Ja, ni som kanske såg filmen i förra inlägget inser att vi kom fram till Culebra till slut. Där ankrade vi upp i ett nästan tomt Ensenada Honda. Nästan lite spöklik känsla. Men på den positiva sidan så såg vi inte så mycket skador från orkanerna, om vi räknar bort ett gäng båtar som låg uppblåsta lite här och där. Ön verkar ha hämtat sig rätt väl efter orkanerna, förutom att de ännu har svårt med elförsörjningen vilket innebär att stora generatorer står och brummar lite här och där. Affären är öppen och Mammacitas och Zacos Tacos lika så. The Dingyy Dock var dock fortfarande under uppbyggnad.
Kevin på Opela var också ankrad i viken och vi fick oss en trevlig grillkväll innan 4 dagars kuling med lite stormvindar drog in över oss. Vi stannade i båten hela tiden och hade det rätt mysigt trots den lite guppiga ankringen. Det är klart mycket kallare här nu än vad vi är vana vid. Till och med joggingbyxorna har åkt på. Ni tycker säkert att jag gnäller men det är bara 23 grader på kvällarna och vinden är faktiskt kall. Det är en väldans skillnad mot nere på Martinique.
Väderskiftet syns tydligt och kulingen är på ingång
Kevin håller Magnus sällskap när han grillar
Dinghy Dock är under uppbyggnad igen
Lite segelbåtar på land och ett par saknade takpannor var allt vi kunde se efter orkanerna
Mammacitas 🙂
Efter Culebra gick vi mot Puerto Rico och tog ett natt i Fajardo på vägen till San Juan. Där fick vi prima underhållning eftersom myndigheterna höll på att rensa ankringen från vrakbåtar. Men vi vet att alla dessa båtar inte kom från orkanerna för det var gott om vrakbåtar här redan när vi var här i april förra året. Denna gången var vi helt ensamma i ankringen. Nästan lite läskigt.
Stora kranen i arbete
Renoveringsobjekt, någon?
Det finns en del att röja upp i!
Månen visade sig från sin bästa sida en natt
Morgonen efter rullade oss runt hörnan och seglade vidare mot San Juan. Det var här Magnus låg ankrad förra året när jag var hemma i två veckor. Även denna ankring är helt röjd men det ligger ett par vrakbåtar längs med stenkajen fortfarande. Här låg det EN annan båt ankrad när vi kom. Vi förstår inte riktigt… För det är en trevlig stad, även om spåren efter orkanen finns. Många affärer är stängda och det är en hel del glassplitter på gatorna. Eltillförseln är det stora problemet här i landet och i början av januari saknade fortfarande 45% av invånarna el. Vi ser lite avblåsta tak och lutande stolpar här och där men annars ser vi inte så mycket spår från orkanerna. Men enligt vissa uppgifter så var det faktiskt mer än 1000 personer som dog av Irma och Maria häromkring och vissa beräkningar säger att så många som 14% av invånarna har flyttat till USA. Ön har stora ekonomiska problem och har svårt att bygga upp den elektriska infrastrukturen igen, bland annat på grund av att det råder stor brist på telefonstolpar. Stolparna är nämligen eftertraktade i USA också och just USA är inte så villiga att skjuta till pengar. Vilket jag tycker är lite konstigt eftersom Puertoricanerna trots allt är Amerikanska medborgare. Undrar om det kan ha att göra med att de inte får lov att rösta i presidentvalet så länge de inte är bosatta på själva “fastlandet”, men vad vet jag…..
Bilarna är stora och flotta, värre är det med de flesta hus
Elnätet är väl sisådär…
Överallt hänger det avklippta kablar – lite läskigt
Ett lager som förlorat sitt tak
Inte helt rak stolpe
Idag har det också kommit in två stora kryssningsskepp. Det har inte varit några alls här de senaste dagarna, vilket gjort oss lite fundersamma för förra året var det minst fyra, fem här per dag. Men idag verkar ordningen återställd för kön med taxibilar längs med kajen är oändligt lång så det verkar lovande att det kommer in lite dollar i landet.
Vi bunkrar och lagar lite mat för den kommande seglingen till Bahamas. Tanken är att vi skuttar ca 500 M direkt till Matthewtown och checka in där. Men det verkar som om vädret vill annorlunda. Just nu säger prognoserna att det ska blåsa ca 15 m/s i över en vecka och att våghöjden ska bli upp mot 3,5 meter. Inte riktigt vad vi känner för att bråka med. Fast vi kan ju ligga inblåsta på värre ställen.
Det är väldigt trevligt här. Alla ler och vi känner oss välkomna. Ja i alla fall överallt förutom på marinan som vill ha 10 USD per dag för att vi ska lägga dingen där. Så istället smiter vi in på segelklubben på andra sidan och lägger den där och de verkar inte ha något emot det. Affärerna här är helt makalösa och det går att köpa det mesta. Förutom det sjökort över USA som vi behöver till vår plotter. Vi hade kallt räknat med att de hade det här eftersom affären sa så på sin hemsida. Men varför lär man sig aldrig. Självklart var det en specialvara som skulle beställas och det tar ca tre till fyra veckor – såklart… Det är tur att Björn kommer och hälsar på oss på Bahamas, för han får ta med ett sådant till oss. Vi måste också fylla eller byta vår amerikanska gasolflaska. I vanliga fall så hjälper marinorna till med sådant men det verkar svårt här. Vi har blivit rekommenderade att fråga på Walmart. Så vi får väl göra det…
Någon dag ska vi kosta på oss en Uber bort till stora köpcentret och faktiskt gå på bio och se senaste Star Wars. Det var ett par år sedan vi var på bio, kan man lugnt säga. Och så får vi ta varje dag som den kommer. Det finns att göra, både i land och på båten så vi är inte oroliga. Det enda vi är oroliga för är att vi inte ska få tillräckligt med tid på Cuba – men det ger sig.
Jo, en sak till som jag höll på att glömma. Vi har blivit intervjuade i en pod som heter Sjölivet.
Klicka på länken HÄR så kan ni lyssna på den om ni känner för det.
Sköt om er alla!
