Efter ytterligare en natt på Great Inagua så trotsade vi väderprognosen och strax efter 09 på tisdagsmorgonen satte vi siktet mot Kuba. Det blev ett riktigt skitdygn med oregelbundna och krabba vågor på 3-4 meter och vindbyar runt 20 m/s. Magnus noterade 11.4 knop i nedförbackensurf och vi fick ett antal brytande sjöar in i sittbrunnen. Men till vår stora glädje så har vi ju Boris, vårt vindroder. Jag är just nu extremt arg på vår autopilot Zlatan som verkar ha tagit ut någon form av tidig pension sedan vi lämnade San Juan. Men Boris, han styr som en gud! Nåja, en halvgud i alla fall. I nedförsbackarna hade han lite svårt att hålla rättningen och ibland fick vi stötta lite. Eftersom det var lite stökigt så delade vi upp natten i tre delar istället för våra vanliga två. Så Magnus tog för-, och efternatten och jag tog passet mitt i. Rättvist, eller hur? 😉
Strax efter kl 08 på morgonen så surfade vi in i viken och letade oss in i leden mellan de rätt otydliga kanalmarkringarna till Puerto Vita, KUBA!!!!. Efter lite snurrande så backade Magnus in oss mot en hög brygga och vi fick förtöja med en boj i fören. Bemötandet kunde inte varit trevligare! Båtgrannarna hejade omedelbart och vi fick en Kanadensare på ena sidan och den norska båten Felicia med Rune och Artur ombord, som vi träffat tidigare. Vi fick order om att inte lämna båten förrän doktorn hade kommit och undersökt oss. Hamnkaptenen undrade lite surt varför vi inte hade gult flagg hissat. Magnus protesterade och pekade på vår flagga under styrbord spridare.
-Den där är inte gul! Den är vit!, tyckte hamnkaptenen men Magnus stod på sig och han släppte frågan. Det är lite kul med den flaggan för den är hemsydd och det är en flagga vi har ärvt av andra långseglare som gjorde sju år i Karibien och jag ska väl erkänna att den verkligen sjunger på sista versen. Men men…
Doktorn kom ombord och kontrollerade att vi var friska och tog tempen på oss och vi fyllde i en massa papper. Därefter fick vi hissa den Kubanska flaggan. Sedan kom hamnkaptenen och ytterligare papper fylldes i men det var lugnt och sansat och vi hade en trevlig stund i sittbrunnen. Vi var lite nervösa för att de skulle säga något om all mat vi hade med oss och vi har ju hört historier hur de går igenom hela båten och kollar alla varor så att de inte har gått ut av datum. Därför hade jag gömt undan en hel del grejor. Bland annat min älskade aloe vera planta var väl undanstoppad men oron var obefogad. De ville inte titta på något. När det gäller pappersarbetet så har vi ju faktiskt inte klarerat ut ur Bahamas och eftersom vi ska tillbaka dit så är tanken att det inte ska synas i våra papper när vi kommer till USA att vi varit här. Det borde vara sak samma eftersom vi inte är amerikanska medborgare men vi har hört om båtar som blir isärplockade i minsta beståndsdel av amerikanska myndigheter när de upptäckt att en båt varit på Kuba. Vi hade också hört att man inte ens får en stämpel i passet utan att myndigheterna på Kuba bara stämplar det lösa visapappret som man får. Och när hamnkaptenen inte ens frågad efter utklareringspapper från Bahamas så kände vi oss lite lugna. Fram tills det att han tar våra pass och snabbt som attan smäller dit två st stämplar, självklart på samma uppslag som vårt USA visa. Det var nästan så vi skrek neeeeej. Han tittade lite förvånat på oss och förklarade att det inte hade någon betydelse eftersom vi inte var amerikaner. Vad skulle vi göra… stämpeln satt där och alla våra planer på att dölja vår Kuba vistelse var om intet!
Farbror doktor tar tempen pa Magnus
Därefter gick han runt i båten och fotograferade all elektronik och därefter kom det en söt liten hund ombord som letade efter narkotika. När dessa myndigheter var klara så kom tullen och förklarade att vår satellittelefon skulle plomberas och vi gav honom helt enkelt en liten plastlåda där han tejpade in den. Sedan kom en lång och mycket noggrann förklaring om hur förbjudet det var att överhuvudtaget ta något med från båten när vi lämnade den. Vi fick ABSOLUT inte ge några Kubaner några presenter och han kunde inte nog understryka hur viktigt detta var. Vi nickade och förstod allvaret i vad han sa och jag funderade lite förstrött på allt tvättmedel och annat som jag har med mig som är tänkt till presenter. Plötsligt så pekade tulltjänstemannen på vår TV på väggen och frågade om det där inte var en sådan där modern sak som man kunde stoppa en USB-sticka i?
Jo, tyckte vi lite fundersamt. Då svarade han snabbt att han också minsann hade en sådan TV och det var möjligtvis inte så att vi hade USB minnen ombord. Nu är det ju så att han precis hade förklarat för oss hur förbjudet det var att ge Kubaner några sk souvenirer så jag avlutar denna berättelse här!
I stort så gick inklareringen mycket smidigt och vi kände oss välkomna i Kuba från första sekund.
Nanny i Puerto Vita
Sedan fick vi oss en välbehövlig dusch och en snabb lunch för trots den totala bristen på sömn från natten innan så hade vi gladeligen tackat ja till en biltur tillsammans med våra Kanadensiska grannar som hade en hyrbil. Även Rune från Felicia hängde på och vi fick en första introduktion till hur det Kubanska samhället fungerar. När vi körde ut genom grindarna från marinan blev vi också mycket ordentligt kontrollerade av tulltjänstemän och de tittade både i bagaget och i våra väskor så att vi inte hade med oss några ”souvenirer”. Kanadensarna Janet och Cam har besökt Kuba med sin båt under 10 år så vi fick en härlig beskrivelse av dem om hur regler och förutsättningar i landet har ändrats under de senaste åren. För bara två år sedan var det helt ok att ta med sig saker till Kuba och ge bort, bara man betalade tull för dem. Idag har det alltså gått bakåt i utvecklingen och det är totalföbjudet. Vi började på banken och fick växlat till oss CUC som är den lokala valutan och kursen mot dollarn är ungefär 1:1 men inte riktigt. Janet och Cam har genom åren fått många vänner här på ön och vi fick träffa en av dem när vi stannade på en strandbar och fick oss en iskall lokal Cristal-öl. Han sålde nötter som han själv plockat, saltat och rostat och dessutom sålde han egen honung så det fick såklart bli ett inköp av det.
Massor av 60-tals bilar!
Janet och Cam pa stranden
fin sand aven har!
Rune o Magnus langtar efter nagot att dricka
Efter en eftermiddagslur för att komma över den värsta tröttheten så gick vi och våra nyfunna precis utanför marinans grindar till en liten lokal restaurang där Rune hade blivit lovad att de skulle ha grillad gris för dagen och vi kände doften på långt håll. Nu var det ju inte riktigt en restaurang utan mer ett Kubanskt hem, tror jag, och det var otroligt gott och väldigt trevligt! Att få sitta mitt bland Kubaner och deras familjer och få höra deras berättelser var en härlig upplevelse och vår första dag på Kuba blev verkligen intensiv. Allt vi sett hitintills av Kuba och dess härliga invånare får oss bara att vilja uppleva mer!
Restaurangen
Har inte alla en bil i vardagsrummet?
Carrel och Magnus
Planen är ju att stanna här ett tag och passa på att resa runt lite men det får vi återkomma. Internet är inte lätt att få tag på heller och man köper internettid via små kort där man får en kod som gör att man kommer ut på nätet. I skrivandes stund sitter jag på en av marinans datorer eftersom det inte finns något trådlöst nät här i marinan.
Höres snart igen.
