180930 Den lite längre berättelsen om vår autopilot och styrning

Det har varit en följetong i många månader nu och ordet ”styrning” har varit likställt med en svordom ombord på Nanny. Men för att ta det hela från början.

Vi har ett hydrauliskt system med en rattpump uppe vid ratten som trycker hydrauloljan fram och tillbaka. Oljan trycker en cylinder fram och tillbaka och dess pistong är kopplad direkt till rodret och på så sätt styr vi båten. Ihopkopplat med detta är en pump med elmotor som är autopiloten. När autopiloten går så används alltså inte rattpumpen för att trycka oljan fram och tillbaka – elmotorn tar hand om detta. Och utan elmotor eller pump så har vi ingen autopilot utan får styra för hand med hjälp av ratten. – klockrent eller hur?? 😉

Det började redan strax efter det att vi lämnade San Juan i Puerto Rico i mitten av februari. Vi hade legat där och väntat på ett väderfönster för att segla upp till södra Bahamas och checka in där. Vi hade väntat i nästan två veckor och tålamodet var mer eller mindre slut. Efter mycket om och men bestämde vi oss för att ge oss ut i lite tuffare väder än vad vi brukade. Trots att vinden höll på att mojna så var sjön fortfarande både hög och orolig. Vi tog ett par rejäla smällar på väg ut men det hela gick bra. Första timmarna när man lämnar en kust är oftast lite tuffare. Tre timmar senare slutade vår autopilot att fungera. Elmotorn gick helt enkelt inte. Vi tog ett snabbt beslut att lita på vårt vindroder Boris. Boris styrde som en gud under dessa ca 4-5 dagar och vi gjorde rekordfart i den starka vinden.

Efter snabbstopp och incheckning på Bahamas styrde vi kosan mot Kuba. Att vi mellanlandade på Bahamas var rent taktik. Vi vet att det inte är så poppis att komma till USA när man varit på Kuba så genom att checka in på Bahamas först så hade vi ”alibi” för tiden på Kuba. I och för sig så sprack den planen direkt när den förste kubanske tjänstemannen satte en fin stämpel på samma uppslag som våra Amerikanska visa. Men det är en annan historia. Hela vägen till och från Kuba så handstyrde vi eftersom vindarna inte var så bra för Boris att jobba. Det kan ju låta som en enkel sak att handstyra men det är det inte. Vi är ju bara två ombord och det innebära att när en sover eller gör något annat så är den andre helt bunden till rors. Man kan inte gå på toa och man kan inte äta eller göra något annat. Klart frustrerande. När vi landade på de fantastiska men ödsliga ”Ragged Island” på Bahamans igen så hade vi inga större förhoppningar om att få hjälp med autopiloten. Men seglare är ett fantastiskt släkte och en av de få båtgrannarna vi hade visade sig vara en fena på att fixa grejor. Med hans hjälp monterade vi isär autopilotens elmotor och till vår stora glädje visade det sig att det var borstarna/kolen som var slitna och det räckte att vi spände fjädrarna lite.

Vår lycka visste inga gränser och vi fick en fantastisk månad där vi tog oss norrut genom Bahamas skärgård. Hade vi nu bara nöjt oss där så hade denna historia slutat här. Men till saken hör att vi har upplevt att elmotorn och dess pump är lite svag. När vi bytte autopilot ett par år innan vi seglade iväg så ingick det en elmotor med pump men vi monterade aldrig den eftersom den gamla fungerade. Den nya åkte alltså med på vår resa som en reservdel. Efter många diskussioner fram och tillbaka så bestämde vi oss för att faktiskt montera in den nya elmotorn med pump. För tänk om den gamla skulle sluta fungera någonstans längs med Kanadas ödsliga kust eller mitt under överfarten till Grönland när vi förmodligen skulle vara extremt upptagna med att spana efter isberg. Dessutom så ville vi inte göra detta själva eftersom vi inte är direkt duktiga på hydraulik och om vi skulle begå ett misstag så skulle vi stå där utan styrning eftersom de båda systemen är ihopkopplade. Att hitta ett varv som var villiga att ens titta på Nanny var svårt men vi hittade ett varv uppe i Deltaville, en bit in i Chesapeake Bay. Jag måste korta ner historien för att ni inte ska tröttna redan nu men det hela slutade med att vi blev 24 000:- kr fattigare och vi fick en hel hög med överkopplingar på slangarna för att det skulle fungera med vår ”nya” pump.

Det hela såg i alla fall fint ut och efter många försäkringar om att allt var som det skulle så gav vi oss iväg. Först ett par dagar senare började vi uppleva problem och de kom när vi fick tryck på rodret (lite tuffare vind och vågor) och autopiloten fick jobba lite. Hela rattpumpen vibrerade och det smällde och pangade i både kopparledningar och mjuka slangar. Dessutom så tappade vi styrningen helt och hållet in emellan. Det måste vara luft i systemet tänkte vi. Vi luftade och letade läckor så det stod det härliga till men inte hjälpte det inte. Det var nu det började bli obehagligt. Att tappa lite styrning ute till havs är inte så farligt men när man ska in i trånga passager, lägga till eller ankra – inte kul. Det var nog min vanligaste fråga till Magnus under dessa månader. Speciellt precis innan tilläggning.

-Har vi någon styrning? Hur känns den?

Nu gick det alltid bra. Ibland med hjälp av bogpropeller och ibland med ren tur eller min käre kaptens skicklighet för jag ska erkänna att jag inte ens ville tänka tanken på att jag skulle lägga till under dessa förhållanden.

Eftersom vi nu hade en tidplan att följa för att ta oss hemåt så fortsatte vi så fort vi kunde norrut. Vi luftade och seglade. Vissa dagar fungerade det hyfsat. Andra dagar var det värre. Vi hade dessutom börjat en lång maildiskussion med min bror Nils om våra problem. Min bror är en fantastisk fixare och jag skulle nog hellre ha med honom än Macgyver om det hela skulle knipa vid något tillfälle.

Nils hade gjort sin hemläxa och när han kom ombord i Halifax på Nova Scotias kust så hade han flera förslag på åtgärder. Magnus och Nils diskuterade olika lösningar i timmar! Och de testade också olika lösningar. Men nä, problemen fortsatte och det jobbigaste var nästan att det var olika symptom hela tiden. De flyttade på tryckkärl och kopplade om. Under denna tid hade vi autopilot hela tiden men den smällde och hade sig. Rent obehagligt ljud faktiskt. Nils fick försäkra mig om och om igen att vi inte kunde förlora styrningen helt utan att det var bara autopiloten som bråkade. Vi gick rätt mycket för motor och då hördes inte ljuden så mycket. När vi seglade var det värre. Var det fel på rattpumpen? Eller var det så att det faktiskt var den nya elmotorn med pumpen som bråkade för mestadels så fungerade det fint när vi styrde åt ena hållet medan åt andra hållet kunde låta som någon sköt med en kulspruta eller som en Ferrarribil som växlade upp.

Vi tog oss i alla fall till både Grönland och Island. Nils hoppade på ett plan från Reykjavik och flög hem till Bergen. När vi anlände dit ett par veckor senare så låg det en ny ventil och väntade på oss. Magnus och Nils började genast att koppla om systemet efter deras nya teori där tryckkärlet togs bort och den nya flervägsventilen kopplades in. Och NU kändes det bra! Nu var det kopplat precis som både Vetus och Raymarine tyckte att det skulle kopplas. Glada i hågen så gav vi oss av vidare men med facit i hans så skulle vi inte haft så bråttom. Med den nya kopplingen så kunde vi helt plötsligt inte använda rorkulten (som vi haft uppe hela tiden som nödstyrning om något skulle hända med hydrauliken) Detta innebar också att det system vi hade för att segla vindroder nu inte fungerade. Men vi var ju snart hemma i Göteborg så vi tänkte att det fick vara. Nu skulle vi bara hem så fick det hela lösa sig efteråt. Vi luftade och seglade. Luftade lite till och satte gummilinor på rorkulten för att begränsa smällarna och ferarriljudet. Ärligt talat så kändes det rätt hopplöst. Den nya ventilen hade gått på 3500 kr och nu var faktiskt vår styrning sämre än innan.

Men vi kom ju oss hem och den 24 augusti så anlände vi till Eriksberg till en fantastisk mottagningskommitté. Att Nanny då inte hade full styrning då betydde ingenting och den var inte sämre än att vi kunde ta oss till Björholmen fram och tillbaka helgen efter. Men efter det så började nästa steg. Vi var tvungna att hitta en lösning på detta! Magnus jagade till slut fatt på Hydraulikhuset. De kom med ett förslag att det skulle bygga om hela systemet. Något vi direkt sa nej till. De var ju vana att arbeta med stora skepp och företag med stora budgetar. Men Oscar, som vår mekaniker hette, gav inte upp och vi blev nog hans lilla ”specialprojekt”. Efter att han och Magnus testat lite olika lösningar och testat igenom alla delar så bestämde han sig för att den ventil vi monterat i Norge måste bort. Han hade en annan som han trodde var bättre. Det var bara att bita ihop och handla och den nya ventilen monterades in. Här var Oscar fantastisk och han hade full förståelse för vår begränsade budget så vi fick göra all bortmontering och annat jobb han kunde delegera till oss. Sedan monterade han de nya kopplingarna och ventilen. Vi är oerhört tacksamma för den flexibiliteten och till slut landade den fakturan på strax över helt godkända 8000 kr. När allt var monterat och klart så luftade vi i ett par dagar och det var med en enorm spänning vi gav oss av norrut igen för att fira Lottas 50-årsdag i mitten av september. Det fungerade inte helt felfritt men efter ytterligare en luftning SÅ FUNGERAR ALLT SOM DET SKA!!! OCH STYRNINGEN ÄR BÄTTRE ÄN NÅGONSIN!

Det är en sådan otrolig lättnad att fått ordning på detta. Så här i efterhand så inser vi ju att vi aldrig skulle ha bytt elmotor och pump där borta i USA – men det är så lätt att vara efterklok. Att vi har lagt 35 000:-  och sju månader på detta är något vi helt och hållet försöker förtränga.

Vi är otroligt tacksamma för att min härlige bror har orkat att lägga alla dessa timmar på att hjälpa oss. Och tack Hydraulikhuset för extremt proffsig hjälp – Nannygumman är hel igen!

 

Vad händer nu då?

Jo, Nanny ligger på Eriksberg och vi kommer att behålla henne i vattnet över vintern. Som vanligt så kommer vi att ta ut henne till Hönö för vintervilan. För mig så började verkligheten när jag började jobba för två veckor sedan. Det blev som en tornado som kom in och svepte med mig – men jag har jättekul så jag klagar verkligen inte. Det är inte alla förunnat att få vara tjänstledig i tre och ett halvt år och sedan komma hem och få drömjobbet.

Magnus har haft det lite lugnare fram tills nu men från och med i morgon så är också han åter i jobb.

 

Som ni förstår så kommer inte hemsidan att uppdateras lika ofta men jag ska i alla fall försöka hålla den levande. För vi kommer såklart att tillbringa en hel del tid i Nanny när vi landat i vardagen igen.

Tack alla som fortfarande hör av er och undrar hur vi har det.

Kram på er och ha en skön söndag //Liv