161204 Cartagena

Ja, vi kom till slut iväg ifrån Santa Marta efter att ha tankat på tisdagen. Själva tankningen var en ren parodi. När vi väl fått lägga till efter det att en megakatamaran blockerat hela kajen i en timme så var frågan om det fanns någon diesel kvar. Det var tveksamt… Hur mycket skulle vi ha. Jag uppskattade det till 100 liter och Magnus översatte. Men det svaret var inte gott nog för han ville ha uppskattningen i gallon. Pust… för då är frågan om det är US gallon eller Imperial gallon vi pratar om. Självklart kan man inte ha samma sorts gallon över allt…. eller??? Vi förstod inte varför detta var så viktigt och tyckte att vi kunde väl få betala efter hur mycket vi hade tankat??? Till slut fick en engelskspråkig flicka från kontoret komma ut och prata med oss. Och enligt henne så var det inga problem. – Tanka ni och betala sedan. BRA! Tyckte vi och började tanka. Pumpen krånglade och det var minst fyra gubbar som var involverade för att få igång den om och om igen och det skvätte villt med diesel på däck och Nannys skrovsida. Något vi självklart inte gillar. Men vi fick till slut fyllt och jag gick in till den engelskspråkiga lilla tjejen och fick besked att vi tankat 20 gallon. EXAKT 20 gallon…. Eller hur…. Jag hade vid detta laget insett att så mycket fick vi inte på i tankarna men det var inte läge att bråka. Dels så kostade dieseln ca 5 kr litern och dagen gick. Det var så varmt att vi fullkomligt blötte ned sittbrunnen av att vårt eget droppande svett. Vi vill iväg så vi betalade och släppte tamparna och gick runt hörnan till den lilla byn Rodadero. Här var det strandliv vill jag lova. Vi ankrade som enda båt utanför stranden och vi blev strax dagens händelse. Enligt guideboken så var det inte så vanligt med ankrande segelbåtar här och det förstod vi. Alla tänkbara trampbåtar och kajaker paddlade ut och tittade på oss. De som vågade sig fram var vänliga och lite frågvisa. -Var var vi ifrån? Alla fattade inte riktigt var Sverige låg men alla visste ju vem Zlatan var så vi var helt enkelt från Zlatanland…. Några vände när de kom fram när de konstaterade att det bara var “gringos” ombord. Undrar hur politiskt korrekt det är att säga så 🙂 Vi hade i alla fall en riktigt trevlig och underhållande eftermiddag

Vi somnade gott och tidigt för redan kl 03:30 ringde klockan och vi drog upp kroken och tuffade i natten och stillheten söderut. Vi skulle nämligen korsa Rio Magdalena. Floden är ökänd för att det flyter träd och stockar i den  och den ska enligt rekommendationer korsas innan kl 12 på dagen. Därav denna tidiga avgång. När vi närmade oss så var det ingen tvekan när det var dags att börja spana efter skräp. Det pissbruna flodvattnet syntes tydligt och det var som om någon dragit ett rakt streck genom vattnet för att skilja havsvatten och flodvatten. Och skräp var det… Mest  stora “rovor” med något som såg ut som näckrosor. Men också stockar. Stockarna förföljde oss ända ner till kvällens ankarvik som var Puerto Velero. Den närmaste stocken passerade oss med 20 cm och det är inte direkt ett behagligt skyddsavstånd. Men de var verkligen svåra att se i det bruna vattnet.

I Puerto Velero  fanns en marina men den såg inte ut att vara så mycket för världen men däremot var ankringen och vågskyddet kalas. Det blåste gott och väl över 10 m/s hela kvällen och natten men Nanny låg nästan blick stilla. Viken är nog ett badparadis men denna dag var det väldigt lugnt och skönt. Fast vi satte allt i halsgropen och fick ont i magen när en väldigt klantig Kite-surfare kom i närheten. Vi är ju rätt vana vid dem vid det här laget och lägger knappt märke till dem längre. Men den här killen kom så nära att hans linor till skärmen höll på att kapa alla våra antenner i toppen. Vi pratar mer än väl under en meter. Vi båda såg när han närmade sig och med 50 talet meter kvar så konstaterade vi att detta inte skulle gå bra. Vi hoppade upp och bara skrek. Det fanns inget vi kunde göra och vi båda såg för vårt inre hur VHF-, Wifi-,TV-antenn och vinsnurra skulle splittras och spridas i smådelar ut över viken. Det ska sägas att viken var GIGANTISK. Det låg två andra båtar ankrade i viken och de var så lång bort att vi knappt såg dem . Alltså hade kite-killen hur mycket plats som helst att leka på…. Magnus gormade rejält på honom och efter det så höll han sig på behörigt avstånd. Jag tror det tog över en timme innan vi lugnat ner oss! Hu!!!

Även denna kväll blev tidig och vi bestämde oss för att gå i soluppgången eftersom vi inte ville gå i mörker med alla stockar. Jag hade brottats med en förkylning ett par dagar så det var Magnus som fick ta det mesta av seglingen medans jag låg i soffan och sov. Fast det var rätt bra segling. Vi gjorde 7-8 knop på bara storseglet med ett rev i. Det är riktigt bra för att vara Nanny. Det var rätt besvärlig sjö men det hela gick bra.

Inseglingen till Cartagena är magisk! Vilken skyline! Det kan inte vara stor skillnad på den och Manhattan eller liknande!! Vi ankrade utanför marinan även här och tyckte vi fick en riktigt bra plats, mitt i smeten. Vi var varnade för de snabba och vårdslösa taxibåtarna samt det smutsiga vattnet. Och visst . Taxibåtarna kör som idioter bara någon meter bakom båten så på så sätt är det lite skvalpigt men vattnet tycker vi inte är smutsigare än i Santa Marta. Jag hade faktiskt väntat mig döda fiskar, kylskåp och en och annan människokroppsdel med tanke på hur alla pratat om det smutsiga vattnet.

Cartagena är väldigt mysigt men det märks väldigt väl att det är mer dollarturister här än i Santa Marta. Det är dyrare och gatuförsäljarna är mer “på”. Men fortfarande en väldigt vänlig stämning. Men i vårt tycke är nog Santa Marta strået vassare. Fast Cartagena är ju en riktigt mytomspunnen stad med en historia från 15oo-talen med massor av guld och pirater. Dessutom är staden en av de första som bröt sig loss ifrån Spanien och förklarade sig självtändiga redan i början av 1800-talet. Vi fick oss en fantastisk lunch inne i gamla stan och efter lite strosande tog vi oss tillbaka till båten och hamnen igen. Dels eftersom min förkylning bråkar rejält men även för att vi skulle träffa vår agent och få tillbaka våra pass. Vi är nu utstämplade från Colombia på måndag vilket innebär att vi måste lämna landet senast onsdag. Båten är nu så fulltankad och fullpackad som det bara går. Vi räknar faktiskt med att vi har mat för mer eller mindre tre månader ombord. Och då får vi besök av barnen i två veckor och Eva o Andres i en liten vecka. Det kommer kanske inte alltid bli så fantastisk mat – men mat har vi.

Lördagen blev lite sista bunkring av färska varor – tyvärr har vi inte fått tag på någon vitkål och det mesta verkar vara kylt i affärerna. Det finns en marknad men min förkylning och det starka hettan satte faktiskt stopp för ett besök där. Frysen är knökfull. Jag är fortfarande imponerad över hur mycket man kan få in i en sådan liten frys och idag fylldes den till bredden med en hel oxfilé i skivor. Det är riktigt billigt och om jag köper en filé så vet jag att det inte är skuret åt fel håll. Det är väl den stora nackdelen med Colombia – att det styckar sitt kött heltokigt! De skär köttet helt enkelt åt fel håll! Visst. Vi hade säkert kunnat få en slaktare att stycka som som vi ville. Vi hade tänkt det men det blev inte riktigt av….

Vi var såklart också uppe på fortet Castillo de San Felipe Barajas. Här var det fin utsikt och det var ett ordentligt fort. Det är faktiskt det största som spanjorerna byggt i någon av sina kolonier och har aldrig, trots en hel del försök, blivit erövrat. Vi passade på att gå ner i ett par av gångarna under fortet. Magnus tyckte det var helt normal höjd till taket. Jag höll inte riktigt med. Efteråt så strosade vi bort i gamla stan och tittade på omgivningarna igen. Klart mysigt!

I skrivandes stund har vi inte bestämt när vi går mot San Blas. Det kan bli på måndag eller så går vi söderut ett par öar i morgon och därefter över om vi får ett vettigt väderfönster. Just nu pendlar vädret mellan motvind och stiltje.