Ibland får man sig en liten påminnelse om hur snabbt att vårt behagliga längeseglarliv skulle kunna förändra sig. Vi seglade mellan La Coruna och Camarinas. Vi hade strålande sol ca 8-10 m/s platt läns med spirad genua och bommen ute åt andra hållet så långt det bara gick. Farten var god och vi surfade fint på vågorna. Dessutom så styrde Boris, vårt vindroder, helt fantastiskt denna dag. Jag hade lagt ett par timmar på att bekanta mig mer med Boris. Vi har inte varit direkt kompisar och jag har överlåtit den saken till Magnus men denna dag tog jag tag i det hela och nu måste jag säga att det känns som vi har en möjlighet att bygga en riktigt bra relation på sikt! När vi närmade oss udden utanför Camarinas var det dags för en planerad gipp. Det innebär att bommen ska förflytta sig från sitt läge längst ut åt ena hållet, med segel och allt, till andra sidan. Att få en oplanerad gipp är något vi inte vill vara med om för krafterna som blir när bommen flyger från ena sidan till andra är enorma. Därför har vi så kallade preventerlinor som håller fast bommen på rätt sida. När vi då ska göra vår kontrollerade gipp så skotar en av oss hem i storskotet och på så sätt långsamt förflyttar vi bommen mot mitten. Samtidigt så styr den andra personen så att gippen inte ska komma för tidigt. När sedan bommen väl flyger över så är skotet så kort som möjligt och bommen hinner med andra ord inte så upp sådan fart. Eftersom vi dessutom har skotskenan på vår targabåge över våra huvuden, bakom sittbrunnen, gör att om det är mycket skotlina utmatat så faller detta ner i sittbrunnen när bommen är i mitten. När bommen sedan går ut åt andra sidan så rycks ju skotet med av en väldans kraft. Då gäller det att hålla sig undan inte fastna i detta. Men det var precis detta som hände denna dag….
När vi ska göra vår planerade gipp så går jag bak och sätter mig för att styra med vindrodret, istället för att som vanligt ta ratten. När jag låser upp vindrodret så är kraften helt enkelt så stor att jag klarar inte av att hålla emot med det korta rodret i nedförbackessurfen och Nanny rusar upp ett par grader mot vinden. Och det räckte…. Magnus har precis lossat preventlinan för att börja dra in i storskotet när bommen kommer flygande. Jag fullkomligt skriker rakt ut från min plats på akterdäck och samtidig ser jag hur storskotet faller ner över Magnus huvud och han får en skotlina ner på varje sida av halsen. Men han har blivit varnad av mitt skrik och hinner huka sig lite OCH vrida en aning på huvudet. Detta räddade honom. Skotet snärtar till honom över ansiktet när bommen flyger ut åt andra sidan – men det fastnar inte under hakan – vilket hade varit totalt förödande. Jag släpper vindrodret och går ner och styr med ratten medan Magnus ligger på toften och kontrollerar om han är hel. Jag har gråten i halsen och känner mig fasansfullt skyldig men fortsätter styra och efter ett tag så konstaterar han att han är hyfsat ok men att han blev av med sin favoritkeps…. Skotet rappade honom över hans högra ögonlock och på något sätt har han fått ett hack vid hans vänstra näsrot. Nu har det gått två dygn sedan detta hände och man kan väl lugnt säga att det ser ut som att han har varit med om ett redigt slagsmål. Det var nära – riktigt nära. Vi blev ordentligt skärrade och som tur var så kom Dennis och Katarina över direkt efter det att vi angjort vår ankarvik så vi fick prata av oss. Jag rotade i våra gömmor och plockade fram den bästa trösten jag kunde komma på. Smågodis… Salta balkar, nappar och röda Ferraribilar tillsammans med Marabou Mjölkchoklad gick ner på högkant. Och Magnus kommer vara gul och blå i ett par dagar nu men det kommer läka fint, det syns redan nu. Han klarar sig bra så länge han inte grimaserar eller skrattar. Så vi försöker just nu bara ha “lagom trevligt” – och det är faktiskt ganska svårt 😉
Nära ögat
Bookmark the permalink.
9 Responses to Nära ögat