171029 Kaptenen har för många förnamn!

Ja, då har det redan gått lite mer än en vecka sedan Nanny fick plaska tillbaka i vattnet efter fem dagar på land. För att sammanfatta landvistelsen så var det riktigt bra. Om man bortser från att vi fick slåss med regnskurar och stormbyar. Men nästan hellre det än stekande sol. Carriacou Marine är ett trevligt litet ställe som tog väl hand om oss. I andra delen av viken håller det på att byggas en jättestor ny marina. De är inte klara ännu men hit ska all färjetrafik och myndigheter flytta när det är klart. Redan nu tar de dock emot båtar som vill lyfta. Vi valde bort dem eftersom de inte hade några toaletter klara. Men enligt ryktet så kommer de att ha det om en vecka eller två. För er som funderar på ett lyft så kan detta stället nog vara ett alternativ. De är VÄLDIGT prisvärda om man jämför med andra varv runt om på Grenada.

Att få komma tillbaka i vattnet var såklart underbart och vi klämde oss in närmast stranden bredvid Silke och blev kungligt mottagna av våra vänner med middag och allt.

Nanny tillbaka i sjön igen. Foto Mia

Vår utsikt från sittbrunnen

Lördagen är som vanligt Miss Lucky kväll och i förra lördagen var det verkligen TOKfullt där. Massor av seglare som skulle lämna viken och gå norrut ställde till med stor fest och det var länge sedan vi hade så kul!

Lilla maffian på Miss Lucky

Stora maffian på Miss Lucky

På tal om seglare. Eftersom stora delar av Karibien har drabbats av orkaner så är många charterbåtar ombokade till vårt område. Det har lett till viss trängsel i viken och ibland får man gå upp på däck och visa sina ”bichthwings” så att de flyttar på sig lite. Men det är inget stort problem eftersom vi ligger längst in mot stranden och de flesta charterbåtar vågar sig inte så långt in. Det är bra med charterbåtarna här för de drar med sig pengar till de lokala företagarna och gör att ön i allmänhet mår mycket bättre. Vi klagar med andra ord inte – så länge de inte ankrar för nära oss. För de flesta kan verkligen INTE ankra!

Andra seglare vi träffat är svenska familjen Lundqvist som bor på Grenada ett år. För att få komma ut på sjön lite mer så har det köpt sig en ganska skruttig men fullt fungerande gammal segelbåt för en billig penning här på Carriacou. Vi har lärt känna dem en del under den senaste veckan och haft ett par trevliga dagar tillsammans. Dessutom fick de för sig att bjuda två långseglare med ansträngd budget på finpizzeran en kväll. Så trevligt! Hoppas ni får kul med båten och att vi hinner ses igen 🙂

Mia, Daniel, Olivia och Simon på väg till Tobago Keys i nya båten

I övrigt så trillar dagarna på. Vi jobbar med båten, umgås med vänner, hjälper andra med sina båtar när någon behöver det och så vidare. Häromdagen hade vi till och med en rätt allvarlig läcka i saltvattensintaget till watermakern och toaletten men det gick rätt lätt att fixa. Vår frys beter sig också ovanligt dumt just nu så Magnus har försökt plocka isär den för att se varför den inte vill bli så kall som den bör längre. Vi har en dialog med leverantören här och hoppas att det hela kommer att gå att lösa. Dagarna går helt enkelt! Vi hänger ofta inne på stranden på eftermiddagarna och sitter i vattnet och tittar på solnedgången. Inget dumt sätt att avsluta dagen.

Solnedgångshäng vid stranden

Liv, Magnus, Mickey och hans värdefulla hink.

”Familjen” på Pulled Pork middag i Nanny

Magnus åkte i tisdags in till huvudstaden Hillsborough för att förlänga vårt visum här. Han fick göra samma sak förra året när vi var på Grenada. Men här på Carriacou har det uppenbarligen andra regler för här var jag tvungen att vara med personligen! Så det var inte annat att göra än att sätta sig på bussen och åka in dagen efter. Gula, långa formulär fylldes i och den stränga immigrationsdamen granskade oss surt. Vi fick en skarp tillsägelse över att vi bara hade angett ett var våra förnamn och inte allihop på blanketten. (Det är viktigt med blanketter i denna delen av världen). De uppgifter vi fyllt i en blankett överförde sedan immigrationsdamen till en annan blankett. Sedan fick vi denna nya, gröna blankett, i handen och blev beordrade att gå till ”treasure” och betala. Ute på gatan uppstod lite förvirring men efter att frågat oss fram så fick vi klart för oss att ”treasure” var samma sak som postkontoret. Så iväg till postkontoret och stå i kö. När det blev vår tur räckte vi fram våra gröna blanketter och 25 EC var (ca 75 kr) för att få betala vårt nya en månaders visum. Nya blanketter fylldes i och därefter skulle alla uppgifterna knackas in i en dator för att vi skulle få ett riktigt kvitto. Mina uppgifter knackades in först och allt gick fint. När sedan Magnus uppgifter skulle matas in så blev det stopp redan på första raden. Den unge och mycket trevlige tjänstemannen frågade Magnus om han verkligen hade så många förnamn. Hela TRE stycken…Nu gick problemet upp för oss. Magnus har två namn till. Per och Anders och att skriva Per Anders Magnus in i förnamnsfältet gick inte. Det var helt enkelt för många tecken! Magnus försökte lite försiktigt att det kanske räckte med att skriva in Magnus. Men hu! Absolut inte. En äldre tjästekvinna kallades fram och de försökte länge och väl lösa problemet med att Magnus hade för många namn. Vi försökte försiktigt att de kanske kunde mata in PA Magnus. Men nä… vi möttes fortfarande av huvudskakningar. Vi gjorde som vi brukar i dessa lägen. Alltså, väntade i lugn och ro och till slut kom de fram till att det kanske inte var världens problem om det stod P A Magnus på kvittot istället för Per Anders Magnus och till slut fick Magnus sitt kvitto. Tillbaka till den sura immigrationsdamen som nådigt vinkade fram oss till hennes disk. Det var med en liten lätt utandning som vi förstod att hon godkände P A Magnus och sedan fick vi vår nya blankett MED en fin fin stämpel på som gav oss tillstånd att stanna i landet i ytterligare en månad 🙂

Hur länge stannar vi här då?

Jo. Det blir faktiskt en två, tre veckor till. Saken är den att vi inte riktigt litar på vädret. Det har varit väldigt skumt i år och att Karibien har bombarderats av orkaner tror jag inte många av er missat. Så vi hänger här en liten stund till innan vi hoppar upp till Bequia en vecka eller så innan vi går mot Martinique där vi ska få besök av bland annat våra trollungar över jul.

 

 

171019 På blöta och stormiga land i ett par dagar

Då skulle hon ju upp i måndags då gumman! Som ni kanske kommer ihåg så var det bara ett år sedan vi lyfte senast. Vi köpte superduper färg för dyra pengar som skulle hålla i minst två år. Vi borde ju vetat bättre för det finns inga superduper färger. När vi klagade till Sea Hawk, så gav de oss åtminstone ny färg på garantin. Men lyft och arbete fick vi stå för själva.

Eftersom vi trivs så bra här på Carriacou så bestämde vi oss för att göra lyftet här. Varvet är lite enklare än det moderna Clarkes Court vi var förra året m en samtidigt mycket mysigare. Om man nu kan kalla ett varv för mysigt.

Lyft och allt gick bra och det tog inte lång stund innan vi var placerade längst ut mot vattnet. En plats vi hade önskat oss för att få lite vindpustar ibland. Väderprognosen för dagarna var allt annat än bra men oftast så får vi faktiskt mer sol än de lovat så vi körde på. I kostnaden på ca 3500 SEK så ingår lyft, högtrycksspolning, stöttor, stege, dusch och sopor för fem dagar. Dessutom så inkluderar summan 75 USD som vi måste betala för att få lov att jobba på båten själva. Helt sjukt men så är det.

Nannygumman i kranen

Alltid lika nervöst

Edvin tar bort all gammal färg som rinner löjligt lätt av

Vi har också valt att bo ombord för att spara pengar. Det fungerar bra, förutom att det inte är så lätt att laga mat men dessa dagar väljer vi att äta det mesta ute. Sedan har vi goa vänner som skämmer bort oss.

När solen tittar fram är det ganska fin utsikt från vår sittbrunn!

På måndagen fick vi jättegod gryta hemma hos Britt och Erik från Harry Z som också står på land. Eftersom de har mer omfattande jobb som ska göras så har de valt att hyra boende iland.

Hemma hos Britt och Erik på middag

På tisdagen skämde Les bort oss med thaigryta på Anka tillsammans med Silke och Mickey.

Både måndag och tisdag blev rätt bra arbetsdagar. Vi fick slipa mer än vad vi hade tänkt och att handslipa bort havstulpaner som inte ens högtrycktvätten tog sliter på kroppen vill jag lova. Det var min första riktiga dusch på ca 6 månader och jag klev in med kläder och allt och lät först allt slipdamm rinna av mig. Vansinnigt skönt!!!

Slipselfie

Liv tejpar vattenlinje

Magnus slipar havstulpaner

Sedan fick vi tvättat och jag började måla medan Magnus polerade skrovet. Det var ungefär så långt vi kom innan skitvädret gjorde entré. Och det gjorde storstilad entré med regnskurar och vindbyar upp mot 20 m/s som har kommit och gått i omgångar i två dygn.

Bild från Ocean Maiden över Roxy Rio och Golightly nu på morgonen. Foto Silke

Här ligger en liten REGNFILM tagen från sittbrunnen för en timme sedan..

Mellan alla dessa regn och vindbyar så har vi dock lyckats jobba ikapp och idag torsdag eftermiddag är vi faktiskt klara. Vår förhoppning är att färgen ska torka i allt regn och efter lunch i morgon så ska vi i plurret igen om det inte blåser förmycket. Vädret ser inte ut att bli mycket bättre under de kommande 7 dagarna så det är väl bara att hoppas på det bästa.  Då har vi fått på tre hela lager med bottenfärg och 6 lager i vattenlinjen. Det borde vi väl klara oss hem på!

Killarna hjälper oss att flytta på stöttorna så vi kan måla ordentligt

Vår båtgranne, Silvio passar på att rensa toalettens kopplingar när det regnar för mycket för att slipa

Måla, måla och måla

FÄRDIG!!

Från vårt köksfönster har vi full koll på hamnen och det har varit många båtar som draggat under dagen. En av Lumba Dives segelbåtar såg jag liggandes utanför tankbryggan när jag skulle koka vatten i morse. Där hör den inte hemma och Richard blev mycket glad när jag ropade upp honom på radion och frågade om han saknade en båt. Båten hade dragit med sig hela bojfästet över halva viken och på något mirakulöst sätt missat (vad vi vet) alla båtar omkring och bestämt sig stanna ca 50 meter framför revet.

Lumba Dives segelbåt ligger aningen för nära tankbryggan och revet bakom

Vad gör man då instäng i en båt på land när det regnar? Förutom att gå igenom alla genomföringar så Magnus har fixat lite med elen och lagat en förlängningskabel till 12V samt lite annat smått och gott. Han har också monterat in en ny tryckvattenspump till duschen på badbryggan. Den gamla började bete sig mycket konstigt och ville bara starta efter övertalning med en knackning från en hammare. Magnus plockade isär den för att se om det var borstarna som behövdes bytas men det visade sig att en sådan liten elmotor inte är gjord för att plockas isär. Men efter lite behandling från hans sida så fick han den till att gå – hela tiden istället men det fungerar ju eftersom vi kan stänga av pumpen via instrumentpanelen. Mycket irriterad så bestämde Magnus att det var bäst vi köpte en ny, i alla fall som reserv. Alltså åkte han in och pratade med Paul som har en liten butik i Gallery Café dit det går att beställa reservdelar. Ett styck pump beställdes och leverans lovades inom två dagar. Hm… kändes lite för enkelt. Två dagar senare tittar Magnus inom för att kolla om pumpen kommit. Men nä… Paul hade visst glömt skicka iväg mailet så det var inte beställt någon pump. Istället ringde han nu för att göra en snabb beställning men det visade sig att nu var den typen av pump vi ville ha slut! Sur Magnus drar sig tillbaka till båten för att hitta en annan pump som passar vårt lilla utrymme och vårt behov. Det blir såklart dyrare. Dagen efter åker han åter in för att beställa pumpen och han har tagit fram två alternativ. Självklart så finns inga av dessa pumpar heller men vi kan beställa den första pumpen från St: Martin för en sisådär 50 USD extra om vi vill. Med tanke på att pumpen i sig kostar 1500 kr så kändes det lite väl dyrt. Dagen efter gör Paul ytterligare ett försök att beställa pump till oss och SE! Då finns självklart vårt förstahandsval tillgängligt igen och dessutom så ska den levereras redan på fredagen, dagen efter. Eller hur! Ingen pump kommer med båten. Faktum är att vi senare förstod att de inte hittade själva paketet på färjan. Pumpen skulle istället hämtas på lördagen och Paul hade blivit lovad att få gå om bord på färjan för att leta efterpumpen men det fick han inte…. Så på måndagen när vi lyfter så har vi fortfarande ingen pump 🙂

På måndag eftermiddag så åker Magnus bort till Caféet för att kolla en gång till och får beskedet att pumpen skulle komma på eftermiddagen. Vi började slå vad oss två emellan om hur stor sannolikheten över att detta skulle inträffa var och bedömde sannolikheten för leverans som ganska låg. Men tji fick vi för runt halv fem kom Paul travandes längs med stranden och levererade vår pump. Betalning? Nä, det tar vi sedan, när ni har sjösatt igen. Alltså har vi nu en ny pump installerad och alla är nöjda och glada. Jag tror inte vi någonsin kommer att lära oss det karibiska tempot. När vi tittar på killarna som är anställa att arbeta här på varvet så lovar jag att vi är väldigt glada att vi gör allt jobb själva. För tempot är inte direkt högt men om stämningen är desto trevligare!

Trots det så ser vi verkligen fram emot att få plaska Nanny i havet i morgon igen! Håll tummarna!

 

171911 Berättelser från Dominica

Ja, så kom då våra vänner och hjältar äntligen tillbaka till oss på Carriacou efter att ha seglat ett par hektiska dagar upp till Dominica och tillbaka.

Gus angjorde mitt i natten och hade dessutom med sig flertalet personer som ville komma från förhållandena på Dominica och istället valde att ta sig till släktingar här på Carriacou. Roxy Rio kom in på måndagseftermiddagen med Silke, Mickey och Mathis ombord.

De var alla glada men mycket, mycket trötta när de kom.  Jag försöker nedan återge lite av allt det som de berättat för oss de senaste dagarna. Det är inte lätt att vara exakt i berättandet för det är så mycket känslor inblandat och vi har fått till oss berättelserna i omgångar från dem så jag hoppas ni har överseende om jag skulle ha missat något i mina försök att återge deras upplevelser.

De har sett och upplevt så mycket och jobbat stenhårt i nästan två veckor med detta. Bara det att handla och fylla båtarna med förnödenheter uppe i Martinique var ett hästjobb. Allt som handlades kördes ut i dingar till båtarna och de fick köra många vändor. Som tur var så fanns det andra cruisers som hjälpte till att köra och bära också. Båtarna var helt och hållet fullastade när de lämnade Martinique. I Gus båt gick det inte att använda toaletten eftersom det utrymmet också var fyllt till bristningsgränsen med nödhjälp. Vi samlade ju, med er hjälp in 28 800 kr. Den norska båten Harry Z fick in runt 35 000 kr och sedan så ställde Gus arbetsgivare upp med ca 30 000 kr, (jag är lite osäker på den siffran). Så ni förstår ju att det var mycket handling som gjordes. Det är faktiskt så att de inte kunde handla upp alla pengarna, utan dessa kommer att användas vid tur nr två som Gus planerar inom ca två veckor.

Så, vad handlades då för de pengarna som vi samlade in? Jag kan givetvis inte rabbla upp allt. Men här kommer ett par exempel

  • 15 liter tvättmedel
  • 100 paket tamponger
  • 40 kg ris
  • 12 kg margarin (ej kylvara)
  • 90 kg mjöl
  • 36 paket torrmjölk
  • 20 paket flingor
  • 48 burkar kokosmjölk
  • 200 olika burkar med konserverade grönsaker, fisk och kött
  • Våtservetter
  • 50 paket juice
  • Och så vidare och så vidare

Väl framme på Dominica och Rosseau som ligger på västkusten möttes de av mängder av militärfartyg och dessutom ett gäng stora helikoptrar som hovrade runt dem. De hovrade så nära dem att de faktiskt hade problem att styra sina båtar för vinddraget ställde till det för dem.

Silke beskrev tillståndet som om det var en krigszon.

De fick tillstånd att lägga till vid kaj och en del av hjälpen lastades av och gick in i det stora hjälpmaskineriet som redan var igång. Och här kommer det lite tråkig information och det har att göra med skitstövlar som sitter på fel plats och tar tillfället i akt att vid en katastrof sko sig själva. De råkade alltså på en del myndighetspersoner som krävde mutor för att de skulle få tillstånd att lasta iland hjälpvarorna. Tyvärr är det sanningen. Men eftersom Gus är från Dominica och känner många där så får man nog i det stora hela ändå säga att de kom ganska lindrigt undan. Mycket av den hjälpen de lassade iland hamnade hos kyrkan som i sin tur ska distribuera ut den. Och det är väl här som det blir lite svårt. För vad våra vänner kunde se så kände de det som om mycket av hjälpen fastnade här och inte kom ut till landsbygden.

De lämnade sedan kajen och ankrade utanför Gus by i Woodbridge Bay, strax utanför Rosseau. Här mottogs våra vänner av bland annat Gus mor och hans 14 (!) syskon. Så hit förmedlades mycket av de varor som fanns kvar ombord. Våra vänner berättar om människor som verkligen förlorat allt men som fortfarande hade en enorm levnadsglädje och en vilja att bygga upp sitt land igen. De fick besök av släkt och vänner som simmade ut till deras båtar och de pratar om mycket skratt och glädje mitt i all sorg och arbete.

Gus lånade en pickup från en av sina bröder och lastade den full av nödhjälp och tillsammans med gänget åkte de över till öns östkust där orkanen slagit ännu hårdare. Mickey hade bara ett ord att beskriva förödelsen på den sidan, och det var ”atombomb”. Mickeys ögon är tomma när han berättar och han skakar upprepade gånger på huvudet och säger ordet atombomb gång på gång. Vägarna var knappt farbara och det var mer än spännande att ta sig fram mellan nedfallna träd och elledningar. Efter mycket letande och frågande fann Gus också den byn där hans son skulle bo och lyckan var stor när han också hittade sin son med familj. Familjen hade förlorat absolut allt och hade inte ens en madrass att sova på. De bodde i ett skjul på en granntomt. Längs med vägen har de stannat och levererat nödhjälp till så många det bara har kunnat. Men de beskrev det som en droppe i havet och den hjälplösheten de kände över att inte kunna ge mer slet hårt på hela gänget. De som fick denna direkthjälp var oerhört tacksamma och tyvärr pratas det mycket om att det finns myndighetskrafter som styr nödhjälpen till vissa byar medan andra inte får något alls. Vad sanningen är i detta är svårt att säga. Det är bara vad våra vänner fått berättat för sig men om det är sant, så är det hemskt. Riktigt hemskt

De berättar också om förtvivlade försök av invånarna att få igång elnätet igen. Eftersom det råder så otroligt stor brist på elledningar så vill man inte kapa ledningarna. Istället försöker man dra loss dem från bråten för att kunna återanvända dem men det är nog ett ganska tröstlöst och farligt jobb.

De gjorde ett par turer på ön och de var även i Portsmouth och lämnade över hjälp. Det har förekommit uppgifter om våldsamheter på Dominica men våra vänner såg inget alls av det förutom en natt då de hörde skottlossning och de satt då ankarvakt för att vara säkra på att ingen skulle ta sig ombord på båten. Skottlossningen visade sig sedan vara polisen som skjutit efter någon som försökt göra inbrott någonstans. Fram till för bara någon dag sedan var det utegångsförbud efter kl 10 på kvällen och polisen hade order om att skjuta för att döda om de träffade på någon! Väldigt obehagligt….

Totalt stannade de ca 5 dagar på ön innan de seglade söder ut igen.

Igår kom Gus körandes i sin dinge och som alltid så stannade han och tog en pratstund. Jag frågade hur han mådde men han skakade bara på huvudet och suckade.

-Det går inte att beskriva och det går inte att få alla bilderna ur huvudet. Allt är borta!

-Får du sova något, undrar jag lite försiktigt.

Gus skrattar till lite kort. Han har ett väldigt härligt och karaktäristiskt skratt Gus. Och så skakar han bara på huvudet och tittar ut över havet.

-Jag vet inte vad jag ska göra. Han suckar igen innan han fortsätter

-Vad jag än gör, så kommer det inte räcka till. Det är skit. Allt är verkligen skit. Men jag ska fylla båten och om en vecka eller två så seglar jag upp igen.

I våra ögon så är han en fantastisk hjälte Gus!

Nedan följer ett par bilder som jag tagit från Silke och Angies Facebook. De är alltså inte nypublicerade men jag hoppas att jag i alla fall har kunnat förmedla lite om vad som faktiskt hände på Dominica. Än en gång! Tack alla ni som skänkte pengar. Även om det kanske känns som en droppe i havet så har i alla fall några människor fått direkt och livsavgörande hjälp.

Gus delar ut hjälp från lastilsflaket: Foto Angie

En båt i mindre bra skick: Foto Angie

Floderna drog med sig oerhörda mängder med stockar och träd som krossade allt i sin framfart: Foto Angie

På väg över till östra sidan av ön: Foto Silke

Endast en toalett kvar av hela huset: Foto Silke

Vägarna var farbara, men bara knappt Foto Silke

Dominicas östra sida Foto Silke

Träd på vägen: Foto Silke

Gus med son! 🙂

Byn där Gus son bor och en del av nödhjälpen delas ut. Angie och Mathis till vänster : Foto Silke

 

 

 

 

171005 Då har vi lämnat Grenada och landat på Carriacou

Vissa saker är konstigt att förstå. Det är inte förrän jag ser att Lola har tårar i ögonen som jag på riktigt inser att vi faktiskt inte kommer tillbaka till Grenada och Prickly Bay någon mer gång på denna resan. Tårarna kommer som på beställning hos mig också och hur gärna jag än vill så går det inte att slå bort dem. Vissa personer kommer man närmare än andra på en sådan här resa och Swede Dreams har liksom hängt med redan från början. Det är bara så att vi ska träffas då och då i Prickly, men inte nu längre.

Det  är lite som Lola säger.

-Jag har absolut inget emot att ni åker iväg. Det gör ni ju hela tiden. Det som är jobbigt är att jag vet att ni inte kommer tillbaka denna gången.

Och så rinner tårarna igen på oss båda.

Jag försöker istället med

-Men vi kommer säkert ses hemma någon gång…

Nu ler Lola, sitt stora varma och vackra leende.

-Nä.. vet du vad! Vad har vi gemensamt hemma i Göteborg?

Är det så? Jag funderar lite och inser att hon har rätt, igen. Vi är väldigt olika som personer och under andra förutsättningar så skulle vi förmodligen inte ha blivit så bra vänner som vi nu är. Seglingen  är underbar på det sättet 🙂

Undertiden detta samtal pågår sitter jag i deras kökssoffa och ser fascinerat på hur Lola attackerar en stor barracuda som hon rensar och filear  till kvällens fisksoppa. Det är vår sista kväll med gänget och på vanligt Lolamanér så är hela stora seglarfamiljen inbjudna och det är med en självklarhet hon berättar att vi blir 13 personer till kvällens middag. På Swede Dreams finns det alltid plats för alla och det är alltid lika trevligt. Tidigare på  dagen har vi varit på fiskmarknaden för att hitta en bra fisk till soppan. Hon köper en stor bit och jag frågar nyfiket vad det var för sorts fisk. Det blev haj!

Jag frågar Lola om hon har lagat haj innan.

-Inte alls, men den såg god ut, så det blir nog jättebra!

Jag, som inte kan så mycket om fisk bara nickar och konstaterar att om hon säger det, så blir det så! Lennart och Kurt som sitter inknödda i baksätet med mig i bilen nickar de med. Det är bara att hålla med. Haj är nog jättebra fisk i en fiskgryta!

Thomas på grannbåten kom senare på eftermiddagen förbi och slängde över barracudan som Lola rensar under vårt samtal och därefter  rör hon i hop grytan. Det blir två grytor. En med haj och en med barracuda.

Som vanligt blir det en väldigt trevlig kväll och till och med glass till efterrätt som Christer på Searocco har fixat. Lennart på Tau har så klart med sig lite rödvin och Kurt på Imagine är också med. Samt Thomas och Karen och deras gäster från Tyskland/Frankrike.

Och fiskgrytan med haj blev verkligen god precis som kvällen blev trevlig och avlutades med stora kramkalaset.

Tanken var att vi skulle lämna tidigt på onsdagsmorgonen men en squall med åska och grinigt väder satte stopp för det i ett par timmar.

Lola var snabb och tyckte nog att vädret inte såg så bra ut den kommande veckan och vi kunde nog lika gärna ligga kvar ett par dagar till 🙂

Men det är ju så med oss. Vi blir lite rastlösa och trots att vi har det så trevligt i Prickly så saknar vi det klara vattnet och den friska vinden på Carriacou. Så efter nattstop i naturparken i Dragon Bay så ligger vi nu åter ankrade i Tyrrell Bay.

TACK Lola. Du har världens största hjärta och tänker alltid på alla andra i första hand. Ta hand om er och lek nu riktigt mycket med kameran <3

Tack också hela gänget i Prickly! Vi kommer sakna er! Och vi ses igen. Det är jag helt övertygad om

Selfie <3 :Foto Lola

Barracuda på gång!

Chrille och Lola väljer noggrant på fiskmarknaden

Mest Röd Snapper i diskarna idag

!

 

170930 Livet i orkanfria Prickly Bay

Vår tanke var ju att bara stanna en vecka eller två i Prickly, det gick ju sådär…. För det första så är det alldeles för trevligt med hela svenskmaffian här och sedan så kom det en insamling till Dominica emellan.  Förutom Swede Dreams och Searocco så ligger också Tao och Imagine här och det är som vi har vårt eget lilla samhälle, båtarna emellan. Fast det händer ju en hel del annat också. Vår tyska vän Thomas, som jobbar på universitetet här har köpt sig en ny båt. Det är en 21 fots, öppen motorbåt som han ska ha för dyk och fisketurer. Den är byggd från grunden här på Grenada och i förra veckan var det dags att hämta den. Jag hade turen att få hänga med och se båten och sjösättningen. Det var en mycket, mycket lycklig Thomas som tillsammans med Carlos ett par timmar senare kom in i Prickly med den nya skönheten. Jag och Lola åkte bilen hem igen och på vägen svängde vi om båtprylsaffären och fick hämtat ut 3 gallon av ny Sea Hawk färg. Det lönar sig att klaga och Sea Hawk har nu gett oss ny färg att bottenmåla. Förhoppningsvis så är denna omgången bättre och det kommer hålla tills vi kommer hem igen. Tyvärr innebär det att vi åker på ett lyft till. Men bara färgen vi fick är värd 9000 SEK så vi får nog vara nöjda.

Thomas, det stolte ägaren!

Dags att sjösätta

Stolt kapten i Prickly

För att sedan fira den nya båten och döpa den så ställde Thomas och hans fru Karen till en hejdundrandes fest dagen efter. De hade varit ute på en gård och pekat ut en gris och den helgrillades sedan på stranden. Själva grillningen gick till så att en stor plåtlåda innehållandes grisen grävdes ned i sanden och därefter hälldes kol på locket och fick pyra i fyra timmar med kontinuerlig på fyllnig av kol. Ja, alltså – det skulle ta fyra timmar i praktiken… Thomas började kl 11 på förmiddagen och de 40 gästerna skulle anlända framåt 16 tiden. Vid 14 tiden dundrade världens squall in med regn, vind och åska och hotade grisen. Jag stod då med ett stort grönt parasoll bakom ryggen och förtvivlat försökte rädda glöden medan Thomas fick åka ut och rädda sin nya båt från att driva upp på stranden. Det gick ju sådär med att rädda glöden kan man väl lugnt säga. Men skam den som ger sig. När regnet gett med sig skrapade vi bort all blöt kol och eldade på igen. Sedan kom nästa bakslag. Då kom vågorna från squallen tillsammans med tidvattnet och hotade att dränka grisen. Inte bra. Magnus kallades in som muskelkraft de fick lyft upp lådan med grisen längre upp på stranden. Vid det här laget var det fullt med folk på festen och trevlig stämning. Framåt 19-20 tiden så var grisen i alla fall till slut klar och Carlos skar snabbt upp den till allas glädje. Och jag kan lova att ALLT gick åt. Det åts allt från filéer till tunga och kinder. Typisk karibisk och väldigt trevlig fest som tydligen avslutades med att några fick för sig att gå på glödande kol. Men då sov vi sedan länge. Det lär komma en liten film från denna dag. Men det får ta ett tag. Det händer för mycket annat just nu 🙂

Thomas, Karen och Crille förbereder grisen

Karen fyller på dryckeskylen

Liv försöker skydda grisen i stormen

Carlos är grillmästaren, som vanligt

Mia skyddar kolen från regndropparna som kom under kvällen

Magnus och Lennart har koll på läget

En välgrillad gris tillsammans med Thomas, Carlos och grisbonden som till slut skänkte grisen till Thomas. Ser ni linslusen i bakgrunden?

Grisbonden kom på besök och kollade läget

Många hungriga och förväntansfulla

Carlos skär upp kött till alla

Det blev inte mycket kvar av grisen

Dagen efter blev vi inbjudna till söndagsgrill på stranden. Ett gäng tokiga (ja, trevliga, men väldigt tokiga) amerikaner håller till i en hörna av stranden och lagar mat hela söndagen. Magnus kände sig inte så sällskaplig så jag fick åka in själv. En stor fritös var uppställd och det friterades både kyckling och wienerschnitzel som alla bjöds på. Även ett par lokala smågrabbar har upptäckt detta och de fick sig ett riktigt skrovmål. Till efterrätt hade jag gjort kladdkaka till hela gänget och det uppskattades. Men jag hade inte räknat med att de hade ytterligare en efterrätt. Nämligen Jello-shots fyllda med sprit! Och inte lite sprit heller. Jag försökte i det längsta tacka nej men det var helt omöjligt och strax hade Wendy på S/Y Overstreet utmanat mig och det var bara att ge sig in i leken. Men vare sig de var smaksatta med apelsin, körsbär eller ananas så smakade de inge bra. Kul blev det i alla fall och man har inte roligare än vad man gör sig. Jag gav mig efter någon timmen men skratten ekade över hela stranden i många timmar efteråt.

Kaptenen på Wodworker är grillmästaren på söndagar

Här var det jello-shots till alla

Wendy och Jello-shots

Jello-shots x 2

Nä, det är inte gott…

I övrigt så pysslar vi lite här och där. Vi lånade bland annat ut vår lilla slipmaskin, Dremmel till en grannbåt. Ett par timmar senare så kom han tillbaka till oss, helt förtvivlad. Den fungerade nämligen inte längre. Vi tyckte inte att det var så farlig, för det är sådant som händer och maskinen hade inte använts på över ett år så visste ju inte själva status på den. Magnus gav sig ikast med att plocka isär den och efter att ha justerat både kol och reglagets kontakter så gick den igång igen. Grannbåten var mycket lycklig när han hörde detta för han hade självklart erbjudit sig att ersätta oss. Fast vi lånade inte ut den till honom igen 🙂

Magnus lagar Dremel

Så… vad händer med våra hjältar som är på väg upp till Dominica då? Jo. De är just nu på Martinique och shoppar för det vilda för era skänkta pengar. Vi fick ihop strax över fantastiska 28 000 kr. Helt magiskt.  Jag har blivit lovad bilder och de kommer. Vi får bara ha lite tålamod. Även jag…

Ikväll är det välgörenhets-musikfest för Dominica för att samla in ytterligare pengar så vi lär ta en sväng in dit och se vad som händer.

Sköt om er alla!

170926 Vilket gensvar! Ni är alla helt fantastiska på att hjälpa Dominica! <3

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att vi skulle få in så mycket pengar genom att lämna ut ett Swishnr. I skrivandes stund har vi fått in strax över 25 000 kr! Ni alla är helt otroliga och ni ska veta att pengarna kommer göra nytta!

Idag kom Roxy Rio, en stålketch in i här i Prickly Bay. Ombord finns våra vänner kaptenen Mikey och Silke. Dessutom ytterligare en man vid namn Mathia som ska följa med och hjälpa till. Efter att ha matat dem med en stadig lunch så lastades allt vi hade samlat ihop ombord på deras båt och sedan stävade de norrut. Bidragen har bestått av allt från mediciner och kläder till fia med knuff spel och konserver av alla de slag.

Här kommer hjältarna för lunch på Nanny innan de seglar norrut.

Liv och Mathia lastar förnödenheter

Hejdåkram mellan Liv, Silke och Mikey

Roxy Rio med besättningen på däck. Från vänster Mathia, Kaptenen Mikey och Silke

 

På Carriacou kommer de möta upp med Gus och hans stora stålketch. Väl framme på Martinique, förmodligen på torsdag kväll,  kommer de insamlade pengarna användas till att handla det som behövs mest och det kan vara allt från mjölkpulver och konserver till korrigerad plåt och yxor. Som jag sa i förra inlägget så är förstörelsen helt total på många ställen och först nu börjar det komma bilder och nyheter från byarna lite längre bort från huvudstaden Rosseau och det är inga upplyftande nyheter. Men det går åtminstone att få fram vad det är de behöver mest – och det är det som våra vänner kommer handla och lasta på sina två båtar.

Mitt i allt detta så har det krupit fram ett antal rötägg från någon håla och dessa har rånat båtar, långt ute till havs som varit fulla av nödhjälp. Det går inte annat än gråta åt sådant! Men myndigheter från flera länder har skickat militärfartyg med förnödenheter och dessa patrullerar nu vattnen. Igår kom det fram en kolonn med segelbåtar som hade stämt träff med eskortfartyg långt ute till havs och allt gick lugnt till. Så hjälpen kommer fram!

Den stora bogserbåten The Flying Buzzard lämnade Grenada i går kväll och den var fylld till bristningsgränsen med nödhjälp. Massor av cruisers har jobbat stenhårt tillsammans med lokalbefolkningen här för att fylla båten. Det är helt fantastiskt att se! Och insamlingarna fortsätter i form av välgörenhets konserter, lotterier och allt möjligt.

Jag ska göra mitt bästa att hålla er alla uppdaterade med vad som händer. Så länge de är kvar på Martinique så kommer vi kunna kommunicera med dem. Sedan får vi ser hur det blir. Men de har lovat att ta massor av foton och försöka hålla kontakten. De räknar med att hela turen ska ta två veckor ungefär. För tanken är inte bara att lämna över alla bidrag, utan även att de själva ska hjälpa till.

Är det fler av er som vill hjälpa tills så går det fram tills slutet av veckan fortfarande att Swisha pengar till syster Tina (Kristina Randvik) 0046 733 398 002.

Hon i sin tur sätter in dem på ett konto som de uppe i Martinique kan handla nödhjälp för.

I övrigt så har vi det alldeles oförskämt bra här på Grenada och vi har varit fantastiska tillställningar som när Thomas ställde till med fest och grillade en hel gris på stranden i lördags. Men det känns inte så viktigt att rapportera om så det får vänta lite.

Tack åter igen alla – ta hand om er!

 

170922 Nu går båtarna norrut med nödhjälp till Dominica – hjälp dem du med!

Kategori fem orkanen Maria som slog till i veckan fick verkligen in en direktträff på Dominica med vindbyar upp till 260 m/h. Det lilla landet Dominica ligger strax norr om Martinique och är en fantastiskt grön ö med trevliga människor. Eller var, kanske är det rätta ordet. Förstörelsen är total och det pratas om att 90% av alla byggnader har allvarliga skador. Dominica är ett extremt fattigt land med ca 78 000 invånare. Alla som kan göra något försöker just nu göra just det – hjälpa till.  En stor bogserbåt här nere håller på att tömmas från sin vanliga utrustning och fylls med allt tänkbart för att hjälpa Dominikanerna att bygga upp sitt land igen. Människor här skänker det som de kan och köper material för att fylla den stora bogserbåten, vars avfärd är planerad på lördag. Enligt The Guardian så har sjukhuset i huvudstan blivit kraftigt skadat och ord som ”total destruction och major disaster” används flitigt. Flygplatsen är stängd och hamnarna är oanvändbara. Förutom de starka vindarna så har de också drabbats av översvämningar som har slitit med sig allt som vinden blåst loss.

 Rosseau, Huvudstaden på Dominica. Foto STR/AFP/Getty Images

Vår goe vän Gus i Carriacou är från Dominica och i skrivandes stund så har han fortfarande inte fått kontakt med sin familj däruppe. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle kännas.  Han har beslutat sig att fylla sin båt med förnödenheter och segla upp dit. Tre andra båtar har bestämt sig för att slå följe med honom och däribland vår fantastiska Silke. Silke med sin Bavaria 36, Ocean Maiden är just nu här på Grenada och kommer att fylla båten med så mycket saker som det bara går och sedan segla upp med Gus i mitten av veckan. Det är en sådan fantastisk grej att göra och jag beundrar dem så! Det är en segeltur på 200 M – så nära är vi alltså förstörelsen. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur det känns när något så nära oss blir så förstört. Men om ni tänker er att Läsö hade blåst bort…. Typ så, fast Läsö ligger ju lite närmare….

För att hjälpa dem så samlar jag in saker här i Prickly Bay och det har redan börjat trilla in förnödenheter som, filtar, konserverad mat, mediciner, hygienartiklar. Det har även gått ut en förfrågan till seglare om de kan tänka sig att skänka gamla segel eftersom de tillfälligt kan användas som presenningar och skydd mot regnet. Ryktet säger att det inte finns en presenning att uppbringa i affärerna just nu eftersom allt köpts upp och ska skickas norrut. Och det är ett jätteproblem med rykten, för ingen vet just inget om vad som egentligen händer uppe på Dominica eftersom all kommunikation är utslagen.

Om ni också vill hjälpa dessa stackars människor så går det att Svischa pengar till min syster Tina (Kristina Randvik) på +46 733 398 002. Skriv Dominica i meddelandet. Alla pengar som kommer in där kommer att användas vid ett snabbstopp på Martinique där alla tänkbara förnödenheter kommer köpas in.

För er i Norge så går det att sätta in pengar på Britt Eikemos konto 9801 35 38611 De seglar på den norska båten Harry Z och samlar också in pengar för att kunna skicka med Gus så mycket förnödenheter som det bara går.

Varenda krona gör skillnad! Tack för att du hjälper till! Det är väldigt många som har förlorat allt!

Liv på ett lugnt och varmt Grenada

170913 Orkaner och återföreningar

Ja, då var vi tillbaka i Prickly Bay på Grenada. Det är nästan exakt ett år sedan vi lämnade viken för att ta vår lilla rundtur runt Karibiska havet. Runt 4000 sjömil har det blivit och vi har upplevt så otroligt mycket kul och vackert. Men att komma tillbaka till Prickly var nästan som att komma hem. Vi blev kungligt mottagna av Swede Dreams och Searocco. Carlos hade till och med ankrat upp deras dinge på en bra plats och på så sätt reserverat en ankring precis bredvid dem. Kanske inte helt enligt regelboken, men vi bryr oss inte och vi var väldigt glada för omtanken. Så nu ligger vi här igen. På pratavstånd med våra vänner. Konstig känsla men väldigt behagligt. Vi har haft grillfester på Swede Dreams och pizza luncher på Searocco så allt är som det ska vara. Flera båtar här i viken känner vi igen sedan förra året och jag har börjat med Yoga för Pierre-Eve igen. Kroppen värker kan jag lova!

I går hade vi till och med litet kalas med chokladkaka och hallonsås eftersom vi missat barnens födelsedagar och såklart blev det lite presenter.

Någon är sugen på kladdkaka

Chokladkaka med varm hallonsås

Lola och Paco med 🙂

Och paket måste det ju vara!

Vi fick en antimyggrökelse att testa

Titta på den stackars myggan som Luna ritat!

Swede Dreams har till och med bil nuförtiden så vi har dessutom blivit runtkörda för att kunna handla på bästa sätt. Detta är ju en ofattbar lyx för en långseglare och vi är otroligt tacksamma. Bara att komma in i IGA, som är en riktigt stormarknad här var en upplevelse efter att ha tillbringat en månad på Carriacou. En dag hamnade vi hos en köttgrossist och vips hade det inhandlat ett grisköttstycke, av något slag, med ben på ca 5 kg.  Hälften av köttet åkte i frysen och hälften blev till pulled pork. Köttbenet kokades sedan i skyn från pulled porken med en massa nya grönsaker och på så sätt fick vi en god köttsoppa. Även Bryggeriet har såklart fått sig ett besök och ja – det mesta är som förut.

 

konstiga vindar får båtarna att gå ihop men Christer har extra fendrar

Lola lagar mat i Nanny

Paco har rastat Cinnamon

Grillkväll på Swede Dreams, Thomas och Lola

Carlos och Paco fixar maten!

Luna läser i sin hörna

Lola och Tösen

Köttben blir god soppa!

Båtsnack mellan Searocco och Swede Dreams

På den lite jobbigare sidan så har vi ju alla dessa orkaner som kommer som pärlband in från Atlanten. Det är nog ingen av er som missat att Irma är i farten och att José följer i hennes fotspår.  Innan dess hade vi Harvey som drog över oss som en storm för att sedan bli en orkan och slog mot Huston. Den här säsongen är extremt aktiv. Förödelsen bland de norra öarna här i Karibien är fruktansvärd och även USA är hårt drabbat. Det pratas om att öar som tex Barbuda numera är mer eller mindre obeboliga och många, många andra öar är hårt drabbade. Skillnaden mellan dessa öar och USA är att öarna inte har någon infrastruktur att falla tillbaka på och det är som om de har blivit skickade minst 10 år tillbaka i tiden. De har dessutom inget vatten, ingen el, ingen kommunikation och väldigt lite fungerande sjukvård och bor under svåra förhållanden. Det är otroligt sorgligt! De öar som tillhör Frankrike har det lite bättre förspänt och militären lämnade tidigt Martinique med förnödenheter till St Martin och St Barts. Men de som är självständiga har inte det nätverket. Ett antal privatbåtar med intressen i öarna i norr har fyllts med förnödenheter och går nu norrut för att försöka hjälpa till så gott det går. Det är riktigt hjältar! Vi har också hört om ett par kryssningsbolag som har ställt ett antal kryssningsskepp till förfogande för att hjälpa till. Men vi vet inte så mycket för det mesta är mest rykten och som ni vet så är allt som står på internet inte alltid sant…

Vi har ju medvetet valt att hålla oss väldigt långt söderut under orkansäsongen. Detta för att orkanerna statistiskt sett går norrut när de har korsat Atlanten. Inte för att alla orkaner följer statistiken men det är trots allt tryggare att vara här nere än längre norrut. Men oron här nere är ändå stor. Dagligen hör vi förfrågningar på VHF-nätet och FB efter seglare och dess båtar som ännu inte lokaliserats. Som tur är så verkar det inte vara särskilt många personer som är saknade eller skadade. Värre är det med båtarna. Det är många, många seglare som förlorat sina hem och därmed allt de äger och har. Även om de är försäkrade så går sådant inte att ersätta. Jag tror att man skulle kunna jämföra det med ett hus som brunnit ner till grunden. Vi är som sagt glada över vårt beslut att hålla oss långt söderut. Och jag vill passa på att tacka alla som hört av sig och undrat hur vi har det. Och jag säger det igen. Vi har det bra, oförskämt bra. Skulle det komma en orkan åt vårt håll är vår grundplan att flytta på oss så fort det bara går mot ännu säkrare vatten.

Sedan har jag haft med en artikel i Torslanda Tidning också. Den hittar ni här.

Hoppas ni alla har det bra därhemma!

Stor kram från Nanny i Svensklägret i Prickly Bay

170831 En månad på Carriacou, redan…

Var tar tiden vägen? Det kan man verkligen fråga sig. Vad gör vi på dagarna? Ja, det kan man också fråga sig. Vi småpysslar mest hela tiden. Badar långa stunder och fixar med både det ena och det andra. Jag skriver en hel del för att se om det kan bli något vettigt av det – vi får väl se hur det går med det… Och så umgås vi ju såklart med våra vänner här i viken. Då och då går vi upp till Ms Lucky och får oss en bit mat men den mesta maten äts i båten. Frysen börjar bli tom och det är ett gott betyg men också ett tecken på att det är dags att dra ännu lite söderut mot Grenada.

En av de två dykfirmorna i viken har bytt ägare och för att få lite uppmärksamhet runt de så bjöd de in på grillfest med lionfish på menyn till lunch i lördags. Jag har pratat om det förut men för er som inte kommer ihåg så är lionfish ett fisksläkte som håller på att ta död på all småfisk i Karibien eftersom de inte har någon naturlig fiende. Det sägs att de har spridits ner hit från det att ett stort äventyrsakvarium uppe i Florida gick sönder och ett par enstaka kom ut i vattnet. De har giftiga taggar så inga andra djur äter dem – förutom människan då och det är faktiskt en riktigt god fisk. Tydligen så är de dessutom rätt lätta att döda eftersom de är totalt orädda. De har ju inga andra fienden och de flyttar sig inte ens när man snorklar fram till dem. Vi var ett 20 tal som samlades och alla hade med sig någon litet tillbehör att dela med andra som ställdes på ett gemensamt bord. Enkelt och trevligt arrangemang och ett sätt att träffa nya människor.

Arawak Divers bjuder på grill

Lionfish i långa banor

I söndags var det dock lite extra fest. Mikey har haft sin båt på land i över fem veckor och nu var den sjösatt och klar. Nåja, nästan klar. Det var visst något med någon läckande genomföring eller något åt det hållet. Men döpas skulle den i alla fall och det enligt alla regler och former. Först var det en avnamningsceremoni och sedan på nynamningsceremoni. Totalt så hälldes tre flaskor sprit över båten, till omgivningens inte helt nöjda jubel. En flaska cognac, en flaska rom och en flaska whisky, av finare sort blev offrade för att göra Neptun glad. Och sedan hade vi en trevlig fest på kajen bredvid Roxy Rio

Dags att döpa Roxy Rio

Angie och Jay har lämnat meddelanden överallt i båten till Mikey

Fest på bryggan efter båtdop

Silke är ju tillbaka och har med sig sin systerson Noori. Jag och Les åkte ut och snorklade tillsammans med dem runt hörnan här i viken och det blev en trevlig eftermiddag där det spionerades efter bra hummertillhåll. På fredag är det nämligen tillåtet att jaga dem igen och då är det bra att vara förberedd. Fångsten denna dagen blev dock bara en bläckfisk.

Noori, Les och Silke på väg ut för att snorkla

Silke dyker ner

Silke på väg upp igen

Any lobsters at home?

Les fångade en bläckfisk till kvällsmat

Angie rengör propellern på sin båt med machete

Som vanligt så håller  vi ett öga på vädret och det är, som vanligt ett nytt lågtryck på väg. Och detta är en grinig kärring vid namn Irma som dessutom beräknas bli en orkan redan under morgondagen. Alltså fredag. Att det blir en orkan långt innan den ens nått Karibien bådar inte gott.  Som vanligt så är de amerikanska och europeiska väderinstituten inte överrens. Amerikanerna säger att den ska gå norrut medan européerna tycker att det ska gå mer västerut och då också åt vårt håll.  Vi kommer med största sannolikhet fortfarande ligga söder om eländet men nu är frågan bara hur långt söderut….  Vi hade tänkt att gå till Grenada på fredag men om nu orkanen påverkar oss så ligger vi gärna kvar här, men närheten till ett mycket bra mangrovetillhåll att gömma sig i. OM Irma kommer hit så lär det inte bli förrän på tisdag/onsdag eller så.

Irma på onsdag enligt européerna

Irma på onsdag enligt amerikanerna

Vik av norrut, vik av norrut….

Harvey var ju rätt snäll med oss men mer omild mot Texas för att säga det så. Fast säsongen innebär att vi har rätt ostadig väder och  en hel del störtskurar med tillhörande åska. Mummel…

Och detta ställde till lite problem för vår noodeling under onsdagen. Varje måndag, onsdag och fredag är det noodeling i en timma inne vid en av dykfirmorna. Noodeling beskrivs lättast som vattengympa på djupt vatten med en lång plastkorv att flyta på och att ha som motstånd. Det går att plaska runt i en timma och mest prata med andra eller så kan man lägga lite kraft bakom och faktiskt få en riktigt bra genomkörare av kroppen. Jag brukar inte missa detta och när nattens åskväder inte släppte på onsdagsmorgonen var det tveksamt om det skulle bli någon träning. Men det sprack upp lite och åtta glada entusiaster samlades vid stranden och började träna. Sedan kom nästa regnskur. Ni vet en sådan där som är så tät att man inte ser handen  framför sig. Det regnade så kraftigt att regnet gjorde ont! Jag var extremt glad över mitt beslut att bära keps denna dag! Devin fick skrika för full hals för att vi skulle höra hans instruktioner. Men gav vi upp? Nejdå. Vi konstaterade att vi alla var officiellt knäppa i huvudet och fortsatte träna ovädret. Det gick inte att se över viken och det blåste över 15 m/s i byarna. Faktiskt var vi många som kiknade av skratt och det hela var rätt ok. Tills åskan kom. Blixtarna slog runt oss och även om regnet lättade lite så mullrade det alldeles för nära. Nä – där gick gränsen och efter endast 40 minuter var jag huttrande tillbaka i båten. Jag frös på riktigt.  Något jag inte gjort sedan jag var hemma i Sverige i maj. Så jag beordrade fram en kopp te från min söte man och kröp ner i soffan. Eftersom regnet fullkomligt fortsatte att ösa ner så var alla luckor stängda och det var tokhett inne i båten. Lite som en bastu – en ångbastu.

Jag måste berätta om vår bottenfärg Sea Hawk också. Förra året vid den här tiden så lyfte vi Nanny nere på Grenada och stod på land i fem svettiga dagar. Då passade vi på att lägga en primer på botten och dessutom byta till det som ska vara den bästa och självklart var det också den dyraste bottenfärgen som gick att få tag på här i Karibien. I runda slängar så lade vi 7000 kr på bara bottenfärgen (!). Vårt mål med att byta bottenfärg var att vi bara skulle behöva göra ett lyft och sedan klara oss hem till Sverige, hösten 2018 på det.

Det gick ju sådär kan man väl sammanfatta det hela… Första halvåret fungerade färgen galant för att sedan helt och hållet försvinna i framförallt vattenlinjen. Vi kör alltså runt med en röd bottenfärg som har en gul primer som skiner igenom i vattenlinjen. Det ser INTE kul ut. Efter sex månader så blev också hela botten besudlad av havstulpaner. Det såg faktiskt ut som vi odlade tulpaner – inte försökte hålla dem borta. I prat med andra seglare fick vi höra att vi inte var de enda som hade problem med Sea Hawk 44 från förra året och vi blev rekommenderade att kontakta Sea Hawk. Vilket jag också gjorde och skickade in en reklamation enligt alla konstens regler! Och det var mycket dokumentation som skulle till. Allt från foton till kvitton på inköpt färg. När allt var inskickat så väntade jag en månad innan jag började tjata på dem. Och ibland ger det resultat att tjata. Häromdagen kom det ett mail från Sea Hawk där de förklarade att vi hade gjort två fel när vi målat botten.

  1. Vi hade gjort det själva och inte anlitat proffs.
  2. Vi hade målat för tunt

För att bemöta detta så tycker nog i ärlighetens namn att vi borde räknas som proffs vid det här laget med tanke på hur många gånger vi faktiskt har bottenmålat Nanny utan några problem och att 2 gallon (ca 7,6 l) skulle vara för lite färg för vår båt är ju bara löjligt.

MEN! Eftersom Sea Hawk är så måna som sina kunder så ger de oss nu kostnadsfritt 3 (!) gallon med färg…. Alltså – Det var inget fel på deras färg och vi har gjort fel, men de ger oss ändå gratis färg som kompensation. Hm…

Fast för att vara helt ärlig så hade det varit bäst om färgen  faktiskt hållit det som de lovat från första början. Nu måste vi göra ytterligare ett lyft och köpa material för en kostnad av ca 4000 kr. För att inte tala om jobbet och obehaget att bo på en båt på land. Fast vi får vara nöjda ändå – vi fick ju trots allt pengarna tillbaka för färgen och mer därtill!

Just nu svängde Gus förbi och bjöd in oss till hans hus på middag ikväll! Ibland är det nästan jobbigt att det är så trevligt här….

Sköt om er och håll tummarna för att Irma självdör innan hon kommer fram till Karibien 🙂

170823 Mangroveförtöjning, solförmörkelse och äckeljobb

Silke lämnade oss och seglade söderut till Grenada där hon ska hämta upp en släkting som ska segla med henne ett tag. Vi bestämde oss för att ligga kvar ett tag till men någon gång under nästa vecka är det nog dags att ta en sväng ner till gamla goda Prickly Bay.

I fredags hade vi tropiska stormen Harvey som absolut ville bråka lite med oss. Det var ingen stark storm. Faktiskt så var vindarna inte mer än 20 m/s men vi var ändå nöja och glada över att den drog gott och väl norr om oss. Men eftersom det trots allt var en namngiven storm så måste vi vara lite försiktiga. Dels så vet man inte vad den hittar på och den kan ändra riktning rätt fort och då kan vi ligga lite illa till. Bland annat eftersom vi då  har andra försäkringsvillkor som gäller. Nu såg det i och för sig ganska lugnt ut så vi tog det just det…lugnt. En storm snurrar ju motsols och eftersom Harvey gick norr om oss så var det risk för att vi skulle få in västliga vindar i viken. Berättelserna om tidigare västliga vindar här i Tyrrell Bay är många och hemska. Den långgrunda viken har inget som helst skydd åt väster på över 1300 sjömil och närmaste land är Nicaragua. Vågor byggs upp fort samtidigt som vattnet tryck in i viken och det blir mycket obehagligt att ankra med ryggen mot stranden. Vi låg dessutom ankrade rätt nära stranden men eftersom det inte skulle blåsa mer än 5 m/s i ett par timmar under fredagen så bestämde vi oss för att fortsätta ta det lugnt. När fyra, fem båtar började flytta in i mangroven under torsdagseftermiddagen så kröp det lite i mig men efter väderdiskussioner med andra cruisers så låg vi kvar. Mangroven är ett naturskyddsområde och man får inte lov att gå in där, om det inte är så att det kommer en namngiven storm. Så som nu Harvey gjorde. Flera båtar som ligger här är obebodda och det flesta har någon som ser till dem. Under kvällen flyttades flertalet av dessa båtar in i mangroven.

Natten kom och allt var som vanligt. Magnus var uppe och kollade läget och vädret ett par gånger men inget konstigt med det. Kl 07 gick jag upp. Vinden var fortfarande ostlig, det regnade lätt och var en allmänt gråmulen dag med åska som rumlade i fjärran. Fem minuter senare blåser det 10 m/s från väst rätt in i viken och regnet öser ner. Jag står helt fascinerad och ser på skådespelet hur fort vågorna byggdes upp. Men vi såg fortfarande ingen anledning till att vi skulle flytta på oss. Det är bara en åskskur och vi ligger bra. Det här går över fort tänker vi.

Fransmannen, alldeles för nära stranden när vinden vände

Lika bra låg inte fransmannen som hade varit ankrad framför oss, ännu närmare stranden. Han var nu tvungen att ta upp ankaret och flytta på sig för att inte hamna på stranden. Vi höll ett öga på honom eftersom han hade varit ankrad lite väl nära oss. Men han får upp sitt ankare utan problem och går förbi oss och går västerut. Smart att gå ut och ankra längre ut tänker jag. Längre hinner jag inte tänka innan Magnus utbrister

-Vad faan, gör  han?

Jag tittar ut och ser att fransmännen släpper sitt ankare ca 15-20 meter framför oss. Jag skojar inte nu. Han lämnar alltså grunt vatten för att bara flytta sig 50 meter ut och därmed ankrar han nu PÅ oss. Magnus och jag flyger upp på däck. Magnus gör tecken att han ska flytta på sig och gå längre ut. Fransmännen skakar bara på huvudet och visar med tecken att det är VI som ska flytta på oss. För ett litet tag där så blir vi faktiskt mållösa. Det öser ner och det blåser småspik och åskan går. Och så vill han att vi ska flytta på oss. Det finns massor av plats i viken och det fanns verkligen ingen anledning till att ankra så nära oss.

Fransmannen lägger ankaret mot vindriktningen och när han faller ner med vinden hamnar han precis framför oss!!

Flytta på dig!

Nu ropar Les upp oss på radion. Han har tagit beslutet att gå in i Mangroven. Det ska blåsa så här i ett par timmar enligt nya rapporter och det börjar bli lite obekvämt. Vi beslutar oss att följa hans råd och struntar i fransmannen för att själva förbereda för att dra upp ankaret. Tre minuter senare börjar vi dra upp ankaret. Och ni kan väl gissa vem som ligger i vägen för oss. Jag viftar till dem och skriker (på bland annat franska) att de sak flytta på sig. De bara skakar på huvudena. Vi fortsätter framåt, för vi måste nu ha upp vårat ankare. Nu blir det lite fart på fransmännen och de motoriserar lite åt sidan så att vi kan få upp kroken. De har inget val om de inte ska bli påkörda. Men vi är nära, mycket nära dem. Jag kan säga att det inte var några trevliga artigheter som utbyttes mellan oss i denna stund. Jag visste inte att jag kunde så fula ord på franska och dessutom så finns det faktiskt ett internationellt teckenspråk som mer eller mindre alla förstår. De skrek tillbaka på oss men jag brydde min inte det minsta. Jag har aldrig sett någon göra något så dumt!

Under de två åren vi seglat har vi bara skrikit för full hals två gånger på andra båtar (tror jag). Denna gång och när vi blev påkörda vid tankbryggan i Le Marin.

Tanken var att gå in i den innersta av de två lagunerna inne i mangroven och bara ankra i mitten. Där finns det gott om plats men man måste över en liten klack i en smal ränna. Tyvärr var det just nu lågvatten och Les som gick före oss fastnade.

Go lightly kör fast i leran

Vi valde då att backa ut till den yttre lagunen och där släppte vi ankaret och backade in mot mangroven. Vi förtöjde med långa linor en bit ut från mangroven så att det inte var någon fara för att rodret skulle ta i. Det är ju egentligen helt fel sätt att förtöja i mangrove. Man ska köra fören långt in istället. Men vi förväntade oss ingen vind. Vi var ju bara där för att söka skydd mot swellet.

Inbackad Nanny

Nanny välförankrad i träden

Magnus hittar en bra stam för en extra lina

Ovanlig utsikt!

 

Under dagen så kom det en strid ström med båtar in som sökte skydd. De som låg kvar ute i viken hade en jobbig dag. Inne hos oss var vattnet platt som en pannkaka. Radion knattrade på under dagen med båtar som draggade och folk som fick linor i propellern och andra hemskheter där ute. Vi var extremt glada över vi tagit beslutet att gå in.

Alla hjälper alla och det dras tampar hit och dit

Ytterligare en båt bogseras in och förtöjs

Ett gäng förtöjda på andra sidan av lagunen

Fast det hände ju saker i mangroven också. En stor katamaran kommer in i lagunen och sniker precis bakom ett gäng båtar som ankrat. De på bilden ovan. Han måste ha missat totalt att de alla hade ute minst två ankare och självklart drog han med sig ett par linor och fick hoppa i och bada för att få loss sin katamaran. De övriga båtarna fick ro ut sina ankare igen. I bland undrar man….

Närgången katamaran

Jag bestämde mig för att baka chokladkaka och ut på eftermiddagen fick vi besök av Les, Gus, Angie och Jay. Det hela blev ett litet mangroveparty där det till och med serverades frozen margaritas. Man har inte roligare än vad man gör sig.

Frozen strawberry margaritas in the mangrove 🙂

Mangroveparty

Angie och Jay tar och kollar läget i mangroven

Fenderfynd

Efter en god och lugn natts sömn gick vi ut i viken igen. Fransmannen låg nu prydligt ankrad på ”vår plats” men det finns ju inget som heter så… Vi ankrade istället en liten bit ut, på behörigt avstånd från idioten. På kvällen samlades alla cruisers hos Miss Lucky och utbytte berättelser från dagen innan och fick dessutom fick vi god grillad kyckling. Åter igen var vi mycket glada för att vi gått in i mangroven.

Veckan har i övrigt förflutit i diverse underhållsjobb. Magnus har bland annat målat färdigt våra gasolflaskor och de lyser nu härligt illgröna! Jag har lappat vårt dingeskydd och förstärkt det, än en gång och sytt lite andra saker. Dingeskyddet har verkligen fått ta stryk under det gångna året. Men när jag tar av det så har vi fortfarande en dinge i mer eller mindre nyskick under – då är helt klart värt det!

Omvandling från blå till spygrön

Våra ärtgröna gasolflaskor

Här sys det en väska till våra ruffluckor

Sedan så hade vi ju en solförmörkelse också. Magnus fixade med en kartongbit med hål i och stod på akterdäck och experimenterade. Den största skillnaden för oss var att det faktiskt blev avsevärt svalare och att det skarpa ljuset dämpades lite, men visst såg vi förmörkelsen.

Solförmörkelse i tre varianter

Och så var det dags för det stora skitjobbet. Äckligt men det måste göras. Vi plockade ut tanken och rengjorde den och bytte alla slangar och dessutom satte vi in en ny toapump. Den gamla fungerade ok men började bli väldigt sliten och eftersom vi hade med oss en hel i reserv så bytte vi till den. Den gamla ligger nu på sanering och ska vakuumpackas som extrareserv . Bara utifall att. Tanken var också att vi nu skulle koppla på en ny trevägsventil och på så sätt bli laglydiga med däcksutsug. Vi måste ha detta om vi ska in i USA nästa år. Men det sket sig (haha). En av slangstoserna skulle återanvändas från nuvarande montering. Det var bara det att den stosen hade en annan dimension på gängorna. Hur jag nu lyckats med det…. det vet jag inte. Allt inhandlades för en sisådär tre år sedan så minnet är inte riktigt med mig. Men nu är det i alla fall förberett och när vi väl får tag på den saknade slangstosen så blir det ett litet mindre toajobb. Äckligt, de också i och för sig. Men lite mindre äckligt i alla fall.  Så skönt att ha den punkten avbockad på listan – jag lovar!! Båda Magnus och jag badade länge och skrubbade oss gång på gång för att få tillbaka känslan av renhet. Till slut tog jag en omgång diskmedel…

Allt klart för toaslangsbyte – nästan i alla fall

Nya slangar monteras

Vår nya eftermiddagsrutin är numera att träffas inne vid stranden framför dykcentret. Där ligger vi i vattnet och löser livets problem samt diskuterar….ja, mat såklart 🙂

Les och Magnus i vattnet för eftermiddagshäng

Strax över 40 grader i köket kl 20 på kvällen när middagen tillagas

Vi hörs snart igen!