170323 En vecka på Jamaica!

Ja, incheckningen var verkligen en historia för sig själv. Vi har aldrig, någonstans, varit med om så  många papper att fylla i. Jo, Ria och Peter hade varnat oss. Men det var faktiskt så vi fick skrivkramp.

Misstag nr ett på en av alla deklarationer  var att sätta ett X i rutan för Ja, på frågan  om vi hade något frukt och grönt ombord.

Den, helt nyutexaminerade tulltjänstekvinnan, skakade på huvudet och talade om för mig att jag inte fick ha med mig något frukt och grönt in i landet. OK, tyckte jag. “Men det är ju bara lite lök och ett par lime” ljög jag helt fräckt. Hon skakade fortfarande på huvudet och påstod att det var förbjudet.  “Jaha…. Vad gör vi då?” tyckte jag. Hon låtsades som hon inte hörde mig och gick istället vidare till Magnus personliga formulär där han lyckats sätta ett X i ja-rutan för frågan om vi hade mer än 10 000 USD med oss. Det fick vi nämligen inte utan att betala skatt för dem…. Total förvirring uppstod när vi började skratta och säga att det var fel ifyllt av Magnus. Självklart har vi inte 10 000 USD liggandes i båten(tyvärr… )Hon tittade länge, mycket länge, och väl på oss och ett tag så insåg jag att hon faktiskt inte trodde oss! Det var ett allvarligt fel att sätt X i fel ruta och Magnus fick signera på ytterligare ett par ställen för att sudda ut detta mycket allvarliga misstag! Frågan om grönsakerna kom aldrig upp igen så jag lät det bara vara 🙂

Häslodeklarationen gick dock väl eftersom damen från det departementet , som vi misstänkt, vägrade åka gummibåt. Så det blev aldrig någon inspektion av Nanny. Om hon kunde simma eller inte berättade hon dock inte för oss 😉

Immigrationen och alla dess papper var gick också väldigt smidigt.

Sedan ville marinan, där vi ligger ankrade utanför, också att vi skulle fylla i massa papper. Till min förfäran så såg jag att de vill ha 10 USD per person och dag för att vi får utnyttja deras faciliteter, så som toa och dusch. Det ville vi såklart inte, men de stod på sig att så var det! Jag protesterade och menade att om vi inte ens lämnade båten under en dag så skulle vi väl inte behöva betala för det… Mumlande svarades det att så kanske det var, men så gick de glatt vidare och gav oss ytterligare papper som skulle faxas in till någon övergripande karibisk myndighet som nu fått för sig att alla seglare ska registreras på alla ställen de angör…. Något vi inte hört något alls om men vi fyllde snällt i ytterligare ett par formulär.  Men jag kan lova att diskussionen om att de vill ha 20 USD per dag, bara för att vi ligger ankrade ute i viken… Den diskussionen är vi INTE färdiga med!

De första tre dagarna efter det att vi angjort Jamaica så lämnade vi faktiskt inte båten. Vi gick huvudstupa in i projektarbete. Först fick vi monterat tillbaka våra förstärkta dävertar och det  känns riktigt bra faktiskt. Peter  kom och hjälpte oss med ett par extra händer som väl behövdes i den starka vinden. Därefter så började vi titta på watermakern. Eftersom vi köpt den helt i blindo så visste vi ju inte ens om den fungerade. Därför monterade vi upp hela härligheten mitt på durken, framför vasken. Peter var med och tillsammans så fick vi efter nästan en hel dags arbete faktiskt ihop det. Maskinen levererar helt otroliga 20 liter vatten i timmen. Det är fyra gånger mer än vad vår gamla gjorde men det drar inte ens dubbelt så mycket ström  Jag till och med gjorde en liten “lycklighetsdans” på akterdäck. För detta innebar att det nu skulle bli slut på allt slabbande med att hälla vatten i PET flaskor för att duscha. Det innebär att vi också slipper åka in till land och tanka vatten och släpa dunkarna ombord. OCH det innebär att vi slipper ha ett par hundra liter extra i dunkar med oss. Det är självklart att vi har extra par dunkar med oss. Men nu behöver vi inte så många!!! Lycka helt enkelt.

Men efter det att vi konstaterat att den faktiskt fungerar så kom vi till steg två… installation. Det tog oss ytterligare tre dagar och mycket tänkande innan vi fick allt på plats. I dessa tre dagar så ingick det också en hel dags knatande på land och leta slang…. Något man tror inte skulle vara så svårt att få tag på men det var det såklart. På onsdagseftermiddagen så var det i alla fall så monterat som vi kan och vi producerar vatten som står det härliga till. Men vi saknar en större T-koppling och en ackumulatortank för att installationen ska bli helt fullständig. T-kopplingen kommen nog att gå att få tag på men ackumulatortanken ( som är till för att det ska bli ett jämnare tryck i maskineriet) lär bli lite svårare. Vi hade fått ett tips om att det finns en handlare på Cayman Island, men när vi mailade honom så visade det sig att han var ute och seglade i två månader!! Hm…. vad är det för sätt? Bara ge sig ut och segla på det där sättet… fattar inte 😉

En av kvällarna så slog vi i alla fall till på stort och Magnus gjorde sin berömda stek i ugnen med en hink sås som vi fick bjuda Peter och Ria på! Sååå gott 🙂

På tisdagen så var vi trots allt väldigt trötta på att bara jobba watermaker och då är det ju bra att man har världens bästa båtgrannar. De, inte bara bjuder trötta watermakermonterare på fantastiska middagar… De fixar även en hyrbil i 24 timmar så att vi kan få se lite mer av Jamaica. Så Magnus och jag placerade oss i baksätet och fick en heldag med rundtur runt västra Jamaica. Man kan väl säga att alla vägar på denna lilla ö inte riktigt är av den bästa sorten…. Och Google Maps vill lura in en på de minsta tänkbara ko-stigar med potthål  stora som små simbasänger…. Det är tur att det är engelska som gäller på denna ön och inte spanska. För det hade blivit jobbigt!  Dessutom är det ju vänstertrafik. Vilket Peter löste galant!!!  Vi fick se mycket av själva Jamaica man det  blev inte så många “sevärdheter”. Ett ställe vi dock slank in på var den berömda baren Ricks. Där samlas alla turister och ser på när allt och alla hoppar från klipporna och detta till massor av “Bob Marley-musik” Värre turistfälla får man nog leta efter, men det var rätt mysigt ändå. Och Magnus passade ju så klart på att ta sig ett par dyk.

Ja, vad ska man säga om Jamaica då… Tempot är ju, som förväntat, väldigt tillbakalutat och all administration är extremt komplicerad! Människor är glada och trevliga men samtidigt så är det en utbredd fattighet här.  Fattigheten i kombination med de 2-6 kryssningsskeppen som anländer till ön varje dag gör att det blir en väldigt konstig situation. Kryssningsskeppen och alla deras USD ger självklart arbetstillfällen och inkomster. Men det driver upp priserna till det helt abnorma. En öl kostar, ute på ett lokalt hak, hela 5 USD. Då pratar vi en  flaska i handen och inget glas. När vi besökte första matvaruaffären så nästan grät vi. En portionsyoghurt landar på ca 28-30 SEK. Ca 100 gr jordnötter strax under 100-lappen. En flaska rödvin, absolut billigaste (nästan inte drickbara sorten) = ca 120 SEK. 120 gr skinka ca 95 SEK. Ja, ni fattar. Det är helt enkelt SVINDYRT här.

Innan vi riktigt fått koll på valutan mot den Jamaicanska dollarn (vilken är 0,07 mot den svenska kronan) så köpte vi var sin glass. Jo, de två kulorna med glass var rejält tilltagna och vi fick chokladsås på. Men vi betalade också , insåg vi efteråt, hela 130 kr för hela härligheten!!! Det är tur att man lär sig av sina misstag!! LOL

Hur detta då går ihop för den lokala Jamaicanen? Det förstår vi inte riktigt. Självklart så är allt dyrare för oss turister. Men i affärerna så är ju ändå priserna utsatta och då borde inte vi behöva betala mer än andra. Det känns i alla fall bra att ha båten fullastad med mat för så fort vi sätter foten i land så känns det nästan som om man blir lurad på pengar – hela tiden!!

Med andra ord så är våra känslor för Jamaica väldigt blandade och för att vara helt ärliga så känner vi oss inte helt hemma här. Alla är vänliga, artiga, ler och vill hjälpa till. Men det är ingen som skrattar och ler med ögonen…. Så som det var i Colombia….

Vi ligger i alla fall kvar här ett par dagar till och nu måste vi besluta vad som blir nästa steg… Ska vi fortsätta norrut eller är det dags att vika av österut nu?? Svåra frågor…