Just nu sitter jag i ett soligt och stilla Skagen och försöker sortera alla intryck. Jag vet inte riktigt var jag ska börja detta inlägget med för det är så otroligt mycket känslor som snurrar runt just nu. Men jag ska försöka vara lite kronologisk! På onsdagen sov Magnus – och det var bra! Då passade jag på att få handlat det sista tillsammans med underbara syster yster som ställde upp som privatchafför. Bland annat så åkte vi bort till Boding och hämtad vårt segel. Jag vill verkligen ge Bodig en stor eloge över hur de har hjälpt oss. Vi såg ju redan förra året att seglet inte passade riktigt men som de två idioter vi var så åkte vi på semester i stället och över vintern hade vi helt enkelt glömt bort hela grejen. Det var när vi satte seglen på Hönö som vi insåg (igen) att det borde sys om lite. Och sedan så glömde vi det IGEN när vi väl kommit till Lindholmen. Så med endast lite mer än en vecka kvar tog Magnus tag i saken och kontaktade dem. Men de löste det på den veckan och dessutom kostnadsfritt. Och det var inte en självklarhet att det var de som sytt fel från första början – det fanns ett par felkällor till i beställningen. I vilket fall som helst så tackar vi och bockar för bra service 🙂
Därefter så bunkrade vi lite nödvändigheter och köpte lite mat för torsdagens avseglingskalas. Thomas och Averina hade gjorde oss den underbara tjänsten och lånade ut sin vackra skuta Westvind. Thomas hade fixat med tillstånd och sett till att vi kunde få ligga på Packhuskajen PRECIS nedanför operan….. När Thomas i Uffe placerat Westvind på plats på onsdagskvällen så tuffade vi över och lade oss på utsidan. Perfekt! Och ändå mer perfekt blev det när min bror helt plötsligt stod på kajen. Han hade kört från Bergen för att hälsa på pappa och anpassat detta till vår avsegling. Tokkram blev konsekvensen av det!!! Dessutom hade han pappa med sig och vi fick en riktigt trevlig onsdagskväll med hela gänget. Men det pirrade fortfarande inte i magen – inte alls…
Torsdagen och dagen då vi skulle ha fest för mer än 100 personer kom med regn. Jag kan säga att jag kollat väderprognoserna för torsdagseftermiddagen minst 250 ggr de senaste dagarna. Vad gör man om det spöregnar och blåser när man bjudit in till mingel på ett skutdäck??? Vi hade dock vädergudarna med oss denna dag och kl 13 slutade det regna och när gästerna började droppa in vid 15 tiden låg båda båtarna bredvid varandra och kromade sig i sina flaggspel. Och kvällen blev fantastisk. Nu var det ju så att all 100 personer kom inte samtidigt… Som tur var. Men ut på kvällen skapades den nya sporten “Hur många personer får plats på Westvinds däck” Det är många det, kan jag lova. Jag gick bara omkring och var lycklig. Riktigt riktigt lycklig. Överallt villa alla krama oss och då kan man väl inte vara ledsen. Jo… Det blev lite tårar här och där och vi båda hade var sin klump i magen stundvis. Samtidigt så ofantligt roligt att så många vill dela denna kvällen med oss. Magnus hade satt text till en sång som han, trots, sin hals, klarade av att framföra tillsammans med Andres som ackompanjerade på bas. Och flaggan blåstes ner kl 21 som sig bör, enligt min man. Trots att någon försökt busa med honom och sätta fast den med buntband….
Så kom då avseglingsdagen… Den kom med strålande sol i omgångar och efter lite städande så satt vi mest på Westvinds däck och bara njöt. Det tittade förbi både den ena och andra och önskade oss trevlig resa. Nervös… Nä, fortfarande inte. Det kändes helt naturligt. Jobbigt dock att krama sonen hejdå.. kl 14 släppte vi tamparna från Westvind och vinkade till Göteborg. Westvind eskorterade oss ut och när vi kom i höjd med Eriksberg så spanade jag efter Per och Kajsa. Tänkte att de kanske skulle så på kajen och vinka. Men nä… Lite sorgligt tänkte jag men blev strax alldeles fantastiskt varm när jag insåg att de precis släppte loss med Ester och även de eskorterade oss ut. Helt underbart. Strax efter Älvsborgsbron så stannade Westvind till och sköt salut för oss med den lilla kanonen 🙂 Här ligger en liten film som Per tagit detta. Westvind vände åter och då kändes det i magen. Ester vek av mot Björkö och vi stävade mot Skagen. Strax innan Hönö såg vi helt plötsligt en välkänd båtprofil. Men flagga och flaggspel och tuta så låg farmor o farfar med sin båt och väntade på oss. De eskorterade oss förbi Hönö och vinkade av oss när vi gått förbi Klåva. Anna stod vid Fotöbron och vinkade. Nu rann tårarna på mig, samtidigt som jag var lycklig. Konstigt, konstigt, konstigt… Och jag förstår inte vad det är vi nu ger oss ut på….
Det blev lite stampigt till Skagen. Vinden var nästan västlig men skulle vrida mot nord så vi trodde vi skulle kunna segla. Men nähä…. Motorsegling. Ingen bra början för en längeseglande långseglare men vi beslutade att det var värt det för att komma över till Skagen och få känslan av att verkligen är påväg. När vi närmade oss Skagen så insåg vi ju hur det är att komma till en hamn mitt i natten. För även om månen lyste på rätt bra så är det inte trevligt att angöra en hamn i mörker. Inte ens om man känner till den så väl som vi faktiskt känner till Skagen. Nu var det inga problem och det var helt stilla inne i hamnen och kl 24:00 satt vi nere i ruffen och högg in på lite av de delikatesser vi fått i avseglingspresent. Ingen dålig natta mat det inte!
Nu är det den 2 maj och vårt äventyr har börjat på riktigt. Vi fattar fortfarande inte – men nu går vi in i ett nytt kapitel av vårt liv. Massor av nytt att lära och massor av nytt att se.
TACK alla – det finns inte ord för allt och jag kan inte nämna alla som har hjälpt oss att komma iväg. Ni är många som har hört oss tjata om detta i många år och ni är många som gett oss nytt mod när vi inte mått bra och misströstat. Ni är många som hejat på oss sagt att vi gör rätt. TACK.
Dock vill jag bara än en gång nämna Thomas, Averina, Uffe och Lena med Westvind. Tack för allt. Och självklart min syster Tina som gång på gång fixar det omöjliga och alltid ställer upp. Hon har jobbat lika målmedvetet som vi för att vi ska komma iväg… Undrar om hon inte är trött på oss nu 😉
Alla ni som reste långväga och kortväga och alla ni som tog er tid att komma och säga hej då. Det är gästerna som gör festen som man säger. Vi är oerhört tacksamma och vi bara ler just nu. Vi mår bra och ler. TACK. På återseende 🙂
2 Responses to Avseglingsfest utan dess like!!