Category Archives: :-)

Vi var fyra, fem båtar som otåligt väntade på att slussportarna skulle öppna sig på onsdagsmorgonen och strax innan 08:30 fick vi klartecken att lämna hamnen. Väl ute så bar det rätt så gropig sjö från nattens blåsande men vi fick upp storen och motorseglade med den tillsammans med stormfocken på kutterstaget. En kombination som vi upptäckte var riktigt bra. Vi gjorde bra fart men Lea var såklart snabbare och försvann i horisonten efter ett par timmar. Delfinerna gjorde ett kortare men mycket uppskattat besök i solen och jag tror faktiskt att dessa varelser är utomjordiska. De ÄR så fantastiska helt enkelt! Det var lite spännande och speciellt att runda Lands End, Englands sydvästligaste udde och surfa på vågorna in till Newlyn. Jag har tidigare skrivit Newlyn med “i” istället för “y”, men det beror på att det i alla pilotböckerna står med i – fast väl framme förstod vi att det skulle vara ett y. Lea låg redan tryggt på plats och Anne hade hunnit ansluta och de kom och tog våra tampar. Fast de var riktigt irriterade och samstämmig beskrev de hamnkaptenen med ett enda talande ord “R_vh_l”. Tänk er ett ö på den första tomma ytan och ett å på den andra så förstår ni 😉 Och när han sedan dök upp på kvällen och ville ha betalt så kunde vi bara konstatera att de hade rätt…. Så då fick vi möta resans första otrevliga person. Men men, han lär inte vara den sista, för det är ju som min gode vän Lotten brukar säga -än är den siste idioten inte född….. Efter hamnkaptenens bemötande bestämde sig Lea snabbt för att gå vidare redan dagen efter men vi stannade såklart eftersom vi fick finbesök i dagarna tre. Så nu har vi än en gång kramat Lea hejdå men vi hoppas att vi ses snart igen. Per och Kajsa hade modifierat i sin Englandssemester lite och förlagt tre nätter av sin semester på B&B i Newlyn för att vi skulle kunna träffas och DET gjorde vi. Dessutom hade de med sig en övertung resväska med massa godis och gott till oss 🙂 Kajsa, som körde hyrbilen, visade sig vara en mycket cool chaufför. Jag för min del hade inte velat köra på de vägarna och dessutom är det såklart också på fel sida av vägen. Vi började med att ta en sväng till Lands End, landvägen denna gång och möttes av ett spektakel där man kunde se på 3D dinousariefilm och all annan möjligt och omöjlig underhållning. Det kändes som att vi gått rätt in på ett tivoli eller liknande. Det fanns ett flertal souveniraffärer med allt möjliga tänkbara och onödiga grejor och på alla prylar var det tryckt “Lands End” Vi tog oss en glass i det halvgriniga vädret och bestämde oss för att hitta något mysigare och det gjorde vi verkligen.

Blixtbild vid Lands End

Goingarna!

Farligt, farligt

Mer stadigt….

Efter det att Kajsa slingrat fram oss på gator mindre än cykelbanor kom vi ner till hamnen i den lilla byn med det talande namnet Mousehole Att man överhuvudtaget fick lov att köra bli ner på dessa smala gator, där husen klättrade upp på sluttningarna, var en gåta men man hade ju inget val eftersom de enda parkeringarna som fanns var ute på pirerna runt hamnen. Kajsa fick backa och krångla sig förbi hushörn, bilar, blomsterkrukor och allt möjligt. Innanför pirerna var det sandstrand och när lågvattnet slog till hamnade alla båtarna hamnade då på torra land. Vi åt lite lunch på en av de pittoreska pubarna och duckade på så sätt för de värsta regnskurarna som bråkade lite med oss.

Hamnen i Mushålet…

Inte de bredaste bilgatorna direkt….

Lite färg för att komma ifrån alla gråa nyanser ;D

På kvällen ställde Magnus till med stora matkalaset där vi invigde vår nya ungsgryta som har fått ersätta den gamla “lergrygan” från Tupperware. Och det blev precis lika bra och hinken med sås var precis lika stor och god som vanligt. Roligt att få dela sådan mat med goda vänner 🙂 Eftersom Newlin i allmänhet var av kategorin – riktigt tråkig håla – så körde vi in till Penzance på fredagen och ägnade oss åt lite gatustrosande och lättare shopping.

Fikapaus

Hamnen i Newlyn är av kategorin – väldigt smutsig och dieselluktande fiskehamn. Duschen var den ABSOLUT äckligaste och snuskigaste jag upplevt under de senaste fyra månaderna. Men med trevligt sällskap så blir det bra ändå och fredagen blev även denna en kväll i Nanny. Per och Kajsa skulle vidare på nästa stopp på sin semestertur på lördagen och vi vill ju nu inget hellre än att komma över till Frankrike men som vanligt är det vädret som bestämmer. Lördagen kom med strålande väder men nästa lågtryck ligger runt hörnan och trycker och väderfönstret var inte tillräckligt långt för att vi skulle hinna ta oss över kanalen. Så vi kramade Per och Kajsa länge och väl och begav oss lite österut. I strålande sol seglade vi de 30M till Herald River där vi har hittat oss en liten ankarvik där vi planerar att vänta ut de tre kommande lågtrycken som ska dra över oss innan vi kan skutta över kanalen. Seglingen var platt läns i strålande sol och vi har lekt lite med att sätta dubbla försegel. Nu var det stormfocken som satt på kutterstaget men den hjälpte till på sitt lilla vis bakom storseglet och bredvid den spirade genuan. Även denna dag så fick vi ett underbart delfinbesök. Minst 20 st kom farande och lekte med oss i ca 5 minuter. Denna gången seglade vi lugnare och jag hängde över fören för att komma dem så nära som möjligt. Vi hörde också hur de pratade med sina tjutande pip. Härligt! Och det var inte bara många delfiner denna dag utan det var mängder med segelbåtar också. Vanligen så ser vi två, tre båtar på en dag om det är stressigt. Idag såg vi minst 50… Det tyder på att vi börjar komma till befolkade trakter och nu har dessutom sommarlovet här i Storbritannien börjat. Nu ligger vi här och njuter en stilla kväll. Vår fantastiska wifibooster hittade tillsammans med Magnus ett öppet nätverk även här – vilket är helt otroligt – med tanke på att vi ligger väldigt avskilt och bara skymtar ett par hus på andra  floden. Nu väntar vi på vinden…..

 Hejdå Newlyn

 Plattlänssegling

 Från ankarplats på Helford River

 Kunde nästan vara hemma…

Här är också ett fotoalbum från Nordirland och Wales – bättre sent än aldrig 😀

150717 Irland och Wales

Klockan ringde kl 03:30 och det var total mörker ute och dags att lämna Wales för England. Det är inte utan man ibland undrar om man är riktigt funtad som helt frivilligt går upp mitt i natten och ger sig ut på ett främmande hav. När vi släppte tamparna strax innan 04 kunde vi i alla fall ana en gryning men det var ingen större fara för leden ut tog en och en halv timme och var väl utsatt med fyrljus. När vi väl kom ut på havet så hade solen gått upp och vi såg att vi skulle få en fin dag. Och det blev det. Magnus gick och la sig vid 09 men hade nog bara fått huvudet på kudden när det var min tur att hojta DELFINER!!! Först var det bara en eller två men sedan kom hela flocken. Som mest hade vi 20-25 delfiner runt oss. Vid det laget så gjorde vi gott och väl 6 knop och seglade med fulla ställ i en ganska gropig sjö. Jag låg med livlina och kamera klistrad framme i fören och det var en helt fantastisk, overklig och helt underbar känsla. Dock blev jag blötare än blötast eftersom fören upprepade gånger dök in i en våg. Men vad gjorde det. Jag fick vara så nära delfinerna att jag nästan kunde ta i dem. Magnus stod midskepps, även han med en kamera i högsta hugg. Säger det igen – helt fantastiskt och jag blev helt överlycklig. Och så försvann de – lika plötsligt som de dök upp. Men de återkom flertalet gånger under dagen men då var det endast för kortare besök och inte så många som första gången. Klippet på delfinerna ligger redan ute och är inlägget innan detta.

Lycklig

och genomblöt

och lycklig

Lea hade startat en timme efter oss och seglade förbi oss efter ungefär halva sträckan. Sista timmen fick vi dra på motorn för att vara säkra på att hinna in i slussen eftersom hela infarten runt Padstowe torkar ut helt och hållet så hade vi ingen lust att chansa. Men i övrigt så var dessa 80M den bästa seglingen vi har haft sedan vi lämnade Göteborg. Inne i Padstowe så blev vi placerade utanpå Lea av hamnvakten och det hade vi självklart inget emot. När alla linor och fendrar var på plats så blev vi bjudna på an ankardram i Lea och då insåg vi att vi hade hamnat mitt i ett litet paradis. Vackert pittoresk tror jag är ett bra ord att beskriva den lilla byn. Tanken var att vi bara skulle sova ett par timmar för att dagen efter gå vidare till Scilly Isles men det gick bara inte insåg vi. Detta var ett ställe som krävde mer uppmärksamhet än ett par sovandes timmar. Eftersom vi dessutom ska försöka vara i Newlin på onsdag så fick vi helt enkelt stryka Scilly Islays från listan – just nu i alla fall.

Påväg in i Padstowe

Reidun och Erin på Lea står klara att ta emot oss

Söndagen blev en riktig sommardag och hela byn fullkomligt fylldes av kokande människor som gick på kajerna och satt på caféerna och restaurangerna. ELLER så köpte man ett krabbfiskeset och fiskade krabbor. Ja, inte barnen alltså utan det var faktiskt mest vuxna som sysselsatte sig i timmar med detta. Sedan så ha vi fyra trubadurer/sångare på tre hundra meter, parkeringsvakter som dirigerade bilarna och ja, ni förstår. Turistkaos helt enkelt. Lite väl mycket…. Och här sitter vi mitt i alltihopa till allmän beskådning. Jag tror faktiskt jag förstår hur en guldfisk känner sig…. Med detta menar jag inte att klaga – för det är ett jättehäftigt ställe. Hamnkaptenen hade skvallrat för Reidun och berättat att Prins Charles skulle komma och besöka byn på måndagen. Jaha… tänkte vi och brydde oss inte så mycket om det. Istället packade vi vår fantastiska dragvagn med grill, mat och god dryck och knatade ut till en av stränderna. Där fick vi vår första sommar eftermiddag och jag badade för första gången i år! Varmt? – nä – men fullt ”doppbart”. Magnus fixade grillen till oss och vi fick en jättehärlig eftermiddag i solen med många skratt och eftersom Reidun glömt att ta med en boll att leka med så fick hon oss att göra balansövningar istället….Men som tur är så finns det inga foton på det!

På väg till stranden

Håll in magen!!! 😉

Här har vi det skönt!

 Marshmallows!

Vi har det bra!!

Måndagen kom och nu började vi förstå att den där Prinsen verkligen skulle komma ner till hamnen. Det var poliser, bombhundar, kravallstaket, barn med flaggor och viktiga personer i kommunen som for omkring. När saker och ting började komma i ordning så inser vi att alla tvingas in  bakom kravallstaketen men vi sitter ju på första parkett. Strax efter 10 så dyker det då upp ett gäng mc poliser och en karavan med bilar med blinkande blåljus och till slut så kommer då bilen med Prins Charles och hans Camilla och kliver ur bilen 10 meter ifrån våra sittbrunnar. Vi sitter i Leas sittbrunn eftersom den är längst in och när han går förbi så vinkar han till oss och frågar varför vi inte är ute och seglar! Vi garvar lite men sitter kvar och tittar på när han pratar med livräddningsfolket från RNLI och ett par lokala fiskare och sedan stod han helt plötsligt vid båtsidan och började prata med oss igen. Vi reste oss då upp och stod på tofterna i sittbrunnen eftersom det höll på att bli lågvatten. Reidun och Erin hann med att berätta om sitt välgörenhetsprojekt ”Sail for hope” och sedan frågade han oss om vi seglat hela vägen hit och konstaterade att svenskar och norrmän ju kunde förstå varandras språk och sedan kom Camilla fram, han förklarade lite för henne och så sa de hej då och gick vidare.  Helt absurd upplevelse. Men varför inte???? Efter ett tag kom det dessutom ett tv-team och jagade tag i Reidun och Erin för en intervju. Vilket ledde till att vi på kvällen kunde se både Nanny och Lea samt Reidun och Erin på tv… Som sagt absurt. Vi hade såklart riggat Lea med kameror så vi fick film från alla vinklar och vrår på det hela!!  När saker och ting börjat återvända till det normala så började vi titta på vädret för tänkt avgång på tisdagen till Newlin. Men si det gick inte. 10 m/s rätt i näsan i över 40M innan vi kan runda Englands västligaste hörn, nä – det blir det inget av.

 Vi slipper kravallstaketen

 Och här kommer han och pratar med de riktiga kändisarna 😉

Här är också en filmsnutt från träffen. I skrivande stund så är det över 2700 som har sett denna på Facebook. Helt otroligt…

Tisdagen kom med blåsigt men fint väder och jag började dagen med en morgonpromenad. Fint sätt att börja en sommardag. Därefter blev det allmän arbetsdag i båda båtarna. Lea monterade ner sitt vindroder och Magnus försökte sig på att borra ur spärrbulten till rorkulten på akterdäck. Vi har faktiskt ett litet problem här. När vi använder vindrodret så måste vi sätta på rorkulten för att kunna låsa rodret ordentligt. När Magnus skruvade åt spärrbulten sist så gick den helt enkelt av. Vilket innebär att vi nu inte kan få av rorkulten och den är lite allmänt i vägen hela tiden. Så idag försökte Magnus borra ur den sätta en sk “grispick” i för att få loss den. Men nä!! det gick inte. Det slutade med att “grispicken ” gick av den med så just nu sitter rorkulten där den sitter! Vi fick dock löst flertalet andra småprojekt till kajens alla åskådares stora förtjusning. Det börjar faktiskt gå lite på nerverna att ha vilt främmande människor en och en halv meter över oss som glor förtjust på allt vi har för oss. Guldfiskskål… men vi har valt själva att lägga oss här så vi får bara ta det för vad det är. Eftermiddagen avslutades i solen med ett glas vin med våra båtgrannar. Sååå skönt!  Nu är det dags att ställa båtarna i seglingsskick för i morgon bär det av till Newlin så fort slussportarna öppnar vid åtta tiden och har vi tur så lär Per och Kajsa stå där och ta tampen när vi lägger till.

 Magnus jobbar inför publik

Tyvärr är detta inlägg utan bilder på grund av något knas med internetuppkopplingen här på marinan

Från Dublin så fick vi oss en fin segling ner till Arklow på Irland. Hamnen var riktigt sunkig med massor av illaluktande fiskebåtar men mitt i hade de placerat en alldeles ny flytbrygga med fingerpontoner. Hamnavgiften var fin fina 10€ men då fanns det inga toaletter och inga duschar. Men vem behöver vara ren hela tiden? Vi tog oss en liten promenad på stadens gata och den far faktiskt riktigt trevlig. En trevlig håla 😉 Ut på eftermiddagen andra dagen så kom det faktiskt in en Rasmus i hamnen. Det var dessutom en Irländsk båt. Något vi inte har sett många av, även om vi var på Irland. Aishling som båten hette visade sig vara nr 154 och hade renoverats grundligt i två år av familjen som nu planerar en långsegling till nästa år. Självklart så tog vi tillfället i akt och tittade i och på varandras båtar. Det är ju alltid kul att få se andras lösningar. Nanny var den första Rasmusen som de sett förutom sin egen så det blev en grundlig genomgång.

Vi hade dock redan bestämt oss för att gå vidare samma kväll och sagt och gjort. kl 21 släppte vi tamparna och gick ut på ett ganska platt vatten med stor mjuk dyning och en vacker solnedgång.Så det blev lite motorputter. Jag tog första sovskiftet och hade nästan hunnit somna då jag hörde hur motorvarven gick ner. De gick inte ner sakta och fint som de brukar göra när man saktar in för något utan jag upplevde att Magnus slet in friläget vilket gjorde att jag studsade upp på två röda sekunder. När jag var på väg upp så fick jag med mig Magnus hojtning om tamp i propellerns samtidigt som han for upp efter båtshaken. Och mycket riktigt, en stor vit vattendunk med en äcklig plasttamp guppade med oss på babordssidan. Storseglet var uppe och vi gled fortfarande framåt. Jag hann registrera att det ännu bara var 24 meter djupt, vilket vi utan problem klarar av att ankra på, och jag hann även tänka på hur synd det var om Magnus som skulle få dyka ner och skära loss tampen innan Magnus hojtade igen. Denna gången med en mycket lättad ton. – Den sitter bara i vindrodret!!!! Phu…. Tampen gled lätt av och vi kunde fortsätta. Även om den nu inte fastnade i propellern så blev vi båda lite skakade. Vi tycker att vi har bra koll och att vi håller bra utkik. Men uj vad lätt det är att missa en stackars liten vattendunk på ett stort hav. Efter mycket om och men så lyckades jag i alla fall att somna. Magnus däremot kunde inte riktigt koppla av och när han insåg att han inte skulle kunna sova så lät han mig sova och väckte mig inte förrän kl 03! Då hade vi fått bättre vind och vi fick seglat lite. När jag gick på mitt skift så hade vi bra med medström och vi forsade fram i över sju knop. Men nu är det som det är med tidvatten och självklart så vände strömmen efter ett tag. Jag fortsatte dock att segla eftersom vi inte har några tider att passa och vi har all tid i världen på oss. Fast efter ett tag så fick jag uppleva något nytt. Motströmmen var på över fyra knop och eftersom vi inte seglade så fort så började vi helt plötsligt att åka bakåt. Men det märks inte när man seglar för båten rör sig genom vattnet och vågorna forsar förbi. Jag märkte detta genom att kartbilden på plottern vände på sig och det tog ärligt talat ett tag innan jag fattade att vi var på väg tillbaka mot Irland. Trots att näsan pekade mot Wales. Så då fick jag ta ner seglen och starta motorn. Men det var ju inte det lättaste eftersom vi alltid har backväxeln i när vi seglar och för att få ur den så kan vi inte göra mer än 1-2 knop genom vattnet. Och hur löser man det när man åker baklänges i tre knops fart??? Det slutade med att jag fick svänga runt ett varv och när vi låg bredsida strömmen så stannade vi en liten stund och jag fick ur växeln. Skumt…. Strax innan Magnus tog över igen vid niotiden på morgonen så fick vi AIS kontakt med LEA, våra Norska kompisar, som kom seglandes norrifrån men jag sov sött när de seglade ikapp oss.

Så skriker Magnus rätt ut. DELFINER!!!!!! Jag, som ligger insnurrad i sjökojen i dubbla täcken tycker att det känns som en evighet innan jag kommer loss. Jag rycker med mig ett par byxor och flytvästen och slänger mig upp i sittbrunnen. Men jag har inte full balans och drämmer huvudet i dörrposten och halkar ner igen. Fast det stoppar inte mig utan jag är snabbt uppe igen och där är de! Fyra, fem små rackare som kommer och leker med Nanny i ett par minuter. Magnus filmar med vår vanliga kamera. Jag drar på mig livselen och med GoPro kameran i handen så får jag en hedersstund framme i fören med Delfinerna. De är ju så otroliga! Tyvärr så varade det bara ett par minuter men det var en mycket, mycket lycklig Liv som bara satt i sittbrunnen och log efter mötet. Jag var dock mindre nöjd med mig själv när jag upptäckte att jag INTE hade något minneskort i GoPron. Mummen och skit och jätteont i mitt öra…. Men det gör faktiskt ingen ting alls… För vi har fått se delfiner 🙂

Vi och Lea kom in till Neyland på Wales och regnet fullkomligt öste ner. Varför ska det alltid vara så när man lägger till??
Onsdagen bjöd dock på ett helt fantastiskt soligt sommarväder och vi använde dagen till att pyssla om Nanny lite. Magnus gav henne en ordentlig skrubbning på däck eftersom det börjat växa mögel i halkskyddet här och där. Vi har även fått lite mögel på insidan av kapellet. Förmodligen pga av det fuktiga och griniga väder vi haft. Jag barrikaderade hela bryggan och kapellet fick sig en liten omgång med Shipshape och därefter en rejäl avsköljning. Att hela sedan kapellet blåste i sjön när jag vände ryggen till behöver vi inte prata om… Jag hade bundit fast det, fast bara i ena änden och det räckte tydligen inte. Sedan fick vi kört en tvättmaskin också så nu behöver vi inte gå i smutsiga T-shirts och dessutom så fick vi bort lite hår på Magnus huvud 😉 LEA hade problem med att få sin sattellittelefon att fungera tillsammans med datorn och eftersom vi hade en likadan så tyckte jag att det skulle väl inte vara några problem att titta på det. Hahahahaha. Jag undrar när vi ska lära oss att vi inte ska tro att något ska gå enkelt och lätt. Men vad vore livet utan utmaningar. Jag var dock inte så nöjd med mig själv när jag gick och lade mig på onsdagskvällen för istället för att uppdatera programvaran på telefonen så hade jag lyckats ta bort delar av den och dessutom fått ett elakt meddelande på telefonen som pratade om att den inte kunde fungera alls….. Hu… Tur att det finns google och hjälpsamma forum…. Så efter en hel dags fixande på torsdagen så funkar nu deras telefon som den ska och de kan både skicka mail och allt annat med den. Phu 😉 Detta firade vi med bubbel och därefter en go middag med hemlagad pulled pork, coleslaw, syltad rödlök och guacamole. MUMS 🙂

Idag ska LEA bjuda oss på våfflor. De har ett våffeljärn som går att köra på gasspisen – Ett sådant hade jag velat ha… Fast vi kan ju som bekant inte ha med oss allt… Men orsaken till att vi ska ha våfflor är faktiskt min namne och systerdotter Liv. När vi träffades i Os i maj så kom vi in på en diskussion om just våfflor. Hon hävdade bestämt att det godaste man kunde ha på våfflor var brunost…. Just det brunost… Jag har svårt att tänka mig något äckligare och förklarade att det hade jag inga planer på att testa. Men Liv gav sig inte och innan vi åkte hade hon sett till att vi hade ett paket brunost med oss. Detta har legat i kylen sedan dess och när jag fick syn på det häromdagen så kollade jag med norskorna på LEA och enligt dem så ska man ABSOLUT äta våfflor med brunost. Sååå i eftermiddag kommer ett utlåtande 🙂

I morgon är planen att gå de 80 distansen till Padstowe i England, men vi kommer att lämna redan på söndagsmorgonen för att gå ytterligare 80M till Scilly Isles. En häftig ögrupp som ligger sydväst om Englands västligast punkt.
Framåt den 22/7 är planen att ta oss tillbaka till fastlandet på England och då Newlin för om allt stämmer så kommer vi få finbesök igen 🙂 Denna gång är det Per o Kajsa som är på semesterresa i trakterna och vi håller tummarna för att vädret håller i sig så att vi kan träffas.

Eftersom vi tog vårt förnuft till fånga när vi såg vågorna utanför piren på onsdagseftermiddagen så blev det en kväll till i Peel. Hamnkaptenen verkade dock inte det minsta intresserad av att vi skulle betala någon hamnavgift för den sista natten så avlägsnade oss snabbt från han kontor och insåg att här hade vi ju sparat in 450 kr, sisådär… Vad kan man göra för den lilla summan?? Jo självklart kan man gå på puben och äta lite mat! Vi fick utan något motstånd alls med oss Erin och Reidun på vårt tilltag. Väl på puben så satsade jag i vanlig ordning på ett säkert kort och fick in en hamburgare medan Magnus såklart hittade det mest konstiga lokala han kunde fundera ut. Denna gången var det rökt “kippers” med grovt bröd. Alltså rökt sill med vad vi i norden skulle kalla vitt, vanligt rostbröd. Lycklig var han i alla fall. Jag nöjde mig med att smaka lite 😉

Morgonen efter så sjöd hamnen av liv redan kl 04. Flertalet fiskebåtar och minst 10 fritidsbåtar ville ta sig ut ur hamnen när det var möjligt vid högvattnet. Som ett litet pärlband gick vi alla ut genom den lilla porten och rundade piren för att möta havet. Och möta havet – DET gjorde vi. Det blev bra skumipgt och rulligt innan vi fått upp storen och kunde falla av mot sydväst och Dublin. De flesta båtarna gick dock mer söderut mot Holy Head och Wales, däribland våra nya vänner på Lea. Men vi misstänker att vi kommer att ses under resan eftersom båda båtarna ska till Karibien.

 Magnus käkar Kippers

 Solen mötte oss vid utfarten från Peel

   Lea susar förbi oss på en med sydligare kurs

Det blev en 16 timmars tur till Dublin som började gungigt,därefter med fin segling – så dog vinden och därefter kom den tillbaka från sydväst med besked och vi fick den rätt i näsan. Vi trodde att vi skulle klara av att sträcka och det var bara precis att vi fick fyllt storen. Så det blev en ganska lång och tråkig dag. Men Magnus förgyllde den med ett ofivilligt flytvästupplåsande. Mitt under middagen så sitter han där under doghouset i lugn och ro med en gaffel i munnen  – då POFF!!!! Pyyyyyssssss! och där blåstes hans flytväst upp. Jag skrattade hysteriskt för hans ansiktsuttryck var helt obetalbart och han satt bara där i några sekunder och fattade ingen ting. Men sedan blev det fart på honom. Han flög upp och bara slet av sig västen och det tog ett tag innan jag insåg vad han höll på med. Vi har ju AIS sändare i flytvästarna för att vi lätt ska bli hittade om vi drattar överbord och om den bli aktiverad så kommer alla båtar runt omkring få en nödAISsignal och…ja cirkusen dras igång. Men Magnus var snabb och han  hann stänga av den innan den hittat några satelliter och börjat sända. Phu!!! Jag skrattade ett tag till men när jag sansat mig och vi började prata om saken så blev vi riktigt oroliga. Vi är VÄLDIGT beroende av våra flytvästar. Våra liv kan hänga på att de fungerar och en flytväst SKA inte bara blåsa upp sig på detta sättet.

Magnus stoppar AIS:en från att gå igång….

Vid infarten till Dublin så går Magnus in i farleden EXAKT så som det är beskrivet i Reeds och dessutom ropar han enligt alla konstens regler upp Dublin VTS och talar om att vi är på väg in till Poolbeg Marina. Man ska då enligt beskrivningen gå först på den norra sidan av leden för att vid en fyr, gå rakt över och sedan gå resterande sträcka på den södra sidan. 200 meter innan fyren (vi går ju då självklart på den norra sidan) blir vi prejade av en stor lotsbåt som hojtar någon om Dublin VTS. Efter fyra hojtningar på obegriplig engelska så förstår vi att de vill att vi ska gå på den södra sidan… jamen vi är ju på väg.. försöker vi men det är ingen idé. Jag ler, vinkar och tackar medans Magnus mumlande kör över till den södra sidan, ca 100 meter förtidigt……

Fredagsmorgonen började med ett samtal till Baltic. Vi har ju haft kontakt med dem innan, när vi köpte flytvästarna så fick de sys om lite eftersom vi skulle ha in AISerna och då fick de flytta grenbandet på flytvästarna. Eric var, som alltid mycket trevlig, och han förstod direkt vår oro. Han var dock väldigt förvånad över att detta hade hänt men förklarade att det kan hända om flytvästarna är utsatta för fukt under en längre tid. De har inte varit utsatta för detta men han förklarade också att uppblåsbara flytvästars patroner ska bytas varje år om man är i fuktigare klimat, typ Karibien. Nu räknas ju inte de seglingsområden vi varit i under de senast två åren som fuktiga så självklart skulle de hjälpa oss med att ersätta detta. Vi fick även rekommendationen att byta i min flytväst. Eric letade upp en handlare i hyfsad närhet som kunde hjälpa oss och eftersom det var svårhittat och lite krångligt så tog vi en taxi. Hela gänget på marinan var engagerade i att förklara vägen för taxichaffören. Tyvärr så hjälpte inte deras förklaringar särskilt mycket utan vi fick stanna två gånger och fråga efter vägen. Men tillslut hittade vi rätt. Eller… jag kan ju säga att det är ju inte varje dag man går in på en bilskrot för att få sin flytväst ompackad.  Men det visade sig att det var rätt. Baltic hade ringt innan och förvarnat att vi var på gång och Magnus fick sin väst ompackad i ett nafs och jag fick en omgång nya patroner med till min väst. Vi har fått lägga ut pengar för allt detta men Baltic kommer att ersätta oss för våra  utlägg. Så trots detta skrämselskottet så måste vi säga att Baltic har skött detta jättesnyggt och vi har fullt förtroende för deras västar.

  Köpa en flytväst någon??

 Inte direkt här som man tror att det ligger en marinhandlare.

  Ompackning av flytväst – han visste vad han gjorde – det märktes.

Efter lite snurrande i kollektivtrafiken så hittade vi tillbaka till Nanny och efter ett litet tag så fick vi storfrämmande. Sluggo och Eva har i flera månader planerat att bila i Irland just denna veckan och tänk så bra det passade att vi var i Dublin samtidigt som dem 🙂 Vi började med lite tjat i Nannys sittbrunn och sedan en bit mat på stan för att avsluta med en öl eller så i Tempelbardistriktet. Vilket hålligång det var överallt! Vi hittade en liten avskild del på en uteservering där vi kunde beskåda spektaklet. För det var precis det som det var. Så med andra ord hade vi hur trevligt som helst och även om det bara blev en eftermiddag och kväll så var det jätteroligt att se dem igen!! Och dessutom så var detta en riktigt sommardag. Kvällen var underbart ljummen och varm – så nu vågar vi nästan hoppas på värme ett tag…. Tack för att ni tog er tid att hälsa på oss!!!

Vi tog ytterligare en sväng på stan på lördagsdagen för att titta på stan ordentligt men hjälp vad mycket folk precis överallt. Massor av härliga gatumusikanter och så många turister som man bara kan knö in på en liten yta. Men ändå riktigt, riktigt mysigt – fast med en antydan av råhet. Väldigt många hemlösa och utsatta precis överallt. Dublin är nog ett väldigt bra resmål för den som vill göra en storstadssemester över en långhelg eller så. Rekommenderas!! Jo, en sak till… På en av gågatorna så gick det omkring en härlig figur (kan det vara en pyssling eller liknande?) och pratade med alla barnen. Föräldrarna tog kort på honom när han pratade med barnen och barnen var helt överlyckliga. I ena handen så har han ju helt självklart en Guinness ölburk!!!! Tänk er motsvarigheten i Göteborg: att Lisebergskaninen springer runt med en Pripps blå i handen och kramar barnen. Sicket ramaskri det skulle blivit!!

Vi har nu laddat Nanny med så mycket diesel som det bara går för här i marinan var det riktigt billigt. De tar 1 euro per liter och dieseln är RME-fri och “normalfärgad”. Så nu är alla dunkarna som vi kört omkring med fyllda till bredden och vi är redo för nästa mål i morgon… Det kan bli att vi fortsätter söderut längs med Irland eller att vi går över till Wales, vi får se!

PS- jag tror att jag börjar förstå att jag verkligen är ledig nu….

Vi lämnade Nordirland och motorseglade över till Isle of Man. Man ska ju inte motorsegla när man är långseglare men vad F ska man göra när man har motvind och motström hela tiden??? Eftersom detta var det enda väderfönster som fanns inom en vecka så bestämde vi oss för att det fick vara värt dieseln. Bangor marina var fin men dyr. 2,6£ per meter är mycket för vår budget men det var det värt för att få se Belfast, Tall Ships och träffa Lotta o Freddan. Vi hade riktigt obehaglig dimma ett tag men efter ut på dagen så sprack det faktiskt upp. Jag stod mitt i matlagningen med ett paket ris i handen när Magnus fullkomligt skrek – DÄÄÄÄÄÄÄRRRR och pekade ut från båten. Rispaketet åkte rakt in i väggen och jag for upp i sittbrunnen för att på 100 meters avstånd få se en rygg av en delfin (?). I minst 10 minuter så stod vi sedan där och tittade ut över havet men nä….. inget mer. Inga delfiner…. Det var då själva….. Jag räknar inte detta som en delfinupplevelse om det är någon som undrar! mummel, mummel. Väl framme vid Peel på Isle of Man så möttes vi av en helt torr och grön hamninfart med en helt fantastisk slottsruin på udden precis bredvid. Nu visste vi att vi skulle möta detta så vi tog en av “väntbojarna” och slog oss ned i lugn och ro. Det låg två båtar till vid bojarna och när det var högvatten vid 23-tiden och hamnen öppnade hamnväggen, en sk “sill” med tillhörande bro för att släppa in oss så valde vi att ligga kvar. Här fanns ju pengar att spara kom vi på och varför gå in nu, mitt i natten när vi kunde göra samma sak i morgon på förmiddagen istället. Det blev en blåsig och rullig natt men vi sov gott ändå. Jag tror faktiskt att vi börjar bli lite vana vid att gumman rullar och har sig.

Förmiddagen välkomnade oss med sol och 15 m/s och jag var än en gång imponerad över min käre man som manövrerade in oss i den smala gången in mot hamnen i stark sidoström och vind. Peel visade sig vara ett helt underbart litet ställe men självklart med en kraftig hamnpenning på 3£ per meter! Av vår trevlige Holländske granne så har vi också fått klart för oss att från och med här så kommer bara hamnavgifterna att öka ju längre söderut vi kommer och värre blir det i England. Nog klagat på avgifter nu 😉 Vi har träffat en annan långseglarbåt som också ska över till Karibien. Det är båten Lea från Bergen och de ska vara lediga i ett år. Jättekul att träffa fler som ska samma väg som vi. Det fina väder som vi fick en glimt av i Belfast försvann fort och det är regn, liten kuling och ruggiga 12 grader som gäller. Men vi trotsade detta på måndagen och cyklade tillsammans med Reidun och Erin från Lea, in en bit på ön för att få se deras nationaldagsfirande. Framförallt så firar de att de har haft ett aktivt parlament i över 1000 år. Isle of Man är en sk kronbesittning som lyder under drottningen som ändå inte tillhör Storbritannien. Knepigt… jag vet… I vilket fall som helst så blev det en blöt historia i regnet men ändå kul att få se lite andra traditioner. Som tur var så hittade vi oss en pub där vi kunde torka upp lite.

Hela eftermiddagen blev en inomhusdag där Magnus högg tag i problemet med att vår tankmätare till dieseln bara visar full tank. Om detta nu hade varit sanningen så hade det ju varit helt fantastiskt men vi visste ju att vi tuggat ett antal motortimmar i det senaste så något var fel. Magnus hittade felet efter lite felsökande och nu vet vi även hur man plockar ur givaren till tankmätaren från dieseltanken även om det sedan visade sig vara ett elfel. Jag å min sida gav mig i kast med två problem med denna hemsida. Såå NU ska prenumerationsmailen för nya inlägg fungera!! Får ni inte mail och ni har registrerat er så försök registrera er igen. Om det inte går så släng iväg ett mail till mig så ska jag lösa det hela.  Dessutom så kan man nu se de senaste Nannyfilmklippen på Youtube ute till höger.

Tisdagen gick i kollektivtrafikens tecken och jag fick mig en överdos utav spårvagnar. Vi lyckades att åka tre olika typer av spårvagnssystem under en eftermiddag. Då gick vi inte ens i närheten av de flertalet olika typerna av ångtransporter som finns på ön. Vi började med hästspårvagn…. något jag bara hört om innan och vet att vi hade i Göteborg i början av förra århundradet. Därefter gick vi över till smalspårig veteranspårväg som tuggade sig upp för alldeles för branta backar med hjälp av endast 400V som matades via en trådbusströmavtagare. Halva linjen var dock avstängd pga av en urspårning med en vält vagn (!) och vi bytte till bergsklättrande spårvagn som gick upp på öns högsta berg. Vagnen hade hjälp av “extrahjul” som både matade på uppvägen och bromsade på nedvägen. NU har jag nördat färdig med spårväg för ett tag.  På kvällen fick vi lite härligt tjöt med Reidun och Erin i Lea där vi gömde oss för kylan med ett glas gott rödvin och en whisky.

Nu har vi beslutat oss för att gå vidare idag onsdag och ikväll släpper vi tamparna och siktar åt Dublinhållet över natten.

Edit: det blåser 15 i byarna så det blir avgång svintidigt i ottan i morgon torsdag istället.

Här kommer ett litet foto album över Isle of Man – vill ni se mer spårvägsrelaterade foton så finns det ett album till. Bara hör av er så får ni en länk 🙂

150703 – Isle of Man

Det funkade fin fint att ta tåget in till Belfast och vi använde större delen av tisdagen till att gå på Titanicmuseet. Ett väldigt bra museum som var väl värt pengarna. Vi trodde inte riktigt våra ögon när vi kom ut ifrån de mörka lokalerna för på utsidan strålade solen från en klarblå himmel! Det var hela 19 grader varmt och det var till och med så att ett av utsiktstornen vi hade tänkt oss upp i stängde denna dag – pga av den extrema hettan…. Helt klart är att de inte har någon direkt vana av sommartemperaturer i Belfast. Onsdagen blev också en massa strosande på stan och på kvällskvisten gick vi ner till hamnen och Tall Ships Race området där vi bänkade oss med lite kall dricka i den stilla kvällen och väntade in Gigi med Lotta och Freddan ombord. Självklart utbröt det STORA kramkalaset och vi fick ett par trevliga timmar tills det att det var dags att ta sista tåget hem. Vi var lite chockade när vi kom till perrongen för den var överfull av totalt överförfriskade människor. Längs med rampen ner mot perrongen så stod det tre personer och hängde över kanten och spydde i buskarna. Helt vidrigt. I ena änden av perrongen så stod dock ett stabilt gäng pensionärer och vi tog snabbt vår tillflykt bort till deras hörna Tydligen är det till denna åldersgrupp vi numera hör hemma… Det visade sig att det hade varit en konsert med Niel Diamond som den breda skaran besökt….

Magnus “Fotar” mig och Lotta

Gruppkram i natten

Torsdagen blev allmänt häng på Gigi där vi mest satt och tittade på alla människor som gick förbi på kajerna och tittade på de stora skutorna. Uj vad vi saknade Westvind – de hade passat så fint där på bryggan bland de mindre skutorna 🙂 Bryggorna där de mindre (vanliga) segelbåtarna låg var avstängda från besökare så det var lite lugnare där än bland de stora jätteskeppen. Nu menar jag inte att Gigi och de andra båtarna på något sätt är små båtar men om man jämför med alla de stora skeppen så skulle de kunna fungera som livbåt till några av dem. Vi fick ju tyvärr inte ligga i denna hamnen med Nanny, trots flertalet försök så fick vi inte. Så det var lite surt att sitta där och inse att det visst hade funnits plats men men. Stämningen på bryggan var väldigt trevlig och det hände någonting hela tiden. Bland annat så var det en tjej på en närliggande båt som tappade sin mobiltelefon i vattnet. Jag och Lotta fick “hålla i” Magnus men framförallt Freddan för att de inte skulle börja fridyka. Snart kom det dock förstärkning i form av polisens dykpatrull som påpassligt var på plats och det gjorde också ett försök men det gav inget. Och det är ju inte så svårt att förstå med tanke på att djupet var över åtta meter och vattnet svartare än svartast. Totalt så räknar arrangörerna med att Tall Ships skulle dra mer än 500 000 besökare och det var mycket folk, verkligen. Och många öltält och tivoli och lotterier och mat och ja… allt som hör ett sådant här arrangemang till. Fast vi drog oss ganska snart ner till sittbrunnen och Gigi igen. Tänk – det är ju där man trivs som bäst. Magnus hade STORA problem med alla varianter av flaggningar på de olika båtarna med det var så mycket han störde sig på så han stängde helt enkelt av den delen av hjärnan denna kvällen. Annars tror jag han hade blivit tokig 🙂

Sittbrunnshäng på Gigi. Brittiskflaggad båt från Hälleviksstrand……

Vi blev även bjudna på däcksfest på en stor Holländsk stålbåt och kvällen var mer än jättetrevlig när vi helt plötsligt insåg att det var dags att gå till tåget igen. Suck pust och stön, för det innebar också att det var dags för hejdåkramar med Lotta och Freddan. Men man får var glad för den korta tiden vi fick och det lär komma fler tillfällen. Vi rekommenderar Belfast varmt för de som funderar på att åka hit. Nu väntar nästa äventyr och vi lämnar Nordirland för Isle of Man – där vi faktiskt ligger förtöjda just nu. Men jag får återkomma om en dag eller så med lite mer om det.

Här kommer också ett fotoalbum till och denna gång över Nordirland. Nu är jag ju faktiskt ikapp. Jisses vad glad jag är i vår lilla Wifibooster som ser till att vi har internet mer eller mindre hela tiden och dessutom GRATIS 🙂

150623- Nordirland

Här kommer lite foton från Skottland. Försöker hinna ikapp nu 🙂

150616- 23 Jura och Islay

Efter ett par regniga men sköna dagar i Ballycastle tuffade vi i nästan stiltje söderut en liten bit. Vi hade tittat ut en vik ett par timmar bort och siktade på att ligga för ankare lite. Dels för att spara pengar men även för att få träna lite ankring under gynnsamma förhållanden. Jag känner att jag tjatar en hel del om pengar och hamnavgifter just nu men här är hiskeligt dyrt. Vi hade räknat med att det skulle vara lite dyrare men inte alls på dessa nivåer. Ankrat och legat på svaj har vi gjort ofta så det är inte riktigt det som vi behöver träna på. Vi vet att vårt Rocna ankare biter till tusen och vi sover gott med den vetskapen. Det vi behöver träna på är hur vi ligger ankrade och hur båten beter sig i olika lägen. Hemma har vi ju legat i vikar och laguner som är mer eller mindre skyddade 360 grader. Det kommer inte att bli fallet längre fram. Oftast är vikarna skyddade till hälften, därifrån vinden förhoppningsvis ska komma. Det tycker jag är lite läskigt och när vi nu fick en väderprognos som gav oss västliga svaga vindar så tog vi chansen att ankra i Red Bay. Där är det helt öppet mot öster och “North Channel” i Irländska sjön. Det var fin sandbotten och efter det att ankaret (dunderklumpen) backats fast fick vi en härlig kväll. Självklart blåste det 10 m/s och spöregnade precis när vi börjat ankra men det är mer regel än undantag med regn vid tilläggning så vi börjar bli vana. Vädret här är otroligt nyckigt. Det kan vara fint och sol, i och för sig sällan mer än 10 minuter -men ändå, oftast precis så länge att vi hunnit få ner delar av kapellet och hunnit tänka tanken att – NU kommer sommaren. Då ser vi de svarta molnen och inom 30 sekunder så slår regnet som spön i backen. För att vara helt ärlig så längtar vi desperat efter lite sommar nu! Det pratas på radion om att det lite söder om oss ska komma in “monstervärme” i mitten av veckan. Men det tror jag INTE på. I alla fall tror jag inte att vi kommer att få ta del av det. Fast jag ska inte gnälla så mycket. Långkalsingarna har inte varit på de senaste dagarna nu och det är jag glad för 😉

Efter Red Bay blev det Glenarm. Och det var en liten håla på riktigt. Fast en mysig håla och då trivs vi bra! Hamnkaptenen kom genast ner och hälsade och gav oss nyckel. Damen på båten bredvid berättade att både tvättmaskin och torktumlare var gratis så det var bara att ställa sig i kön. Hon trodde att det bara var fyra personer före i kö just nu… Gissa om jag var glad över att jag kört fem maskiner i Ballycastle dagarna innan. Det är väldigt mycket mer båtar nu än bara för ett par veckor sedan och det är ju inte så konstigt. Dels är vi längre söderut och dels har fler börjat med semestrar. Men den totala vänligheten finns där fortfarande – överallt. Som exempel kan nämnas att de som står på piren när vi lämnar eller kommer till en hamn vinkar ALLTID och oftast ropar de “välkommen” eller önskar oss lycka till på färden. Helt otroligt. Och vänligheten fortsatte hos Glenarms hamnkapten. När jag skulle betala hamnavgiften och han fick höra att vi var ute på vår längesegling så konstaterade han bestämt att Nanny måste ha krympt under natten på grund av kylan. -Inte kunde hon vara längre än åtta meter, frågade hamnkaptenen. Absolut inte! svarade jag och sparade åtta pund på det svaret. Tanken var att vi skulle ta oss vidare söderut men som ni kanske märker så har vi dragit i handbromsen. Vi inväntar nämligen Tall Ships Race i Belfast som börjar på onsdag/torsdag nu den 1-2/7 och vi ligger lite före tidplanen. Lotta och Freddan är med på Gigi som ska delta i festligheterna och vi vill väldigt gärna passa på att krama dem när vi nu är så nära. Därför rör vi oss i snigelfart och när hamnkaptenen var så vänlig så bestämde vi oss direkt för att stanna en natt till i Glenarm. Bredvid oss på bryggan hade vi en mycket trevlig, försynt äldre herre. Det visade sig att han var en av de riktigt erfarna seglarna och nämnde i förbifarten sina seglingar till Patagonien mm. Detta utan att på något sätt vara dryg eller skrytsam och vi förstod direkt att detta var en genuin och härligt långseglare. Han hade nu vid 78 års ålder bytt från sin stora stålbåt till en 28 fots segelbåt som var utrustad med bara det nödvändigaste. Han fnös lite över hans barn som nästan tvingat honom att stanna på land när han varit med om sitt andra(!) mastbrott. Det visade sig också att han hade träffat flera svenska seglare så som Milo Dahlman och Kurt Björklund (!) . Vi var helt enkelt tvungna att googla honom efter vårt samtal och jorå! Den mannen har varit med om många äventyr.

Vi lossade tamparna tidigt i morse i Genarm och följde strömmen söderut och ligger nu förtöjda i Bangor. En stooor, modern och dyyyyr marina. Det är 30 min med tåg in till Belfast men det är det närmaste vi kommer eftersom marinan inne i Belfast är bokad av Tall Ships. Så nu tänkte vi köra lite stadsturism ett par dagar innan Lotta och co dyker upp på onsdag.

Kram på er alla och vi önskar alla som nu börjar sina semestrar ett par underbara veckor. Sedan vill vi också hälsa till alla de avseglare som gett sig av under se senaste veckorna – lycka till på era äventyr – förhoppningsvis så syns vi på vägen 🙂

Kram från ett regnigt Belfast

Vi lämnade Isaly i sol och platt vatten och fick en motortur över till Nordirland. Ballycastle marina visade sig vara ett mycket trevligt ställe. Och tänk att nu har det gått långt och undra om vi inte är långseglare på riktigt nu – för vi (jag) blev väldigt glad när jag insåg att tvättmaskinen var gratis och internetuppkopplingen tillräckligt snabb både för att ladda upp saker och ladda ner saker 🙂

Onsdagen blev utflykterna och utmaningarnas dag. Framförallt för mig. Vi började med att ta bussen till Old Bushmills destilleri. Detta destilleri har haft licens sedan år 1608 och är därmed det äldsta destilleriet. Magnus var nöjd med rundturen men konstaterade att varorna på Islay var och är bra mycket bättre. Sedan promenerade vi längs med havet ner mot världsarvet, Giants Causeway. Och helt plötsligt så springer vi på en gammal spårvägslinje utöver ängarna. Det är bara att le, ta ett par kort och skicka till kollegorna på jobbet. Gianst Causeway var verkligen häftigt. Massor hexagonformade stenar som formats av ett vulkanutbrott för evigheter sedan. Vi hade nog kunnat lära oss mer om detta men vi snålade in på de 9£ som inträdet till museet var och gick direkt ner till stenarna istället. Därefter promenerade vi längs med kusten i hela 1,5 mil. Det är långt… riktigt långt för att var mig. Magnus lät mig gå först och bestämma tempot och det var bra för det var bra kuperat och det var lååång. Men sagolikt vackert! När vi kom ut till vägen efter mer än tre timmar så insåg vi att vi hade missat bussen till Carrik-a-Rede med mindre än fem minuter. Lite vilsna stod vi där på vägen mitt ute i ingenting med värkande ben ( i alla fall mina ben värkte) och ca en mil kvar till Repbron. Efter en snabb diskussion så kom vi fram till att vi skulle göra det förbjudna… Vi har ju inte träffat en otrevlig människa under vår resa och alla de vi har träffat här på Nordirland har varit nästan “för trevliga”. Sååå när jag ser en bil så sticker jag försiktigt ut tummen…. Bilen bara schwichar förbi med två skakande huvuden i bilen. Vi tittar på varandra och börjar diskutera… Hur är det i detta landet? liftar man med tummen – eller förolämpar vi någon? De två nästa bilarna kommer och vi “halvliftar” lite försiktigt samtidigt som vi fortsätter att diskutera. Men båda kör förbi. Shit… det var nog ingen bra ide detta.. eller… va… den första av de två bilarna stannar lite längre bort. Nä… jo… Vi springer ikapp bilen och får träffa världens trevligaste familj i form av Jean, Morris och Karen-Ann. Så klart de kunde köra oss till bron! De skulle ju ändå nästan förbi. Helt sjukt vilka underbara människor det finns. Väl framme vid entrén till bron så fick vi klart för oss att det kostade 6£ och att det var ytterligare en kilometer att gå innan vi kom till bron. Men jag hade bestämt mig och vi knatade på. Dessutom så påpekade Magnus att nu var jag tvungen att gå över bron eftersom jag hade betalat för det. Väl framme så trodde jag att jag skulle smälla av när jag såg höjden och stupet under. Vi pratar alltså en repbro 30 meter över havsytan. Detta kanske inte är så märkvärdigt för alla men för mig så är det en stor grej – som jag är oerhört stolt över!. Jag har problem med höjder och jag har bestämt mig för att jobba bort detta och dagen blev ett stort steg på vägen där repbron är en del i detta. Och jag gjorde det! Det har jag filmbevis på 🙂

Det var en god, iskall öl, vi fick efteråt och efter bussturen hem och den sköna duschen så sitter vi nu nere i Nanny och lyssnar på regnet och ser på en klassisk film från Irland “The Comittments”. Dagen har varit underbar och full av utmaningar och i morgon kommer jag att ha träningsvärk 🙂

En uppoch nedvänd fyr på Rathlin Island!

Magnus framför ett destilleri…

Stenformationerna på Gianents Causeway

Vi tror vi hittade “Kents sten” 😉

Helt otroliga vyer!

Ser ni Magnus uppe på toppen?