Vi gjorde som vi brukar. Vi smet allra längst in och slängde ankaret på 1,9 meters djup när vi kom hit. Trots de lite sura blickarna från de båtar man smyger förbi. Det innebar att vi hamnade framför alla andra och risken för att någon skulle dragga på oss då är ju ganska minima. Det funkar att göra så, sålänge vinden håller sig från rätt riktning. Men just nu blåser det bra och det blåser konstant från öst. Men sjävklart håller vi stenkoll på vädret. Stormen som gick nere över Grenada kunde ju lika gärna ha kommit hit. Men det gjorde den som tur var inte. Våra vänner där klarade sig bra, även om de hade det jobbigt i omgångar. Mycket rull och andra båtar som draggade i stormbyarna. Ibland ska man ha tur att vara på rätt ställe! Och just nu är Forte de France rätt ställe.
Vi är lite trötta på sol och bad… Jo! Det går att bli det. Jag lovar. Det går till och med så långt att man tycker det är jobbigt att bada. För då blir man ju salt! Återigen tacksam för vår watermaker som gör att vi kan duscha ordentligt!
Med vädret under kontroll så gav vi oss ut på upptäcksfärd. Vi hittade informatinsluckan på busstationen och fick förklarat att vi ville åka till ett köpcentrum längre bort. Det gick bra, trots att all konversation försegick på franska. Vi fick våra biljetter och en liten söt lapp där bussens nr var skrivet. Det är alltid så roligt att åka kollektivt i olika länder. Det är ett underbart sätt att uppleva och se så mycket man inte annars hade fått se! Vi hittade vårt köpcentrum med favoritbutiken Dechlaton. Där frossade, framförallt jag, på billiga, nya badkläder och härliga andra funktionskläder till extremt bra priser.
I går, onsdag, när vi tagit en sväng på stan så fick vi för oss att fråga på turistkontoret om det händelsevis var någonstans man kunde lyssna lite på live musik. Vi har saknat det och ville så gärna komma ut på stan och se lite folkliv och få till oss lite musik. Han pekade fint ut ett ställe lite längre bort som han trodde kunde ha livemusik. Men sedan tittade han lite frågande på oss. För det var väl så att vi visste att det var “världsmusikens dag” idag? Det visste vi inte…. Men vi fick förklarat att det innebar att hela den gatan vi nu stod på, endast 200 meter från vår dingebrygga, skulle fyllas med liveband på kvällen. Jag var verkligen tvungen att fråga en gång till. Var det verkligen så att detta var IDAG. Precis när vi fått ett ryck och ville gå på stan?? Jajamensan!
Och vilken kväll det blev!
Första tältet var utsatt av en restaurang där det spelades goaste finjazz. Alla bord var täckta med vita dukar och de som satt där drack ENBART bubbel. Jag skojar inte. Det fanns inte en enda ölflaska på borden. Bara stora iskylare med flaskor och höga bubbelglas. Nu håller ju inte vår ekonomi för det så vi köpte var sin öl i burk i ståndet bredvid och hängde på staketet och lyssnade istället. Och det var vi inte ensamma om. Det var knökfullt och väldigt trevlig stämning. Efter ett tag så byttes jazzen ut mot en sångare som tydligen var av det mer kända slaget. I vilket fall som helst så kunde alla hans sånger och sjöng med för full hals. Han hette i alla fall Victor O. Tänk er lite Sting, tidigt 80-tal, fast på franska då… Hur mysigt som helst men inte riktigt vår stil och vi tröttnade efter ett tag. Bland annat så hörde vi en massa trummor lite längre bort så vi tog oss dit istället. Där fick vi kvällens stora upplevelse! Det var ett halvdansande trumkompani på ca 50 personer som släppte loss något sanslöst. Dirigenten, en ung tjej, dansade framför dem och styrde dem med en visselpipa och väldigt mystiska handtecken. Huuur bra som helst! Det gick inte att stå still och glädjen bland dem gick inte att ta miste på! Men det var en liten kille på ca 4 år som stal showen! Han hade kommit dit med sina föräldrar och med stora öronproppar i öronen stod han lite vid sidan om och hamrade intensivt på sin lilla leksakstrumma som han hade haft med sig. När dirigenten såg detta så ledde hon snabbt fram killen som fick stå framför hela bandet och hamra loss samtidigt som de andra. Att han inte var i takt överhuvudtaget hade absolut ingen betydelse för han hördes inte över det öronbedövande dånet. Men det fullkomligt lös om honom och han hade så kul. Och med den dansen och inlevelsen så vann han ALLAS hjärtan. Folkfest helt enkelt! Och vilken trevlig folkfest det var. När vi var ute på kvällarna i Colombia så kände vi oss väldigt trygga eftersom det stod en polis och höll koll var tredje meter eller så. Här var det total avsaknad av vakter och poliser! Och jag menar total!! Men det behövdes ju uppenbarligen inte eftersom alla uppförde sig exemplariskt. Gammal som ung! Till och med flaskor och sopor lades ordentligt i papperskorgarna. Och om de var fulla så placerades skräpet ordentligt i en hög precis bredvid.
Enda undantaget var nog en lite för överförfriskad kvinna som med ölflaskan i hand gick fram och började dansa framför trumkompaniet, när den lille killen slutat.
Men istället för att schasa bort henne så såg de till att hon fick vara med och dansa istället för att mota bort henne! Trevligt sätt att lösa det hela på tycker jag 🙂
Vid tolvtiden så orkade inte vi längre. Då drog vi oss tillbaka till Nanny och i mörkret satt vi i sittbrunnen och lyssnade till musiken istället. En kalaskväll helt enkelt.
Men det är bäst att man inte har för sena vanor här! Någonstans vid 5 tiden på morgonen går lövblåsen igång inne i parken och det är inte ovanligt att kyrkklockorna av någon outgrundlig anledning börjar ringa redan 05:30….
Men denna kvällen var precis det som vi hade varit ute efter. Så mysigt att bara få vara och sitta och se på folklivet.
Vi stannar nog här i ett par dagar till. Efter det tänkte vi oss till en liten vik som heter Anse d´Arlet för att kolla läget. Det är nämligen så att min käre man fyller 50 strax efter årsskiftet. Och tro det eller ej… Vi har ett gäng helt underbart tokiga vänner som bestämt att åka hit och fira honom då! Ett par av dem har hyrt ett hus precis vid stranden i just Anse d´Arlet… Så vi tänkte åka dit och kolla läget lite!
Sedan blir det nog Le Marin en stund. Bland annat så kommer vår vän Silke tillbaka till sin båt i Le Marin i veckan. Vi har inte setts sedan september så det ser vi fram emot.
Såååå… ja…. vi njuter och hänger nog kvar här på Martinique ett tag. Om vädret tillåter vill säga 🙂
Detta inlägg blev utan bilder eftersom vårt toppenbra wifi Magnus hade snokat upp helt plötsligt slutat fungera 🙁
Hoppas ni alla får en fantastisk midsommar!
Kram från oss