Björn och Eva kom med ett litet flygplan till flygplatsen på St Thomas på tisdagen. Vi låg ankrade ett par hundra meter därifrån och det var inga problem för dem att promenera från terminalbyggnaden ner till stranden där Magnus hade gummibåten. Eftersom vår gummibåt är av modell mindre, fick väskorna åka ut till Nanny först och därefter fick gästerna komma ombord. Så fantastiskt roligt att ses igen. Det tog inte lång tid innan solkrämen och badkläder åkte på och det blev plums ner i havet. Lindbergh Bay, där vi låg ankrade hade faktiskt belönats med blå flagg. Något som förvånade oss med tanke på närheten till flygplatsen och den lite lagom konstanta doften av flygplansbränsle. Men alla badande, både på Nanny och från kryssningsskeppen eller från resorten på stranden brydde sig inte alls! Och inte vi heller 🙂
Väskorna var som vanligt fyllda med godsaker och framförallt fyra sorters sill, gräddfil och en rökig Ardbeg fick det att vattnas ordentligt i kaptenens mun. Det mesta av godsakerna stoppades dock undan och vi körde lite enklare pasta på kvällen.
Dagen efter drog vi upp ankaret och tuffade runt ön till en vik på norra sidan som heter Magens Bay. St Thomas har ju en danskägd historia och många namn är danskklingande. Om man inte uttalar dem som en amerikan då…. Magens bay var en riktig fullträff. Endast ett par enstaka lyxbåtar och ett fåtal segelbåtar, dessutom gratis ankring. Bland annat så kom våra svensk/amerikanska vänner på Sunmaya Sol med deras gäster så vi fick en trevlig sundowner på deras båt.
Sämre kan man ha det!
Strandhäng
Björn o Eva börjar anta färgen rosa
Liv leker katamaranförare på Sumaya Sol
Nanny ankrad i ena hörnan av Magens Bay
Stranden hade en liten restaurang och Eva, som strax upptäckte att Lottas favoritdrink, Bushwacker även var hennes favorit, såg till att vi hade en lagom jämn försörjning där vi låg i vattenbrynet och bara njöt. Det är rätt längesedan vi bara låg still och semestrade, Magnus och jag, så även vi njöt i fulla drag. Dock var snorklingen lite sisådär. Dag tre så bestämde sig grabbarna för att det var dags för en utflykt och knatade den halva milen in till huvudstaden Charlotte Amalie. Backe upp och backe ner i värmen. Eva och jag hade inga som helst planer på att lämna den underbara stranden så de fick gå själva. På vägen tillbaka blev det trots allt taxi och vi skrattade högt när killarna sedan berättade att de hade haft problem att ta sig in på stranden eftersom de inte var villiga att betala entréavgiften på 5 USD. Men de fick ge med sig för “alla som ska till stranden ska betala!”. Inte jag och Eva då…. 🙂
Sumaya Sol hade rekommenderat Maho Bay på St John och efter lite diskussioner så bestämde vi oss för att hoppa över dit. I motvinden så stampade vi oss över till nästa ö. Fördelen med St Thomas är att man kan ligga ankrad nästan överallt medan större delarna av St John är naturreservat och det är bojar som gäller. Bojar som kostar 26 USD per natt…. Dyrt tyckte vi men när vi läste på lite mer så insåg vi att om seniorer och veteraner bara skulle betala 13 USD. Och det är ju faktiskt så att Björn, med alla sina år i försvaret räknas som veteran! Så det var vår plan. Betala ska man göra på en liten flotte som ligger ankrad i viken. Pengarna stoppas i ett kuvert och därefter i en brevlåda… Om man kommer så långt vill säga. Vi “glömde” bort det hela och när en parkvaktare i uniform kom förbi med sin motorbåt så beredde vi oss på en liten utskällning för att vi ännu inte hade betalat avgiften. Men det enda han ville berätta var att det skulle vara en simtävling som startade i vår vik morgonen efter.
Vi badade och snorklade hela dagen och vi fick se massor av rockor och sköldpaddor som cirklade runt båten. Till frukosten dagen efter fick vi en fin föreställning av alla de 100-tals simmarna som simmade längs med stranden och bort mot en annan vik ett par kilometer bort. Det såg rätt jobbigt ut i vinden så vi var glada att vi hade en Nanny att åka med istället.
Framåt lunch drog vi upp ankaret och seglade så sakteliga västerut igen för att förhoppningsvis hitta en ankringsplats i närheten av Cruz Bay på St John. Våra goa gäster ville bjuda på restaurang sista kvällen och tanken var att de skulle ta färjan därifrån till Charlotte Amalie på måndagen. Men det gick inte att hitta vettig ankring. Att det skulle vara svårt i Cruz Bay, det visste vi men vi hade hoppats på viken bredvid som heter Great Cruz Bay. Men det var för trångt. Det var till och med trångt mellan bojarna och att vi skulle lyckas knö ner vårt ankare där för att sedan lämna båten och ge oss av i land kändes inte bra! Så vi gav upp hela St John och seglade tillbaka till Charlotte Amalie i stället. Det är rätt underhållande att ligga ankrad här eftersom sjöflygplanen startar och landar väldigt nära ankringsområdet.
Middagen blev kalasgod och vi hade en extremt trevlig kväll. Värre blev det med nattsömnen för vinden hade vridit lite på syd och det fullkomligt rullade in i hamnen. Efter frukosten på måndagen åkte vi istället in till stan och tog oss en sväng. Här blev vi fullkomligt överfallna av alla övertrevliga säljare som tyckte att Eva och jag skulle köpa all världens “bling bling”. Magnus och Björn skulle nog ha klockor och det skulle vara jättebilligt förklarade alla. Och vi som var från Sverige kunde till och med få “danskrabatt”… vad nu det är för något. Nu är ju varken jag eller Eva några direkta “bling bling tjejer” så vi försökte skrattande tacka nej. Fast lite förbannad blir man ju när de ropar att man ska komma in i affären och titta – så kan din man komma med kreditkortet sedan…. Amerikanskt? Näääädååååå…. 🙂
Vi landade efter ett tag på en väldigt mysig pub och där blev vi kvar ett par timmar och bara tittade på kryssningsskeppsmänniskorna som rullade förbi. Vi tog oss en sista Bushwacker och dessutom en liten lunch. Efter en sväng tillbaka till båten var det helt plötsligt dags för Eva och Björn att åka till flygplatsen. Vad fort tiden går när man har så roligt och trevligt. Fast vi var lite stressade när de skulle iväg. Vi ville desperat bort i från hamnen och rullningarna. Efter att ha kramat dem och vinkat av dem så drog vi upp kroken och gick runt hörnan för att hitta bättre ankring.
En sista sväng på stan tillsammans
Vi såg genast, vad vi tyckte ett bra ställe mellan alla ankrade och bojliggande båtar. Det låg visserligen ett rev här men vi trodde att vi skulle kunna smyg runt det. Det trodde inte båtarna runt oss som mangrant for ut på däck och började vifta och hojta till oss. Så vi gav upp och lade oss lite längre bort. En av de viftande grannarna började hotja till oss igen, så fort ankaret var nere och vi var nöjda. Först trodde jag vi missat något och for upp på däck. Solen gick fort ner och det finns ju inget värre än att behöva ankar i mörker. Men de ville bara bjuda över oss på en drink!! Snacka om vänlighet. För en gångs skull så backade vi faktiskt. Vi var bra trötta och ville bara sjunka ner i sittbrunnen för att sedan krypa till kojs och sova ikapp lite. Redan innan 21 sov vi gott!
Nu på tisdagen så städas det och fixas och allt ska tillbaka på sin rätta plats så att vi kan segla vidare. Vi gillar St Thomas med det är dags att dra vidare! Orkansäsongen börjar officiellt redan på torsdag men det brukar aldrig komma några orkaner så här tidigt. Därför tar vi det ganska lugnt men självklart håller vi koll på vädret. När vi beslutade oss för att göra den här turen runt Karibiska havet så visste vi att vi skulle få en hel del motvind på slutet. Nu har vi bara ca 100 M kvar av motvindsskiten. Tyvärr så är det rätt mycket vind och vi velar en hel del på var vi ska ta vägen. Vi vill till St Martin för där tyckte vi det var trevligt. Dessutom så kan vi med östliga vindar sträcka hela vägen ner till Grenada därifrån. Men för att vi ska ta oss dit så är det alltså kryss i 100M i ca 10-12 m/s som gäller. Eventuellt så går vi redan i morgon söderut med endast 30M till St Croix för att på fredag få nästansträckning mot St Martin. Vindprognoserna visar stadigt på vindar från öst med några graders skillnad från dag till dag. Ibland lite nord i dem och ibland lite syd. Och av erfarenhet så vet vi att det inte riktigt går att lita på dem. När man ligger så på gränsen som vi ska göra för att kunna segla så betyder 10 grader väldigt mycket för oss och Nannygumman.
Men men… det löser sig, som alltid.
Vi höres snart igen – jag lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera – tack för att ni frågar efter uppdateringar och undrar om vi lever <3 Kram
