Seglingen norrut från Le Marin var bara sådär underbart go! I alla fall när vi kommit ut en bit från Le Marin och slapp rullningarna. Nanny tuggade på som tåget och vi ankrade upp i viken i Forte De France igen. Vi börjar nästan känna oss hemma här! Nu är faktiskt ankringen inte den bästa eftersom turbåtarna och färjorna drar upp massor med svall och ljudnivån från staden är ofta störande. Speciellt undrar vi det här med kyrkklockorna som ringer titt som tätt flera gånger per dag. Dessutom på helt ologiska tider. Men trippen hit hade ju sitt syfte så då får man stå ut med det. Magnus, basist som han är hade fått reda på att basistlegenden Stanley Clarke skulle uppträda på en friluftskonsert tillsammans med ett gäng lokala förmågor. Detta är ju något man inte får missa. Magnus hade börjat att maila kontoret för att fråga om det gick att reservera biljetter. Det gick inte. Enda sättet att komma över biljetter var att dyka upp på plats. Vi hade hela tiden trott att konserten var på söndagen så när vi på lördag morgon, så klart efter lite vanlig förvirring, hittade biljettkontoret så insåg vi att konserten var samma dag! Men det fanns biljetter kvar och den vänliga kassörskan frågade om det möjligtvis var vi som bodde i båt och försökte reservera biljetter via mail! Och det var det ju. Hon hälsade oss välkomna och vi förstod att de nog inte fick så många biljett förfrågningar på engelska via mail och att detta med att bo i båt var kanske till och med exotiskt…
Det hela skulle dra igång kl 19:30 och eftersom vi ville ha valuta för pengarna ville vi vara där då. Så att vi inte missade något. Frågan var bara vad man har med sig på en friluftskonsert.
Magnus funderade på om vi skulle ta med våra “stolar”. Alltså våra “comfortseats” men med dessa så skulle vi hamna väldigt lågt och direkt på gräsmattan så vi beslutade oss för att försöka hitta några av de fåtaliga sittplatserna som fanns istället. Fel beslut…. Fattar inte att vi inte ens tänkte att ta med en picknickfilt som vi har flertalet av. Sedan var frågan om vi skulle ta med paraply eller inte. Vi bestämde oss för var sin regnjacka istället. Utifall att det skulle komma någon liten skur. Fel beslut….. Det sista vi funderade på var om vi skulle ta med oss något gott att dricka och lite snacks kanske. Jag, svensk som jag är trodde inte på den idén eftersom jag var rädd att drickan skulle beslagtagas i entrén. Fel beslut….. vi är ju i Frankrike för guds skull…
Strax efter 19:30 var vi i alla fall på plats. Vi hittade en liten kulle där vi såg bra och satte oss tillrätta rätt ner i gräset. Det var torrt och fint. I alla fall i 10 minuter innan första regnskuren kom…. och sedan fortsatte de komma hela kvällen. Eftersom det hela inte hade börjat tog vi, som så många andra skydd under tak och annat som fanns att tillgå. De rutinerade människorna som satt i sina campingstolar fällde helt sonika upp sina stora paraplyer och satt kvar. Mummel.
Vi satte oss trots allt i gräset med min jacka som underlag och när skurarna kom så hukade vi under Magnus jacka tillsammans.
Efter en timme så kom det hela tillslut igång. Tyvärr kan vi nog inte säga att de första fyra banden var något direkt att hänga i träden men det var en mysig stämning och vi njöt av att titta på folk och bara ha trevligt.
Konserten skulle hålla på till 01 men när klockan blev såpass så hade inte ens Stanley äntrat scenen. Efter det att föregående band slutat så tog det en hel timme med sound checkning. Stundtals var det över 20 personer på scenen som snurrade runt. Många lade sig helt sonika ner och sov men efterhand så ökade missnöjet och burop och visslingar ljöd genom natten.
När Stanley sedan ändrade scenen så var allt förlåtet. Sex timmar på en gräsmatta – det var det värt! Efter bara 30 sekunder stod folk upp och jublade. Vilken basist han är och vilken publikfriare. Väl värt att vänta på. Magnus njöt i fulla drag men jag ska erkänna att jag var väldigt trött i slutet och kunde nog inte riktigt ta till mig allt. Han hade med sig ett ungt och otroligt intensivt gäng. Trummisen påminde lite om “Animal” i mupparna! Att trumsetet stod kvar var förundrande i omgångar.
Ett litet smakprov från igår hittar ni nedan
Närmare halvfyra snåret på morgonen så promenerar vi alltså genom Forte De France tillbaka till båten. Vi hade vidtagit vissa extra säkerhetsåtgärder. Bland annat så hade vi inte satt motorn på dingen och båten var extra låst med stora hänglås och vi hade inga kreditkort med oss och bara lite kontanter. Det är alltid lite läskigt att gå genom en främmande stad så sent men det kändes helt tryggt. I den lilla parken vid båten så spelade massa ungdomar basket och andra satt och fiskade. Det är klart – på denna tiden av dygnet är temperaturen faktiskt hanterbar. Det är inte ovanligt att vi har 33 grader i skuggan annars.
Dingen låg kvar och vi gick över bryggan mot den. Då slår jag i tån! Det är ett litet trappsteg i bryggan som jag inte ser och jag drämmer i höger stor tå så att det står det härliga till. Det är den tån som jag har haft nageltrång i. Skojar inte… det svartnade framför ögonen och som tur var stod Magnus bredvid mig så jag kunde hålla i honom. Jag är ju bättre i tån nu (tack för goda råd, doktorn på Carpe Mare!) men nu lyckas jag alltså smälla upp ett stort hack i tån under tånageln och blodet bara forsade. Det var bara att sätta sig och knipa ihop med en servett över tån och bli utrodd till Nanny. S-T-N vad det gör ont att slå i en tå på det sättet. Innan jag ens vågade ta bort servetten och titta för att tvätta så kände jag hur det bultade. Det var nästan så jag trodde att den var bruten eller i minsta nagellös… Men det var inte så farligt. Bara ett äckligt hack och efter tvätt och omslag så var det oerhört skönt att krypa till kojs.
Vilken härlig dag (bortsett från tån då) – men låååång. Självklart började kyrkklockorna ringa en timme senare. Fast det gick väldigt bra att sova ändå! Idag har vi bara en slappedag. Eller vi försöker i alla fall. Inne i parken så dundrar musiken i stora högtalare. Volymen gör att vi knappt kan prata i båten 🙂 Det ska vara någon form av lopp där man kan springa och samtidigt i vita t-shirtar och bli neddränkt i färg av åskådarna… Måste erkänna att jag inte riktigt förstår allas nöjen.
Nu ska vi bunkra det sista här ett par dagar på Martinique och förmodligen så har vi ett bra väderfönster för att dra direkt ner till Carriacou på onsdag/torsdag sisådär.
Sköt om er! Och får ni chansen! Missa inte Stanley Clarke!