160622 Forte de France

Vi gjorde som vi brukar. Vi smet allra längst in och slängde ankaret på 1,9 meters djup när vi kom hit. Trots de lite sura blickarna från de båtar man smyger förbi. Det innebar att vi hamnade framför alla andra och risken för att någon skulle dragga på oss då är ju ganska minima. Det funkar att göra så, sålänge vinden håller sig från rätt riktning. Men just nu blåser det bra och det blåser konstant från öst. Men sjävklart håller vi stenkoll på vädret. Stormen som gick nere över Grenada kunde ju lika gärna ha kommit hit. Men det gjorde den som tur var inte. Våra vänner där klarade sig bra, även om de hade det jobbigt i omgångar. Mycket rull och andra båtar som draggade i stormbyarna. Ibland ska man ha tur att vara på rätt ställe! Och just nu är Forte de France rätt ställe.

Vi är lite trötta på sol och bad… Jo! Det går att bli det. Jag lovar. Det går till och med så långt att man tycker det är jobbigt att bada. För då blir man ju salt! Återigen tacksam för vår watermaker som gör att vi kan duscha ordentligt!
Med vädret under kontroll så gav vi oss ut på upptäcksfärd. Vi hittade informatinsluckan på busstationen och fick förklarat att vi ville åka till ett köpcentrum längre bort. Det gick bra, trots att all konversation försegick på franska. Vi fick våra biljetter och en liten söt lapp där bussens nr var skrivet. Det är alltid så roligt att åka kollektivt i olika länder. Det är ett underbart sätt att uppleva och se så mycket man inte annars hade fått se! Vi hittade vårt köpcentrum med favoritbutiken Dechlaton. Där frossade, framförallt jag, på billiga, nya badkläder och härliga andra funktionskläder till extremt bra priser.
I går, onsdag, när vi tagit en sväng på stan så fick vi för oss att fråga på turistkontoret om det händelsevis var någonstans man kunde lyssna lite på live musik. Vi har saknat det och ville så gärna komma ut på stan och se lite folkliv och få till oss lite musik. Han pekade fint ut ett ställe lite längre bort som han trodde kunde ha livemusik. Men sedan tittade han lite frågande på oss. För det var väl så att vi visste att det var ”världsmusikens dag” idag? Det visste vi inte…. Men vi fick förklarat att det innebar att hela den gatan vi nu stod på, endast 200 meter från vår dingebrygga, skulle fyllas med liveband på kvällen. Jag var verkligen tvungen att fråga en gång till. Var det verkligen så att detta var IDAG. Precis när vi fått ett ryck och ville gå på stan?? Jajamensan!
Och vilken kväll det blev!
Första tältet var utsatt av en restaurang där det spelades goaste finjazz. Alla bord var täckta med vita dukar och de som satt där drack ENBART bubbel. Jag skojar inte. Det fanns inte en enda ölflaska på borden. Bara stora iskylare med flaskor och höga bubbelglas. Nu håller ju inte vår ekonomi för det så vi köpte var sin öl i burk i ståndet bredvid och hängde på staketet och lyssnade istället. Och det var vi inte ensamma om. Det var knökfullt och väldigt trevlig stämning. Efter ett tag så byttes jazzen ut mot en sångare som tydligen var av det mer kända slaget. I vilket fall som helst så kunde alla hans sånger och sjöng med för full hals. Han hette i alla fall Victor O. Tänk er lite Sting, tidigt 80-tal, fast på franska då… Hur mysigt som helst men inte riktigt vår stil och vi tröttnade efter ett tag. Bland annat så hörde vi en massa trummor lite längre bort så vi tog oss dit istället. Där fick vi kvällens stora upplevelse! Det var ett halvdansande trumkompani på ca 50 personer som släppte loss något sanslöst. Dirigenten, en ung tjej, dansade framför dem och styrde dem med en visselpipa och väldigt mystiska handtecken. Huuur bra som helst! Det gick inte att stå still och glädjen bland dem gick inte att ta miste på! Men det var en liten kille på ca 4 år som stal showen! Han hade kommit dit med sina föräldrar och med stora öronproppar i öronen stod han lite vid sidan om och hamrade intensivt på sin lilla leksakstrumma som han hade haft med sig. När dirigenten såg detta så ledde hon snabbt fram killen som fick stå framför hela bandet och hamra loss samtidigt som de andra. Att han inte var i takt överhuvudtaget hade absolut ingen betydelse för han hördes inte över det öronbedövande dånet. Men det fullkomligt lös om honom och han hade så kul. Och med den dansen och inlevelsen så vann han ALLAS hjärtan. Folkfest helt enkelt! Och vilken trevlig folkfest det var. När vi var ute på kvällarna i Colombia så kände vi oss väldigt trygga eftersom det stod en polis och höll koll var tredje meter eller så. Här var det total avsaknad av vakter och poliser! Och jag menar total!! Men det behövdes ju uppenbarligen inte eftersom alla uppförde sig exemplariskt. Gammal som ung! Till och med flaskor och sopor lades ordentligt i papperskorgarna. Och om de var fulla så placerades skräpet ordentligt i en hög precis bredvid.
Enda undantaget var nog en lite för överförfriskad kvinna som med ölflaskan i hand gick fram och började dansa framför trumkompaniet, när den lille killen slutat.
Men istället för att schasa bort henne så såg de till att hon fick vara med och dansa istället för att mota bort henne! Trevligt sätt att lösa det hela på tycker jag 🙂
Vid tolvtiden så orkade inte vi längre. Då drog vi oss tillbaka till Nanny och i mörkret satt vi i sittbrunnen och lyssnade till musiken istället. En kalaskväll helt enkelt.
Men det är bäst att man inte har för sena vanor här! Någonstans vid 5 tiden på morgonen går lövblåsen igång inne i parken och det är inte ovanligt att kyrkklockorna av någon outgrundlig anledning börjar ringa redan 05:30….
Men denna kvällen var precis det som vi hade varit ute efter. Så mysigt att bara få vara och sitta och se på folklivet.
Vi stannar nog här i ett par dagar till. Efter det tänkte vi oss till en liten vik som heter Anse d´Arlet för att kolla läget. Det är nämligen så att min käre man fyller 50 strax efter årsskiftet. Och tro det eller ej… Vi har ett gäng helt underbart tokiga vänner som bestämt att åka hit och fira honom då! Ett par av dem har hyrt ett hus precis vid stranden i just Anse d´Arlet… Så vi tänkte åka dit och kolla läget lite!
Sedan blir det nog Le Marin en stund. Bland annat så kommer vår vän Silke tillbaka till sin båt i Le Marin i veckan. Vi har inte setts sedan september så det ser vi fram emot.
Såååå… ja…. vi njuter och hänger nog kvar här på Martinique ett tag. Om vädret tillåter vill säga 🙂

Detta inlägg blev utan bilder eftersom vårt toppenbra wifi Magnus hade snokat upp helt plötsligt slutat fungera 🙁

Hoppas ni alla får en fantastisk midsommar!

Kram från oss

170619 Väderuppdatering

Allt är lugnt här i Forte de France. När väderprognoserna kommer var sjätte timma så slänger vi oss nästan över den. Det är ju faktiskt numera en tropisk storm med namnet Bret men ändå visar prognoserna på inte med än 25 m/s. Trots att det inte ens är juli ännu så är alltså tropisk storm nr 2 för säsongen redan ett faktum. Dessutom är nr tre på gång inne i Mexikanska Gulfen. Men åter till oss. Vi ligger jättebra och stormen är prognostiserad att gå över Trinidad och strax söder om Grenada. Så vi är lugna. Men det är klart att vi är oroliga för vänner både på ABC öarna,  Grenada och andra platser. Kontakterna med vänner har varit täta och det diskuteras villt på olika forum om vad den bästa taktiken är för att komma så lindrig undan som möjligt. Vissa har åkt söderut – eftersom det statistiskt är det bästa. Men i detta fallet verkar det inte ha varit så bra. Andra har dragit sig norrut till St Lucia och Martinique. I nuläget verkar det rätt smart. Men det är ju inte lätt att veta. Vi är bara glada att vi verkar ha tur att vara på rätt plats. Andra ligger kvar och gör det bästa för att förbereda sig för vindar och eventuellt swell som kan uppstå. För vår del lär det knappt blåsa över 10 m/s enligt bilderna nedan. Fast trots det så är Nanny  förberedd för hårt väder och vi kan lämna ankarviken på väldigt kort varsel

Så nu hoppas vi bara att det drar över så fort som möjligt och det inte blir några skador på vare sig personer, båtar eller annat. Vi håller alla tummar för alla!

Kram på er !

Kl 23 inatt lokal tid

Kl 02 i morgon på morgonen.

170618 Onödigt spännande och långtråkigt!

Vi seglade vidare vid sextiden som planerat från Guadeloupe. Vi hade bråkig sjö och friska vindar i sundet mellan Guadeloupe och Dominika men vi gjorde bra fart. Till och med så bra fart att vi funderade på att hoppa Dominika helt och sikta direkt på norra Martinique. Dominika är trevligt men vi tycker att det är lite jobbigt att ligga i Roseau som är huvudstaden. Det är väldigt djupt och svårankrat så man måste ta en boj. Och att ta en boj innebär att vi är beroende av någon av de lokala sk ”boatboys”. De flesta självklart väldigt trevliga men inte alla…. och dessutom är det svårt att kontrollera kvarliteten på en boj när djupet är 15-20 meter! Dessutom så ville vi inte checka in i landet utan bara ligga på gulflagg eftersom vi vet att administrationen på Dominika är rätt bökig. Därför var vi inne på att bara fortsätta segla på tänkte vi…. Men som så ofta så går saker och ting inte alltid riktigt som vi tänkt oss!

Det är alltid lite roliga väderfenomen runt alla uddar här på öarna. När man närmar sig en udde utifrån så blåser det jämt liten kuling i ca 3M runt hörnan för att sedan bli helt stiltje. Så när stiltjen slog till så startade vi motorn för att puttra på en liten stund. Vi tog inte ner seglen eftersom det förmodligen skulle börja blåsa igen efter bara ett par distans. Helt plötsligt flyger Magnus upp och skriker

”Vad är det där?” Sedan drar han snabbt ur växeln och vi glider över en lång tunn och knallgul plastlina.

Vi båda följde oroligt det hela men kunde absolut inte göra något. Det är ju inte första gången vi glider över linor på detta sätt och det har ju alltid gått bra. Magnus hämtade båtshaken eftersom linan med största sannolikhet skulle fastna i vindrodret. Det gjorde den inte. Den fastnade i propellern. Och eftersom motorn fortfarande var på så var växeln inte i. Och eftersom vi hade seglen uppe och det SJÄLVKLART började blåsa på just då så gjorde vi fart genom vattnet. Och detta ledde till att propellern började snurra med när Nanny började få upp farten. Innan vi hunnit stänga av motorn och lägga i en växel så hade linan snurrat sig måååååååånga varv.

Suck…

Vi började att ta ner seglen för att det inte skulle bli så tungt att dra upp linan som vi nu drog efter oss. Den var sisådär 300 hundra meter…. Det sög fint i armmusklerna när den drogs upp. Efter det hade vi två ”dubbellinor” som tvinnade sig runt varandra och försvann ner i vattnet i riktningen mot propellern. Efter div konster och upptvinningsförsök så kröp jag ner på badbryggan för att se bättre. Med livlina och sele så hängde jag tillslut bakom båten med cyklop och försökte se vad som hänt. Tampen låg tre, fyra varv runt själva propelleraxeln och sedan gott insnurrad i propellerbladen. Magnus fixade fram en kniv med vassa sågtänder på och drog fast den med silvertejp på båtshaken och på så sätt fick jag loss det mesta. Men inte de sista två varven runt själva propelleraxeln. Så då fick Magnus hoppa i och fridyka ner med kniv och skära loss det sista. Han hade en tamp att hålla sig i men i övrigt så kunde vi inte binda fast honom och det var lite läskigt. Fast innan han dök i var han tvungen att göra en ”snabbrakning” av överläppen för att få masken att sitta tätt. Det är inte lätt att vara skäggig sjöbuse! LOL

Vi blev rätt mörbultade av de här övningarna. Magnus skrapade upp armen på sjötulpaner från skrovet och han fick sig en och annan smäll. Jag är blå på armarna av alla smällar jag fick av badbrygga och vindroder när jag låg i sjön bakom. En rejäl bula har jag lyckats få också.

Magnus drar lång och äcklig lina

Liv hänger i sele bakom båten för att se vad som har hänt

Magnus på väg upp igen efter fridyk

Snabbrakad man!

MEN vi löste det och det var ju inte på mer än 800 meter djupt konstaterade Magnus… Vi var glada över att det var såpass lugnt så att vi kunde gå i vattnet. Det var inte mer än 0,5-1 meter vågor och vad vi hade gjort annars vet jag faktiskt inte. Kanske dags för att installera en ropekutter på axeln ändå… Men det är så trångt där då jag tror faktiskt inte att vi får plats med det. Det hela var trots allt lite onödigt spännande tyckte jag.

Det hela tog gott och väl en timme och faktum var att vi helt tappade sugen att fortsätta. Istället slappseglade vi in till Roseau. Där möttes vi av den fantastiskt trevlige Greg som genast tog oss till en av hans bojar. När vi sedan frågade om han var intresserad av 300 meter gul plastlina sken han upp som en sol. Så fort han fick se linan så konstaterade han att det var sådan man använde till ”fiskfällor” på stora djup. Tror jag det… eftersom den var rätt lång!

Vi lämnade inte ens båten utan tog bara en tidig kväll. Men vi belönades med en fantastisk solnedgång!

Roseau är riktigt vackert!

Färgglada hus och hög musik på fredagskvällen

Vi belönades med en fantastiskt solnedgång

Vi fick till och med en greenflash men den fick jag inte på bild…

Vi steg upp tidigt på lördagsmorgonen och tuffade i stiltje ett litet tag. Sömnen hade inte varit den bästa eftersom alla öns hundar hade konsert, precis innanför vår båt och bojen knackade på hela natten. När vi sedan kom ut i sundet mellan Dominika och Martinique så blåste det på rejält. Vi hade 10-15 m/s och gropig sjö hela vägen och det blev en rätt tråkig dag. När vi sedan kom in i lä bakom Martinique så fick vi vinden emot och fick gå för motor i ett par timmar. Men vi klarar oss trots att det kan bli lite långtråkigt. Magnus har laddat ner en massa radioprogram som vi underhåller oss med. Bland annat en dokumentär på P2 som handlar om musiken här i Karibien och hur den har uppstått och påverkat övrig musik. Missa inte den! Den var riktigt bra!

Nu är vi i alla fall framme på Martinique men även det är lite onödigt spännande tycker jag. Vi har nämligen en väderfront som är på gång in. De första prognoserna sa att den skulle gå väldigt långt söderut så att vi här inte skulle bli påverkad. Men för var 6:e timma som prognoserna uppdateras så är den prognostiserad lite längre norrut. Först skulle centrum gå över Grenada. Vilket självklart gör oss väldigt oroliga för våra vänner som ligger där nere. Men morgonens prognos visar nu att centrum ska gå mellan St Vincent och St Lucia. Det är 60 M från oss och lite väl nära… Nu är det ju inte en storm ännu och chansen för att det ska bli så kraftig så att den får ett namn bedöms till 40%.

Varför har vi då gått söderut när det är där som stormen kommer? Ja, det är en bra fråga. Men här på Martinique finns det riktigt bra vikar att gömma sig i. Det finns till och med så kallade ”hurricane hole” inne i mangroven där man kan köra in båten och förtöja den rejält. Dominika är bara en rund boll till ö och där finns inget riktigt bra skydd. Nu tror vi inte att vi kommer att behöva gå in i någon mangrove. Vi ligger väldigt bra ankrade i Forte De France och så länge det inte blåser mer än 25 m/s så ligger vi nog bra. Men skulle det bli så illa så flyttar vi på oss i morgon och närmsta ”hål” är endast ett par M från oss.

Ovädret som förmodligen kommer in tidigt nu på tisdag. Vi är den blå pluppen…

Just nu vill vi bara ligga här och njuta lite storstadsliv. Vi vill göra lite ”obåtiga” saker i ett par dagar. Jag kan till exempel tänka mig att åka på lite utflykter med lokaltrafiken i stan för att få lite sightseeing!

Vi har bra wifi här så jag har  kunnat uppdatera alla fotoalbum. Så vill ni se lite foton från det senaste så ligger dessa under fliken foto längst upp. Eller så klickar ni här

Sköt om er så hörs vi snart igen!!

PS – det är så härligt att se att säsongen hemma har kommit igång. Vilka underbara bilder man får se på FB  🙂

170615 Vi rör på oss… och en väldigt blöt födelsedag!

Vi lämnade St Barths kl 06 i måndags morse och seglade de ca 150 M till Les Saints på Guadeloupe. Precis när vi lämnade St Barths så var sjön allt annat än trevligt och det blåste såklart i alldeles för snäv vinkel. Vår autopilot jobbade som en liten gnom och jämrade sig över den ojämna vinden och de bråkiga vågorna. Inemellan så la han helt enkelt av, den gode Zlatan 🙁 Och om han inte lade av så styrde han åt helt fel håll. Som tur var hade vi förberett oss så dingen låg säkert surrad på fördäck och vindrodret, Boris var monterat. Och Boris fixade biffen! Vinden vred dessutom en aning så att vi i alla fall fick in vinden mellan 40 och 60 grader snett framifrån. Efter att ha justerat lite segel och pysslat i en halvtimme sisådär så fick Magnus Boris att styra som en gud! Och det gjorde han nästan hela vägen ner till strax efter norra udden på Guadeloupe där vi fick vinden emot och fick starta motorn efter sisådär ett dygn. Enda undantaget var när vi passerade Monserrat mitt i natten. Då fick vinden spatt och med 14 sekundmeter från helt fel håll så vaknade jag av att Magnus uttalade mindre fina ord när han fick rulla in focken och starta motorn. Jag frågade honom yrvaket om allt var ok och till svar fick jag.

”Nej, men jag löser det!”

Alltså snurrade jag ett varv i slingerkojen och hann fundera på vad problemet kunde vara i ungefär tre sekunder innan jag somnade igen. Och så sov jag sött ända fram tills kl 04 på morgonen då Magnus väckte mig.

Att segla så i ett och ett halvt dygn kan vara lite jobbigt. Dels för att vi inte riktigt hinner komma i rytmen men också för att båten lutar konstant 20 grader och stampar rätt rejält i vågorna. Det slår också in en sjö här och där i sittbrunnen. Inte så att den fyller sittbrunnen men på något konstigt vänster så letar sig alltid skvättet fram där man sitter i godan ro och filurar på livet…. Men varför klaga när det går att segla så bra 🙂

Strax innan kl 16 på tisdagseftermiddagen så nöp vi en boj i vår favoritvik, Petite Anse, vid Pain de Sucre på Les Saints. Vi hade väl inga större planer på att ta oss in till Bourg samma dag för att betala för bojen men tji fick vi för bara 30 minuter efter så kom minsann det en liten båt och tog upp avgift.  9 Eur får ändå ses som ok. Vi sov gott och länge denna natt!

På onsdagen så vaknade jag och konstaterade att det var min födelsedag! Först var jag lite bedrövad eftersom jag tycker att det låter rätt gammalt att fylla 48. Men sedan insåg jag att jag bara fyllde 47!! så på så sätt så föryngrade jag mig själv ett helt år!! Bra va??

Och jag vill passa på att tacka för alla enormt goa, härliga och varma födelsedagshälsningar jag fått från allt och alla! Det värmer något fantastiskt att se det engagemang ni har för att gratta mig i allt från FB till LinkedIn och via mail mm! Att kunna sitta på andra sidan jordklotet och bli så uppvaktad är en fin förmån. Så än en gång! Tack alla!!

Vi började födelsedagsfirandet med att promenera in till den lilla byn Bourg. Det är inte mer än 2-3 kilometer men det är vääääldigt backigt här så det är en ganska jobbig promenad. Halvvägs så kom det lite regndroppar men det var inte så mycket så vi lämnade vårt skyddande träd och fortsatte ner för backen. Stort misstag!! Tre minuter senare så fullkomligt VRÄKTE det ner! och efter ytterligare en minut var vi genomblöt in på bara skinnet! Det var inte så mycket annat att göra än att fortsätta att gå och vi måste sett rätt roliga ut. Väl nere i byn så slutade det regna och vi gjorde vårt bästa för att försöka vrida ur kläder, hattar och ryggsäckar… men det gick ju sådär.

Byn var mer eller mindre övergiven och bara någon enstaka affär var öppen. Jag stod en stund och funderade på att gå in i en klädaffär men när jag stannade upp i ingången och tittade in så bildades det en rejäl vattenpöl runt mina fötter av min rinnande klänning. Så det fick vänta ett tag….

Kontoret där vi skulle checka in i landet visade sig inte öppna förrän kl 14 så istället gick vi till en liten restaurang och tog oss något att dricka. Vi hoppas att de inte brydde sig för mycket om de två stora vattenpölarna vi lämnade efter oss men som tur var så hade de plaststolar att sitta på.  Incheckningen gick sedan jättesmidigt och till vår lättnad så kunde vi även checka ut samtidigt som vi checkade in. När vi sedan promenerat hela vägen tillbaka till vår lilla vik och Magnus fått ösa dingen så hade vi nästan torkat!

Blöt födelsedag med andra ord. 🙂

Regnigt inne i den lilla byn Bourg

Vackert även om det är lite regningt

Somliga njuter

Nanny med flaggspelet hissat

Magnus tömmer dingen efter regnet

Hotellet där vi åt födelsedagsmiddag

Vi åt en enklare lunch med ett jättegott bubbel till! Det var sista flaskan ombord! Men min goe man köpte dessutom en riktigt flaska bubbel till mig i present. Fast den spar jag på lite 🙂

På kvällen åt vi sedan en mycket god middag på hotellet inne i viken och jag tycker själv att jag fick en riktigt härlig födelsedag!

Magnus försök att beställa Irish gick sådär.

Ett nöjt födelsedagsbarn

Så, nu är det dags att segla vidare. I morgon, fredag, släpper vi bojen rätt tidigt och seglar söderut. Vädret är väldigt ostadigt och vi vill gärna komma ner mot Martinique. Om vi stannar på Dominika eller inte får vi se. Det hänger på hur bra seglingen går o isåfall så stannar vi bara en natt och ligger på gulflagg istället för att checka in i landet.

 

 

170607 Vive la France!!!
Ja, då var vi tillbaka på en av de franska öarna. Nämligen St Martin. Det innebär att vi har gjort ett helt varv runt det Karibiska havet det senaste året. En liten nätt tripp på ca 4 300 Nautiska mil sedan vi var här sist. Det var i början av mars 2016 och då hade vi även med oss Björn ombord. Under detta året har vi även legat still på Grenada i tre månader så det är väl strax ett år vi gjort rundturen på. Det är fantastiskt skönt att vara tillbaka på de franska öarna. Trippen över från St Croix var jobbig och stampig. Den sista motvindssträckan och vår babordslanterna behagade till och med att lossa från sitt fäste framme i fören. När vi ankrade upp i Marigot Bay på den franska sidan av St Martin så var klockan strax efter nio på lördagsmorgonen. Det är inte jättemånga båtar ankrade här eftersom säsongen definitivt tog slut den första juni, i och med att orkansäsongen nu är igång. Men en hel del franska katamaraner låg runt oss och när vi ankrade så hälsades vi såklart välkomna av två nakna, intvålade franska rumpor på var sin akter och dessutom en som stod och kissade på ett fördäck. Ingen tvekan om att vi var Frankrike eller inte med andra ord! 

Vi hade inte mer än fått i ankaret förrän vi såg en bekant gummibåt kommandes emot oss. Det var vår engelska kompis Mark som vi inte sett sedan Curaçao i november. Jättekul att ses igen. Efter att slappat lite så hissade vi ner dingen från fördäck och begav oss in till stan för att klarera in. På vägen in stannade vi till vid Scrimpys och langade in två stoooora påsar tvätt bestående av handdukar och lakan. LYX!!! Till vår förvåning så visade det sig att båttillbehörsaffären där man kan klarera in för endast 2 EUR var stängd! Men ägaren öppnade dörren och lovade att de skulle öppna strax efter 14. Men egentligen så hade de inte öppet alls på lördagar nu eftersom det ju var orkansäsong! Inte utan att vi började bli lite oroliga. Vi brukar ju hålla oss lite utanför högsäsongerna för att det ska vara lite mindre båtar, men detta var ju löjligt! Vi gick en sväng i stan och mycket riktigt. Det mesta var stängt! Men efter ett tag så kom vi på att det var långhelg. Måndagen är ju pingst eller Whit monday som det heter här. Alltså långhelg och det flesta hade tagit tillfället i akt att stänga för en längre stund. Så förhoppningsvis inte så mycket med orkansäsongen att göra hoppas vi. Tyvärr verkade det dock som om vår favoritbutik, den som fungerar som delikatessbutik/karaokeställe klappat igen 🙁 

Vi gick istället bort till stormarknaden Super U. Vi gick länge och bara tittade på alla godsakerna. Goda viner till rimliga priser. Färska baguetter och fantastiska ostar! Allt kött är skuret åt ”rätt” håll och det finns till och med Wasa knäckebröd! Snålvattnet fullkomligt rann i mungiporna på oss och det var svårt att inte handla för mycket. 

Fransmän är ju kända för att vara lite griniga och tvära. Men inte här. De är mycket duktiga på engelska men uppskattar såklart att man försöker prata lite franska. I alla fall att man hälsar på franska och sedan frågar om de pratar engelska… Då blir man väl bemött. De är mycket bättre här än på Guadeloupe och Martinique på engelska men det beror såklart på närheten till BVI och USVI. Alla affärer tar både Euro och USD vilket är mycket smart. Vissa affärer tillämpar också växlingskursen 1EUR = 1USD. Det innebär att vi gör en växlingsvinst på nästan 10% om vi betalar kontant i USD. När vi väl klarerade in på båttillbehörsaffären så frågade vi också om det gick att fylla vår svenska gasolflaska någonstans. Det gick inte alls var svaret. Det är ju orkansäsong tyckte biträdet…. 

”Och?” Tyckte vi. Men det gick inte alls förklarade hon!

”Kan vi köpa en 2,5 kg Campingasflaska här då?” 

”Nej, det går inte. Men ni kan byta, om det är så att ni redan har en campigasflaska….” 

Det har vi ju men den är tokrostig. Och då menar jag verkligen tokrostig. Inte på något sätt genomrostig men helt brun av rost så den förstår vi ju att den inte går att byta in. Men det skulle inte vara några problem försäkrade hon. 

”Bara borsta av den med en stålborste och måla om den – så kan ni byta den mot en annan ommålad flaska”

Hm….. Känns sådär. Vi gav upp alla gasolförsök denna dag och bestämde oss för att den gasol vi hade ombord skulle räcka över helgen. Istället letade vi upp en restaurang med tv och wifi. Jag ville surfa och Magnus ville se Chamions Leauge finalen i fotboll. Det blev en mysig eftermiddag med till och med lite restaurangmat. Men de hade bara två rätter på menyn. Det ena var något skaldjursaktigt som Magnus tog. Det andra var kanin med spagetti. Konstig kombination tänkte jag men beställde det i alla fall. Och det var konstigt. Tre stora bitar kanin, med ben och allt i lite sky. Och så en klump torr spagetti bredvid det! Mätt blev jag så det gick ingen nöd på oss, men det är inget vi lär beställa igen. När väl fotbollen var slut och, enligt vår mycket upprörde bartender, fel lag vunnit, så var det två trötta själar som tuffade tillbaka till båten med två stora säckar nytvättade lakan. Gissa om vi sov gott denna natt 🙂

Dagen efter så satt Magnus och slappade i sittbrunnen när en dinge åkte förbi och sa ”hej hej” innan de fräste vidare. Det tog ett tag innan vi reagerade på att de faktiskt hade pratat svenska! Magnus viftade på dem och de kom genast tillbaka. Dingen visade sig innehålla Ulf med kompisen Isabell. Dansk/svenska Ulf hade precis sålt allt han hade hemma och köpt en båt här på St Martin. De hade varit här i två dygn när vi träffade på dem. Det blev självklart en sundowner i Nanny som blev till en grillkväll. Myyyycket båtsnack denna kväll kan jag lova. Kul koncenpt och modigt att våga satsa så. Dessutom pratar han om att segla hem båten från New York sent i höst! Jag älskar när folk gör det som de verkligen drömmer om!  

Vi har nu lagt ett par dagar på att bara ströva runt och bara vara. Det känns jätteskönt. Vi vet att vi har bra seglingsvind söderut om det skulle dra ihop sig något oväder av något slag. Planen är att vi ligger kvar till helgen och därefter flyttar oss till St Barths för att därefter sticka inom på St Kitts och Nevis på vägen ner mot Guadeloupe. St Kitts och Nevis har vi inte besökt innan och det är ju alltid lite roligt med något nytt! 

Jo, gasolen! Den höll jag på att glömma. På tisdagen stoppade vi vår stora 12 kg svenska kompositflaska i den stora ryggsäcken och knatade iväg för att leta upp ett ställe som kunde fylla. Magnus fick såklart bära 😉 Ytterligare en gång så visade Google maps oss till HELT fel ställe men det var bara att se det hela som motion och tillslut hittade vi ”hålet i väggen” som fyllde flaskor. Lägligt placerat mitt mellan en bank och ett tvätteri – eller? Efter lite mumlande på franska kom de fram till att de ville ha 15 EUR för att fylla den. Jag hörde ju, när de mumlade, att de pratade om 10 EUR men vi låtsades inte om det. 15 EUR för 12 kg gas är ändå jättebilligt och tydligen gick det att fylla, trots att det var orkansäsong!! Så Magnus ska ta med våra övriga småflaskor dig när han ändå ska hämta den stora i eftermiddag.

Det blåser rätt bra hela tiden. Vinden ligger på mellan 10-12 m/s men det är bara skönt för det är varmt och mycket fuktigt. Solen skiner inemellan med det kommer allt ett par rejäla regnskurar per dag och häromkvällen hade vi ett hejdundrandes åskväder. Ett sådant har vi inte varit med om sedan vi var i San Blas, strax innan jul. Hoppas vi slipper fler – men den säsongen har ju börjat nu så… men hoppas kan man ju alltid 🙂 

Hoppas ni alla hade en fin nationaldag!

Kram från oss

170602 Våra vänners vänner känner våra vänner!

Som ni kanske märker så är hemsidan uppe igen! Det var en liten buse som försökte ta sig in och skicka mindre lämpade nyhetsmail i Nannys namn. Som tur var så vår domänleverantör ” One” på tårna och stängde helt enkelt ner sidan när de upptäckte vad som hänt. Det tog mig ett tag, med deras goda hjälp, att få ordning på saker och ting igen. Men nu ska det fungera. Jag kan verkligen rekommendera One. Deras support är suverän!!

Men nu till roligare saker. Våra vänners vänner!!

Vi låg ju ankrade utanför Charlotte Amalie på St Thomas när Magnus hojtade till. ”Kolla där kommer K´dans, dom känner vi väl??” Det gjorde vi inte. Men våra goda vänner på Resolut är väldigt goda vänner med dem och eftersom vi pratar med varandra titt som tätt och läser deras blogg så kände vi till den holländska båten K´dans. Uppenbarligen så visste de vilka vi var också för de tuffade fram och hojtade glatt.

”Hej Nanny! Vi känner er nästan!! Vi har hört mycket om er!”

Hm…. undrar om det är ett gott tecken? Men det var det såklart. Karina och Gerhard kom strax över till Nanny och vi fick en riktigt trevlig eftermiddag. Dessutom fick vi också besök av våra trevliga grannar i båten bredvid. De som försökte bjuda över oss på en drink när vi precis ankrat tidigare i veckan. Efter massa prat både hit och dit så kom vi in på våra vänner på den holländska båten Helena. Ni vet de som tappade riggen och vi umgicks med på San Andrés i ett par veckor. Eftersom de också var holländare så tänkte vi att de säkert kände till Ria och Peter. Jajamensan! Gerhard hade haft Peter som seglingsinstruktör. Världen är ju liten alltså… Vilket ger att våra vänners vänner känner våra vänner! Fast våra vänners vänner är ju numera också våra vänner.. Pust. Jag ska sluta nu!

Vi är ju så sakteliga på väg mot St Martin och det är ju motvind dit. Men vi sköt på motvindsseglingen och tog en sväng via Bucket Island på St Croix idag. Enligt sjökortet så är det förbjudet att ankra här utan tillstånd och de informerar väldigt vänligt om att ett tillstånd tar tre till fem dagar att få…. vi struntar i det! Seglingen hit tog sju timmar i ganska brötigt hav. Det är väldigt branta vågor just nu. Men De är inte mer än 1,5-2 meter men eftersom det bara är 4-5 sekunder mellan topparna så blir det lite bumpigt rent ut sagt. Men det var fortfarande rätt go segling! Så det räknas 😉 Om ett par timmar är det dags att dra upp kroken igen och stampa och kryssa oss framåt i ett dygn eller så. Inte läge att skjuta på det längre. Det ska erkännas att det är inget jag ser fram emot. Men ibland får man ta det också.

Jag sitter  ju just nu och använder upp vår sista ”amerikanska data” för att få ordning på hemsidan och klockan är verkligen mitt i natten. Det blåser byvindar och regnar med jämna mellanrum. Det är nästan höstkänsla i luften. Fast – nja… det är ju rätt varmt ändå 26,8 grader får väl räknas som det när klockan är 01:30…

Nu hoppas jag att allt ska fungera som det ska igen. Om inte! Hör gärna av er!

 

170530 Goa dagar med goa vänner!

Björn och Eva kom med ett litet flygplan till flygplatsen på St Thomas  på tisdagen. Vi låg ankrade ett par hundra meter därifrån och det var inga problem för dem att promenera från terminalbyggnaden ner till stranden där Magnus hade gummibåten. Eftersom vår gummibåt är av modell mindre, fick väskorna åka ut till Nanny först och därefter fick gästerna komma ombord. Så fantastiskt roligt att ses igen. Det tog inte lång tid innan solkrämen och badkläder åkte på och det blev plums ner i havet. Lindbergh Bay, där vi låg ankrade hade faktiskt belönats med blå flagg. Något som förvånade oss med tanke på närheten till flygplatsen och den lite lagom konstanta doften av flygplansbränsle. Men alla badande, både på Nanny och från kryssningsskeppen eller från resorten på stranden brydde sig inte alls! Och inte vi heller 🙂

Väskorna var som vanligt fyllda med godsaker och framförallt fyra sorters sill, gräddfil och en rökig Ardbeg fick det att vattnas ordentligt i kaptenens mun. Det mesta av godsakerna stoppades dock undan och vi körde lite enklare pasta på kvällen.

Dagen efter drog vi upp ankaret och tuffade runt ön till en vik på norra sidan som heter Magens Bay. St Thomas har ju en danskägd historia och många namn är danskklingande. Om man inte uttalar dem som en amerikan då….  Magens bay var en riktig fullträff. Endast ett par enstaka lyxbåtar och ett fåtal segelbåtar, dessutom gratis ankring. Bland annat så kom våra svensk/amerikanska vänner på Sunmaya Sol med deras gäster så vi fick en trevlig sundowner på deras båt.

Sämre kan man ha det!

Strandhäng

Björn o Eva börjar anta färgen rosa

Liv leker katamaranförare på Sumaya Sol

Nanny ankrad i ena hörnan av Magens Bay

Stranden hade en liten restaurang och Eva, som strax upptäckte att Lottas favoritdrink, Bushwacker även var hennes favorit, såg till att vi hade en lagom jämn försörjning där vi låg i vattenbrynet och bara njöt. Det är rätt längesedan vi bara låg still och semestrade, Magnus och jag, så även vi njöt i fulla drag. Dock var snorklingen lite sisådär. Dag tre så bestämde sig grabbarna för att det var dags för en utflykt och knatade den halva milen in till huvudstaden Charlotte Amalie. Backe upp och backe ner i värmen. Eva och jag hade inga som helst planer på att lämna den underbara stranden så de fick gå själva.  På vägen tillbaka blev det trots allt taxi och vi skrattade högt när killarna sedan berättade att de hade haft problem att ta sig in på stranden eftersom de inte var villiga att betala entréavgiften på 5 USD. Men de fick ge med sig för ”alla som ska till stranden ska betala!”. Inte jag och Eva då….  🙂

Sumaya Sol hade rekommenderat Maho Bay på St John och efter lite diskussioner så bestämde vi oss för att hoppa över dit. I motvinden så stampade vi oss över till nästa ö. Fördelen med St Thomas är att man kan ligga ankrad nästan överallt medan större delarna av St John är naturreservat och det är bojar som gäller. Bojar som kostar 26 USD per natt…. Dyrt tyckte vi men när vi läste på lite mer så insåg vi att om seniorer och veteraner bara skulle betala 13 USD. Och det är ju faktiskt så att Björn, med alla sina år i försvaret räknas som veteran! Så det var vår plan. Betala ska man göra på en liten flotte som ligger ankrad i viken. Pengarna stoppas i ett kuvert och därefter i en brevlåda… Om man kommer så långt vill säga. Vi ”glömde” bort det hela och när en parkvaktare i uniform kom förbi med sin motorbåt så beredde vi oss på en liten utskällning för att vi ännu inte hade betalat avgiften. Men det enda han ville berätta var att det skulle vara en simtävling som startade i vår vik morgonen efter.

Vi badade och snorklade hela dagen och vi fick se massor av rockor och sköldpaddor som cirklade runt båten. Till frukosten dagen efter fick vi en fin föreställning av alla de 100-tals simmarna som simmade längs med stranden och bort mot en annan vik ett par kilometer bort. Det såg rätt jobbigt ut i vinden så vi var glada att vi hade en Nanny att åka med istället.

Framåt lunch drog vi upp ankaret och seglade så sakteliga västerut igen för att förhoppningsvis hitta en ankringsplats i närheten av Cruz Bay på St John. Våra goa gäster ville bjuda på restaurang sista kvällen och tanken var att de skulle ta färjan därifrån till Charlotte Amalie på måndagen. Men det gick inte att hitta vettig ankring. Att det skulle vara svårt i Cruz Bay, det visste vi men vi hade hoppats på viken bredvid som heter Great Cruz Bay. Men det var för trångt. Det var till och med trångt mellan bojarna och att vi skulle lyckas knö ner vårt ankare där för att sedan lämna båten och ge oss av i land kändes inte bra! Så vi gav upp hela St John och seglade  tillbaka till Charlotte Amalie  i stället. Det är rätt underhållande att ligga ankrad här eftersom sjöflygplanen startar och landar väldigt nära ankringsområdet.

Middagen blev kalasgod och vi hade en extremt trevlig kväll. Värre blev det med nattsömnen för vinden hade vridit lite på syd och det fullkomligt rullade in i hamnen. Efter frukosten på måndagen åkte vi istället in till stan och tog oss en sväng. Här blev vi fullkomligt överfallna av alla övertrevliga säljare som tyckte att Eva och jag skulle köpa all världens ”bling bling”. Magnus och Björn skulle nog ha klockor och det skulle vara jättebilligt förklarade alla. Och vi som var från Sverige kunde till och med få ”danskrabatt”… vad nu det är för något. Nu är ju varken jag eller Eva några direkta ”bling bling tjejer” så vi försökte skrattande tacka nej. Fast lite förbannad blir man ju när de ropar att man ska komma in i affären och titta – så kan din man komma med kreditkortet sedan…. Amerikanskt? Näääädååååå…. 🙂

Vi landade efter ett tag på en väldigt mysig pub och där blev vi kvar ett par timmar och bara tittade på kryssningsskeppsmänniskorna som rullade förbi. Vi tog oss en sista Bushwacker och dessutom en liten lunch. Efter en sväng tillbaka till båten var det helt plötsligt dags för Eva och Björn att åka till flygplatsen. Vad fort tiden går när man har så roligt och trevligt. Fast vi var lite stressade när de skulle iväg. Vi ville desperat bort i från hamnen och rullningarna. Efter att ha kramat dem  och vinkat av dem så drog vi upp kroken och gick runt hörnan för att hitta bättre ankring.

En sista sväng på stan tillsammans

Vi såg genast, vad vi tyckte ett bra ställe mellan alla ankrade och bojliggande båtar. Det låg visserligen ett rev här men vi trodde att vi skulle kunna smyg runt det. Det trodde inte båtarna runt oss som mangrant for ut på däck och började vifta och hojta till oss.  Så vi gav upp och lade oss lite längre bort. En av de viftande grannarna började hotja till oss igen, så fort ankaret var nere och vi var nöjda. Först trodde jag vi missat något och for upp på däck. Solen gick fort ner och det finns ju inget värre än att behöva ankar i mörker. Men de ville bara bjuda över oss på en drink!! Snacka om vänlighet. För en gångs skull så backade vi faktiskt. Vi var bra trötta och ville bara sjunka ner i sittbrunnen för att sedan krypa till kojs och sova ikapp lite. Redan innan 21 sov vi gott!

Nu på tisdagen så städas det och fixas och allt ska tillbaka på sin rätta plats så att vi kan segla vidare. Vi gillar St Thomas med det är dags att dra vidare!  Orkansäsongen börjar officiellt redan på torsdag men det brukar aldrig komma några orkaner så här tidigt. Därför tar vi det ganska lugnt men självklart håller vi koll på vädret.  När vi beslutade oss för att göra den här turen runt Karibiska havet så visste vi att vi skulle få en hel del motvind på slutet. Nu har vi bara ca 100 M kvar av motvindsskiten.  Tyvärr så är det rätt mycket vind och vi velar en hel del på var vi ska ta vägen. Vi vill till St Martin för där tyckte vi det var trevligt. Dessutom så kan vi med östliga vindar sträcka hela vägen ner till Grenada därifrån. Men för att vi ska ta oss dit så är det alltså kryss i 100M i ca 10-12 m/s som gäller.  Eventuellt så går vi redan i morgon söderut med endast 30M till St Croix för att på fredag få nästansträckning mot St Martin.  Vindprognoserna visar stadigt på vindar från öst med några graders skillnad från dag till dag. Ibland lite nord i dem och ibland lite syd. Och av erfarenhet så vet vi att det inte riktigt går att lita på dem. När man ligger så på gränsen som vi ska göra för att kunna segla så betyder 10 grader väldigt mycket för oss och Nannygumman.

Men men… det löser sig, som alltid.

Vi höres snart igen – jag lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera – tack för att ni frågar efter uppdateringar och undrar om vi lever <3 Kram

170520 Ensamma och tillsammans! 

Vi låg två nätter i viken bredvid Esperanza. Men det var så rulligt att vi mer eller mindre flydde på tisdagen. Eftersom vindarna låg väldigt mycket på syd så rullade vågorna in i vår nästa tänkta vik, Puerto Ferro. Den är känd för att den är fylld av självlysande plankton men det var alltså inte att tänka på. Så vi gick längre österut på Vieques södra sida och letade oss in i Ensenada Honda. Inte att förväxla med Ensenada Honda på Culebra…. Här låg vi helt och hållet ensamma, bara omringade av mangrove och vattnet var platt som en pannkaka! Vi bestämde oss genast för att stanna ett par dagar och bara ta det lugnt samt att fixa lite på vår ständiga ”50-punkters lista” Under tre dagar har vi säkert avverkat över 20 punkter på listan. Men det har såklart tillkommit ett 10-tal. Fast just nu så känns det som vi vinner eftersom punkterna faktiskt minskar 🙂 Magnus tog bland annat och provkörde länspumpen. Vi gör det numera med jämna mellanrum sedan vi tidigare i vår upptäckt att den faktiskt var trasig! Vi köpte då en ny och installerade. Så ni kan förstå vår förvåning när vi tittade ner i kölsvinet och insåg att länspumpen betedde sig som en fontän. Vattnet fullkomligt sprutade åt alla håll utan att pumpen gjorde sitt jobb. Nu är väl kanske fontäner rätt vackert- Men inte i Nannys kölsvin! Så det var bara att plocka upp den och plocka isär den. Döm om vår förvåning när vi inser att alla tre bultfästena som håller ihop pumpen helt enkelt är AV!!! Men efter att ha tvättat rent den och tryckt in en försvarlig mängd sikaflex och därefter dragit ihop det hela med buntband så har vi en länspump som fungerar ingen. Men helt ärligt. Ska inte en länspump hålla mer än tre månader? Det är ju inte så att den har gått mycket heller eftersom vi faktiskt inte har haft något läckage… Konstigt….

 Nanny och också fått sig en stroskrubbning på däck och nu ska hon bara vaxas också. Just det där sista sitter långt inne. Det är INTE roligt. Vi har också lagat lite teak och ersatt lite trasiga teakpluggar. Magnus har som vanligt lekt med sina elsaker och lagat ett par solcellslampor och en strålkastare. Motorn har fått sig en liten tillsyn och ja…. som ni förstår så har vi hållit oss lagom sysselsatta. 

Det har varit riktigt skönt att ligga helt själva i en vik. Vi har sett någon enstaka båt gå förbi utanför reven men knappt något mer. 

På fredagen fick vi dock riktigt efterlängtat besök! Carpe Mare kom och ankrade upp bredvid oss och det är så kul att vi faktiskt har fått till detta möte! Vi känner varandra lite efter någon träff med JRSK i Göteborg men vi seglade iväg 2015 och de lämnade 2016. Att våra vägar nu möts i en dag eller två är riktigt kul! De ska vidare ner mot ABC-öarna och vi ska ner mot Grenada så att vi fick till det här var bra! Vi har haft en hel del kontakt via nätet det senast året och dessutom så följer vi varandras hemsidor så det kändes verkligen som vi kände Anders och Katarina när vi väl träffades Med sig har de också dottern Miriam, på tillfälligt besök. Så nu ska vi bara ha trevligt här i vår egen vik ytterligare en dag innan det är dags för oss att segla mot St Thomas för att hämta upp Eva och Björn 🙂

170514 Tillbaka i paradiset.

TIden går när man har roligt. Den saken är säker. Het plötsligt så var det dags att åka hem till Magnus och Nanny igen. 
När syrran körde mig till flygplatsen så snöade det lätt och snön låg mellan vitsipporna i skogen. Inte klokt! 11 maj och det snöar!!

Jag vill tack alla som gjorde min Sverigetripp så otroligt trevlig. Det var stressigt men genuint härligt. Jag fick helt enkelt ut precis det jag behövde och det kändes skönt att åka hem igen. 

Själva resan gick riktigt bra om man bortser från sista flygningen på ca 4 timmar mellan New York och San Juan. Jag hade en fyramånaders kolikunge om skrek lungorna ur sig hela resan. Det fullkomligt ringde i öronen på mig när jag steg av. Men den som det var mest synd om var nog mamman som förtvivlat försökte få det lilla barnet att må bra igen. 

Inflygningen mot New York var väldigt mäktig och jag fick se Frihetsgudinnan. Tänk att få segla in med Nanny där och ankra bakom henne. Det är faktiskt så att man får lov att ankra mitt inne i NY utan kostnad. Förhoppningsvis så är vi där om ett år. Solen sken också när vi flyg över Grönland och det var mäktigt att se. Lite mycket is tyckte dock jag, med tanke på att vi faktiskt pratar om att segla upp dit under vår hemresa nästa sommar. 

Jag hade varit lite fundersam över vad jag hade stoppat i mitt bagage eftersom USA har ganska strikta restriktoner på vad som får föras in i landet i matväg. Därför bestämde jag mig att deklarera att jag hade Västerbottenost och Onsalakorv med mig. Det visade sig vara ett lyckokast. På flygplatsen var det ett totalt kaos av människor som skulle lotsas rätt in i olika follor. En högljudd dam stod och dirigerade in alla med ESTA-visa in i ett led. Jag frågade lite försiktigt om jag också skulle stå i den kön när jag hade B1/B2 visa. Hennes arga min förbyttes till ett leende och hon visade mig in i en annan, helt tom folla. Glatt promenerade jag förbi alla i den andra kön och försökte inte låtsas om deras sura miner. Helt plötsligt så kändes allt arbete som vi lade ner i Panama för att få ett 10 års visa till USA genast värt ansträngningen 🙂 

Det faktum att jag bara hade en enkelbiljebilett in till USA visade sig heller inte vara något problem. De köpte min förklaring om att jag skulle flyga vidare ner till Puerto Rico samma kväll och sedan segla ut från landet med egen båt. 

När jag löst ut min väska och kom till tullen så fick jag även här gå i en helt egen kö, eftersom jag deklarerat att jag hade mat med mig. 

Tullgubbarna tittade nyfiket på mig när jag langade upp osten och korven.

-Ska du äta det här och nu på flygplatsen?

Jag bara skakade på huvudet och log och därefter var jag igenom tullen. 

Ett tag funderade jag på om jag skulle deklarerat smågodis och knäckebröd men, nä… Runt hörnan så checkades väskan in igen och gick till nästa säkerhetskontroll för att ta mig in på flygplatsen igen.

Totalt fick jag gå igenom tre olika scannrar med fingeravtryck och röntgen. Helt hysteriskt men faktiskt ganska underhållande 🙂

Väl framme i Puerto Rico så blev det taxi och mindre än en timme efter det jag landat satt jag i Nanny och njöt stillheten tillsammans med Magnus. Det var en sådan där underbar natt (klockan var strax efter 01) där det inte ens var en krusning på vattnet. Såååå härligt att vara tillbaka igen!!

Fredagen blev en pysseldag i lugn och ro. Vi har ju haft vår livflotte inne till ompackning. Det blev en hiskeligt dyr historia på 8500 SEK men det var bara att bita ihop och betala. Vi hade planer på att köpa en ny i USA när vi kommer dit nästa år men efter lite efterforskning så stod det klart att de faktiskt är nästan dubbelt så dyra där som hemma i Sverige och några 30 000 SEK finns det inte över i vår budget. 

Magnus åkte in och hämtade flotten som blev levererad till marinan och därefter så pysslade vi med både det ena och det andra. Jag har haft en grym energi sedan jag kom hem igen. Bland annat så byggde Magnus ihop en saltvattenspump med slag som är tänkt att användas framme i fören när vi drar upp ankaret. Att dra upp kättingen och ankaret är nämligen en riktigt skitig historia. Lera och sand stänker över hela fördäck varje gång allt ska dras upp och det krävs en riktigt rengöring av hela fördäck varje gång. Nu är tanken att vi med en länspump som släpps över bord ska kunna spola av skiten redan när kättingen matas upp genom peket. Redan på lördagsmorgonen så fick vi nytta av det nya tillbehöret. Vi misstänkte ju att kättingen skulle se bedrövlig ut efter det att den legat på samma ställe i två veckor. Men det var mycket, mycket värre än så…. De första 15 metrarna av kättingen var helt översållad av små och väldigt griniga havstulpaner. Vi fick köra upp 10 cm i taget samtidigt som jag försökte skrapa bort de elaka små varelserna. Det gick inte så bra, för att var helt ärlig. Dessutom så skar jag mig upprepade gånger på knogarna men grinig som jag är så tyckte jag dumt nog att jag inte behövde handskar….. Att kunna spola vatten över kättingen samtidigt som jag skrubbade hjälpte trots allt till och vi är rätt nöjda med vår lilla lösning med att bara kunna slänga pumpen överbord. Fast denna dag hade vi nog velat ha ett monster till högtryckstvätt för att ta hand om alla tulpaner. 

På vägen mot den lilla ön utanför Fajardo fick vi ett väldigt trevlig möte. Vi blev uppropade av den svenska båten Ran som var påväg mot San Juan. Via gemensamma vänner har vi hört om varandra men aldrig träffats. Nu fick vi i alla fall en liten pratstund via VHF:en.

På väg in i viken vid Cayo Lobos, där vi skulle övernatta så stod jag som vanligt framme i fören och spanade efter rev. Vattnet var superklart och djupet ca 4-5 meter och vi puttrade sakta framåt. Då såg jag den! En sjökossa på två meter dök upp bara 10 meter vid sidan om båten. Den var ca två meter lång och såg ut som en lång och riktigt tjock korv… Eller kanske snarare som en barbapappa som kom simmandes. I min förtjusning så glömde jag att jag hade utkikstjänst framme på däck och började peka och hojta till Magnus. Stackars Magnus tog såklart mitt hojtande och viftande som ett tecken på fara och lade i backen samtidigt som han styrde åt det hållet jag pekade. Den stackars sjökossan dök igen och försvann ner under båten medan Magnus undrade lite vad jag hade för mig….

Vi tog en av fyra dagbojar (eftersom alla helt klart och tydligt skiter i att man bara får använda bojarna på dagarna så gör vi också det) Endast en annan liten motorbåt låg i bojen innan för oss. Annars var vi helt själva i alla fall ett tag. Förmodligen så beror det på att den lilla ön med den fantastiska stranden är privat och det är absolut förbjudet att gå iland. Detta visas med stora skyltar där det står att det finns farligt dödliga hundar på ön… typ. 

Men vi var nöjda eftersom vi bara ville ligga här en natt innan vi gick vidare till Vieques.

Doppet i det kristallklara vattnet var både underbart och förfriskande och det var massor av rockor och sköldpaddor att titta på. 

Lite mer sorgligt var det däremot att titta på Nanny under vattnet. De två veckorna i San Juan har inte bara gett havstulpaner på vår kätting utan även över hela Nannys mage. Detta trots att vi har världens dyraste ”superduperfärg” 

Så det var inte annat att göra än att sätta igång och skrapa. 

Jag kommer förmodligen förmodligen att få världens träningsvärk efter allt skrubbande under dagen eftersom jag dessutom passade på att vaxa sittbrunnen under seglingen. Tror som sagt att jag fått lite extra energi av mitt lilla Sverigebesök 🙂

På kvällen kom det en stor ”Oh my god”-charterkatamaran och lade sig på bojen bakom oss. När den lilla motorbåten framför lämnade för kvällen så bestämde de sig för att byta till den bojen. De gled lite obehagligt nära oss men vi hejade glatt och de hälsade tillbaka och därefter lade de till kommentaren ”We are from America”….

Det menar du inte!, tänkte vi ironiskt…. Charterbåtar med Amerikaner extremt lätta att lokalisera. Det är bara att lyssna så vet man var de är 🙂

Vi fick i alla fall en fin kväll med lite grill och vid åttatiden på söndagsmorgonen drog vi upp ankaret och seglade ca 30M ner till ön Vieques. Vi fick stundtals riktigt härlig smörsegling med 8 m/s in 70 grader framifrån och platt vatten. Smörsegling av typen ”tut tut här kommer Nanny!!” Dessutom så var vi helt ensamma och såg nästan inte en båt under hela dagen. Vid den västra udden svängde vi upp och fick lite motvind så sista stunden gick vi för motor. Nu ligger vi ankrade i en fantastiskt mysig liten vik som heter Ensenada precis bredvid den lilla byn Esperanza och bara myser.

Kram på er alla!