Måndagen blev en rätt fin dag trots en dålig väderprognos. På kvällen tog vi oss upp till Lunnefåglarna för ett sista möte. Och vilket möte det blev. Denna kväll var de många, många fler och sååå mycket mer nyfikna. Vid ett par tillfällen var de så nära att jag skulle kunna sträckt ut handen och klappat dem. Jag kröp närmare och närmare kanten och stupet där de höll sig och till sist tyckte till och med Magnus att jag vart lite väl nära – han som inte alls är lika höjdrädd som jag. Jag riktigt längtar tills jag får Internetuppkoppling nog att få visa dessa bilder och filmer. Helt otroligt. Tyvärr så vågade jag inte smuggla med mig en “puffin” i ankarboxen – jag tror inte att det hade fungerat 🙁
Tisdagen hade lovat mycket bättre väder och vi släppte tamparna efter att ha kollat vädret en sista gång. Natten var mycket stormig och när vi gick ut ur hamnen så mötte vi hela havet med 3-4 meter höga vågor. Dessutom så gick strömmen och vinden emot vågorna. Havet fräste av så kallade “tidal race” runt oss. Något som inte är att rekommendera men vi skulle bara runt hörnan på ön och rundade den norrifrån och sedan ställde vi kosan söderut. Vi fick två fina första timmar innan h-lv-t-t brakade loss. Problemet var nämligen det att vinden helt uteblev. Och med tre metersvågor in från sidan och 3 knops ström in från andra sidan så hamnade vi i tvättmaskinen. Detta var förmodligen de fyra mest obehagliga timmar vi har upplevt på Nanny. Inte så att vi var rädda men det var så OTROLIGT obekvämt! Vi bottenrevade storen och försökte spänna upp focken som stödsegle på däck – men nä – inte en chans. Det ryckte och hoppade och slog och fräste och all ologik som ni bara kan tänka er. Typ så att någon rycker undan mattan du står på – fyra till fem gånger i minuten. Helt ologisk sjö. Och detta är ju något som våra seglingsguider uttryckligen varnar för också. Men då pratar man vind mot tidvatten/ström. Och det är ju klart samma sak blir ju om det är en massa höga vågor och vinden uteblir. Vi missade den detaljen – men nu har vi lärt oss det – och kommer förhoppningsvis ihåg det till nästa gång också. När väl siktade Orkeny så kändes det lite udda. Orkney är nämligen platt som en pannkaka och påminner om Danmark. De sista två timmarna kom vinden från nordväst med besked och vi fick en fin segling in mot…. Ja en strand kändes det som. Det gick helt enkelt inte att se var vi skulle in. Vi är väldigt glada för allt vad plotter heter. I Stronsay som ligger i Papa Sound så finns det fem gästplatser längs med en pir. Här är skillnaden mellan hög och lågvatten mer än två meter så vi hade siktet inställt på den enda gästbojen som finns. Det är grunt men sandigt. Magnus smög in mot den lediga gästbojen medans vi diskuterade vad alla de andra små röda bojarna som låg i en ring runt gästbojen kunde betyda. Var det kanske en led in mot gästbojen eftersom det är hiskeligt grunt runt bojen? Ja, så borde det vara, så vi styrde dit. Med bara ett fåtal meter kvar så ser Magnus den blåa plasttampen som är dragen mellan bojarna där vi har tänkt att passera. Vad i…. ? Vi gick upp ett par bojar innan vi vågade oss in och då såg vi att det låg små trälådor mellan vissa av bojarna. Sumpar kanske?? Så dumt!!! Nu är vi väl förtöjda vid bojen och nattens lilla kuling som är på väg in kan bara komma! Bojen ligger väl i sjölä, om än inte vindlä för landtungan som sticker ut framför oss är inte många meter hög. Vi har försökt att ringa in till “Harbourmastern” för att anmäla vår ankomst enligt konstens allar regler, men både telefonnumret i vår Pilot och i Reeds är felaktiga så nu struntar vi i det. De får väl komma och besöka oss om de vill något. Nu ska vi njuta av en god middag och en god natt sömn. Sömn är något man inte får mycket av när man ligger vid en brygga med mycket tidvatten (Väldigt långa tampar som ger mycket spel för båten vid högvatten) och det blåser kuling så som det gjorde inatt.
2 Responses to 150602 Fair Isle till Stronsay, Orkney