160523 Bequia

Vi stannade inte på St Lucia mer än två nätter trots tanken var att det skulle bli tre. När vi lämnade Rodney bay så var klockan redan runt 10 tiden på onsdagen men det gjorde ju inte så mycket eftersom vi bara skulle ner till södra änden av St Lucia. En liten tripp på ca 25M. Ni fick vi den glass-segling som vi trodde vi skulle få sist. Vi fullkomligt forsade fram men tyvärr så ville inte Boris vara med i den byiga vinden så det fick bli lite handstyrning. När vi kom ner till udden så vek Sirocco av och gick direkt ner mot St Vincent för att sikta på Becquia. Vi vek av mot öster för att titta in till en liten fiskehamn bara för natten. Vi är ju inte så förtjusta att komma in mot kust i mörker så därför gjorde vi detta valet. Men det sket sig kan man väl lätt säga. När vi kom runt udden på St Lucia fick vi hela, arga havet och 15-20 m/s rätt i flabben. Detta tillsammans med en kraftig motström gjorde att vi bara stod still och stampade. Efter att ha vänt och kommit i skydd av St Lucia igen och velat lite fram och tillbaka så tog vi samma beslut som Searocco. Vi gick direkt mot Bequia. Ön St Vincent ligger ju mellan St Lucia och Bequia men den har så dåligt rykte att de flesta vi har träffat på denna tripp helt enkelt undviker den. Det är nog synd – för det verkar vara väldigt vacker. Willilabou bay den mest kända av vikarna på St Vincent. Stora delar av Pirates of the Caribbien spelades in här. Men vi valde att inte ens stick in näsan. Tidigare i vår så blev en seglare skjuten där – så det valet var inte svårt. Å andra sidan så tror vi att det inte är farligare här än i kära gamla Göteborg. Där skjuts det ju hej vilt så frågan är nog om det inte är säkrare där vi är 😉 I vilket fall som helst så valde vi att inte ta några risker och gick därför alltså direkt till Becquia som ska vara rena lugna gatan i jämförelse. Vi fick en fin segling de 55 extra sjömilen ner. Searocco drog som vanligt iväg och vi blev långsamt men säkert ikappseglade av Sweade Dreams. Vinden dog ut på kvällen så vi fick stötta med motorn. Natten var fin eftersom månen gjorde sitt till och vi kunde till och med njuta av delfiner vid södra udden av St Vincent. De är jättesmå här – säkert bara halva storleken av de i Europa. Detta var första gången vi hade delfinbesök på denna sidan Atlanten och de är ju alltid välkomna 🙂 Vid 01-tiden på torsdagsmorgonen gled vi in i den stora ankringsviken där Searocco signalerade med en lampa för att vi skulle hitta dem. Vi lade oss längst ut och droppade omedelbart kroken för att sedan bara krypa till kojs.

Trots att det just nu är en väldigt blåsig period där vindarna ligger mellan 10-15 m/s mest jämt hela tiden så ligger vi väldigt bra inne i Admiralty bay. Visst det viner och det drar i båten men vi har ingen sjö och det är skönt. Dessutom är det skönt när det fläktar i hettan. Stämningen på ön är skön och alla är väldigt trevliga. Torsdagseftermiddagen blev strandhäng och på fredagen hade vi storgrill hos Swede Dreams. Tanken var att vi skulle vara på stranden och grilla men vi har haft ett par dagar med rätt kraftiga regnskurar så när vi fick erbjudandet om att vara ombord på “storbåten” så var vi alla med på det. Även svenskbåten Tacoma ligger här i viken så nu är vi nästan en “Swedish boatmaffia” igen. Lördagen regnade bort – kan man väl konstatera. Men det gjorde oss inte så mycket. Vi försjunker gärna i böcker i var sin hörna och dessutom har vi massor av film att beta oss igenom om vi får tråkigt. Vi har ju dessutom en lista på saker som bör fixas ombord. Den listan växer med en oroväckande takt för vi har inte riktigt haft lust att småjobba i det senaste. Jag tror nog att det karibiska tempot på riktigt börjar bita sig fast i oss. Men det kommer – det är bara en tidsfråga 🙂

Ja, och så har vi ju krigsrapporten då….. Jag vågar inte riktigt säga det ännu men jag tror att både slaget och kriget är vunnet. Vi har inte sett en enda kackerlacka på nästan en vecka. Det kom ett par slöa individer och kröp in i fällorna i början av veckan. Jag tror helt enkelt att kinagiftet har gjort sitt. Men jag väntar en vecka till med att utropa den definitiva segern. Men jag ska ju inte stick under stol med att det känns bra!!

I nästa vecka ska vinden lugna ner sig lite och då tänker vi oss ner mot Tobago Keys – Sköldpaddornas paradis.