Ja, nu transporterar vi oss lite. Inte för att vi njuter mindre men vi har faktiskt lite bråttom. Hur kan man ha bråttom i paradiset då?? Jo, dagen efter det att vi kom fram till Martinique så fick vi en fråga från Björn. Kunde vi händelsevis vara vid St Martens den 2/3. Visst tyckte vi. Det är ju 5-6 veckor till dess, så dit kan vi pyssla oss i lugn och ro. Dagen efter tittade jag lite närmare på kalendern och insåg att det inte alls var januari fortfarande… Januari tog ju slut redan ute på Atlanten. Hur kan man vara så klantig? Men det är väl ett tecken på att vi har slappnat av – totalt. Nu ska vi då alltså ta oss 300M på två veckor och detta tycker vi är lite stressigt. Ja, ni förstår att vi har landat i långsamtempot. Därför har vi bestämt oss för att vi gör ett par snabba hopp ett par dagar för att sedan ligga still ett par dagar och så avslutar vi med en dygnsseglats för att avverka lite sjömil. Men jag tänkte att det är bäst att jag förklarar vad vi håller på med så att ni inte tror att vi fått storfnatt när vi avverkar ett par ankarvikar i snabb takt. Vi ska ju tillbaka söderut sedan och då har vi inget som stressar oss och kan hinna med alla godbitar på vägen.
Söndag morgon drog vi upp ankaret vid 07 och fick en fin tur över till Dominika från St Pierre. Silke gick också samtidigt som oss men Roger låg kvar och väntade på lite mer vind. Vi fick blanda lite go segling med lite motorgång. Vindarna går från noll till 10 m/s utan att man hinner blinka så det gäller verkligen att vara med och inte slappna av. Dominika ser lite ut som Norge faktiskt! Med de gröna härliga bergen och de konstanta skurarna över land som ibland drog ut till oss till havs. Fast den stora skillnaden är ju temperaturen. Vi hade 30 grader under dagen och vattentemperaturen var 28 grader. Det blev en och annan hink som vi hällde över huvudet under dagen.
Ut på eftermiddagen så skriker Magnus helt plötsligt till.. TITTA!!! Där en val!!! Jag hann bara se plasket efter den. Plasket var så stort att jag tror att den stora varelsen måste ha gjort ”bomben”. Då kom den upp igen och gjorde om uppvisningen. HELT fantastiskt. Även om det var ett par hundra meter bort. Jag var alldeles stum efteråt. Vi vågade faktiskt inte köra efter den. Ut längs med kusten så mötte vi tre, fyra ”valtittarbåtar” som var fyllda till bredden med folk. Guideboken varnar för att följa efter både dem och valarna så vi fortsatte på vår kurs. Bara en timme senare så låter det helt plötsligt från styrbordssidan i det platta vattnet. Upp dyker en jätteval och går ner igen samtidigt som han smäller lite lagom med stjärten. Strax efter så upprepar den det och jag hinner i alla fall få med lite av det på film. Denna gång var valen mindre än 100 meter ifrån oss. Magiskt!!!
När vi efter 50M där vi gått längs med hela ön siktade norra delen av Dominika och ankarviken Prince Rupert Bay, så möttes vi redan ute till havs utan en av dessa beryktade ”boatboys”. Det är driftiga killar som fixar det mesta och vill skapa kontakt så att man ska anlita just han och hans familj. Vi har hört att dessa kan vara riktigt gangsters så vi var lite försiktiga när han körde upp längs med båten. Men vi hade också fått till oss att just i Dominika så är boatboysen organiserade och certifierade. Det finns till och med bild på dem och deras båtar i guideboken. Under vägen in så möttes vi av tre olika sådana båtar och alla var oerhört trevliga, vänliga och korrekta. När vi förklarade att vi bara skulle ankra för natten och inte ens klarera in, utan bara ligga kvar med ”gula flaggan” uppe. Så drog de sig snabbt undan, önskade oss välkomna åter och en trevlig kväll. Annat ska det tydligen vara nere på St Lucia enligt Nowak – där är de riktigt otrevliga, tydligen… Inne i ankarviken ankrade vi åter upp bredvid Nowak och Camilla på Sea Quark och Silke släppte också ankaret strax efter oss. Nowak Camilla ville ha med oss på fest i en av de andra svenska båtarna och sedan var det grill på stranden på kvällen. Just söndagarna är kända för sina genuint bra grillfester som lokalbefolkningen håller på stranden. Men efter viss tveksamhet så tackade vi nej. Vi skulle ju vidare dagen efter och dessutom så får vi inte lämna båten innan vi klarerat in Nä…. Tråkigt men vi hoppade festen denna kväll och mös i sittbrunnen med en god middag efter en lång dag på havet. Måndagen sov vi lite längre och gick på ett ganska platt hav till små öarna söder om Guadaloupe, Les Saintes och en ankarvik som heter Pain de Sucre, alltså sockerbrödet. Den ligger lite vid sidan om och är underbart vacker. Två små stränder i var sin ände av viken. När vi släppte ankaret så trodde jag inte det var sant för jag såg det när det dunsade i sanden på 10 meters djup och när vi backade bort från det så såg jag det lääääänge. Så klart vatten! Magnus tog jollen in runt hörnan och klarerade in och efter mycket om och men så har han “nog” fått klart för sig att vi inte behöver klarera ut och in mellan de franska öarna. Men vi är inte riktigt säkra…. Det kan bli spännande om det är någon som kommer och vill se våra papper. Nu, i skrivandes stund är det bäckmörkt och ut i natten ljuder ett dragspel som spelar både kända svenska visor och några som vi förmodar är Norska, eftersom det är ifrån den båten ljudet kommer. Musiken blandas lite magiskt med vågornas skvalp mot stranden och vi sitter bara här och tänker på det absurda med Svensk folkmusik mitt i Karibien. Magnus har dessutom hittat ett fritt nätverk som vi kan snylta på och under de kommande dagarna då vi ligger kvar här. Tyvärr är det inte snabbt nog för att ladda upp bilder så ni får ge er till tåls lite till….
2 Responses to 160224 Snabba skutt!