Vi lämnade London på onsdagsförmiddagen i strålande solsken. Björn hade bokat plan hem så han stod och tog kort på oss när vi gick igenom slussen. Sedan följde en het dag (det är bra med bimini!!) och faktiskt ganska tråkig dag. Det ska villigt sägas att det är inte lika spännande att lämna London och ta sig 40M genom industrierna som att ta sig in till London….. Vi tog en favorit i repris och högg en boj i Queenborough. Denna gången var vi tuffare och struntade i att vi var över 10 meter och tog en gul boj. Shit, vad nära varandra dessa bojar ligger. Speciellt när det är lågvatten. Och det är verkligen speciellt att ligga i boj i tidvatten med starka strömmar. Först funderade vi på hur dumma engelsmännen var som hade bojar utan lång pinne och ögla på. Detta innebär att man får gå upp bredsida på bojen, ligga platt på mage för att kunna trä igenom en tamp i den minimala öglan nere vid den platta bojen. Fast vi har ju skaffat oss en liten mirakelbåtshake som drar tampen genom öglan utan problem. Och nu fick vi nytta av det. Det gick som smort, utan att jag behövde ligga platt på däck. Efter en god middag somnade jag in ganska tidig men Magnus fastnade framför TV:n och kom inte i säng förrän vid ett tiden på natten. Ett tilltag som han straffades direkt av… Det visade sig att bojförtöjning inte alls har samma förutsättningar i tidvatten som hemma på västkusten. Vinden blåste nämligen rakt emot strömmen… och nu pratar vi 5 m/s mot 3 knop ström. Vilket innebar att den gula lilla dj-v-l-n till boj lägger sig bredsida båten och börjar knacka…. Eller snarare BONKA på skrovsidan. Första tendensen visade sig vid 02 på morgonen och jag var uppe och släppte ut lite tamp. Men inte förmycket eftersom vi hade två båtar inom krockavstånd om vi kom mer än en meter från bojen. 02:30 bonkade det som om man satt med en plastspann på huvudet och någon spelade trummor på spannen. Magnus fick ett utbrott och vi båda gick upp på däck och filurade på hur vi skulle göra. Vi drog tampen via peket och stramade den till max för att hålla den från båten. Men nej, oh nej…. inte en chans. Sedan drog Magnus upp drivankaret vid 03 tiden och det kändes som en smart idé men nä…. inte heller det hjälpte. Nu var vi väldigt glada över att bojen dessutom inte hade den tidigare efterfrågade pinnen med ring, för då hade vi fått allvarliga skador i gelcoaten. Vad det blev nu, det vet vi inte ännu….. Jag lade mig i soffan i salongen med öronproppar och kudde över huvudet. Magnus testade ytterligare ett par dragningar av tampen men nej… inte en chans. Bonkandet fortsatte…. Jag lovar er – hade vi haft ett hagelgevär eller liknande hade Magnus sänkt bojen med omedelbar verkan. Det värsta var att det inte fanns något att göra. Oljudet gav sig vid 5 tiden när strömmen vände och vi fick ett par timmars sömn innan vi kastade loss och gick ut i deltat utanför Themsens mynning. Vi hade motvind, lite väl mycket motvind och det blev jobbiga, stampiga timmar ner till Harwich. Men det kunde varit värre – det kunde regnat och varit kallt. Vi fick vänta i gott och väl en timma på en räddningsaktion av en motorlös seglare fick vi slussat in i hamnen, tankat diesel och närklockan väl blev 21 satt vi på puben med var sin hamburgare – gott!! Vi ligger still en dag i morgon och kollar lite vad Harwich har att erbjuda. Det är framför allt en STOOOR kontainerhamn på andra sidan floden men det får vi utforska mer i morgon – sov gott. Det ska vi 🙂
Solnedgångarna är fina här med – trots industrierna…. Och så en förhatlig engelsk boj….
