Björn kom på torsdagsförmiddagen och Magnus hämtade upp honom med dingen. Som vanligt var hans resväskor smockfyllda med godsaker och lite reservdelar som vi beställt. Bland annat så fick vi den nya hyllan till kylskåpsdörren och ett Navionicskort som ska laddas med sjökort över USA. Den obligatoriska sillen med tillbehör som gräddfil och OP var självklart och till Magnus stora glädje med i packningen. Vi tog dingen in till ön Stocking Island mitt emot Georgetown och tänkte ta en promenad på ön. Fast det fanns inte så mycket till vägar och vi fick till och med vada på ett par ställen för att komma fram. Men vad gör det när det är superklart vatten och vit sand. På vägen tillbaka hamnade vi på det lokala cruisinghänget Chat n´Chill och fick oss såklart något gott att dricka. Björn bjöd på stort och vi fick oss var sin ”Mud slide”. Den såg ut som en Bushwacker men det var helt enkelt: Baileys, Kalhua och vodka blandat med en väldans massa is. Gott och dyrt…. Det är verkligen dyrt här men vissa saker ska man bara kosta på sig. Speciellt när någon annan betalar… haha! Vi fick ett kort besök av Balance på kvällen men de var redan bortbjudna på drinkar så vi hoppas vi får tillfälle att ses senare, längre upp i ökedjan.
En första promenad
Jag har fått lite frågor om var vi äter på båten. Dessa dagar är lite speciella eftersom Björn är ombord så är det semester även för oss och då äter vi allt lite extra bra men jag ska försöka redogöra vad vi har ätit under den första veckan. Torsdagen gottade vi oss med hemgjorda hamburgare tillsammans med grillade bröd, coleslaw och rosmarinkryddade potatisklyftor i ugnen.
Fredagen blev en kortare förflyttningsdag med ett snabbstopp i en marina för att fylla på dieseln. När vi gled in bakom vår tänkta ö så blev vi lite besvikna eftersom det redan låg en båt där. En stor och fet charterkatamaran. Men men, vi ankrade en bit bort och brydde oss inte. Ett par timmar senare drog de upp ankaret och svängde bort mot oss.
”Hallå eller! Nu är ni allt långt hemifrån!”
Kaptenen på den chartrade båten stod uppe på bryggan och ropade på oss på klockren göteborgska. Världen är verkligen inte stor!
Middagen blev ett par enkla pizzor på stekpannebröd i stekpannan. Så enkelt och så gott!
Lördagen bjöd på strålande sol och bra segling upp till Little Farmers Cay. Till Björns stora glädje ankrade vi precis bredvid flygplatsen och tog dingen in till den lilla baren precis bredvid. Varje liten ö här har verkligen en egen flygplats. Det blev en liten promenad på ön och en öl i baren och inte så mycket mer. Magnus klättrade upp i masten och tog ett par härliga kort på Nanny och oss i vattnet. Vattnet var platt och solnedgången magisk. Finköttet togs ur frysen och Magnus drog igång grillen. Till sirlionsteken serverades potatisgratäng med västerbottenost och Lomanders bearnaise som Björn så turligt tagit med även denna gång!
Magnus hämtar ner kameran
Liv i vattnet
Magnus i masten
Navigeringen är verkligen speciell här och oftast rör vi oss på 3-4 meters djup. När det ska ankras så är vi ofta under 2 meter på lågvatten. Vi sticker ju 1,3 meter och det har visat sig att vårt ekolod lägger av när det är 1,5 meter. Detta leder till höga ljud och diverse skällsord från en smått nervös kapten. Men det är ju bara sand, nästan överallt så det är inte så farligt….. När vi efter endag på platt vatten letad oss in bakom ett rev framför Staniel Cay Yachtclub så tyckte vi dock det var lite väl grunt. Det var så grunt att jag tog båtshaken och kände på botten från badbryggan. Vi konstaterade dock att vi hade 10 cm under kölen och det räckte eftersom tidvattnet på ca en meter nu var på väg upp igen. I alla fall trodde vi det! Vi slängde oss i dingen och snorklade på ett flygplan strax bredvid för att sedan fortsätta bort till den berömda Thunderballgrottan som är med i James Bondfilmen. Men det var inte bara vi som hade den tanken. Det var med än folkvandring och total trängsel. Jag deklarerade snabbt och bestämd att det var mycket bättre om jag stannade i dingen och vaktade den och våra medhavda kalla öl. Jag hade inte den minsta lust att knö med sololjeinsmorda japaner och amerikaner som inte verkade kunna simma alls. Björn och Magnus gav sig dock in grottan men kom rätt snart tillbaka och bekräftade mina farhågor. Till och med vattnet smakade sololja berättade Magnus. Så, ståendes på det grunda vattnet tog de sig en öl istället och tittade på spektaklet. För det går inte att beskriva det hela på annat sätt. Men när ölen var slut så sinade även mängden folk och de tog sig en simtur till. Denna gång var det bättre men jag avstod ändå. Jag tycker det är lite kyligt i vattnet här när man ligger i för länge. Jo, det är ca 25 grader i vattnet men, men.
På vägen tillbaka så förundrade vi oss lite över att Nanny och en annan båt låg åt helt fel håll i förhållande till de andra båtarna. Konstigt! Och väldans vilken slagsida vi hade. Hm… kunde det vara så att vi stod på kanske? Nä, vattnet skulle ju stiga! Men ups! Visst stod vi på. Och det ordentligt! Vi hade missat lågvattnet med nästan två timmar. Hur slarvigt som helst! Men Nanny är ju långkölad och hon tål att stå på kölen så efter en stund kom vi loss och fick ankrat om. Strömmen är verkligen en utmaning här. Den är stark och gör så att båtarna åker helt tokigt ibland. Så det gäller att ha goda avstånd till grannbåtarna. Middagen blev honungsgrillad kycklingfilé tillsammans med kokosris.
Ankrade utanför yachclubben – aningen för grunt
Nanny stävar fram på tre meters djup
Vi blev kvar på Staniel även på söndagen och började dagen med en annan turistattraktion. De simmande grisarna. Vi hade våra misstankar om turistfälla innan och jajamensan, så var det!! Massor av partybåtar som matade grisarna på stranden. Visst simmade de, men bara om någon ute i vattnet slängde mat till dem. Vi höll oss på behörigt avstånd och studerade med lite avsmak spektaklet. Och grisarna var verkligen gigantiska! Och buffliga! Nä, inget för oss så vi åkte tillbaka till Staniel och gick en promenad på ön. Trevlig ö men snobbig yachtclub där man inte fick lösenordet till wifi ens om man köpte öl i baren. Det var bara för medlemmar och marinagäster förkunnades det. Inte fick man sitta ute på terrassen heller. Så det kunde vi varit utan. Lite coolare var det dock med alla hajarna som låg och väntade på att bli matade vid kajen. Det var sk nursesharks som inte är så farliga. Magnus och jag såg genast att detta inte var den typen av haj vi hade runt oss i början när vi kom över till Bahamas så vi gjorde nog rätt att hålla vårt avstånd då. Björn vågade sig till och med ner på trappan för att klappa dem. Det gjorde INTE jag!
Grismatning
Björn klappar hajar…
Därefter var det dags för killarnas midsommar tradition och hela sillbordet dukades fram. Jag hade lite stekt korv till mig istället. Till sillen hade vi knäckebröd med västerbottenostsmör, ägg och koktpotatis. Då får jag ju inte glömma snapsen då! Och när det ska drickas snaps så ska det ju sjungas. Vilket det gjordes, det kan jag intyga. Mitt i en ”djupaste småland” kommer våra kanadensiska vänner från Te Amore förbi med dingen och de gör stora ögon och öron inför svenskarnas påfund. Men efter att fått smaka på både knäckebröd med västerbottenost, OP och Aalborg så kom de fram till att detta inte var så dumt ändå.
Midsommar – samma tradition varje gång
Grabbarna var lite trötta när vi på måndag morgon fortsatte vår resa norrut. Målet var Walderik Wells Cay som ligger i en naturpark. Här måste man ta en moring för 35 USD eller betala hälften för att ankra. Det ska vara fantastiskt vackert här och vi ville gärna ha en moring eftersom vinden skulle gå över på västlig och det är mycket svårt att hitta skydd här i ökedjan för de vindarna. Dagen innan hade Magnus ringt till parken och ställt oss på kö för att kunna få en av de eftertraktade bojarna men när VHF:nätet gick i gång kl 9 stod det strax klart att det inte skulle finnas någon plats för oss. De västliga vindarna skulle nämligen följas av tre dagar med nordliga vindar. Vilket också är jättesvårt att hitta skydd för. Så de som hade en mooring ville inte lämna dem och att ankra där, under de förhållandena var inte att tänka på. Därför blev det en lång dag med transportsegling ända upp till Normans Cay där vi smet in mellan två öar och ankrade. Där fick vi i alla fall hyfsat skydd men det var också riktigt, riktigt strömt och trångt. När stora jättelyxskeppet lade sitt ankare 30 meter från vårt så var vi inte jättenöjda men det hela gick bra. Till lunch denna dag hade jag stekt upp resterna av kokosriset tillsammans med lite korv, extra lök, soja och en hel del sötsur sås. Det blev verkligen jättegott! Middagen blev en burk med pulled pork tillsammans med syltad rödlök, coleslaw, vitlökdressing och grönsallad. Mums!
Det blev inte så mycket sömn denna natt. Strömmen och vinden gjorde sitt till tillsammans med den stora motorbåten och vi tog beslutet att försöka ta oss in i själva Normans Pound som är som en stor insjö med 5-6 meters djup uppe i norra änden. Problemet är själva infarten. Här säger sjökorten att det är ner till 0,7 meter djup så det gäller att pricka högvatten exakt. Vi sticker 1,3 på pappret men är ju lite tyngre än normalt. Högvattnet gav oss 0,92 cm och med det så borde vi alltså ha en decimeter eller två till övers! Och för att göra saken värre så är det såklart väldigt trångt också och man ska mellan två öar. Det hela gick bra och som tur var så var högvatten runt 11 på dagen och sikten var god. Vi hade ingen bottenkänning men vi kunde konstatera att sjökorten inte stämde alls. Jag stod framme i fören och pekade var Magnus skulle köra. Det gäller att hitta rätt blå färg för att det ska vara djupt nog. Ekolodet ballade ur ett par gånger så då var vi troligen under 1,5 meters djup och vårt track visade att vi gått över en sandbank som skulle vara 0,3 m djup. Nu flyttar ju sandbankar på sig så det är nödvändigt att ha en utkik i fören. Inne i lagunen kom vi undan de starka vindarna och strömmarna och fick lagt ut 50 meter kätting. Såååå skönt! Eftermiddagen tillbringade vi på den absolut kritvita stranden där vi gjorde minst möjligt medan Björn snorklade omkring och tittade på rockor. Kvällens middag blev åter igen grillat kött med potatisklyftor och det sista av bearnaisen. Så som ni märker så går det absolut ingen nöd på oss matledes.
Nanny ankrad inne i lagunen
Dingetur inne i lagunen
Helt ensamma på stranden utanför lagunen
På torsdagen låg vi kvar i lagunen och killarna åkte iväg med dingen och snoklade på en sjunken DC3:a samt försökte köpa sig en öl på den stängda restaurangen. De fick till sist köpa var sin öl men blev snabbt utkörda från restaurangen. Resans hitintills dyraste öl tror jag. 8 USD styck… för en Kalick flasköl.
Fredagen var det dags att lämna lagunen vid lunchtid när högvattnet slog till. Denna gång hade vi bara 0,8 meter plus på vattenhöjden och det hela blev nästan för spännande när jag höll på att guida oss på en sandbank när jag siktade på fel gatt att gå ut genom. Vi ankrade utanför gattet så att vi kunde lämna tidigt på lördagsmorgonen för att gå till Nassau. Björn och jag tillbringade eftermiddagen med att glida runt omkring i dingen medan han fiskade. Ett par riktigt stora napp blev det men ingen fisk som ville bita riktigt så vi blev fångstlösa. Kvällens middag blev en klassisk spagetti med köttfärsås tillsammans med färsk basilika och parmesanost.
Björn jagar Bonefish i mangroven
Lördagen seglade vi de 45 M upp till Nassau och mötte verkligheten igen! Jisses vad båtar och vilka hus! Här finns det pengar, det är tydligt. Och dessutom stora kryssningsskepp. 5 stora skepp angör hamnen varje dag men det finns fortfarande plats att ankra. Vi hittade våra vänner på Grandiosa och slängde i draggen bredvid dem. Efter en sundowner hos dem så tog vi oss en sväng på stan. Väldigt förfallet, så fort vi var utanför kryssningsskeppens område. Björn spenderade stort igen och bjöd på middag. Det är lite udda att bli behandlad som en amerikansk kryssningsskeppsfarare…. Men men . Idag söndag blir det lite sightseeing innan Björn ska ta planet hem ikväll. Vi planerar för vår tur norrut och som av en händelse tittade Magnus på vädret uppe i Charleston där vi räknar med att vara om en vecka eller två. 11 grader och regn…. Nästan så vi börjar ångra detta… Bara här är det kyligt på kvällarna och joggingbyxorna åker på. I morse var det 19 grader när jag vaknade. Så det är allt lite kallt här på Bahamas.
Höres snart igen! Kram