Vi lämnade Boston och seglade vidare. Det blir rätt långa sträckor när vind och väder säger att det är dags att förflytta sig. Inte så att vi har en deadline att passa men min bror Nils har köpt en flygbiljett till Halifax till den nionde juli. Då är det bra om vi åtminstone är i samma landsända. Och då går det ju inte att stanna kvar i USA – eftersom Halifax ligger i Nova Scotia i Kanada.
Alltså så fortsatte vi jobba oss upp längs med kusten mot Maine. Vi stannade en natt på en liten lite ö mitt ute i ingenting som hette Gosport. Guideboken (eller forumet Active Captain som är vår bibel här i USA) talade om för oss att detta ställe var mäkta populärt men samtidigt svårankrat med mycket sten och stora djup. Det fanns dock bojar som man kunde ta om man var beredd att lämna den ifrån sig om det kom någon från segelklubben och hävdade sin rätt. Vi bestämde oss för att chansa. Det gjorde vi rätt i eftersom vi var den enda båten! Miljön påminde mycket om Skottland. Både med berg och tidvatten. Vi jobbar med ca tre meter tidvatten här så det är en liten utmaning ibland. Efter den lilla ön så dundrade vi vidare till Portland. Den staden blev en mycket positiv upplevelse. Jag skulle säga att den påminde lite om Bergen faktiskt. Fast det blev lite onödigt spännande när halva centrum var avstäng eftersom någon hade lagt ifrån sig en sportbag i en hörna. Mängden polisbilar och avspänningar var magnifik. Till detta kan läggas TV-kameror och bombrobotar som skickades fram. Lugnet lade sig dock efter ett tag och vi brydde oss inte så mycket om det hela utan höll oss på avstånd. Vi höll på att passera en butik som skyltade med skandinaviska varor. Jag ville gå förbi för jag påstod bestämt att de förmodligen bara sålde Orreforsglas och lusekoftor men Magnus stod på sig och vi tittade in. Det var bra…. Thomas, som ägaren hette hade släkt i Danmark och Sverige. Han blev överlycklig när han förstod att vi var från Sverige. Men inte i NÄRHETEN så lyckliga som vi blev när vi hittade hyllan med godis… Kexchoklad och Marabou Schweizernöt till löjligt bra priser. Sedan Abbas Sill och riktigt knäckebröd! Greve och Prästost fick jag dock backa ifrån för 17 dollar för en liten bit var det inte riktigt värt. Ett trevligt besök var det i alla fall.
Thomas med den Skandinaviska butiken
Och på tal om trevligheter. Pappan till ”ungdomarna” på vår kompisbåt LEA har en väldigt mysig liten restaurang i Portland. Så dit fick vi ju gå och säga hej! Jättetrevligt och lite oväntat möte :-).
En ny trevlig bekantskap
Dessutom fick vi inhandlat tre st överlevnadsdräkter till vår vidare resa. När vi postade dessa bilder på FB så fick vi kommentarer om att vi såg ut som Teletubbies… Förmodligen gör vi väl det också men jag kan lova att vi verkligen hoppas att vi aldrig kommer att behöva använda dräkterna. Vädret i Portland var alldeles strålande och jag skulle nog säga att det var som en härlig, normal och solig sommardag hemma.
Men! Vi måste ju vidare så vi fortsatte att jobba oss uppåt. Jag har ju pratat om flötena till hummertinorna innan. Dessa som Magnus kallar för fiskpinnar. Att dessa ska var talrika i Maine har vi också hört. Men vi har samtidig tänkt att om man har seglat på västkusten strax efter hummerpremiären så vet man vad det hela handlar om. FEL! Riktigt, riktigt FEL!. Vad jag än skriver och beskriver i detta fall så går det inte förmedla den enorma mängden fiskpinnar. Och i Maine så kommer dessutom alla fiskpinnar med en extra livboj. Fiskpinnen har alltså en lina på fyra till fem meter som flyter i vattenytan och i änden sitter det ytterligare ett litet flöte. De kommer i par! Och de ligger tätt. Och den lilla livbojen flyttar på sig med sin fångstlina. Fantastiskt jobbigt att spana efter måste jag säga!. Vissa av dem är dessutom halvsjunkna och då blir det ubåtar…
Vi jobbade oss upp till en ö som hete Mount Desert och hamnen Bar Harbour. Vi tyckte att det lät som ett bra ställe för oss. På vägen så körde vi in i tjockdimma samtidigt som vi hade strålande solsken uppifrån. Mycket märkligt. Orsaken att vi tog omvägen till Bar Harbour var att detta var en hamn med immigration och vi ville checka ut från USA så vi kunde vänta in ett väderfönster till Kanada. Eftersom USA kräver att vi ringer och rapporterar vår position varje gång vi förflyttat oss så tog vi också förgivet att vi skulle behöva checka ut. Döm om vår förvåning när de över telefon berättade att vi inte alls behövde det! Först trodde vi inte på dem men när jag kollade med Annika på Moon så insåg vi att så var faktiskt fallet. Att det ska ha full koll på oss när vi är i landet men att det inte bryr som OM eller NÄR vi lämnar landet var lite skumt. Ja, ja. Vi lär oss något nytt varje dag.
Barrskog!
Tre meter hög och lågvatten – Då blir det många fina brygglösningar
Vackra fyrar är det gott om
Röda klippor!
Dimman jagar oss
Hm… är vi i Bergen?
Ett magiskt kryssningsskepp lämnar Bar Harbour
Vi bestämde oss för att lämna den halvdåliga ankringen i Bar Harbour och fortsätta norrut. Vi studsade bra i vågorna i den lilla kulingen och det var riktigt spännande att dra upp ankaret. Om man nu gillar sådan spänning alltså. Vi fick en rätt tuff dag och det var med lättnad vi gled in i den lilla ”Barbapappa-formade” viken vid Tenants Harbour strax innan solen gick ned. Vi har nämligen fortfarande problem med autopiloten till och från och efter 10 timmars handstyrning, kryssandes mellan fiskpinnar i liten kuling som den värsta Ingemar Stenmark var det väldigt skönt att komma in på platt vatten. I alla fall till dess att en liten båt med ett CQR ankare och lina kom in och ankrade nästan på vårt ankare. Men vi struntade i det och gick och la oss istället för om de hade draggat på oss så hade nog de fått större skador än vi…. Kl 04 dagen efter drog vi upp ankaret, utan att köra på den lilla andra båten och gav oss av mot Yarmouth i Kanada. Det var en chansning eftersom väderfönstret var rätt litet. Men om vi inte tog det så skulle vi bli fast i minst fem dagar. Så det var bara att chansa. För att göra en lång historia kort. Det blev en tuff segling men väääldigt konstig sjö. Vi hade bland annat vågor som bröt in på vår läsida, något vi aldrig varit med om innan. Och det är samtidigt så förbannat kallt. Men men fram kom vi med vår kära Nanny till slut i alla fall och ytterligare en lärdom i ryggsäcken. Om väderprognosen här säger att det ska blåsa 15 i byarna så innebär det att det blåser 15 konstant… Typ, eller i alla fall något åt det hållet. Sedan är strömmen så stark och ström mot vind är inget kul. Något vi vet men vad gör man när man måste gå sträckor där strömmen är både för och emot.
Nu ligger vi i alla fall här i marina. I Kanada! Smaka på det… Vi ligger i en MARINA 🙂 Det var länge sedan och vi tyckte att vi var värda det. Priset är hyfsat. Den extremt långa och varma duschen i morse efter det att tullen inspekterat oss var underbar för att inte säga fantastisk. Det finns vissa nackdelar med att inte har varmvatten ombord när man seglar i vatten där temperaturen ligger runt 10 grader…., Vi duschar normalt i sittbrunnen med varmt vatten i en PET flaska om vädret inte tillåter att vi står på däck. Magnus tar som oftast en kalldusch fortfarande men så är han ju också ”Laarsch the Viking”. Det är INTE jag – i alla fall inte när det gäller duschar.
I natt ska ovädret dra in och vi myser i ruffen. Igår var det väderrekord här på Nova Scotia. Inte ett sådant väderrekord som ni har hemma med tokvärme utan åt andra hållet. Det var frost i vissa delar – rekord för juni… Frost… Japp, ni läste rätt! Så svettas på bara och klaga på att det är för varmt! LOL
