Det känns som det är mycket fokus på hälsa och sjukvård just nu. Allt för att vi ska förbereda oss så långt det går och slippa så mycket problem som möjligt ute på de stora haven. Visst kommer vi att få gå till läkare på vår resa – men ju mer vi har koll på oss själva innan desto bättre är det. Jag har ju en skaldjursallergi som jag har levt med hela livet som på senare år dessutom utvecklats till en fiskallergi. Detta faktum brukar roa folk som hör att vi ska ut och längesegla – Hur ska det gå?, är den första frågan jag brukar få. Men jag är ju van vid att undvika fisk och skaldjur så det ska nog gå bra… Fast jag blev lite oroligt när jag helt plötsligt började reagera på kiwi, björnbär och äpple! Därför så forskade jag lite och fick tag i en Allergolog. Vilket är ett finare ord för en specialist på allergier 😉 Och det var en riktigt trevlig prick till läkare. Han tog sig gott om tid och vi diskuterade mina allergier fram och tillbaka. Sedan skrev han en lapp och skickade iväg mig till en sköterska för att göra ett sk “pricktest” och ta ett blodprov. Dessutom började han fråga väldigt mycket om min “sprutvana”.
-Den är obefintlig, svarade jag. Jag har aldrig gett mig själv en adrenalinspruta – det har andra hjälpt mig med.
– Då är det dags att lära sig det, svarade han
– Jo, det är väl klokt, svarar jag och helt plötsligt så inser jag vad det är han menar. MENAR du att jag ska ge mig själv en spruta NU?? Driver du med mig?
– Nu är väl ett alldeles utmärkt tillfälle. Har du några sprutor med dig?
-Jo, jo, jaaaa, jo, det har jag, svarade jag och började tveksamt att rota i min handväska och drog fram inte mindre än tre sprutor. (Konstaterade för mig själv att jag nog har för stor handväska). Och gissa om jag skämdes när han började granska sprutorna och konstaterade att de två första hade utgångsdatum 2002 och 2005. Hu… Men den sista var inom datum. Och när han sa detta så sken jag upp ända tills jag förstod att det innebar att det var denna spruta jag skulle köra in i mitt eget lår en stund senare. Mummel…
Men vi började med pricktestet och ett sådan har jag inte gjort sedan jag var 11 år eller något åt det hållet. Det gjorde ju ont ju!! Efter 15 minuter kontrollerades mina armar med ett mycket förvånande resultat. Jag är tydligen INTE allergisk på skaldjur!!! Detta tror jag ju helt ärligt inte på eftersom jag reagerar väldigt starkt bara av doften. Däremot så fick jag utslag på vetemjöl och kvalster…. Jag fattar ingenting. Men vi kommer att avvakta blodprovet som kommer att fråga efter en hel radda specifika saker. Så vi får väl se, det tar ett par veckor att få de svaren.
Och så sprutan då. Jag ska vara helt ärlig! Händerna skakade och svetten formligen droppade på golvet när jag satt där med sprutan tryckt mot sidan av låret.
-Nu är det bara att trycka på knappen så smäller nålen in i låret säger den härliga sköterskan som sitter bredvid mig. JA!!! ELLER HUR!!!! Vadå “smäller” in i låret. Var hon tvungen att använda ett sådant uttryck? Det gjorde i alla fall inte mig lugnare. Till saken hör också att sonen var med på mottagningen för att han skulle få sina allergibesvär utredda och han satt ju bara och flinade och frågade om han skulle hålla mig i handen. Så efter en liten stunds vånda lyckades jag övertala mig själv och jag tryckte på knappen och höll sprutan krampaktigt kvar i väntan på smärtan. En smärta som aldrig dök upp! Det var ju värre med pricktestet ju!!!! Yeah, vad jag är bra 🙂
När jag lugnat ner mig lite så insåg jag att detta var ju hur bra som helst! Hela grejen med adrenalinsprutan blev helt plötsligt avdramatiserad och nästa gång lär jag inte tveka alls på samma sätt. Enligt läkaren så är det just detta som är ett vanligt problem. Folk får allergikänningar och vågar inte använda sprutorna utan väntar med dem i det längsta. Vilket självklart inte är bra! Fast nu är ju frågan också vad jag är allergisk mot? Om nu blodprovet inte visar något så är nästa steg att sätta sig på kliniken och äta skaldjur där, på plats. Hu… Bara tanken får det att dra ihop sig i halsen på mig men jag inser ju att han har rätt!
Sedan så blev det en liten överraskningsbonus också. Helt plötsligt så började läkaren prata om vilka läkemedel man bör ha i sin medicinlåda ombord och frågade vad vi hade tänkt att ha med oss. När jag svarade lite svävande så började han skriva en lista på vad han tyckte att vi skulle ha med oss och avslutade med – Jag skriver recept på detta – är det ok?…. Vad tror ni jag svarade på den frågan 😉
Jag fullkomligt studsade ut från mottagningen, hög som ett hus på adrenalin och nöjd med måndagmorgonens prestation.
Test av 19 olika saker.
