Tyvärr är detta inlägg utan bilder på grund av något knas med internetuppkopplingen här på marinan
Från Dublin så fick vi oss en fin segling ner till Arklow på Irland. Hamnen var riktigt sunkig med massor av illaluktande fiskebåtar men mitt i hade de placerat en alldeles ny flytbrygga med fingerpontoner. Hamnavgiften var fin fina 10€ men då fanns det inga toaletter och inga duschar. Men vem behöver vara ren hela tiden? Vi tog oss en liten promenad på stadens gata och den far faktiskt riktigt trevlig. En trevlig håla 😉 Ut på eftermiddagen andra dagen så kom det faktiskt in en Rasmus i hamnen. Det var dessutom en Irländsk båt. Något vi inte har sett många av, även om vi var på Irland. Aishling som båten hette visade sig vara nr 154 och hade renoverats grundligt i två år av familjen som nu planerar en långsegling till nästa år. Självklart så tog vi tillfället i akt och tittade i och på varandras båtar. Det är ju alltid kul att få se andras lösningar. Nanny var den första Rasmusen som de sett förutom sin egen så det blev en grundlig genomgång.
Vi hade dock redan bestämt oss för att gå vidare samma kväll och sagt och gjort. kl 21 släppte vi tamparna och gick ut på ett ganska platt vatten med stor mjuk dyning och en vacker solnedgång.Så det blev lite motorputter. Jag tog första sovskiftet och hade nästan hunnit somna då jag hörde hur motorvarven gick ner. De gick inte ner sakta och fint som de brukar göra när man saktar in för något utan jag upplevde att Magnus slet in friläget vilket gjorde att jag studsade upp på två röda sekunder. När jag var på väg upp så fick jag med mig Magnus hojtning om tamp i propellerns samtidigt som han for upp efter båtshaken. Och mycket riktigt, en stor vit vattendunk med en äcklig plasttamp guppade med oss på babordssidan. Storseglet var uppe och vi gled fortfarande framåt. Jag hann registrera att det ännu bara var 24 meter djupt, vilket vi utan problem klarar av att ankra på, och jag hann även tänka på hur synd det var om Magnus som skulle få dyka ner och skära loss tampen innan Magnus hojtade igen. Denna gången med en mycket lättad ton. – Den sitter bara i vindrodret!!!! Phu…. Tampen gled lätt av och vi kunde fortsätta. Även om den nu inte fastnade i propellern så blev vi båda lite skakade. Vi tycker att vi har bra koll och att vi håller bra utkik. Men uj vad lätt det är att missa en stackars liten vattendunk på ett stort hav. Efter mycket om och men så lyckades jag i alla fall att somna. Magnus däremot kunde inte riktigt koppla av och när han insåg att han inte skulle kunna sova så lät han mig sova och väckte mig inte förrän kl 03! Då hade vi fått bättre vind och vi fick seglat lite. När jag gick på mitt skift så hade vi bra med medström och vi forsade fram i över sju knop. Men nu är det som det är med tidvatten och självklart så vände strömmen efter ett tag. Jag fortsatte dock att segla eftersom vi inte har några tider att passa och vi har all tid i världen på oss. Fast efter ett tag så fick jag uppleva något nytt. Motströmmen var på över fyra knop och eftersom vi inte seglade så fort så började vi helt plötsligt att åka bakåt. Men det märks inte när man seglar för båten rör sig genom vattnet och vågorna forsar förbi. Jag märkte detta genom att kartbilden på plottern vände på sig och det tog ärligt talat ett tag innan jag fattade att vi var på väg tillbaka mot Irland. Trots att näsan pekade mot Wales. Så då fick jag ta ner seglen och starta motorn. Men det var ju inte det lättaste eftersom vi alltid har backväxeln i när vi seglar och för att få ur den så kan vi inte göra mer än 1-2 knop genom vattnet. Och hur löser man det när man åker baklänges i tre knops fart??? Det slutade med att jag fick svänga runt ett varv och när vi låg bredsida strömmen så stannade vi en liten stund och jag fick ur växeln. Skumt…. Strax innan Magnus tog över igen vid niotiden på morgonen så fick vi AIS kontakt med LEA, våra Norska kompisar, som kom seglandes norrifrån men jag sov sött när de seglade ikapp oss.
Så skriker Magnus rätt ut. DELFINER!!!!!! Jag, som ligger insnurrad i sjökojen i dubbla täcken tycker att det känns som en evighet innan jag kommer loss. Jag rycker med mig ett par byxor och flytvästen och slänger mig upp i sittbrunnen. Men jag har inte full balans och drämmer huvudet i dörrposten och halkar ner igen. Fast det stoppar inte mig utan jag är snabbt uppe igen och där är de! Fyra, fem små rackare som kommer och leker med Nanny i ett par minuter. Magnus filmar med vår vanliga kamera. Jag drar på mig livselen och med GoPro kameran i handen så får jag en hedersstund framme i fören med Delfinerna. De är ju så otroliga! Tyvärr så varade det bara ett par minuter men det var en mycket, mycket lycklig Liv som bara satt i sittbrunnen och log efter mötet. Jag var dock mindre nöjd med mig själv när jag upptäckte att jag INTE hade något minneskort i GoPron. Mummen och skit och jätteont i mitt öra…. Men det gör faktiskt ingen ting alls… För vi har fått se delfiner 🙂
Vi och Lea kom in till Neyland på Wales och regnet fullkomligt öste ner. Varför ska det alltid vara så när man lägger till??
Onsdagen bjöd dock på ett helt fantastiskt soligt sommarväder och vi använde dagen till att pyssla om Nanny lite. Magnus gav henne en ordentlig skrubbning på däck eftersom det börjat växa mögel i halkskyddet här och där. Vi har även fått lite mögel på insidan av kapellet. Förmodligen pga av det fuktiga och griniga väder vi haft. Jag barrikaderade hela bryggan och kapellet fick sig en liten omgång med Shipshape och därefter en rejäl avsköljning. Att hela sedan kapellet blåste i sjön när jag vände ryggen till behöver vi inte prata om… Jag hade bundit fast det, fast bara i ena änden och det räckte tydligen inte. Sedan fick vi kört en tvättmaskin också så nu behöver vi inte gå i smutsiga T-shirts och dessutom så fick vi bort lite hår på Magnus huvud 😉 LEA hade problem med att få sin sattellittelefon att fungera tillsammans med datorn och eftersom vi hade en likadan så tyckte jag att det skulle väl inte vara några problem att titta på det. Hahahahaha. Jag undrar när vi ska lära oss att vi inte ska tro att något ska gå enkelt och lätt. Men vad vore livet utan utmaningar. Jag var dock inte så nöjd med mig själv när jag gick och lade mig på onsdagskvällen för istället för att uppdatera programvaran på telefonen så hade jag lyckats ta bort delar av den och dessutom fått ett elakt meddelande på telefonen som pratade om att den inte kunde fungera alls….. Hu… Tur att det finns google och hjälpsamma forum…. Så efter en hel dags fixande på torsdagen så funkar nu deras telefon som den ska och de kan både skicka mail och allt annat med den. Phu 😉 Detta firade vi med bubbel och därefter en go middag med hemlagad pulled pork, coleslaw, syltad rödlök och guacamole. MUMS 🙂
Idag ska LEA bjuda oss på våfflor. De har ett våffeljärn som går att köra på gasspisen – Ett sådant hade jag velat ha… Fast vi kan ju som bekant inte ha med oss allt… Men orsaken till att vi ska ha våfflor är faktiskt min namne och systerdotter Liv. När vi träffades i Os i maj så kom vi in på en diskussion om just våfflor. Hon hävdade bestämt att det godaste man kunde ha på våfflor var brunost…. Just det brunost… Jag har svårt att tänka mig något äckligare och förklarade att det hade jag inga planer på att testa. Men Liv gav sig inte och innan vi åkte hade hon sett till att vi hade ett paket brunost med oss. Detta har legat i kylen sedan dess och när jag fick syn på det häromdagen så kollade jag med norskorna på LEA och enligt dem så ska man ABSOLUT äta våfflor med brunost. Sååå i eftermiddag kommer ett utlåtande 🙂
I morgon är planen att gå de 80 distansen till Padstowe i England, men vi kommer att lämna redan på söndagsmorgonen för att gå ytterligare 80M till Scilly Isles. En häftig ögrupp som ligger sydväst om Englands västligast punkt.
Framåt den 22/7 är planen att ta oss tillbaka till fastlandet på England och då Newlin för om allt stämmer så kommer vi få finbesök igen 🙂 Denna gång är det Per o Kajsa som är på semesterresa i trakterna och vi håller tummarna för att vädret håller i sig så att vi kan träffas.
