Vi har nu varit här i San Blas i ett par dagar och jag måste erkänna att mina känslor är blandade. Nu kommer det låta som om jag gnäller för vi är verkligen mitt i ett paradis. Men paradiset har ett par nackdelar. För det första är det vädret. Det åskar hela tiden. Och när jag säger det så menar jag det nästan. Flera gånger per dag och natt rullar åskan in. Det är mäktiga åsk-, och regnskurar som drar in från havet och all vår elektronik bor nu mer eller mindre permanent i ugnen. Det regnar så som jag inte trodde det kunde vara möjligt att regna. Men det kommer ingen vind tillsammans med dessa squalls. För det är mer eller mindre vindstilla hela tiden. Och när det är vindstilla så kommer de små djävulska krypen fram. De kallas för No-See-Umm. Det är som knott, fast ännu mindre och de biter utav bara h-lv-t*. De gillar verkligen att bita Magnus men de älskar mig. Jag är så biten att jag har illa röda bett över hela kroppen. Till och med under fötterna! Jag har aldrig haft så många bett samtidigt innan och det kliar så att jag bara vill gråta, för att vara helt ärlig. Jag äter antihistamin och smörjer med allt från aloe vera till hydrokortison. I och med att vi inte heller har någon sol och någon vind så har vi ju därmed svårt att få ström så motorn måste jobba en hel del. Till detta kan läggas att vår watermaker krånglar. Den jobbar numera väldigt motvilligt och måste ha sig en liten kyss med handtaget från en skruvmejsel eller liknande innan den tuggar igång. Det är själva elmotorn som bråkar och vi förstår ju att det har med kolet eller lager i den att göra. Häromdagen hade vi lite oväntad internetuppkoppling och fick då bästa support av bäste broder Nils så nu har vi instruktioner på rengöring med sprit och smörjning. Förhoppningsvis räcker det för att den ska gå ett tag till. Självklart kommer vi se till att nytt kol finns i våra kommande besökares resväskor.
Så! Nu har jag fått gnälla av mig! Det finns ju fördelar i allt detta. Att det är mulet gör att det inte är så varmt och att det regnar gör att vi får massa färskvatten för att duscha och tvätta i och vi är ju faktiskt i San Blas, i Panama!
Navigeringen här är spännande! Riktigt spännande. När vi angjorde vår första hamn, Mono Island, så gick vi efter de sjökort som vi har i datorn och Open CPN. De som vi har i plotter och padda är totalt värdelösa. Magnus tuffade så sakteliga in i viken och jag stod framme i fören och spanade. Eftersom det just hade regnat så var sikten inte den bästa men jag såg tydligt hur vi hade ett stort korallrev på vår babordssida som Magnus rundade så jag sa inte så mycket mer om det. När vi väl hade ankrat upp och överlevt ett par åskskurar så blev vi helt plötsligt uppropade på VHF:en. Det var en stor katamaran som låg ankrad en bra bit längre bort s om undrade hur det gick för oss i åskvädret och hur vi hade kommit in i viken där vi låg. Jag svarade att vi hade det bra och tyckte att det var ju inte så svårt att ta sig in bakom den skyddande holmen där vi låg. Då berättade han att de hade försökt två gånger under förmiddagen att ta sig in i viken men varit tvungna att vända på grund av korallrev. Katamaranen beslutade i alla fall att gå vidare till en annan vik istället för att leta sig in till oss. Det tyckte vi var ganska skönt för det var längesedan vi låg ankrade helt och hållet själva. Ett par indianer rodde/seglade/körde förbi i sina små trästocksbåtar och vinkade glatt. Men ingen kom fram och vi låg bara still och latade oss i en hel dag och njöt av den fantastiska omgivningen. I alla fall fram tills kvällen när de små djävulsdjuren anföll oss….
När vi sedan skulle lämna viken så stod jag framme i fören och spanade och Magnus tuffade ut i stort sett samma spår som vi kommit in. Jag hade dock nämnt det rev jag sett och eftersom det inte fanns med på något sjökort så höll han ut lite extra just där. Helt plötsligt så ser jag hur ett annat rev dyker upp framför Nannys för och jag sätter mig snabbt ner och eftersom det är signalen till Magnus så tvärstoppar han så gott det går. Ekolodet, som hade en bra dag och ville vara med, visade 1,6 meter innan han fick stopp på henne. Phuuuuuuuu. Sakta men säkert tillbaka ett par meter och sedan tillbaka en bit innan vi så sakteliga fick leta oss ut. Där lärde vi oss den läxan! Och vi insåg ganska snabbt att navigering här är ungefär som hemma på västkusten….. om man tar bort alla sjömärken och endast har telefonkatalogen att navigera efter! Spännande är det i alla fall och vi flyttar oss inte så långt varje dag. Vi gick till Snug Harbour och letade oss in till en bra vik där vinden kunde ge oss fläkt men vi låg i lä bakom rev. Här fick vi också mer besök av indianer som ville sälja fisk och som var allmänt nyfikna på oss och väldigt glada. Magnus gör sig hyfsat förstådd på spanska och det har varit trevliga möten och inte en enda annan segelbåt så långt ögat kunde nå!
Vi letar oss nu så sakteliga nordväst för att ta oss till Aquadup där vi ska hämta upp våra älskade trollungar den 21/12. Gissa om vi har nedräkning J På vägen dig så har vi nu ankrat upp i Nargana-Yandup. Det är nog så nära en stad man kommer. De har till och med en minimal flygplats. Väldigt minimal. Och att kalla det stad är allt att ta i. Det är en by helt enkelt. Vi ska försöka få tag i sim-kort som fungerar så att vi kan få lite mer kontakt med omvärlden. Det kortet som vi köpte i Colombia och enligt alla försäkringar skulle fungera här, fungerar såklart inte.
Det tragiska just här är alla sopor. Mängden plast som bara dumpas rätt ner i havet är absurd. Det till och med flyter fulla, stora sopsäckar i viken och på stranden på andra sidan viken dumpas allt avfall i stora högar. Vi har bestämt oss för att alla icke organiskt avfall vi har burit med oss, ska vi ha med oss härifrån om vi inte kan vara säkra på att det tas omhand om på ett hyfsat bra sätt. Det är det svårt att vara säker på – det vet vi. Men det skadar inte att försöka!
I skrivandes stund är kl 02 och det är mitt i natten mot lördagen. Det fullkomligt öser ner och det åskar rätt bra. Men det är inte så nära så att datorn åker in i ugnen. Fast vi vet ju inte om det hjälper med att stoppa saker i ugnen. Vi har nu hört om flertalet båtar som har fått sin elektronik utslagen av åskan och vädret är konstigt. Riktigt konstigt. Regnperioden ska egentligen vara över nu och det ska blåsa friska västliga vindar. Som sagt – vädret är inte som det ska. Jag vaknade faktiskt inte av åskan denna gång utan av att länspumpen gick. Det tillhör inte vanligheterna så jag blev lite fundersam. Jag har sett att den har blinkat till då och då på instrumentpanelen men det är ju ganska normalt men nu gick den hela tiden. Upp med durkarna och ner med huvudet! Det fullkomligt rann vatten längs med skrovsidan från vårt babords stuvfack i sittbrunnen via motorrummet. Ju mer det regnade ju mer rann det. Och när det slutade regna så slutade det rinna. Vi misstänker och hoppas att det är en av slangarna från däckets självlänsar som har lossnat. Men just nu är det totalt nattsvart och det regnar ju som sagt hiskeligt. Eftersom pumpen utan problem klarar av att ta hand om vattnet så får det vara som det är tills det att det ljusnar i morgon.
Ytterligare ett projekt med andra ord och vi får avvakta lite med watermakern – en längeseglares vardag helt enkelt.
Efter det att det ihållande regnet gett med sig på lördagsförmiddagen plockade vi upp hela stuven på babordssidan och det var mycket riktigt som vi trott. En av slangarna till avrinningen på däck hade jobbat sig av sin stos och Magnus fick den på plats igen och med lite extra kraft dragit åt den. Det tog oss ett par timmar att få allt torrt igen. Undertiden passade vi på att dunka över lite diesel och när allt var torrt och på plats hissade vi ner dingen och tog en sväng in till den lilla byn. Vi möttes av vänliga människor och efter lite letande hittade vi en liten kiosk som sålde sim-kort. Så nu har vi i alla fall möjlighet till sporadisk uppkoppling och SMS till Magnus telefon.
Ha en skön lördag allihopa – Vi har det bra. Trots att jag gnäller ibland 🙂
2 Responses to 161210 Lite blandade känslor i paradiset