LONDON BABY!!!!!!!

Jag hade sett ut en rutt över till England på översiktskortet och vi gick igenom den tillsammans. Sedan var Magnus oerhört noggrann och lade rutten in i plottern och därefter gick jag igenom den, för att se att jag inte hade några frågor eller annan inputt. Så när vi väl lämnade kusten var vi båda ovanligt insatta i hur vi skulle krångla oss över kanalen. Det är otroligt vad skit man har lyckats knö in i detta relativt lilla havsområde. Om man bortser från att man måste gå vinkelrätt över trafiksepareringszonerna med alla tankersfartyg (tänk er en högtrafikerad motorväg och så är du igelkotten som ska ta dig över, så liten känner man sig) så ska man även hålla sig undan vinkraftverksparkerna, oljeplattformar och ondsinta AIS-lösa fiskare som får för sig att tråla på nätterna och förmodligen så har de så tråkigt att de roar sig med att förfölja stackars seglare, mm. Det blir en den zick-zack för att få ihop det hela. Vi startade vår dag långt inne i Holland i en stad som hette Willhelmstad. Verligt mysig stad med en stjärnformad vallgrav till gästhamn. Innan vi var ute på kanalen hade vi 30 M att jobba oss igenom och dessutom tre slussar och en bro. Men det känns numera som vardagsmat och det flöt på bra. I en av slussarna var det lite hektiskt för det var många som ville igenom och slussen gick inte så ofta. Till och med så att Magnus och jag undrade om vi skulle få se lite ohyfsade holländare som knödde sig. Men inte då. En högtalarröst talade om att det var turorningen som gällde och ingen fick gå före de som väntat längst och vips så fogade alla sig och betedde sig som små änglar. Jo, möjligtvis var den en gubbe som knödde sig för oss i slussen på vägen ut, men var gör väl det, vi har semester. Efter en solig dag i lagom mak slussade vi ut vid Roompotsluis och landade på ett platt och skimrande vackert Nordsjön strax efter 17 på onsdagseftermiddagen. Då låg vi före tidsplanen för den springande punkten var att träffa lågvattnet på engelska sidan och få med sig strömmarna in mot land. Magnus tryckte igång rutten och satte motorn på 1600 varv och vi puttrade fram i 3,8 knop in i solnedgången. Som vanligt sov vi i omgångar och hela överfarten var helt odramatiskt men lite stampig av gammal sjö. Zlatan körde på track efter rutten hela vägen och vi behövde inte väja för någon eller lägga om rutten förrän vi kom fram till kusten. Då hade vi blivit lite tuffare och vågade gena lite på några grunda områden. Torsdagen mötte oss med strålande sol och det platt vattnet. Vi träffade lågvattnet och strömmen gick med oss så det gick fort in mot slutet. Det ska erkännas att vi jublade lite oss emellan, och inte så lite heller… Det känns lite stort att ha seglat till England på alldeles egen köl. Inne i Queenborough vid Themsens mynning fick vi ropa på hamnkaptenen och höra var vi kunde ligga för alla bojar var upp till max 10 meter enligt Reeds och här vågade vi inte riktigt köra på en fuling för i jämförelse med de andra båtarna här så är Nanny jättestor. Svårt att smita under 10 meters gränsen då. Vi blev tilldelade en storboj men förvarnade om att det kan ligga upp till 6 båtar på en sådan boj. Inga problem för vår del. Efter 152 M och 31 timmar kan vi sova genom det mesta. Vi fick en katamaran bredvid oss och tydligen en båt till senare på kvällen men då sov vi gott. När vi släppte tamparna kl 10 på morgonen för att äntligen ta oss in till London frågade katamaraninvånarna hur vi hade fått plats inne i London. Vi sa som det var, att vi hade värdens bästa resebyrå som hette Ester och de fixat plats till oss. De hade ringt till varenda marina för att få plats men det har varit bokat i månader i förväg…. Nu kan det ju bero på att de hade en katamaran men i vilket fall som helst så kände vi oss nöjda med vår “resebyrå” 😉
Vi fick börja med att stampa i motvind på 10 m/s och motström i en halvtimme innan vi kunde falla av och ge oss upp på Themsen. Vi var ett helt lemmeltåg av båtar som tog oss mot London samtidigt och det är ju skönt för då vet man ju att man har räknat rätt med tidvattnet. Det hade varit jobbigt om det bara var vi som gick… Efter var sin dusch på akterdäck kände vi oss nu rena och fräscha och totalt redo att ta London i vår famn. Vi var mer förväntansfulla än vad jag ens kan komma ihåg att jag varit på en julafton som barn. Det var en låg och ganska tråkig resa in till staden. Detta var trots allt varmaste dagen 2014 och gissa om jag var glad över att vi hade en bimini så vi kunde sitta i skugga hela dagen. kl 16 ringde jag upp hamnen och de lovade att öppna för oss så fort de bara kunde. Infarten till hamnen var hemsk. Vi låg och snurrade ett tag utanför hamnen i väntan på att slussen skulle öppna. För att vara helt ärlig så var det läskigt. Hela Themsen var full av stora stockar som vi fick ha koll på. Dessutom så tyckte alla ribbåtar att vi var ett bra rundningsmärke och detta tillsammans med snabbfärjorna gjorde däcksarbetet helt omöjligt. När vi väl fick klartecken att gå in i slussen så körde Magnus för fullt in och jag stod på däck och höll krampaktigt i vanten och svor att jag inte skulle försöka hålla emot när vi gick in i stenväggen. För det var bara sex meter brett och väl innanför portarna var det ca 20 meter att stoppa på. Jag hade total hjärtsnörp innan vi var inslussade och klara. Film kommer på detta. När vi skulle ut ur slussen stoppade båten framför så jag hängde i slussdörren för att hindra oss från att driva in i dem. Väl inne i hamnen fick vi platsen bredvid Per o Kajsa och mottagningen var kunglig! Efter lite Champagne (nä… inte bubbel denna gång utan riktig vara, vi är trots allt i LONDON) Kl åtta var det bokat bord i Spencers namn på Esters favorit Italienare och gud så gott det var. Nu sitter vi på en pub och bara myser. Och vi har hur många dagar som helst framför oss – för nu kommer vi! Vi har seglat till LONDON, BABY!!!!