kommer ingen hjälp. Polisstationen, myndighetsbyggnaden är övergivna och öns enda sjuksköterska har lämnat. De två militärerna som är utposterade för att hålla koll på läget är inkvarterade i kyrkan som staten lagt beslag på. De har inte heller vatten och avlopp där och alla behov får göras i en hink. Några av seglarna som hänger här mer regelbundet har velat ta in en watermaker för att hjälpa ön men de får inte lov av myndigheterna. Det är tyvärr mutor som saknas och undertiden händer ingenting. Vi med vår enkla båt er en ren lyxjakt i deras ögon och vi alla betalade 15 UDS var för lunchen och pengarna gick rätt in till att reparera saker på ön.
På vägen tillbaka till båten pratade Magnus med Rick på den amerikanska båten C-language. Han visade sig vara en fixare av bästa sort och 15 minuter senare låg han med huvudet ner i akterruffen och inspekterade vår pump till autopiloten. Han kom rätt fort till samma konklusion som vi. Det var ingen bra idé att byta pump. Det skulle bara ställa till det. Men sedan tittade han lite klurigt på oss och frågade om vi inte hade funderat på att laga själva elmotorn istället.
Jo, det hade vi såklart, för vi förstod ju att den hade ungefär samma symptom som vår elmotor som krånglade på vår gamla watermaker. Men vi ville ju inte plocka loss pumpen och elmotor och pump satt ju tillsammans. Men se! Där hade vi fel. Det gick visst att plocka bort elmotorn från pumpen och efter lite lagom arga svordomar från Rick så var motorn ute och plockades isär. Det var mycket riktigt dålig kontakt från kolborstarna och det behövdes rensas från gammal kol. Motorn sattes ihop igen och nu spann den som en katt. Vi riktigt hoppade av glädje. Rick fick sig en kall öl och en fin flaska kubansk dryck med sig och vi monterade tillbaka motorn själva. OCH det fungerade! Vi vet att detta är en tillfällig lösning men allt är bättre än inget just nu!
Idag på morgonen kommer vi förflytta oss upp till Buena Vista ca 20 M norrut. Vinden är just nu mer än lovligt tokig och snurrar 360 grader på ca ett dygn. Det gör det svårt att hitta vikar där det går att ligga riktigt tryggt. Men samtidigt så är det inte mer än 10 m/s vi pratar om så det hela ska gå bra. Vi kommer leta oss upp till George Town och landar nog där på söndag. Där ska det gå att få tag i SIM-kort så att vi kan komma ut på nätet igen. I övrigt är allt fin fint med oss och vi njuter Bahamas.
Detta inlägg är gjort med kortvågsradio och vi kan inte svara på kommentarer förrän vi får riktigt nät.

Kram på er!

180301 Fantastiskt underbara och konstiga Kuba

Håll i er för detta blir långt och handlar inte ett dugg om segling.

Vi lämnade Nanny i marinan Puerto Vita på lördagsförmiddagen och med var sin ryggsäck vandrade vi de två kilometerna ut till huvudvägen och satte oss vid busshållplatsen och väntade i hettan. Några tidtabeller fanns naturligtvis inte men det satt ett par andra personer där och hängde i skuggan, så vi gav oss till tåls. Tre eller fyra bussar körde förbi, trots försök att få dem att stanna men till slut kom det en som stannade och den skulle mycket riktigt till Holguin. Det hela kostade oss bara 3 CUC (ca 24 SEK) och tog en timma ungefär. Det var fina bussar och trots att vägen var allt annat än bra så blev det en intressant resa. Bilarna delar ju vägarna med nästan lika många hästkärror som det finns bilar och jag måste säga att hästarna här är tåliga. De reagerar inte ens när en gammal pustande lastbil kör om dem. Väl framme promenerade vi omkring lite innan vi hittade vårt boende. Boendet hade vi fått rekommenderat av marinan och det var en läkare som hyrde ut tre rum i sitt hus. Rune, vår norske kompis hade anlänt redan dagen innan och han satt på den stora balkongen som tillhörde hans rum. Självklart hade han fyllt kylskåpet med öl så vi fick slå oss ner och vänta ett tag medan värdinnan gjorde iordning vårt rum. Man kan lugnt säga att vårt rum var aningens rosa….  Fast det var rent och prydligt och det är ju det viktigaste.

Internetpark

Magnus o Rune on the penthouse terrasse

Lagom rosa sang

Rune koper lite fincigarrer

Vi ville lyssna på salsa och efter en promenad på stan och test av kvaliteten på stadens mojito så hittade vi en uterestaurang med scen enligt vår värdinnas instruktioner. Redan kl 17 drog de i gång och det blev en väldans bra och svängig start på en kväll som skulle bli otroligt rolig och väldigt sen! Efter en middag vid 20 tiden hittade vi ett annat salsahak där vi blev mer eller mindre inkastade av skrattande kubaner. Det fanns inga lediga stolar eller bord med det ordnades snabbt och strax satt vi strategiskt vid ingången till det rum där det spelades. Det blev lite så att Magnus satt längre ut mot gången och Rune och jag hamnade lite mer i skydd bakom bordet. Musicerandet började med ett par karaokeframträdanden men sedan dök salsabandet upp. Till vår lilla besvikelse så var det inga trumpeter med för det hade vi bestämt oss för att vi ville ha med oss men oj vad bra det var ändå. Det tog inte heller lång tid innan all ledig golvyta täcktes av salsadansande personer. Sicken fart det var! Helt plötsligt så kommer det fram en ung kubanska och hon siktar helt klart in sig på Magnus. Hon viftar med en cigarett framför Magnus och vill att han ska tända den. Runes tändare ligger ju på bordet så varför inte? Två sekunder senare har hon dumpat sin handväska i hans knä och står framåtlutad och rotar i den. Jag behöver nog inte beskriva just det mer. Sedan dansar hon iväg och Magnus sitter där med hennes jätteväska i knät. Rätt förvånad var han ska erkännas. Men det stoppar inte här, hon kommer tillbaka och börjar dansa väldigt nära Magnus med ryggen vänd mot honom. Helt plötsligt så börjar hon gnida rumpan mot Magnus axel och bröstkorg där han sitter och hon utför någon form av intensiv salsa-rumpdans. Magnus visste inte riktigt var han skulle ta vägen för, hon slutade inte heller. Jag och Rune skrattade så att tårarna rann. När Kubanskan tog en liten danspaus frågade Magnus Rune om han inte tyckte det var en bra idé att de två bytte plats så att Magnus kom närmare mig och dessutom fick skydd bakom bordet. Rune tyckte helt klart att detta var en riktigt bra idé. Jag kunde verkligen inte sluta skratta. När kubanskan sedan kom tillbaka och konstaterade platsbytet tittade hon lite förvånat på mig och pekade sedan på både Magnus och Rune med en frågande blick. Jag pekade på Magnus och gav honom en puss på kinden. Kubanskan slog händerna för kinderna och log lite generat mot mig och jag tog det som en ursäkt. Sedan blev det då Runes tur att bli rumpdansad men han verkade känna sig lite mer bekväm med situationen än vad Magnus hade gjort. Rune blev därefter snabbt uppbjuden och fick dansa mycket denna kväll. Hela lokalen sjöd av glädje och skratt och vi hade verkligen trevligt. Många pratade lite engelska och ville byta ett par ord Tillexempel så fick jag en liten salsakurs när jag stod i toakön för kan kan ju inte bara stå still i det här landet. Jag blev också uppbjuden av kubanskans bror som försökte lära mig lite grundsteg. Men först efter att ha kontrollerat med Magnus att det hela var ok och därefter förhörde han sig om Rune och vad han var för filur. När jag nämnde att han hade egen båt och seglat hit så blev han tydligen godkänd… Någon gång vid halv fyra tiden på morgonen kom vi insmygandes till vår värdinna som genast kom upp och frågade oss hur vi hade haft det.

Test av mojito

Sa bra det kan bli en lordags eftermiddag!

Dagen efter blev av det något lugnare slaget måste erkännas. Vi till och med tog oss en tupplur efter frukost. DET händer inte ofta. Vi gillade Holguin väldigt mycket. Det var lite slitet här och där men alla var trevliga och framförallt var det inte så många turister och det var ingen som tog någon större notis om oss. Visst kom det fram folk och ville sälja lite saker då och då men inte alls så att det störde på något sätt. Staden hade fina härliga torg och parker med statligt kontrollerat wifi, så klart. Fortfarande så måste man köpa tid på nätet och på så sätt registreras och kontrolleras allt som görs. På måndagsmorgonen tog jag och Magnus en taxi ut till den stora busstationen utanför staden.

Klassisk taxi till bussen

Vi hade köpt biljetter dagen innan till bussen som gick till Santiago de Cuba kl 08:35. Enligt alla instruktioner så var vi där i god tid innan kl 08 och blev incheckade. Vi var förvånade över att vi till och med hade blivit tilldelade numrerade platser. Men det fungerade inte såklart J Bussen var redan nästan full redan när den kom in på busstationen och det var bara att leta upp en ledig plats där det fanns platser så till en början fick vi inte sitta bredvid varandra. Bussen var av det nyare slaget med air-condition och allt men vad hjälper det när vägarna är i uruselt skick. Det blev en bumpig och skakig resa på 4 timmar. Vi var väldigt glada över att vi hade bestämt oss för att åka till Santiago i stället för att ta, en på pappret busstur på 10 timmar till Havanna. När vi gick av bussen i Santiago så möttes vi av ett totalt kaos. Folk ropade och skrek på oss. ”Taxi, taxi, taxi, Do youneed a room? Taxi? Do youwant a romaticplace to live??” osv. osv. Vi hade ju redan bokat boende och vi går hellre än tar taxi så nej. Vi ville inte ha några av deras tjänster och vi fick säga till rätt rejält att vi inte var intresserade. Däremot var vi intresserade av att hitta toaletter. Det fanns runt hörnan vid busstationen och där satt den vanliga tanten som ville ha en peng. Problemet var bara att hon ville ha CUP-pengar som är ”lokalvaluta” Vi hade bara CUC som är ”turistpengar”. Och rätt ska vara rätt. Här skulle det betalas med CUP och inget annat. Högljutt rabblade hon på spanska och vi förstod i alla fall att hon inte var nöjd. Till slut gick det inte längre. Jag dumpade portmonnän med småpengar i min stackars mans hand och sa att han fick lösa problemet för jag behövde VERKLIGEN gå på toa efter fyra timmar på en buss och så gick jag bara in på damernas. Tantens ljudvolym gick upp ytterligare men jag brydde mig inte och Magnus löste i alla fall problemet för även han fick gjort vad han behövde. Men det osade allt en del om tanten när vi gick därifrån. Santiago hade ett helt annat tempo och en helt annan ljudvolym än Holguin och det var nästan så att vi blev lite avskräckta. Efter en kortare promenad in till centrum (och samtidigt tackat nej till minst 20 taxichaufförer) hittade vi vårt boende och det var en riktig fullträff. De tre systrarna Ana hade 6 rum till uthyrning och med riktigt hög standard. Dessutom en fantastiskt mysig takterrass. Vi lämnade av våra väskor och gav oss ut på stan men det gick inte många steg innan vi överraskades av ett regnväder. Vi tog ett kliv in mot en port för att få lite skydd och genast öppnades dörren och vi blev inbjudna att ta skydd av en ung och leende kuban. Vi visste ju inte riktigt var vi var så döm om vår förvåning när vi fick reda på att vi hade hamnat i Musikens hus. ”Casa de la musica!” Det kunde ju bara vara ett tecken och när vi insåg att de hade restaurang där så fick vi oss en god och underhållande lunch. Vi tog oss en sväng dit också senare på kvällen och blev lite underhållna av en lokal gitarrist. Det var ett salsaband på väg in också men vi var väldigt trötta efter resan och när de inte börjat spela trots att klockan hade passerat 12 slaget så gick vi hem istället.

Tisdagen började med att vi fick salsakurs på grannhusets takterrass. Vi tog en grundkurs på en timme och det var jätteroligt. Det var bara vi på kursen och vi hade var sin instruktör som tog hand om oss och de försökte att få oss att få lite känsla för det hela. Skitsvårt kan man väl sammanfatta det hela till. Här har man varit musiker i stora delar av livet och lärt sig att räkna takter helt och riktigt. Plötsligt så ska man räkna 1,2,3… 5,6,7… Har man dessutom buggat en del så vill man använda den där 4:an och 8:an till steg också men nä, nä! Inte i salsadans inte!. Sedan strosade vi mest omkring och tittade på stan och vi fick lite delade känslor för den. Att försöka sitta på torget och få lite internet var totalt hopplöst. Vi blev totalt överfallna av tiggare och när du dessutom har tre personer med gitarren upphissad under hakan som står runt dig på 20 cm avstånd och alla trespelar var sin melodi – då går det bara inte och irritationsnivån hamnade på topp. Men så fort vi drog oss utanför centrum hittade vi små lokala affärer och gator där vi kunde strosa i lugn och ro. Det blev ett besök på rommuseet och lite annat smått och gott. I Holguin hade de samma priser på ölen och romen oavsett var du köpte den. Så det var inte ovanligt att folk köpte en flaska rom och en flaska cola i baren istället för att gå till affären, så som vi gör hemma. I Santiago så har marknadsekonomin kommit lite längre och det var upp till det dubbla priset för en öl om man inte passade sig. Jag å min sida höll mig mest till Mojito – nu när man ändå är på Kuba så måste man ju passa på menar jag 🙂

Sista kvällen tog vi middag uppe på terrassen hos våra värdinnor och när kl började krypa mot 23 så var Magnus och jag mer än sugna på att bara krypa till sängs men Magnus ändrade sig och tyckte bestämt att vi inte kunde vara så tråkiga. Jag följde med lite motvilligt. Det var tur!

När vi kom in på Casa de la Trova så kom precis bandet in på scenen och där stod han! Vår hett efterlängtade trumpetare och han spelade precis så intensivt och blödande som vi hade drömt om. Det var verkligen ett kalasbra band och som vanligt så dansade alla salsa – och SÅ de dansade. Vi bestämde oss snabbt för att inte ens testa våra stapplande grundsteg med två turer när vi såg uppvisningarna mellan borden runt oss. Det här kunde de! Oj vad det svängde!

Smagator i Santiago

Var terrass i Santiago

Vart hus fran salsaterrassen

Magnus salsar

Rundvisning pa rommuseet

Denna nissen kanner vi till…

På onsdagen skulle vi ju tillbaka till Nanny men det hade visat sig svårare än vad vi tänkte med bussar som inte passade och gick mitt på natten. Lösningen blev en taxi hela vägen. Det var vår värdinnas son som var statlig taxichufför (japp, det är skillnad…) som körde oss hela vägen och efter lite prutande så blev det ändå inte så farligt dyrt. Det var underbart att bara sitta i baksätet och få åka direkt till marinan. Vår chaufför hjälpte oss dessutom att handla upp oss på frukt och grönt från små privata försäljningsstånd längs med vägen. Och så stoppade han och pallade sockerrör till oss så att vi skulle få smaka. Vi undrar faktiskt om det är så att alla bilkörande personer i alla de land vi varit i, har en machete under förarsätet…

Var taxikille pallar sockerror!

Tillbaka i marinan blev det ett kärt återbesök med svenska gänget på Grandiosa som vi inte sett sedan Martinique och dessutom Rune. All nyiköpt frukt och grönt fördelades mellan de tre båtarna. Denna dag var dessutom Runes födelsedag och detta tyckte marinan var så viktigt att de bestämde sig för att ha restaurangen öppen. I vanliga fall så stänger de kl 17 men eftersom Rune, vi och de fyra på Grandiosa kunde tänka oss att äta där så skulle de ha öppet, var det lovat. Eller hur…..  den var tokstängd när vi som avtalat dök upp strax efter kl 18. I stället så hamnade vi hos familjen utanför marinans grindar igen, som vid 20-tiden dukade upp en fantastisk måltid med både griskött, kyckling och räkor. Jag fick till och med köpa ägg av dem. Ägg är nämligen ransonerat och som turist får man bara köpa den i andra hand.

Frukttv’tt

Fodelsedagsmiddag for Rune

Var underbara Kubanska familj, precis utanfor grindarna

Sedan är det ju det här med att vi faktiskt har en båt och det är vädret som styr. Sådant är ju lätt att glömma bort när man är ute och reser på fasta land. Det är nämligen så att det håller på att bildas ett stort lågtryck norr om oss och detta kommer från och med fredag, lördag ge oss nordliga vindar och dessa vindar tänker hålla sig nordliga i över en vecka. Och vi ska ju nu såklart segla norrut. Vi har med andra ord två alternativ. Bli inblåsta här i en vecka eller så sticker vi över till Ragged Islands på Bahamas redan i natt eller i morgon. Och det lutar åt att vi rör på oss. Det blir med andra ord en kortare tid på Kuba än vi räknat med men dessa fyra, fem dagar vi har varit ute och rest har gett oss otroligt mycket och även om detta inlägg blev långt så är det ändå bara utdrag om vad vi varit med oss. Det finns mycket kvar att berätta, t.ex. hur vi hamnade hemma hos en väldigt skum kuban som skulle sälja cigarrer till oss – vilket vi inte ville ha eller inte hade frågat efter – istället fick vi med oss rom, som enligt vissa har slutat tillverkas – men den finns ändå. Eller jag kan berätta hur man sittandes på en påse innehållandes presenter till kubaner smugglar ut den förbi marinan/statens kontrollanter, sittandes i baksätet på en bil. Fast detta och mycket annat få nog vänta till en annan gång J

Summa summarum: Vi är supernöjda med Kuba ochvår vistelse här. Vi kan bara rekommendera detta land på grund av dess underbara invånare men nu är det dags att dra vidare till Bahamas!

180222 Vi gillar Kuba!

Efter ytterligare en natt på Great Inagua så trotsade vi väderprognosen och strax efter 09 på tisdagsmorgonen satte vi siktet mot Kuba. Det blev ett riktigt skitdygn med oregelbundna och krabba vågor på 3-4 meter och vindbyar runt 20 m/s. Magnus noterade 11.4 knop i nedförbackensurf och vi fick ett antal brytande sjöar in i sittbrunnen. Men till vår stora glädje så har vi ju Boris, vårt vindroder. Jag är just nu extremt arg på vår autopilot Zlatan som verkar ha tagit ut någon form av tidig pension sedan vi lämnade San Juan. Men Boris, han styr som en gud! Nåja, en halvgud i alla fall. I nedförsbackarna hade han lite svårt att hålla rättningen och ibland fick vi stötta lite. Eftersom det var lite stökigt så delade vi upp natten i tre delar istället för våra vanliga två. Så Magnus tog för-, och efternatten och jag tog passet mitt i. Rättvist, eller hur? 😉

Strax efter kl 08 på morgonen så surfade vi in i viken och letade oss in i leden mellan de rätt otydliga kanalmarkringarna till Puerto Vita, KUBA!!!!. Efter lite snurrande så backade Magnus in oss mot en hög brygga och vi fick förtöja med en boj i fören. Bemötandet kunde inte varit trevligare! Båtgrannarna hejade omedelbart och vi fick en Kanadensare på ena sidan och den norska båten Felicia med Rune och Artur ombord, som vi träffat tidigare. Vi fick order om att inte lämna båten förrän doktorn hade kommit och undersökt oss. Hamnkaptenen undrade lite surt varför vi inte hade gult flagg hissat. Magnus protesterade och pekade på vår flagga under styrbord spridare.

-Den där är inte gul! Den är vit!, tyckte hamnkaptenen men Magnus stod på sig och han släppte frågan. Det är lite kul med den flaggan för den är hemsydd och det är en flagga vi har ärvt av andra långseglare som gjorde sju år i Karibien och jag ska väl erkänna att den verkligen sjunger på sista versen. Men men…

Doktorn kom ombord och kontrollerade att vi var friska och tog tempen på oss och vi fyllde i en massa papper. Därefter fick vi hissa den Kubanska flaggan. Sedan kom hamnkaptenen och ytterligare papper fylldes i men det var lugnt och sansat och vi hade en trevlig stund i sittbrunnen. Vi var lite nervösa för att de skulle säga något om all mat vi hade med oss och vi har ju hört historier hur de går igenom hela båten och kollar alla varor så att de inte har gått ut av datum. Därför hade jag gömt undan en hel del grejor. Bland annat min älskade aloe vera planta var väl undanstoppad men oron var obefogad. De ville inte titta på något. När det gäller pappersarbetet så har vi ju faktiskt inte klarerat ut ur Bahamas och eftersom vi ska tillbaka dit så är tanken att det inte ska synas i våra papper när vi kommer till USA att vi varit här. Det borde vara sak samma eftersom vi inte är amerikanska medborgare men vi har hört om båtar som blir isärplockade i minsta beståndsdel av amerikanska myndigheter när de upptäckt att en båt varit på Kuba. Vi hade också hört att man inte ens får en stämpel i passet utan att myndigheterna på Kuba bara stämplar det lösa visapappret som man får. Och när hamnkaptenen inte ens frågad efter utklareringspapper från Bahamas så kände vi oss lite lugna. Fram tills det att han tar våra pass och snabbt som attan smäller dit två st stämplar, självklart på samma uppslag som vårt USA visa. Det var nästan så vi skrek neeeeej. Han tittade lite förvånat på oss och förklarade att det inte hade någon betydelse eftersom vi inte var amerikaner. Vad skulle vi göra… stämpeln satt där och alla våra planer på att dölja vår Kuba vistelse var om intet!

Farbror doktor tar tempen pa Magnus

Därefter gick han runt i båten och fotograferade all elektronik och därefter kom det en söt liten hund ombord som letade efter narkotika. När dessa myndigheter var klara så kom tullen och förklarade att vår satellittelefon skulle plomberas och vi gav honom helt enkelt en liten plastlåda där han tejpade in den. Sedan kom en lång och mycket noggrann förklaring om hur förbjudet det var att överhuvudtaget ta något med från båten när vi lämnade den. Vi fick ABSOLUT inte ge några Kubaner några presenter och han kunde inte nog understryka hur viktigt detta var. Vi nickade och förstod allvaret i vad han sa och jag funderade lite förstrött på allt tvättmedel och annat som jag har med mig som är tänkt till presenter. Plötsligt så pekade tulltjänstemannen på vår TV på väggen och frågade om det där inte var en sådan där modern sak som man kunde stoppa en USB-sticka i?

Jo, tyckte vi lite fundersamt. Då svarade han snabbt att han också minsann hade en sådan TV och det var möjligtvis inte så att vi hade USB minnen ombord. Nu är det ju så att han precis hade förklarat för oss hur förbjudet det var att ge Kubaner några sk souvenirer så jag avlutar denna berättelse här!

I stort så gick inklareringen mycket smidigt och vi kände oss välkomna i Kuba från första sekund.

Nanny i Puerto Vita

Sedan fick vi oss en välbehövlig dusch och en snabb lunch för trots den totala bristen på sömn från natten innan så hade vi gladeligen tackat ja till en biltur tillsammans med våra Kanadensiska grannar som hade en hyrbil. Även Rune från Felicia hängde på och vi fick en första introduktion till hur det Kubanska samhället fungerar. När vi körde ut genom grindarna från marinan blev vi också mycket ordentligt kontrollerade av tulltjänstemän och de tittade både i bagaget och i våra väskor så att vi inte hade med oss några ”souvenirer”. Kanadensarna Janet och Cam har besökt Kuba med sin båt under 10 år så vi fick en härlig beskrivelse av dem om hur regler och förutsättningar i landet har ändrats under de senaste åren. För bara två år sedan var det helt ok att ta med sig saker till Kuba och ge bort, bara man betalade tull för dem. Idag har det alltså gått bakåt i utvecklingen och det är totalföbjudet. Vi började på banken och fick växlat till oss CUC som är den lokala valutan och kursen mot dollarn är ungefär 1:1 men inte riktigt. Janet och Cam har genom åren fått många vänner här på ön och vi fick träffa en av dem när vi stannade på en strandbar och fick oss en iskall lokal Cristal-öl. Han sålde nötter som han själv plockat, saltat och rostat och dessutom sålde han egen honung så det fick såklart bli ett inköp av det.

Massor av 60-tals bilar!

Janet och Cam pa stranden

fin sand aven har!

Rune o Magnus langtar efter nagot att dricka

Efter en eftermiddagslur för att komma över den värsta tröttheten så gick vi och våra nyfunna precis utanför marinans grindar till en liten lokal restaurang där Rune hade blivit lovad att de skulle ha grillad gris för dagen och vi kände doften på långt håll. Nu var det ju inte riktigt en restaurang utan mer ett Kubanskt hem, tror jag, och det var otroligt gott och väldigt trevligt! Att få sitta mitt bland Kubaner och deras familjer och få höra deras berättelser var en härlig upplevelse och vår första dag på Kuba blev verkligen intensiv. Allt vi sett hitintills av Kuba och dess härliga invånare får oss bara att vilja uppleva mer!

Restaurangen

Har inte alla en bil i vardagsrummet?

Carrel och Magnus

Planen är ju att stanna här ett tag och passa på att resa runt lite men det får vi återkomma. Internet är inte lätt att få tag på heller och man köper internettid via små kort där man får en kod som gör att man kommer ut på nätet. I skrivandes stund sitter jag på en av marinans datorer eftersom det inte finns något trådlöst nät här i marinan.

Höres snart igen.

 

180219 Framme i Bahamas

Vi låg kvar i San Juan i två hela veckor. Det var långa veckor för vi är helt och hållet inne i ?förflyttarmode? och dessa två veckor var egentligen tänkta att bara vara två, tre dagar. Det är ju så att vara seglare. Vädret får bestämma men det är ärligt talat ganska svårt att acceptera ibland. Vi utnyttjade tiden ganska väl ändå och fyllde båten och pysslade med saker. En dag så lade jag ut ett foto på dagens middag i en FB grupp som handlar om att laga mat på båt. Det var en klassisk rätt. Pannbiff med lök, gräddsås och självklart en försvarlig mängd lingonsylt. Snabbt fick jag frågan från en kanadensisk tjej om jag kunde dela med mig av receptet, vilket jag självklart gjorde. Därefter fick jag frågan om var vi var ankrade. När jag svarade San Juan så fick jag ett stort leende tillbaka och hon meddelade att de låg inne i marinan. På så sätt fick vi oss en ny kompisbåt och det blev en sundowner inne hos dem i marinan på kvällen. De är två vuxna och två barn som seglar en Bavaria (nästan 50 fot någonstans). Och båten heter Mångata? trots att de är Kanadensare så har de valt ett svenskt namn på båten. Lite kul faktiskt. Fast det måste sägas att den båten går inte att segla med just nu för efter att ha genomlevt båda orkanerna Irma och Maria så finns det mycket att göra på båten. De har flera månaders jobb framför sig innan de kan segla vidare och eftersom de också var oförsäkrade så är det inte så lätt. Det stora jobbet som pågår just nu är att plasta om hela relingen runt båten för den sprack helt enkelt när båten trycktes upp mot kajen i vinden. Jag är fortfarande väldigt nöjd med att vi var på sydligare breddgrader när orkanerna drog förbi. Sedan träffade vi en mycket trevligt danskt par som låg i marinan. Kvällen efter hamnade vi hos dem på en sundowner och köpte lite av deras sjökort och guideböcker. De kom nämligen norrifrån och skulle söderut. Förra året så gick ju vi söderut mot vinden och vet hur tufft det kan vara att jobba sig mot vind och ström med dessa två var riktigt tuffa. De hade KRYSSAT från Nassau i norra Bahamas ner till San Juan i en vecka med stadiga vindar mellan 10-15 m/s. Egentligen så skulle de ha fortsatt men när de fick ny väderprognos och såg det väder som vi låg och hukade för så bestämde de sig för att bryta. Men ändå? kryssa i en vecka. Hugaligen? Nanny är ju en ickekryssande båt och därmed basta!
Fast på fredagen så blev det ändå dags för oss att ge oss av norrut. Vi hade ett litet väderfönster och egentligen borde vi väl väntat tills på lördagen så att vågorna kunde lugna sig lite men vi bedömde det ändå som att det skulle gå ok med tanke på att vi skulle segla med vinden. Så, tidigt på morgonen drog vi upp ankaret. Dingen låg surrad på däck och spirbommen var satt på styrbordssidan och för motor och hissat storsegel med två rev i gick vi runt hörnan och mötte hela stora havet. Det är alltid lite extra jobbigt i början på en längre segling tycker jag. Jag vet inte varför men så är det och det kan nog ha att göra med att havet alltid är mycket mer oroligt nära land. Vi fick en hel del sjö över oss men det gick bra. Efter en timme kom vi så lång ut att vi kunde falla och börja surfa nedför vågorna och surfa var precis vad vi gjorde. Ordentligt! Sjön var ganska ojämn och bråkig. Till och med så bråkig att Magnus började känna sig lite kymig och var tvungen att ta en sjösjuketablett. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när han behövde göra det senast.
Första dygnet var det tuffaste. Vi fick ett gäng brytande vågor som överföll oss bakifrån. Trots att vi numera seglar med kapell och hade styrbordssidan stängd så letade sig brottsjöarna in akterifrån. Lagom otrevligt faktiskt och det är inte skönt, direkt att bli genomsaltig. Numera är det också lite småkallt på nätterna och i alla fall jag har joggingbyxor och munkjacka på mig på. Nattens vindtopp var strax över 20 m/s och fartrekordet, vad jag kunde se blev 10,4 knop. Då har vi alltså två rev i storen och bara en lite näsduk ute av genuan. Vi har oftast mindre segel uppe under nätterna eftersom det är lättare att hantera och när det är beckmörkt så är det lite obehagligt att inte se seglen. Fast om vi behöver så tänder vi däcksbelysningen såklart. Dagen efter lugnade det ner sig och det hela tuffade på. Vi såg inte en enda segelbåt på hela resan. Däremot ganska många containerfartyg, varav ett par faktiskt inte hade någon AIS! Efter tre dygn och tre timmar ankrade vi upp utan för Matthew Town på Great Inagua. Vi hade då seglat 463 nautiska mil och förbi både Dominikanska Republiken och Haiti. Det blåste 10-12 m/s och ankringsplatsen var precis så dålig som guideböckerna berättat. Nanny rullade och hade sig något alldeles förfärligt och att sänka ner motorn i dingen blev en riktig utmaning. Vi stretade oss i dingen i motvinden in mot den pyttelilla hamnen och klättrade upp för stegen. Nu skulle vi bara hitta immigration och tull. En dam stod och väntade på något från det lilla fraktfartyget som höll på att lossa i hamnen och jag frågade henne om vägen. Två minuter senare så satt vi i hennes bil och hon körde oss de två kilometrarna bort till huset där både immigration och tull låt. Allt var låst och stängt. Detta trots att jag hade ringt en liten timme innan och verkligen kontrollerat att de hade öppet. Så vi fick åka med den snälla damen tillbaka igen till hamnen. Där hittade vi, efter lite frågande mannen från immigration och vi fick åka med honom tillbaka till kontoret och fylla i alla papper. Massor av papper! Dessutom ringde han upp tulltjänstemannen som dök upp i sin bil precis när vi var färdiga. Det är inte ofta vi möter myndighetspersoner i T-shirt och jeansshorts. Men så var det här. Efter att ha fyllt i ytterligare en väldigt försvarlig mängd av papper och intygat att vi inte hade några sjuka ombord eller att någon inte dött ombord på den senaste resan så fick vi alla kvitton vi behövde. Eftersom Björn kommer och hälsar på oss om ett par veckor så såg vi till att till och med få ett fisketillstånd. Att få ett seglingtillstånd i Bahamas kostar 300 USD. Det hade vi fått reda på innan. Men vår gode vän Les hade nämnt att det kunde vara billigare om båten inte är 35 fot! Vi har ju en Rasmus 35:a men den är 10.5 meter lång och om man omvandlar 10.5m till sådanadära fötter så blir det faktiskt bara 34,49 fot! Alltså angav vi att Nanny var 10,5 meter (vilket står i vårt registreringsbevis från SXK) och 34 fot. När det sedan skulle betalas så bad den trevlige tjänstemannen om endast 150 USD. Med ett jubel inombords så kunde vi inte fort nog betala och komma ut från kontoret innan han ändrade sig.
Det blev en trevlig promenad tillbaka till hamnen och en medvindstur i det turkosa vattnet ut till Nanny. Men innan vi kopplade av helt så bestämde vi oss för att flytta oss till nästa vik som såg mer skyddad ut. Det ska blåsa rätt rejält i ett par dagar (igen!!) och att ligga kvar i rullet och stampet kändes inte lockande. Alltså drog vi upp kroken igen och förflyttade oss runt hörnan. Nu visade det sig att det inte direkt bara var runt hörnan? Det var 10M! och vi stampade oss fram i nästan två timmar innan vi kunde släppa ner ankaret igen. MEN vilken skillnad det blev! Platt vatten även i vinden och vi belönade oss med ett bad och en grillmiddag. Gissa om vi har sovit gott i natt!
Men vi är ju som sagt på väg och vi har bestämt oss att lämna denna trevliga ö redan i morgon förmiddag, trots att det ska blåsa lite mycket och ta en nattsegling på 140M till Puerto Vita på Kuba. Vi har nämligen lite tidspress i och med att vi vill hinna uppleva Kuba innan vi ska tillbaka till Bahamas och träffa Björn i mitten av mars.
Det stora problemet för oss just nu är att vår Zlatan (autopilot) har gått i fullständig strejk. Vi får felmeddelandet ?MOT STALL? på panelen och motorn, som är en hydraulisk pump vill inte gå alls. Detta felmeddelande har vi fått förr när autopiloten inte riktigt orkar styra och det blir för stora krafter men vi får meddelandet med en gång. Hela seglingen upp hit från San Juan så styrde Boris, vårt vindroder som en gud. Nåja? halvgud i alla fall, så vi är inte helt utsatta och utelämnade till handstyrning.
Detta inlägg är skickat med kortvågsradion eftersom vi förlorade internetuppkopplingen när vi bytte vik under gårdagen. Så vi kan inte svara på några kommentarer och frågor förrän vi får uppkoppling igen.

Kram på er!

180212 Fulla Nanny

Det här med gas är ju alltid intressant för om den tar slut så får vi ingen mat, inget kaffe eller inget varmt vatten ombord. Därför så brukar vi planera lite i förväg var och hur vi ska byta eller fylla våra flaskor. Var kan man fylla och inte fylla gasflaskor? Går det att byta in campingazflaskorna om det inte går att fylla dem? Det är helt och hållet olika från ö till ö och land till land. I dagsläget har vi bara en camipingaz flaska, en svensk 12 kg kompositflaska och en stor klump till amerikansk stålflaska. Denna fick vi utav världens snällaste EOS när de inte behövde den längre. De hade köpt den helt ny så det var en fin och ganska rostfri flaska. Nu när vi är i USA-land så tänkte vi det var ett bra läge att fylla/byta ut den så att vi inte behöver använda vår fyllda svenska flaska kommande månader på Kuba och i Bahamas. Den svenska kommer vi troligen inte kunna fylla eller byta igen förrän vi är hemma så den ser vi lite som reserv.

Sagt och gjort. Vi började knata runt här i San Juan och fråga var man kunde byta gasolflaskor. Borde ju inte vara så svårt eftersom vår flaska var amerikansk och många strömlösa hem här på ön har bara gas för att laga mat. Jag säger det igen… Varför lär vi oss aldrig! Självklart började vi på de två marinorna här men de bara skakade på huvudet och meddelade att de inte kunde hjälpa till med ett byte och att de inte visste var man kunde byta. Vi åkte Uber-taxi en dag och passade på att fråga chauffören som pratade lite engelska. Först funderade han ett tag och sedan skakade han på huvudet. Nää… han visste inte alls. Men helt plötsligt blev han väldigt entusiastisk och började prata snabb spanska. Jag fattade ingenting och jag såg att Magnus såg fundersam ut. När vi lämnat taxin så berättade Magnus att chauffören kommit på att de kunde kanske ha gasol på något apotek. Många konstiga saker har vi varit med om men gasol på ett apotek… nä… Så vi släppte det. Nästa dag stannade vi på en bensinstation och frågade. Den trevlige mannen förklarade viftande för Magnus att det faktiskt fanns på ett apotek ett par kilometer bort som hette Walgreens, precis bredvid Walmart som hade gasol. På Walmart hade vi redan varit så det var bara att gå tillbaka och kolla om det stämde. Jajamensan, det gjorde det faktiskt. Här hade de gasol. Magnus började läsa på skyltarna men det visade sig att de, för att hålla priserna nere inte fyllde sina flaskor helt och hållet. Nu rörde det sig bara om ett kilo mindre och för priset 16 USD så ska man inte klaga. Men det kändes ändå fel. Och bara tanken på att bära gasol så långt tillbaka, nja…. På vägen hem gick vi förbi en pickup, full med gasolflaskor som levererades till en restaurang. Magnus tog telefonnumret och bestämde sig för att kolla med dem. Eftersom vi har wifi i båten så kan han ringa mer eller mindre gratis från en väldigt käck app som heter Talk360. Efter att ha trevat sig fram på lite spanska fick han en engelsktalande kille i andra änden av luren. Visst kunde han leverera en gasolflaska till marinan. Den skulle vara helt full (8kg) och det skulle kosta 20 USD. Ett pris vi mer än gärna betalar för att slippa dra en gasolflaska över halva stan. Dagen efter skulle den levereras mellan 10 och 11 på förmiddagen och de skulle ringa en stund innan så att Magnus kunde åka in med dingen. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket riktigt. Det kom ingen leverans. När Magnus försökte ringa tillbaka till företaget så fanns det bara snabbtalande spanjorskor att prata med, så vi gav upp. Istället stoppade Magnus den tomma gasolflaskan i vår stora ryggsäck och så fick vi promenera till Walgreens. Där fick vi en nästan fylld gasolflaska, om än inte alls lika fin som vår för de utlovade 16 USD. Därefter gjorde vi en storhandel på Walmart och tog en Uber-taxi med alla våra grejor och galsolflaskan hem. Taxin kostade oss 36 SEK och det var den mer än väl värd och vi har gott om gasol ombord igen.

Magnus väntar på Uber taxi

Vi har också dunkat diesel inne i marinan och bensin till utombordaren. Det och tillsammans med all mat och annat bra och ha som nu knös in i alla hörnor och vrår av Nanny så är hon helt enkelt mer eller mindre full! Det är en härlig känsla för en långseglare.

Självklart turistar vi lite också och en dag promenerade vi bort till gamla stan och alla de fort som ligger där. Jättemysigt och även om det var lite andra kryssningsturister i krokarna så var det en väldigt skön och avslappnad stämning. De har många fina utställningar av lokala konstnärer och hade plånboken varit av en annan storlek så hade jag mer än gärna köpt med lite minnen härifrån. Men men, man kan inte få allt och den vackraste tavlan jag föll för hade inte ens fått plats i Nanny…. så… 🙂

Vaktkur med utsikt!

Ett av forten i San Juan

Massa små gränder

Stålkossa… eller nåt

Vaktkur för smala människor

Fattigkvarteren ligger fortfarande inklämda mellan fortet och havet

Mysiga kvarter

Vätstkepåfyllning

Vackert för att vara en kyrkogård

Fort i San Juan

Magnus måste såklart gå ända fram till kanten

Vi har daglig underhållning av segelklubbens ungdomar och ett 10-tal Optimist-, och Laserjollar snurrar nära omkring oss på eftermiddagarna. Och när jag säger nära så menar jag näääära. Det är nog så att de har som sport att se hur nära de ankrade båtarna de kan komma. Igår hojtade Magnus till på en av killarna när de körde på vår kätting och då höll de sig undan ett tag. Och senare på kvällen när jag lagt mig fick han putta bort en segeljolle med fyra killar som var ute och fylleseglade.

En av vrakbåtarna som är bundna inne vid kajen tappade sin förtöjning framme i fören och vi insåg att om akterförtöjningen också slets av så skulle han med största sannolikhet pricka oss där vi ligger ankrade när han började driva. Och om det nu faktiskt skulle hända så skull det säkert vara mitt i natten och under en kraftig squall så vi tog dingen och åkte bort och band upp vraket igen med ett par snörstumpar i förebyggande syfte. Så sov vi gott även den natten.

Vrakbåt som håller på att slita sig loss

Den borde ligga längs med kajen

I övrigt så pysslar vi lite i båten i väntan på att det ska sluta blåsa så infernaliskt. Magnus har bland annat gjort lite service på vårt ankarspel och lekt med en liten (och värdelös) Samsungplatta som vi köpt för att ha som backuppnavigeringshjälp. Jag har börjat med slingerkojen i akterruffen som Nils behöver när han kommer och lite annat smått och gott. Vi börjar bli lite rastlösa för vi vill iväg! Men vi får nog vänta tills på torsdag då det ska lugna ner sig lite och vågorna åtminstone kommer under tremetersstrecket innan vi vågar sticka ut näsan.

Hoppas ni inte har för mycket vinter och slask hemma. Sköt om er alla – KRAM!

180204 Culebra och San Juan – Puerto Rico

Ja, ni som kanske såg filmen i förra inlägget inser att vi kom fram till Culebra till slut. Där ankrade vi upp i ett nästan tomt Ensenada Honda. Nästan lite spöklik känsla. Men på den positiva sidan så såg vi inte så mycket skador från orkanerna, om vi räknar bort ett gäng båtar som låg uppblåsta lite här och där. Ön verkar ha hämtat sig rätt väl efter orkanerna, förutom att de ännu har svårt med elförsörjningen vilket innebär att stora generatorer står och brummar lite här och där. Affären är öppen och Mammacitas och Zacos Tacos lika så. The Dingyy Dock var dock fortfarande under uppbyggnad.

Kevin på Opela var också ankrad i viken och vi fick oss en trevlig grillkväll innan 4 dagars kuling med lite stormvindar drog in över oss. Vi stannade i båten hela tiden och hade det rätt mysigt trots den lite guppiga ankringen. Det är klart mycket kallare här nu än vad vi är vana vid. Till och med joggingbyxorna har åkt på. Ni tycker säkert att jag gnäller men det är bara 23 grader på kvällarna och vinden är faktiskt kall. Det är en väldans skillnad mot nere på Martinique.

Väderskiftet syns tydligt och kulingen är på ingång

Kevin håller Magnus sällskap när han grillar

Dinghy Dock är under uppbyggnad igen

Lite segelbåtar på land och ett par saknade takpannor var allt vi kunde se efter orkanerna

Mammacitas 🙂

Efter Culebra gick vi mot Puerto Rico och tog ett natt i Fajardo på vägen till San Juan. Där fick vi prima underhållning eftersom myndigheterna höll på att rensa ankringen från vrakbåtar. Men vi vet att alla dessa båtar inte kom från orkanerna för det var gott om vrakbåtar här redan när vi var här i april förra året. Denna gången var vi helt ensamma i ankringen. Nästan lite läskigt.

Stora kranen i arbete

Renoveringsobjekt, någon?

Det finns en del att röja upp i!

Månen visade sig från sin bästa sida en natt

Morgonen efter  rullade oss runt hörnan och seglade vidare mot San Juan. Det var här Magnus låg ankrad förra året när jag var hemma i två veckor. Även denna ankring är helt röjd men det ligger ett par vrakbåtar längs med stenkajen fortfarande. Här låg det EN annan båt ankrad när vi kom. Vi förstår inte riktigt… För det är en trevlig stad, även om spåren efter orkanen finns. Många affärer är stängda och det är en hel del glassplitter på gatorna. Eltillförseln är det stora problemet här i landet och i början av januari saknade fortfarande 45% av invånarna el. Vi ser lite avblåsta tak och lutande stolpar här och där men annars ser vi inte så mycket spår från orkanerna. Men enligt vissa uppgifter så var det faktiskt mer än 1000 personer som dog av Irma och Maria häromkring och vissa beräkningar säger att så många som 14% av invånarna har flyttat till USA. Ön har stora ekonomiska problem och har svårt att bygga upp den elektriska infrastrukturen igen, bland annat på grund av att det råder stor brist på telefonstolpar. Stolparna är nämligen eftertraktade i USA också och just USA är inte så villiga att skjuta till pengar. Vilket jag tycker är lite konstigt eftersom Puertoricanerna trots allt är Amerikanska medborgare. Undrar om det kan ha att göra med att de inte får lov att rösta i presidentvalet så länge de inte är bosatta på själva ”fastlandet”, men vad vet jag…..

Bilarna är stora och flotta, värre är det med de flesta hus

Elnätet är väl sisådär…

Överallt hänger det avklippta kablar – lite läskigt

Ett lager som förlorat sitt tak

Inte helt rak stolpe

Idag har det också kommit in två stora kryssningsskepp. Det har inte varit några alls här de senaste dagarna, vilket gjort oss lite fundersamma för förra året var det minst fyra, fem här per dag. Men idag verkar ordningen återställd för kön med taxibilar längs med kajen är oändligt lång så det verkar lovande att det kommer in lite dollar i landet.

Vi bunkrar och lagar lite mat för den kommande seglingen till Bahamas. Tanken är att vi skuttar ca 500 M direkt till Matthewtown och checka in där. Men det verkar som om vädret vill annorlunda. Just nu säger prognoserna att det ska blåsa ca 15 m/s i över en vecka och att våghöjden ska bli upp mot 3,5 meter. Inte riktigt vad vi känner för att bråka med. Fast vi kan ju ligga inblåsta på värre ställen.

Det är väldigt trevligt här. Alla ler och vi känner oss välkomna. Ja i alla fall överallt förutom på marinan som vill ha 10 USD per dag för att vi ska lägga dingen där. Så istället smiter vi in på segelklubben på andra sidan och lägger den där och de verkar inte ha något emot det. Affärerna här är helt makalösa och det går att köpa det mesta. Förutom det sjökort över USA som vi behöver till vår plotter. Vi hade kallt räknat med att de hade det här eftersom affären sa så på sin hemsida. Men varför lär man sig aldrig. Självklart var det en specialvara som skulle beställas och det tar ca tre till fyra veckor – såklart… Det är tur att Björn kommer och hälsar på oss på Bahamas, för han får ta med ett sådant till oss. Vi måste också fylla eller byta vår amerikanska gasolflaska. I vanliga fall så hjälper marinorna till med sådant men det verkar svårt här. Vi har blivit rekommenderade att fråga på Walmart. Så vi får väl göra det…

Någon dag ska vi kosta på oss en Uber bort till stora köpcentret och faktiskt gå på bio och se senaste Star Wars. Det var ett par år sedan vi var på bio, kan man lugnt säga. Och så får vi ta varje dag som den kommer. Det finns att göra, både i land och på båten så vi är inte oroliga. Det enda vi är oroliga för är att vi inte ska få tillräckligt med tid på Cuba – men det ger sig.

Jo, en sak till som jag höll på att glömma. Vi har blivit intervjuade i en pod som heter Sjölivet.

Klicka på länken HÄR så kan ni lyssna på den om ni känner för det.

Sköt om er alla!