170103 Skiftbyte i Nanny

Ja, då kom den då. Dagen då barnens skulle lämna oss. Jag kan inte förstå att två veckor kan gå så rasande snabbt. Och vi har haft det sååååå bra. Vi har firat nyår på en liten öde ö bestående av sand och palmer tillsammans med ett stort gäng övriga seglare. Vi har bakat kanelbullar, badat, skrattat och läst en massa. Carl har varit iland endast två gånger under dessa veckor. Han har varit nöjd med att sitta i en stol och läsa samt bada när andan fallit på. Mathilda och jag har varit ute lite mer än det i alla fall och besökt lite öar ibland där hon har kunnat motionera sitt knä. Hennes knä har blivit mycket bättre under dessa veckor och till slut så blev hon en fena på att ta sig fram i båten utan kryckor. I går så gick vi till ankringen utanför Carti/Tupile och där blev det födelsedagsmiddag för Magnus. Eftersom vi inte har några ägg så blev det en ägglös, mycket kladdig chokladkladdkaka till efterrätt. Middagen bestod av pannbiff med löksås och potatis. Till detta serverades faktiskt lingon. Den som spar han har 😉 Mathilda fick kikärtsbiffar istället för pannbiffar.
Det sved i hjärtat och tårarna trillade som vattenfall när Magnus stoppade ungarna i gummibåten och körde in dem till bryggan. Jag vill inte att de ska åka men såklart så måste de. Bara tanken på att det troligen är ett år eller så tills vi ses igen gör att jag bryter ihop då och då, denna dag. Men det är vi som har valt detta så jag vet…. Men vi har också lite annat som upptar våra tankar. I morgon på morgonen kommer Eva och Andres och innan dess så ska allt som är stuvat i akterruffen på styrbordssidan förpassas till soffan i salongen där Mathilda har sovit dessa två veckor. Eftersom hon med sina kryckor och skadade knä behövde lite mer plats så var det inte att tänka på att packa ner henne i akterruffen. Så det är projekt omförflyttning som gäller under dagen. Dessutom så har vi slut på vatten. Och det är ett stort problem. Jag fick tiggt till mig 50 liter vatten häromdagen av en snäll båtgranne som hade en bra watermaker. Men nu är allt tomt. Det sista gick till att diska i morse och vi har bara lite för att dricka kvar. Men eftersom vi vet att de har vatten i Aquadup så drog vi upp kroken vid 10-tiden och tuffade runt hörnan för att lägga till vid den lilla minimala betongbyggan. Sjävklart så ville inte ekolodet fungera och därför kröp vi fram i mikroskopisk fart i det bruna flodvattnet. När jag väl tagit mig iland på den endast 20 cm höga betong kajen, eller det är lite väl att kalla det kaj eftersom det bara är ett par slitna betongplattor som sticker upp ur vattnet, så hittade jag några barn som såg snälla ut. Jag försökte fråga dem efter “Agua” och pekade på vattenkranen. Men de bara skakade på huvudet och sa “No Agua, No Agua”. De skruvade på vattenkranen för att visa att det inte fanns något vatten. (Aaaaahhhhh…….) Jag gav mig dock inte, utan tänkte att det kanske fanns någon annan vattenkran och gick in mellan hyddorna där jag fann en äldre man som hjälpte mig att leta reda på en kille som tydligen var vattenansvarig. Men tyvärr så sa även han “no auga “. Nej, nej, nej, nej tänkt jag. Eller för att vara helt ärlig så tänkte jag mycket argare tankar och fulare ord än så samtidigt som jag förbannade vår watermaker som bestämt sig för att lägga av just nu, när vi behöver den som bäst. Jag menar, jag var nervös över hur det skulle gå med vattenförbrukningen med gäster när watermakern fungerade…. Nu förstår vi hur bra vi har haft det, även om vår watermaker bara gjort 5 liter i timmen. Det är ca 30 M i motvind till Nargana där vi vet att det finns vatten. Det går ju inte att hinna under dagen. För vi hinner inte fram och tillbaka innan Eva o Andres kommer. Men vattenkillen försökte förklara något mer som jag inte förstod. Så jag skakade på huvudet och körde med min vanliga “no hablo Espanol” och pekade bort mot båten för att han skulle följa med mig. Som tur var så gjorde han det och där fick han förklarat för Magnus att det skulle finnas vatten vid 15 tiden. Samtidigt så pekade han in mot bergen och gjorde regntecken med fingrarna. Tror vi…. Vi är inte säkra men men. Det var inte mycket annat att göra än att backa ut och ankra upp utanför och vänta. Fast vi är ju inte utan arbete eftersom tidigare nämnda omflyttningsprojekt och städprojekt skulle genomföras under dagen. När klockan slagit 16 hoppade Magnus i dingen och åkte in till bryggan, bara för att konstatera att det fortfarande inte fanns något vatten. Vi fick helt enkelt ge upp och dra upp kroken och tuffa tillbaka till Carti/Tupile. Vi hoppas att det kommit vatten i kranen i morgon efter det att Eva och Andres kommit. Det ligger ett par andra öar precis här runt hörnan så vi hoppas att någon av de har drickbart vatten. Annars är det inte mycket annat att göra än att motorsegla lite tillsammans med våra gäster till Nargana.
Grinig? Nä, inte jag inte! Men jag försöker i all fall peppa upp mig med att våra efterlängtade vänner kommer i morgon och att bubblet ligger på kylning. Så visst, det kunde varit värre.

Skickat från min iPad