180609 Fulltaliga i Halifax

Vi fick besök på tisdagen av Janis och Cam. Dessa goa kanadensare träffade vi redan på Kuba där de mer eller mindre kidnappade oss fem minuter efter det att vi var incheckade. Men vi hade inget emot att bli kidnappade med deras hyrbil på Kuba och inte hade vi något emot att även denna gång få åka bil med dem. Janis och Cam hade också med sig broder Nils beställda flytväst så det var ju smidigt att få den levererad direkt till oss. Sedan blev det storhandel av mat. Och så tittade vi inom till spritbutiken och fick oss en liten verklighetschock. Spritbutiken liknade mycket våra systembolag men priserna var till och med högre än hemma! Jag stod länge vid den lilla avdelningen med boxar för att försöka hitta något vettigt. Det är ju väldigt smidigt med vinboxar och slippa glasflaskorna men vi i sverige är ju grymt bortskämda med massor av bra viner på boxar. I andra länder är läget inte riktigt så bra. Men det blev i alla fall en box vin och dessutom en flaska riktigt rökig whisky. Ni som känner Magnus vet ju att han har stor förkärlek för just rökig whisky och då gärna från Isla i Skottland. När han då hittar en flaska från Highland Park som heter Magnus…. Ja då var det bara för vikingen att handa – trots prislappen 🙂

Vår shoppingrunda avslutades med besök på en kinarestaurang där Cam och Janis skämde bort oss ytterligare. Tack än en gång!

Nanny i Yarmouth

Janis och Cam

Klippning av kaptenen

På onsdagen så väntade vi på att högvattnet skulle göra det möjligt för oss att komma in till tankbryggan och vid lunch fick vi fyllt tanken. Sedan gav vi oss av för att jobba oss mot Halifax. Första kvällen gick vi vid solnedgången in i en vik där det fanns en fiskehamn. Vi hade tänkt att vi skulle försöka lägga oss utanpå en fiskebåt men eftersom dessa kom och gick hela tiden så ankrade vi rätt utanför hamnens pirar istället. Men det gick jättebra eftersom vinden var mer eller mindre noll.

Fullpackad fiskehamn i Pubrico

De är charmiga fiskebåtarna, när de ligger i hamn!

Torsdagen blev en lång dag med strax över 70 distans avverkade. Det väderfönster vi har just nu är väldigt lätta vindar så det gäller att passa på. En annan sak som är lite skönt att det inte är säsong här på Nova Scotia för hummerfiske. Det innebär att det inte finns några fiskpinnar här. Helt underbart att slippa köra slalom hela dagarna. Vi ankrade i en vik som hette Port Mouton. Det var en rätt skum känsla eftersom viken hade den vackraste och vitaste strand man kan tänka sig – med barrträd… Solnedgången var jättevacker och vågorna slog mot stranden med ett väldigt välbekant ljud. Så länge man satt i lä i sittbrunnen så kunde man nästan få känslan att det hade varit skönt med ett kvällsbad. Men så fort näsan kom utanför doghouset så bet kylan bra i näsan och med tanke på att vattnet har en temperatur på ca 9 grader så försvann den känslan snabbt.

Tidig morgon med lite dimma

Att dimma kan vara så vackert!

Ful fyr!

Fin fyr!

Kritvit men kall strand

Fredagen blev ytterligare en transportdag men inte riktigt lika lång. Det blåste upp bra på eftermiddagen och vi surfade in i kulingvindar mot den lilla byn Lunenburg. Det var något av det sötaste och mest pittoreska vi sett på länge. Men samtidigt var vi så trötta och tanken på att sätta i dingen och montera motorn i kuling för att få sig en kort tur på stan blev övermäktig och vi stannade i sittbrunnen. Dock fick vi ett litet besök från grannbåten som var norskflaggad. De skulle ligga kvar och vänta på reservdelar innan de seglade mot Azorerna så det blev ett kort möte.

På lördagen fortsatte vi att mata sjömil och på eftermiddagen gled vi in i Halifax. Vi är ju mer eller mindre ensamma här uppe och dagens stora händelse på havet var att vi faktiskt mötte en segelbåt. Döm då om vår förvåning när den lilla hamnen mitt i Halifax var smockfull! Och inte bar smockfull. Den var Skagenfull! Alltså – massor av båtar som ligger bredsida, dåligt förtöjda utanpå varandra och ett väldans gungande av alla motorbåtar som körde förbi. Det hade tydligen varit regatta och nu pågick efterfesten. Efter samtal med något som verkade vara en hamnkapten via telefon blev vi hänvisade till en brygga längre bort. Just det gjorde oss ingenting men jag protesterade kraftigt över att behöva betala 500 kr (utan kvitto) för en plats med noll service. Inga toaletter, inga duschar och inget wifi. Jag trodde jag skulle få ett spel när de föreslog att vi skulle smita in på Marriott-hotellet precis bredvid för att låna toaletter. Men men. Det var i alla fall en plats mitt i stan där Nils kunde hitta oss

Broder Nils landade alltså i Halifax i går kväll och därmed så är vi fulltaliga 🙂 Han ska vara med oss i ett par veckor, i alla fall fram till Island. Sedan får vi väl se. Det ska bli spännande att få en tredje person ombord. Att plocka ombord ytterligare en person har inte varit ett lätt val. Magnus och jag är ju väldigt vana vid att bara vara två och båten är inte så stor. Men att få den rutinerade seglaren Nils ombord i ett par veckor tror vi bara kommer bli positivt. Inte bara det att vi får två händer och ett par ögon till ombord. Vi får även en ”uppfinnarjockehjärna” ombord.  När vi lämnade Norge så vet jag att jag skrev om broderns källare och alla dessa fantastiska saker för en långseglare som finns där. Bara det proppfulla skåpet med rostfri skruv kan göra vem som helst lycklig. För att inte tala om svarven eller svetsen eller…. Ja ni fattar!  Nu har vi alltså master-mind-hjärnan bakom denna fina källare, ombord så vi ser fram mot många trevliga stunder och diskussioner. Det blev en liten prat innan läggdags och vi insåg att vi var glada att vi inte låg i partyhamnen. För det räckte med de knickedicker som låg på bryggan framför oss. De körde helt enkelt på oss mitt i natten när de skulle gå. Det finns trevligare sätt att bli väckt på! Men men. Idag skiner solen och vi ska turista i Halifax. I eftermiddag går vi ut och ankrar så vi slipper en hamnavgift till. I morgon, måndag blir det lite handlande och sedan fortsätter vi norrut! Kram på er alla!

Hela gänget på Nanny

180604 Kanada

Vi lämnade Boston och seglade vidare. Det blir rätt långa sträckor när vind och väder säger att det är dags att förflytta sig. Inte så att vi har en deadline att passa men min bror Nils har köpt en flygbiljett till Halifax till den nionde juli. Då är det bra om vi åtminstone är i samma landsända. Och då går det ju inte att stanna kvar i USA – eftersom Halifax ligger i Nova Scotia i Kanada.

Alltså så fortsatte vi jobba oss upp längs med kusten mot Maine. Vi stannade en natt på en liten lite ö mitt ute i ingenting som hette Gosport. Guideboken (eller forumet Active Captain som är vår bibel här i USA) talade om för oss att detta ställe var mäkta populärt men samtidigt svårankrat med mycket sten och stora djup. Det fanns dock bojar som man kunde ta om man var beredd att lämna den ifrån sig om det kom någon från segelklubben och hävdade sin rätt. Vi bestämde oss för att chansa. Det gjorde vi rätt i eftersom vi var den enda båten! Miljön påminde mycket om Skottland. Både med berg och tidvatten. Vi jobbar med ca tre meter tidvatten här så det är en liten utmaning ibland.  Efter den lilla ön så dundrade vi vidare till Portland. Den staden blev en mycket positiv upplevelse. Jag skulle säga att den påminde lite om Bergen faktiskt. Fast det blev lite onödigt spännande när halva centrum var avstäng eftersom någon hade lagt ifrån sig en sportbag i en hörna. Mängden polisbilar och avspänningar var magnifik. Till detta kan läggas TV-kameror och bombrobotar som skickades fram. Lugnet lade sig dock efter ett tag och vi brydde oss inte så mycket om det hela utan höll oss på avstånd. Vi höll på att passera en butik som skyltade med skandinaviska varor. Jag ville gå förbi för jag påstod bestämt att de förmodligen bara sålde Orreforsglas och lusekoftor men Magnus stod på sig och vi tittade in. Det var bra…. Thomas, som ägaren hette hade släkt i Danmark och Sverige. Han blev överlycklig när han förstod att vi var från Sverige. Men inte i NÄRHETEN så lyckliga som vi blev när vi hittade hyllan med godis… Kexchoklad och Marabou Schweizernöt till löjligt bra priser. Sedan Abbas Sill och riktigt knäckebröd! Greve och Prästost fick jag dock backa ifrån för 17 dollar för en liten bit var det inte riktigt värt. Ett trevligt besök var det i alla fall.

Thomas med den Skandinaviska butiken

Och på tal om trevligheter. Pappan till ”ungdomarna” på vår kompisbåt LEA har en väldigt mysig liten restaurang i Portland. Så dit fick vi ju gå och säga hej! Jättetrevligt och lite oväntat möte :-).

En ny trevlig bekantskap

Dessutom fick vi inhandlat tre st överlevnadsdräkter till vår vidare resa. När vi postade dessa bilder på FB så fick vi kommentarer om att vi såg ut som Teletubbies… Förmodligen gör vi väl det också men jag kan lova att  vi verkligen hoppas att vi aldrig kommer att behöva använda dräkterna. Vädret i Portland var alldeles strålande och jag skulle nog säga att det var som en härlig, normal och solig sommardag hemma.

Men! Vi måste ju vidare så vi fortsatte att jobba oss uppåt. Jag har ju pratat om flötena till hummertinorna innan. Dessa som Magnus kallar för fiskpinnar. Att dessa ska var talrika i Maine har vi också hört. Men vi har samtidig tänkt att om man har seglat på västkusten strax efter hummerpremiären så vet man vad det hela handlar om. FEL! Riktigt, riktigt FEL!. Vad jag än skriver  och beskriver i detta fall så går det inte förmedla den enorma mängden fiskpinnar. Och i Maine så kommer dessutom alla fiskpinnar med en extra livboj. Fiskpinnen har alltså en lina på fyra till fem meter som flyter i vattenytan och i änden sitter det ytterligare ett litet flöte. De kommer i par! Och de ligger tätt. Och den lilla livbojen flyttar på sig med sin fångstlina. Fantastiskt jobbigt att spana efter måste jag säga!. Vissa av dem är dessutom halvsjunkna och då blir det ubåtar…

 

Vi jobbade oss upp till en ö som hete Mount Desert och hamnen Bar Harbour. Vi tyckte att det lät som ett bra ställe för oss. På vägen så körde vi in i tjockdimma samtidigt som vi hade strålande solsken uppifrån. Mycket märkligt. Orsaken att vi tog omvägen till Bar Harbour var att detta var en hamn med immigration och vi ville checka ut från USA så vi kunde vänta in ett väderfönster till Kanada.  Eftersom USA kräver att vi ringer och rapporterar vår position varje gång vi förflyttat oss så tog vi också förgivet att vi skulle behöva checka ut. Döm om vår förvåning när de över telefon berättade att vi inte alls behövde det! Först trodde vi inte på dem men när jag  kollade med Annika på Moon så insåg vi att så var faktiskt fallet. Att det ska ha full koll på oss när vi är i landet men att det inte bryr som OM eller NÄR vi lämnar landet var lite skumt. Ja, ja. Vi lär oss något nytt varje dag.

Barrskog!

Tre meter hög och lågvatten – Då blir det många fina brygglösningar

Vackra fyrar är det gott om

Röda klippor!

Dimman jagar oss

Hm… är vi i Bergen?

Ett magiskt kryssningsskepp lämnar Bar Harbour

Vi bestämde oss för att lämna den halvdåliga ankringen i Bar Harbour och fortsätta norrut. Vi studsade bra i vågorna i den lilla kulingen och det var riktigt spännande att dra upp ankaret. Om man nu gillar sådan spänning alltså. Vi fick en rätt tuff dag och det var med lättnad vi gled in i den lilla ”Barbapappa-formade” viken vid Tenants Harbour strax innan solen gick ned. Vi har nämligen fortfarande problem med autopiloten till och från och efter 10 timmars handstyrning, kryssandes mellan fiskpinnar i liten kuling som den värsta Ingemar Stenmark var det väldigt skönt att komma in på platt vatten. I alla fall till dess att en liten båt med ett CQR ankare och lina kom in och ankrade nästan på vårt ankare. Men vi struntade i det och gick och la oss istället för om de hade draggat på oss så hade nog de fått större skador än vi…. Kl 04 dagen efter drog vi upp ankaret, utan att köra på den lilla andra båten och gav oss av mot Yarmouth i Kanada. Det var en chansning eftersom väderfönstret var rätt litet. Men om vi inte tog det så skulle vi bli fast i minst fem dagar. Så det var bara att chansa. För att göra en lång historia kort. Det blev en tuff segling men väääldigt konstig sjö. Vi hade bland annat vågor som bröt in på vår läsida, något vi aldrig varit med om innan. Och det är samtidigt så förbannat kallt. Men men fram kom vi med vår kära Nanny till slut i alla fall och ytterligare en lärdom i ryggsäcken. Om väderprognosen här säger att det ska blåsa 15 i byarna så innebär det att det blåser 15 konstant… Typ, eller i alla fall något åt det hållet. Sedan är strömmen så stark och ström mot vind är inget kul. Något vi vet men vad gör man när man måste gå sträckor där strömmen är både för och emot.

Nu ligger vi i alla fall här i marina. I Kanada! Smaka på det… Vi ligger i en MARINA 🙂  Det var länge sedan och vi tyckte att vi var värda det. Priset är hyfsat. Den extremt långa och varma duschen i morse efter det att tullen inspekterat oss var underbar för att inte säga fantastisk. Det finns vissa nackdelar med att inte har varmvatten ombord när man seglar i vatten där temperaturen ligger runt 10 grader…., Vi duschar normalt i sittbrunnen med varmt vatten i en PET flaska om vädret inte tillåter att vi står på däck. Magnus tar som oftast en kalldusch fortfarande men så är han ju också ”Laarsch the Viking”. Det är INTE jag – i alla fall inte när det gäller duschar.

I natt ska ovädret dra in och vi myser i ruffen. Igår var det väderrekord här på Nova Scotia. Inte ett sådant väderrekord som ni har hemma med tokvärme utan åt andra hållet. Det var frost i vissa delar – rekord för juni… Frost… Japp, ni läste rätt! Så svettas på bara och klaga på att det är för varmt! LOL

 

 

 

Nu kommer min bok Båtköket! – TÄVLING och prat med Sjölivet

Ja, gott folk så är det. I ett och ett halvt år jag jobbat och pysslat med mitt lilla projekt och nu är det så att kokboken faktiskt till slut kommer att tryckas. All matlagning ombord och matprat med andra långseglare har lett till att det som började som ett eget litet hobbyprojekt växte sakta men säkert när fler ”cruisers” ville vara med och dela med sig av sina erfarenheter.

Allt detta har lett till en fullmatad 100-sidors bok i A5-format. Som titeln säger är det jag och tretton andra långseglare som delar med oss av våra erfarenheter och favoritrecept från just våra båtkök och långseglingar, eller längeseglingar som jag brukar kalla det. I boken resonerar vi kring allt från bunkring och småkrypshantering till enkla tips för konservering och tryckkokarens många olika användningsområden samt olika former av slowcooking.

Jag har blivit intervjuad i podden Sjölivet. Lyssna på avsnittet och var med och tävla!

Eller bara köp boken genom att klicka på länken här 🙂

180527 Boston och Laarsh the viking

När vi lämnade Marthas Vineyard så tog det inte många minuter innan vår fina väderprognos utvecklades till tjock dimma och 10-15 m/s. Det är vad man kan kalla lokalt väder och snabba skiftningar. Men det gav ganska snabbt med sig och vi kunde segla i härlig sommarvärme mot Cape Cod kanalen. Fast vi fick ju handstyra då eftersom Zlatans nya pump bestämde sig för att inte fungera denna dag. Det är ju själva bövelen vad det ska krångla ibland. Så vi gav upp strax innan kanalen och Magnus trixade in oss i en liten vik. Och trixa fick han verkligen göra för strömmen drog tvärs oss, genom kanalen uppåt 4-5 knop vilket ledde till att Nanny gled sidledes in mellan bojmarkeringarna i den trånga kanalen.

-Det gick ju bra det där också,  log min kapten efteråt…

Det här med strömmarna gör det lite ovanligt spännande ibland.

Vi plockade i alla fall upp hela akterruffen och satte igång med projektet ”lufta pumpen” och därefter gav sig Magnus på alla kopplingarna som mekanikern satt in. Och han tror sig ha hittat ett par ställen där han kunde dra åt lite extra.

Dagen efter så väntade vi tills klockan blev 11 och drog därefter upp kroken. Vi passerade ut genom den smala leden precis när strömmen vände och slapp därmed samma spänningsmoment som dagen innan.  Genom själva kanalen forsade vi sedan i medströmmen och fick en fin förmiddag MED en fungerande autopilot. På andra sidan seglade vi norrut och hamnade till sist inne i en vik vid en liten stad som heter Plymoth i Cape Cod Bay.  Moon som hade lämnat Marthas Vineyard tidigt på morgonen kom ikapp och men de valde att fortsätta norrut. Magnus svor som vanligt högt över alla fiskeflöten som de envisas med att lägga mitt i farleden på vägen in och längs med kusten. Han har förövrigt döpt dem till ”fiskpinnar” för här har åtminstone alla flöten en liten pinne som gör att det är lite lättare att se.

Det skulle finnas gratisbojar inne i viken men det var så förvirrande vilka som skulle vara gratis och med den starka strömmen som var så bestämde vi oss för att ankra i vanlig ordning istället. På så sätt slipper vi risken att en boj ligger och knackar på skrovet i strömskiftena.

Det blev inte mycket sömn denna natt. Det blåste huggorm och blåa kråkor trots att prognoserna pratade helt andra vindar och riktningar. Och jag kan lova att vi använder precis alla tillgängliga vädermodeller vi kan hitta. Mummel.

Vi passade in strömmen på fredagsmorgonen och seglade upp till Boston. Och autopiloten krånglade såklart… Men vi är nog felet på spåret tror vi. Det måste vara någon luftläcka någonstans. Vi fortsätter leta. Vi bestämde oss också för att gå in i en vik lite norr om Boston vid ett samhälle som heter Lynn. Här finns det en gammal bassäng strax utanför två små marinor som enligt uppgift ska gå och ankra i. Denna vik är mycket mer skyddad än ankringen inne i Boston och vi är rädda om vår nattsömn…

När vi närmade oss bassängen kom det ut en kille och ställde sig på bryggan till en av marinorna. Han såg klart fientlig ut! Jag vinkade glatt och ropade hej till honom. Inget svar förutom en huvudskakning. OK… tänkte vi. Får man kanske inte ankra här? Men vi fortsatte och gick upp mot vinden och därmed bort från marinan. Magnus smög sakta framåt och jag gick upp på däck för att göra färdigt ankaret. Då blev det liv i mannen på bryggan. Han viftade hej vilt med händerna och ville ha oss längre bort. ”Inga problem ropade jag, vi är på väg!”  Med båda armarna rakt över huvudet fortsatte han att vifta oss bortåt. Det blåste gott och väl över 10 m/s och jag antar att han var rädd för att vi skulle dragga in i marinan eller nåt… Vi lade tillslut ankaret där vi hade tänkt oss från början. Självklart långt bort från marinan och ganska mitt i hamnbassängen. Jag släppte 50 meter kätting och vi började packa ihop efter seglingen. Mannen stod kvar på bryggan och glodde på oss.

”Är allt OK?” ropade jag.  Mannen svarade inte men skakade på huvudet och ryckte uppgivet på axlarna. Vi tittade oss omkring och insåg att vi låg riktigt bra. Inte i vägen för någon och här kunde vi ligga ett par dagar med tanke på de vindar som skulle komma till helgen. Vi brydde oss inte om mannen på bryggan utan satt i den varma solen i sittbrunnens lä och bara njöt!

På lördagen var det med viss nervositet vi åkte in till marinan för att höra om vi kunde lägga dingen där under dagen när vi skulle ta buss/tåg in till Boston. Det är tre meter tidvatten här så vi vill helst hade bunden vid en flytbrygga. Vi hittade en kille som hade sin båt i marinan och han visade oss en plats där vi kunde lägga dingen och hänvisade oss sedan till hamnkaptenen. Magnus och jag tittade på varandra och hoppades innerligt att det inte skulle vara den viftande mannen på bryggan från dagen innan. Det var det inte! Hank, som var dagens hamnansvarige var en mycket trevlig man som visade oss var vi kunde slänga sopor och utan knot fick vi koden till marinans grindar. Dingen fick mer än gärna ligga kvar där och inte kostade det något heller! Dessutom tyckte han att Nanny var en särdeles vacker båt så detta var en man vi tyckte om. Vi fick lite instruktioner om hur vi skulle ta oss till busstationen och efter lite åkande så var vi mitt inne i Boston. Varmt och soligt och MASSOR av turister. Gatuförsäljning och gatumusikanter. Modern arkitektur blandat med historiska byggnader. Mysigt men lite stressigt. Vi gjorde som vi brukade. Promenerade runt och såg oss omkring. Vi gick såklart till puben Skål (Cheers) som har varit inspiration för TV:serien Cheers. Vi båda gillade den serien och det hela slutade med att det blev lunch där. Turistfälla, javisst! Men både god mat och trevlig service.

Cheers-selfie!

Massa volym och trevligt men ingen Sam i sikte!

Efter att ha fortsatt promenera runt och bland annat se på var man slängde massa te i vattnet under ett visst party så hamnade vi på en irländsk pub. Magnus hade ett bestämt mål och det var att se finalen i Champions League. Det blir inte mycket fotbollstittande i båten och detta ville han se.

Jag tog mig en vända till Primark och fick köpt mig ett par byxor undertiden som matchen började. Det är lite snålt med bara ett par jeans i det här vädret har jag insett. När jag kom tillbaka och skulle beställa i baren så fick jag frågan om jag var Mrs Laarschen och om jag hängde ihop med han den där från Skandinaven vid namn Lars (uttalat Laarsch) som satt i rummet bredvid och tittade på töntig sport?

-Magnus, menar du? tyckte jag.

– Magnuuus eller Laarsch är väl sak samma, fick jag till svar och därefter en utläggning om att alla från skandinvavien heter Laarsch och så avslutade han med:

– Så, vad skulle mrs Laarschen ha att dricka nu?

Leende gav jag upp och fick min drink och hittade Magnus i det bakre rummet tillsammans med ett gäng andra entusiaster som tittade på det som bartendern beskrivit som töntig sport där målen är extremt stora och resultaten alltid blir 0-0  och där spelarna bara ligger i gräset och rullar sig.

När Magnus efter ett tag gick för att pudra näsan så lutade sig bordsgrannen över sitt bord till sina nyanlända vänner och pekade på Magnus rygg och sa:

-Kolla, den där killen är en riktigt viking. Jag skojar inte, en VIKING! Han har seglat hit från Sverige i en liten båt och nu ska de segla hem till Sverige igen via Grönland. Helt galet!

Jag fnissade lite men låtsades inte om att höra diskussionen. Men om Magnus är ”Laarsch the Viking” ? Vad gör det mig till då?

Mrs Laarsch Vikingson, kanske?

På lördagsvädret vände vinden till nordlig igen och de varva sommarvindarna ersattes av vintervindar igen. Vi ligger kvar här idag söndag och ska försöka ta oss iland och handla lite och när vinden förhoppningsvis vänder i morgon eftermiddag så seglar vi vidare.

Hej från Vikingarna 🙂

 

 

 

180523 Newport och Marthas Vineyard

Det blev ett par dagar i Newport och cirkusen runt Volvo Ocean Race. Men jag tyckte riktigt synd om organisatörerna för vädret var verkligen uselt! Kallt, dimmigt, stiltje eller grinigt blåsigt. Vi tog oss en tur till Race City men det var inte mycket att se. Den båten vi helst ville titta närmare på var ju Turn the tide on plastic där Martin Strömberg är med. Men den låg på en egen pir som var avstäng så det blev att titta från långt håll. De övriga båtarna fick vi dock titta på. Fast jag måste nog säga att jag tror att jag föredra Nanny. Hon är mycket mysigare…

Några tävlingsverktyg på rad

Tror att jag föredrar Nannys sittbrunn

Såhär ser tydligen toaletterna ut ombord. Fortfarande föredrar jag Nanny

Mycket förberedelser inför söndagens avsegling

Det här huset hade jag kunnat tänkt mig 🙂

 

Vi höll oss mest nere i ruffen och lät det urschliga vädret dra över. Även Annika och Björn på Moon låg ankrade bredvid oss.

På måndagsmorgonen var planen att vi skulle vara vid tankbryggan kl 8 för att sedan kunna gå ut till Marthas Vineyard. Det gick sådär…. Vårt ankare satt bom fast i en vajer och ville inte komma upp de sista tre metrarna. Vi jobbade hårt i 2,5 timmar med att få loss det och lyckades till slut med hjälp av att Annika och jag satt i deras dinge. Vi hade lyckats få en kätting runt ankaret och med en lång lina drog vi ankaret framåt samtidigt som Magnus släppte frifallet. Vi jublade högt när vi till slut fick loss det.

Vi hade till och med lite sol på vägen ut till Marthas Vineyard. Vi ankrade i Vineyard Heaven och skämde bort oss med en grillning i det fina vädret. I går tog vi en busstur på ön och besökte Edgartown. Det är ju på denna ön som de har spelat in klassikern Hajen. Svårt att förstå att detta faktiskt är ett badparadis. Just nu är det inte mer än  strax över 10 grader i havet och säsongen börjar till helgen. Det kunde vi se på en otrolig mängd hantverkare och trägårdsskötare som fixade till alla de enormt stora och vackra husen i Edgartown. Som sagt… allt måste vara klart tills det fina folket kommer till helgen. Vi tittade i ett fönster till en mäklare och där fanns ett par fina hus till salu. Om man har en sisådär 5-8 miljoner DOLLAR över. Alla affärer sålde kläder, souvenirer eller smycken. Väldigt plastigt för att vara helt ärlig men ändå kul att få vandra omkring och få se detta.

Säsongen har inte riktigt börjat ännu…

Vi såg inte så många…

Fina och STOORA hus

Lunch på en ”riktig” 60-tals diner

Chappy färjan

Mysigt – men lite ”plastigt”

När vi kom tillbaka till båten så fick vi också sällskap av Moon igen och det blev en kväll i deras fina salong.

Idag är planen att gå vidare till Cape Cod – vi ska bara försöka passa in alla strömmar i passagerna och kanalerna. Höres snart igen 🙂

 

180517 First we take Manhattan,  then we take… Newport

Att få segla in mot New York City i strålande solsken var helt magiskt. Manhattans skyline är ju hur maffig som helst.

NYC här kommer vi!

NYC här kommer vi!

Alltså, att inse att man har Brooklyn till styrbord och Staten Island till babord när man glider in i Upper Bay är nästan en läskig känlsa. När dessutom Frihetsgudinnan dök upp så hade jag gåshud över hela kroppen.

Äntligen!

Äntligen!

Känslan av att få uppleva att komma i mål, att få göra något vi drömt om i många år var så underbar.

Vi har seglat till New York!!!  Yihaaaaaaa!!!!

Kapten Bryngelsson och Lady Liberty!

Det gick liksom inte riktigt att fatta att det verkligen var frihetsgudinnan vi hade precis bredvid Nanny. Jag stod där på däck och kände mig nästan förvirrad för att vara helt ärlig!

Vi hade en tanke på att ankra bakom frihetsgudinnan men det fina vädret vi hade denna kristiflygare-torsdag i maj var kortvarigt. Dessutom så var mängden turistbåtar kopiöst stor tillsammans med fladdrande helikoptrar runt oss. Under natten skulle det dessutom dra in massivt regn och massa vind så vi valde att flyta med strömmen ner längs med East River. Det gäller att pricka medströmmen så man inte har motström ner mot Hells Gate öster om NY så vi bestämde oss för att gå vidare. Manhattan…. Asså…. Jag hittar inget annat ord än mäktigt och vackert! Och vilka vackra broar de har i NY! Brooklyn bridge, Manhattan bridge mfl är ju riktiga konstverk! Och Nanny har seglat under dem. Så här en vecka efteråt så fattar jag det inte riktigt.

Vi fortsatte längs Manhattan och där kom FN´s huvudkontor till babord och efter ett tag så dök Roosevelt Island, den fd spetälska kolonin, upp på styrbordsidan. Där fanns det dessutom en linbana över älven. Intressant 😉

Det var svårt att smälta allt!

Vi fortsatte hela vägen ut till Long Island Sound men svängde sedan tidigt höger in i Manahasset Bay och Port Washington. Där låg segelbåten Moon redan ankrad och de var vänliga att bjuda oss på middag.

Sedan blev vi fast i båten under två dagar på grund av skitkasst väder. Men det finns alltid saker att pyssla med. Bland annat så fungerar inte vår autopilot riktigt som den ska efterpumpbytet. Vi har ett missljud som dyker upp i rattpumpen ibland när autopiloten styr. Detta missljud finns inte när vi styr manuellt. Bland annat så luftade Magnus hela hydrauliksystemet men vi misstänker att den nya pumpen är lite för stark och det har blivit bättre sedan vi ställde ner känsligheten på autopiloten men inte helt bra så felsökning fortsätter.

På måndagen tog vi tåget in till Penn Station på Manhattan och tog oss en heldag till fots. Vilken trevlig stad NYC är! Eller Manhattan kanske jag skulle säga för det var bara där vi var. Förmodligen så träffade vi enbart 99% turister men ändå. Mysig stämning var det första som slog oss. Och sedan promenerade vi mest runt. Självklart fick vi med oss Times Square och Central Park. Även Bryant Park tog vi en sväng inom. På flertalet ställen fanns det bänkar, bord och stolar där man kunde slå sig ner utan att behöva köpa något från någon restaurang. Det passade oss bra eftersom jag faktiskt hade gjort matsäck med goa kycklingfyllda tortillas.

Höjdarupplevelsen var besöket uppe i Empire State Building. Våra härliga och underbara vänner, Per och Kajsa på Estromo hade gett oss den finaste av presenter denna dag. De hade köpt biljetter hemma i Sverige och sedan mailat dem till oss som en överraskning. Så vi gled bara förbi biljettköerna och fick åka heeeela vägen upp i tornet. Även detta var helt magiskt. Jag inser att ordet magiskt säkert börjar bli uttjatat men det var magiskt att stå där uppe och titta ner på East River och inse att vi och Nanny faktiskt seglat igenom där bara några dagar tidigare. Overkligt helt enkelt.

TACK Per och Kajsa – verkligen TACK. Detta var en toppbonus som vi kommer bära med oss länge J

Sedan fortsatte vi promenera runt. Bland annat så ville vi se Carnegie Hall och självklart operahuset The Met och den anrika musikutbildningen Juilliard.

Som ni vet så gör man inte NY på en dag men vi fick nöja oss med det. Det lär gå att flyga tillbaka vid andra tillfällen. Vi hörde otroligt mycket svenska på gatorna runt oss så det ska nog gå bra tror jag!!

Tisdagen skulle bli fint segelväder österut längs med Long Island Sound. Eller hur…. Platt vatten istället. Men strålande sol och svensk sommarvärme. I alla fall till en början. Vi siktade på New Haven för att bara ta en snabb ankring över natten där. Enligt väderprognosen så skulle det komma en vindökning till ca 10-12 m per sekund ut på eftermiddagen men vi tyckte inte det var så märkligt. Runt lunch blev jag lite konfunderad när jag tog ner en ny väderprognos för den visade att vi skulle få vind från helt andra hållet under en timme… Kunde det vara åska? Nä…. Vi seglade vidare och när vinden kom så surfade vi fin fint och Nanny flög fram i 7-8 knop i medström och medvind. Det började dock se lite mörkt ut över land dit vi siktade. Jag tog ner en radarbild via en app och plötsligt så får jag en varning via appen att det är en stor åskstorm på väg in över New York i detta nu. Hm… kunde det vara så allvarligt? Man blir lite blasé på alla amerikanska varningar för de varnar för ALLT. ALLT är farligt. Vi tittar på den mörka himlen och bestämmer oss trots allt för att ta ner storen. Klokt beslut…. Vi har bara en liten näsduk av genuan ute när fronten släpper land och kommer ut mot oss. Vi vänder och går sakta utåt, bort från kusten för att ta ovädret ute på öppet vatten. Fronten såg ut som en photoshopad filmsekvens ur någon form av domedagsfilm. Oerhört läskig. Jag har nog aldrig sett så skrämmande moln. Inom 30 sekunder är det svart runt oss och vinden piskar vattnet från vågtopparna. Det blixtrar och mullrar precis vid oss, runt oss överallt och det blåser upp till 25 m/s. Min starke man lyckas dra in näsduksgenuan och vi surfar med vinden bort från kusten på endast riggen. Ja….  Jag och åska. Jag tycker verkligen inte om åska men när vi väl hade det hela över oss så är det inte så mycket att göra åt det. Men i dessa lägen är det Magnus står till rors för jag blir lite ”hispig”.

En timme är senare är det värsta över och vi vänder in mot kusten igen. I ösregn och noll sikt hittar vi in till ankringen och det var extremt skönt att få släppa kroken denna kväll!

Onsdagen blir ytterligare en förflyttningsdag och det mest spännande som hände denna dag var att vi hade 4,5 knops medström samtidigt som vi hade 10 m/s mitt emot när vi passerade ut från Long Island Sound genom Block Island Sound och ut genom två öar. Namnet på sundet är The Race och det fick mig att gå in och läsa på lite. Och det var bra. För nu var vi åtminstone beredda på de brytande sjöar som strömmen byggde upp. Det är bra att ha en stark motor ibland. Men det hela gick bra men det var en timme med lite obehagligt stampande och studsande. Efter 50 M släppte vi kroken inne i en hamnbasäng på Long Island nordligaste udde som heter Montauk. Dimma, regn, kallt, 9 (!) grader i vattnet. Det är inte utan att man funderar på vad vi håller på med.

MEN idag torsdag den 17 maj 2018. Norges nationaldag och allt, så går vi norrut igen och nu är vi ankrade i Newport. Fram tills på söndag så håller fortfarande Volvo Ocean Race hov där och vi hoppas kunna få kunna få se lite av cirkusen.

Just nu ligger alla tävlingsbåtarna ute på fjorden och driver i stiltjen och vi är ankrade i viken innanför. Det är någon form av inshorerace tror jag. Och det går verkligen i snigelfart. Om jag hade filmat dem eller tagit ett kort så hade det inte märkts någon skillnad…

I morgon ligger vi still för det ska blåsa huggorm från nordöst.  Därefter fortsätter vi så fort vi kan norrut men prognosen är rätt skum faktiskt. Vi hoppas fortfarande att vi ska kunna nå Halifax uppe på Nova Scotia i Kanada till den 1 juni. Men vi vill ha med oss Boston och kanske lite Maine innan så vi har rätt många mil att avverka. Men vi jobbar på… Vi jobbar på.

Först ska vi njuta lite cirkusen här! Vi har lite smådåligt internet så det blir färre bilder i detta inlägg än som var tänkte från början. Det får bli en annan gång helt enkelt!

180510 Nästan i New York City!

Efter vårt samtal med varvschefen på torsdagen så ökade takten på arbetet lite och det ledde faktiskt till att de blev klara på fredagseftermiddagen. 30 minuter innan stängning kom de ner till oss i båten med en faktura i handen.

Vi hade såklart inspekterat kopplingarna bak vid pumpen och vi var fascinerade av mängden kopplingar som man kan få in på tre slangar. Varje slang hade ett oslagbart antal kopplingar i rad och fakturan var på två A4 sidor. När jag kom till sista sidan så frös jag fast i tanke och handling. 2900 USD……. Det är ca 24 000 kr. Vi satt lite mållösa ett tag och försökte ta in fakturan och vad som stod där men vi insåg ganska snabbt att det inte var någon idé att argumentera. Vi hade varit borta i två dagar och antalet timmar gick därmed inte att bestrida. Vi bestämde oss för att bara betala och låta det vara. Konstigt kanske några tycker men vi var helt i händerna på dem och trots att vi försökt kommunicera våra önskemål om enkelhet så hade detta helt enkelt inte nått fram.

För att ställa 24 000 kr i relation till något så kan jag säga att det är ungefär så mycket vi gör av med på två månader om inget större går sönder på båten. Och såhär i slutet av vår resa är det extremt mycket pengar. Men som sagt. Det är bara pengar och vi lever bara en gång. Så kl 07 dagen efter låg vi vid tankbryggan och fyllde Nanny med diesel. Det blev motorgång på platt vatten upp till Salomon. Där kastade vi ankare i mitten av en liten och söt hamnbassäng. Hade vi gjort något sådant i Sverige så hade vi blivit bortkörda direkt men här är det normalt. Det är lite som om någon skulle gå in i Mollösunds gästhamn och släppt kroken i mitten av hamnbassängen. OK då. Lite större var det allt men ni som vet hur det ser ut på Mollösund förstår nog vad jag menar.

Stressen av att ha förlorat en vecka ligger i bakhuvudet hela tiden så dagen efter fortsatte vi norrut i Chesapeake bay vid soluppgången. Strax innan fyra på eftermiddagen gled vi in i Rock Hall. Det är tur att vi har varit på Bahamas ett tag och tycker det är helt ok att glida in i hamnar med ett djup runt två meter. På den stora och privata bryggan som tillhör en liten bostadsrättsförening med 14 hus stod David och Cherie och vinkade in oss. Våra vänner på Blue Sky hade vi lärt känna när vi fastnade i en trasig sluss övernatten i ett träsk för ett par veckor sedan. Vi blev KUNGLIGT bortskämda med gratis brygga, varma duschar och fantastisk mat med alldeles för mycket god dryck till det. När vi sedan insåg att David fyllde år dagen efter så stannade vi helt enkelt en dag till och då var det vår tur att bjuda dem på middag. Fast under villkoret att denna intogs och lagades i deras hus. Ytterligare en väldigt kul och trevlig kväll.

Privatbrygga vid Rock Hall

David och Cheries hus

Födelsedagsmiddag

 

Men stressen finns där hela tiden och vi måste vidare så på tisdagen släpper vi tamparna efter många kramar och går upp till Chesapeake City och gör en ny liten ankring mitt i en hamnbassäng.

Ankrade i Chesapeake City

Onsdag morgon går vi sydost genom hela Delaware bay och planen är att stanna på udden Cape May en natt innan vi seglar ut på stora havet igen och går upp till New York. Men när vi kommer ner till udden och ser väderprognosen så inser vi att vi bör gå med en gång.  Vi hade ändå behövt ta en nattsegling upp och för att undvika nordliga vindar så borde vi alltså gå med en gång. Sagt och gjort. Vi stannade och tankade lite till, bara för säkerhets skull och slängde upp dingen på däck och gav oss ut på Nord Atlanten vid 17 tiden på onsdagseftermiddagen. Vi visste att vi skulle behöva köra motor ett tag men vi hade ärligt talat missat mängden dimma. Om det fanns med i väderprognosen eller inte, det vet jag inte. Vi tycker ärligt talat att prognoserna här är ganska kassa här. Eller så är det vi som är kassa att tolka dem för ingenting stämmer och vinden snurrar konstant.

Jag tog första passet och redan vid 19 tiden kom dimman inrullande. Att gå i dimma på natten är lite annorlunda eftersom man inte ser några ljussignaler. I detta område är också sjökorten fullmarkerade med noteringar om fiskodlingar. Vi har inte sett så många men självklart undviker vi dessa områden. De vi har sett är oftast utmärkta med en gul, blinkande boj. En gul boj är en markering på ett tillfälligt hinder som man bör var uppmärksman på.

Därför hoppade jag nog ca en halv meter upp i luften när jag helt plötsligt hade ett kraftigt gult blinkade ljus MIDSKEPPS ca 100 meter bort, lagom inluddad i dimman. Jag väckte till och med Magnus för jag var orolig för att köra in i en fiskodling. Med huvudet utan för kapellet satt jag länge och spanade ut i den blöta ärtsoppan utan att se något. Självklart har vi radar men ser man fiskoldingar på den? Det borde man menar Magnus bestämt och vi hittade i alla fall ingenting och fortsatte så småningom i lite lugnare takt.

Magnus stötte på ett antal båtar utan AIS som tog sig fram i natten och för en gångs skull fick vi användning av dimtutan. Vi får väl se allt detta som en övning inför kommande seglingar norrut och på Grönland. Vi har faktiskt inte seglat i dimma sedan vi gick den portugisiska kusten ner hösten 2015. Har jag sagt att jag älskar vår radar?

På väg in mot New York tog vi beslutet att INTE fortsätta in mot frihetsgudinnan och Ellis Island eftersom vi faktiskt inte såg något ALLS av den berömda skylinen i dimman!  En liten besvikelse faktiskt.

Här har vi New York!

Istället har vi lagt oss ankrade i en vik på Staten Island och väntar ut tråkvädret och det var rätt skönt att kasta ankare efter 190 M. I morgon ska det bli kalasväder. Då planerar vi att glida in mot frihetsgudinnan. Antingen så varvar vi henne eller så ankrar vi. Om det inte blir ankring så tänker vi passa in tidvattnet och glida längs med Manhattan genom Hells Gate och ut på andra sidan.

Där ligger det faktiskt en annan svensk båt. Det är Annika och Björn med sin Moon. Många av er känner säkert till dem eftersom de är mycket rutinerade långseglare. Vi har haft lite kontakt i det senaste och de ska gå också gå via Grönland mot hemmavatten denna sommar så vi hoppas få till en träff med dem snart för att se om våra planer stämmer överens, eller hur det nu blir.

Ses snart!

Men vi har ju faktiskt seglat till New York nu! Hur coolt som helst, i min värld! (får man säga så?)

 

180504 Vi sitter fast

Nu har vi legat på varvets reparationsbrygga i en vecka och det hela börjar bli minst sagt frustrerande. Byte av vår pump till autopiloten går ohyggligt långsamt. Samtidigt så tror vi att det kommer bli bra men det så oerhört frustrerande att stå vid sidan om och inte kunna göra något.

Första dagarna så gick det rätt bra att ligga här. Vi fick avverkat säkert 30 punkter på Nannys ”att göra lista”. Bland annat så ar vi bytt olja, dieselfilter, impeller och tvättat hela båten så den är vit och fin igen efter det bruna vattnet från kanalerna. Samtidigt har jag kört ca 8 tvättmaskiner och städat och slängt massa saker för att ge lite plats åt Nils som ska ansluta till oss uppe i Halifaxtrakterna. Framåt tisdagen så började dock frustrationen växa. Bland annat eftersom varvet har så svårt att ge oss en tidplan och vi får dra informationen ur dem. Efter många diskussioner så fick vi i alla fall besked om att de förmodligen skulle vara klara på torsdagseftermiddagen. Då bestämde Magnus och jag oss för att skita i att gå och vänta. Vi hyrde en bil och tog oss en natt i Washington. Hur kul och hur underbart som helst. Nästan lite orealistiskt att gå omkring i alla miljöer som så ständigt förekommer i alla möjliga filmer. Vädret var på sin bästa sida och vi hade faktiskt upp till 30 grader varmt utan att det för den sakens skull var särskilt fuktigt. Washington var verkligen en fullträff och vi är glada att vi tog oss den turen, nu när vi inte kunde åka dit med båt.  På vägen tillbaka till varvet stannade vi på IKEA och fick fyllt på vårt förråd av svenska godsaker. Tyvärr fanns det ingen prinskorv vilket gjorde mig oerhört besviken. Men Magnus hittade frysta Nordsjöräkor som gjorde honom överlycklig. Kaviar, Dajm, Mjölkchoklad, kakor, ost och smågodis var annat som vi förnöjt packade ner.

Här bor han!

Ser dock ingen Forrest….

Capitolium – med massor av tungt beväpnade poliser runt om!

Silvriga träd!

Hm…. någon är arg…

Jorå många som protesterade mot presidenten. Men vi såg också väldigt många med T-shirts och liknande som stödjer honom

WW2 monumentet

Magnus på museet ”Air and Space” – väldigt sevärt

På kvällen hamnade vi på en trevlig pub med Qiuz – där vi var otvivelaktigt sämst!

Tillbaka på varvet hoppade vi förväntansfullt ner i båten för nu trodde vi verkligen att det skulle vara klart. Ibland undrar jag hur vi orkar vara sådana optimister hela tiden. Vi VET ju att sådana här saker tar tid. Den nya pumpen satt på plats men endast en av slangarna var inkopplade. När jag sedan fick se det nya fästet till pumpen som de tillverkat så fick jag nästan en chock. Det gamla fästet var en enkel, bockad och vinklad platta i rostfritt men en godstjocklek på ca 2 mm. Det nya fästet skulle kunna ställas ut till allmän beskådan i snygghet och skulle kunna stå emot en atombomb. Gjord i 7 mm tjockt gods (förhoppningsvis i aluminium) svetsat och vinkat på så många sätt som borde vara omöjligt och dessutom målat. Här har vår mekaniker utan tvekan släppt loss all energi och skapat något utöver det vanliga. Hur många timmar som är nedlagt på detta fäste vågar jag inte ens spekulera i. Det enda jag vet är att det är vi som betalar dessa timmar. Hade jag varit på jobbet nu så hade jag sagt att varvet har byggt ett garage när kunden bara beställt en carport. Efter en liten stund kom vår mekaniker och  när Magnus pratade med honom om fästet så var han helt oförstående. Han förklarade dessutom att han inte hade beställt nog med kopplingar första gången. Han hade tänkt lite fel och behövde beställa ett par till (observera att de alltså på torsdag eftermiddag fortfarande inte var beställda) och dessa skulle förmodligen komma på fredag eftermiddag om vi hade tur. När vi då frågade om detta innebar att båten skulle bli färdig på fredag eftermiddag så fick vi bara en skakning på huvudet till svar. Han kunde inte säga det. Allt detta innebär alltså att vi med största sannolikhet blir fast här en helg till.

Vi tog en prat med varvets chef. Alltid lika vänlig men samtidigt väldigt oförstående för vår situation. Tålamod säger han till oss att vi ska ha och vi VET att det är så. Vi VET att detta kommer att lösa sig. Vi VET att vi ska ta ett djupt andetag och räkna till 10. Vi VET att vi behöver vår autopilot. Vi VET att detta är vanligt förekommande för alla båtägare och vi VET att detta ingår i konceptet långsegling.

MEN vi vet också att allt detta innebär att vi kommer hamna under stor tidspress under vår fortsatta segling. Vi kommer inte hinna se särskilt mycket av Chesapeake eller resten av kusten norrut. Varje dag vi ligger här en dag som vi hade kunnat segla eller se andra saker på. Nu kommer dagarna bli enbart segling med bara en snabb nattankring och sedan fortsätta. Dessutom så minskar våra möjligheter till att passa in bra väderfönster. För varje dag som går så måste vi vara mindre kräsna med vädret vi väljer att segla i. Vetskapen om detta gör mig nervös, grinig och för att vara helt ärlig, lite ledsen. Undrar just var den där optimismen jag just pratade om tog vägen. Fortfarande tror jag att det finns en liten, liten chans att de bli färdiga idag. Men jag försöker förbereda mig på ytterligare tre dagar här- För det är det som det blir om vi måste stanna över helgen.

Sköt om er alla och förlåt mitt gnälliga inlägg.

180427 Dismal Swamp och Portsmouth

Vi var uppe med tuppen och i soluppgången fick vi bron i Elizabeth City att öppna sig för oss. Det var en magisk morgon. Massor av mystisk dimma när vi tuffade in i träskkanalen Dismal Swamp.

Dagens första broöppning avklarad

Magisk morgon

Platt vatten

Väl framme vid första slussen var vi lite tidiga till slussningen kl 11 men vi smög oss fram för att kolla läget. Trångt som bara den och väldigt grunt. För att inte tala om alla träd som ville prata med våra instrument uppe i masttoppen. När vi kom runt hörnan och fick se slussväggen blev vi lite förvånade eftersom vi såg master inne i slussen. Hade vi tagit fel på tiden? Strax blev vi uppropade av slussvakten som förklarade att slussen var sönder och det bästa vi kunde göra var att backa ett par hundra meter och ankra.

Jaha… det var väl inte så mycket annat att göra än att lyda order så vi gjorde så. Strax kom det tre segelbåtar och en motorbåt som också ankrade upp bakom och runt oss. Solen sken och det var riktigt varmt och härligt. Vid 14 tiden kom beskedet att slussen behövde reparation av en dykare och det skulle inte kunna ske denna dag eftersom det var söndag. Så det var inte så mycket annat att göra än att förtöja för natten. Båten Thera med Jane och Laurens ombord tog sin hund bort till slussen för att rasta den och kolla läget. När de kom tillbaka hade de fått var sin säck med is som de delad ut till alla väntande båtar. En liten present från slussen och vad gör man när man får tag i en säck is? Jo, frozen margaritas så klart. Så på eftermiddagen träffades vi på motorbåten Antonia hos Mark en Lezlie för sundowners. Vi hade ju mangroveparty när vi fastnade där så varför inte ha ett träskparty?

Bob och Carol på Pepromenon njuter väntan

Längre kom vi inte.

Träskförtöjning i rad

Nästan som snö på vattnet på morgonen efter

Kl 08: 30 på måndagsmorgonen fick vi till slut komma in i slussen. Världshistoriens näst långsammaste slussning. Jag lovar! Den långsammaste fick vi i sluss nr två senare den dagen. Det var verkligen trångt och grunt att köra längs denna kanalen och två ggr fick vi något som gick i propellern. Vi tog av kapellet så vi hade fri sikt uppåt och Magnus manövrerade fint så att vi klarade oss utan skador. Lågt hängande träd stack ut både här och där. Värre var det för ett par av de andra. I sista slussen hade ett par båtar från ”vårt gäng” stannat längs vägen och vi hade kört ikapp ett par så vi var totalt fem segelbåtar och en motorbåt i slussen. Killen före oss var så långsam så jag föreslog för Magnus, nästan på fullt allvar att han skulle putta på honom för att det skulle hända något. Vid broöppningen innan hade slussvakten fullkomligt gormat på honom för att han skulle köra på. Men icke!

När vi väl var i slussen tittade jag uppåt i de andras masttoppar. I en mast satt det en stor kvist och två andra master hade knäckta antenner. Slussvakten samlade på conch (stora snäckor) och var tydligt besviken när det visade sig att ingen av båtarna hade några sådana med sig. Men han bjöd oss på en liten konsert där han spelade en trudelutt på en av sina conch.

Alla uppradade och klara

Detta kändes väldigt bekant

Masttopp nr 1

Masttopp nr 2

Masttopp nr 3

Vår slussvakt spelar snäcka för oss

Väl ute ur kanalen så väntade Norfolk med alla sina krigsskepp. Häftig syn men jag gillade nog kanalen bättre. Den började byggas redan 1763 och självaste George Washington var inblandad i företaget som försökte utvinna träd ur träsket och samtidigt skapa en ny transportväg.

Vattnet i kanalen är det svartaste vi någonsin sett och det kallas för Junipervatten. Tydligen är det trots sin färg väldigt rent och färgerna kommer från barken av alla träden. Syran i barken gör att det är svårt för bakterier att klara sig i vattnet. Därför har vattnet varit eftertraktat bland många långseglande skepp eftersom vattnet står sig mycket länge. Trots sin mycket äckliga färg.

Ena storheten efter den andra

I torrdocka

Nanny i gratishamn

Mysko sak…

USS Wisconsin från WW2

Vi och Thera tog oss till gratishamnen i i Portsmouth, mitt emot Norfolk. Egentligen får man bara ligga här i en natt men vi fuskade och låg kvar i tre. Det var bara vi där till en början och ett ruggigt regnväder fick blåsa över medans vi fixade till en ny tank till vår värmare. Vi har bestämt oss för att köra på den enklare modellen med en extern tank till vår värmare istället för att försöka få tag i ett nytt stigrör. Det gamla hålet är pluggat och den nya tanken fick plats under durken, över kölsvinet. Den passade perfekt och vi har varm och god värme i båten igen. Vid behov. För tro det eller ej. Det börjar bli lite varmare nu. Trots att vi jobbar oss norrut. En kväll gick vi och ett par av vännerna från träskpartyt upp till en tysk restaurang och Magnus var i himmelriket när han fick sig ett grisknä med knödel och surkål. Jag nöjde mig med en schnitzel.

Dagen efter så kom även det två övriga båtarna från vårt träskparty och gjorde oss sällskap. Blue Sky och Pepromenon. Båda dessa båtar hör hemma i lite längre upp i Chesapeake Bay och vi har fått lova flera gånger att vi ska komma och hälsa på dem på vägen upp. Och vem säger nej till en gratis bryggplats och en varm dusch tillsammans med trevligt sällskap?

I går lämnade vi Norfolk och tog oss upp till en fin ankringsvik med Blue Sky och Pepromenon. Idag fortsatte de båda norrut medan vi ligger på en servicebrygga till ett båtvarv. Efter mycket sökande har vi hittat ett varv som åtminstone har lovat att titta på möjligheten att byta vår pump till autopiloten. Den vi har nu fungerar ju men borstarna är nästan slut och den är väldigt gammal. Pumpen som ska in istället tillhör det paket vi fick med när vi köpte autopiloten för ett par år sedan. Problemet är att hydraulik-kopplingarna från den gamla pumpen inte passar på den nya. Och när vi plockar isär systemet så är vi helt utan styrning. Därför vill vi vara på ett ställe där de definitivt kan det här. I skrivandes stund så verkar det faktiskt som om de kan fixa det. Vi vet inte säkert ännu. Deras mekaniker har varit nere i akterruffen och hummat och kollat läget. Nu är han uppe och letar reservdelar. Vi håller tummarna. Dessutom så tittar deras svetsare på en del till vår rorkult där själva spänningsanordningen krånglar. Förhoppningsvis så går allt i lås och har vi riktigt tur så blir de klara över dagen. Har vi lite otur så får vi ligga här över helgen. Mycket otur har jag bestämt att vi inte har så förhoppningsvis är vi på gång senast på måndag igen. Vad kalaset kommer att kosta har vi ingen aning om men de har fria duschar och det verkar som om de inte vill ha betalt för själva båtplatsen vi ligger på. Dessutom så har de en lånebil som vi tydligen får låna så vi planerar en liten sväng till en båtbutik och mataffär lite längre bort. Men billigt lär det inte bli.

Håll tummarna för oss att allt går i lås nu!

Ha en härlig helg alla!

180421 Vad saker ska gå sönder hela tiden!

Ja vi har fortsatt att tuffa och segla norrut. Det är liksom lite nödvändigt att vi förflyttar oss för att vi faktiskt ska hinna komma hem tills det är dags att ta tag i arbetet igen! Vi fortsatte upp till Bellhaven. En liten stad som i guideboken beskrevs som ett mecka för seglare. Eftersom staden var mer eller mindre stendöd så höll vi inte riktigt med! Men de hade en välsorterad järnaffär där vi fick köpa reservdelar till våra åror till dingen. Själva årbladen av plast (!) håller nämligen på att brytas av och vi fick tag i trästavar som vi kan stoppa in i dem och förstärka dem. Dessutom blev det en ny bågfil eftersom den gamla rostat sönder. Fattar inte att allt bara faller isär just nu.

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Stora fyrkantiga saker som man helst inte vill möta i själva kanalerna

Platt förskepp gör att det skvätter runt pråmarna lite

Någonstans hade vi förväntat oss att USA skulle vara ett mecka för att handla i. Vi tänkte oss nog en välsorterad butik i varje hörn. Inget kunde vara mer fel. Det är långa avstånd mellan affärerna kan jag lova. Det blåste gott och väl liten kuling när Magnus och jag satte oss i dingen och åkte in till bryggan. Vi var fullt påklädda med sjöställ med byxor o allt och jag hade till och med långkalsingarna på. Lagom blöta och kalla kom vi in till bryggan och förberedde oss för en långpromenad till en matvarubutik. Då kom det fram ett amerikanskt par som hade sin båt i marinan, precis bredvid. Denna marina hade gratis golfbilar till sina gäster och de var tydligen på väg mot matvarubutiken men visste inte riktigt vägen dit. Vi sa som det var, att vi bara visste på ett ungefär men det räckte gott och väl och de erbjöd oss genast skjuts i golfbilen. Magnus och jag hoppade upp i sätet där bak, där man sitter med ryggen åt färdriktningen. SVINKALLT!!! Inte riktigt samma sak som när Lotta hyrde golfbil till oss på Culebra för sisådär ett år sedan. Då åkte man omkring i lätt sommarklänning. Nu var det mössa och vantar som gällde. Våra nyfunna vänner skulle själva inte handla så mycket men de väntade snällt medan Magnus och jag sprang i hyllorna och fyllde på förråden. Det var nästan så att vi fick dåligt samvete, men de försäkrade oss gång på gång att de inte hade så mycket annat för sig och väntade gärna. Så vi passade på att handla ordentligt.

Solnedgång mellan träden i Bellhaven

En annan sak som förvånat oss är den totala avsaknaden av mobiltäckning. Jo, vi har varit korkade och köpt ett billigt abonnemang från Walmart eftersom de lovade att det var lika bra som de marknadsledande. Fel, fel, fel… helt enkelt. Men vi har insett att även de dyrare abonnemangen har svårt med täckningen. Ska inte USA vara ett rätt framstående land på denna fronten? Jag menar, till och med i många av de avkrokar vi har varit de senaste åren har vi haft bättre mobiltäckning än här!

Efter Bellhaven så gick vi genom Alligator River.  En lååååååååååång sträcka genom ödemarken som var spikrak. Vi har ju mött stora pråmar här och där men det har aldrig varit direkt trångt. Pråmarna är helt fyrkantiga och vågorna studsar rätt rejält mot den platta fören så man håller sig gärna lite undan för att vara helt ärligt.  Vi hade ju dessutom trott att det här med väder inte var så viktigt här på kanalerna men i och med att det är en hel del sjöar och det är väldigt grunt hela tiden så blir både sjön och vinden en faktor att räkna med. Prognoserna stämmer inte alls och vi blir ständigt överraskade. Vi hade hoppas på att få se en eller annan alligator i Alligator River men nä! jag tror faktiskt att det är för kallt för de stackarna!

Låååång och rak kanal längs med Alligator River

Såklart fick vi möte med en av bjässarna där det var som smalast

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Ja, Träsk med vass och döda träd. Vackert på sitt sätt.

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Stora, gamla träd blir grogrund för nya

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Sällskap av örnar har vi mer eller mindre hela tiden

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi är rätt ensamma på Alligator River

Vi tog en ankring strax efter kanalen och dagen efter seglade vi upp till Elisabeth City. Den lilla stan benämns som en av de mest populära och vår förvåning var stor när vi insåg att marinan var tom. Här får man nämligen ligga gratis i två dygn och vi hade sett framför oss en proppfull marina. Ja, ja det var bara att förtöja och krypa ner och starta värmaren. Eller hur…. Det är nu värmaren bestämmer sig för att inte vilja starta. Vi hade fyra grader första natten och temperaturen var nere till 10 grader inne i båten. INTE kul.

Nannygumman helt ensam i marinan i Elizabeth City

Elisabeth City skryter om att vara den vänligaste staden och jag tror nog att det stämmer. I vilket fall som helst så är invånarna i alla fall de mest nyfikna. Vi ligger ju ankrade mitt inne i den lilla stan och de flesta vill veta var vi kommer ifrån och varför vi är här. En parant dam (de är ganska många här) började ropa på mig och fråga var vi var ifrån. Jag svarade att vi var från Sverige. JAA! skrek hon då. Har ni någon choklad? fortsatte hon. Jag fattade först inte och svarade att all vår svenska choklad var slut sedan länge. Hur klarar ni er då?  frågade hon sedan och därefter förklarade hon att de hade choklad-croissanter på bageriet en bit bort. Sedan vände hon sig om och gick iväg. Då insåg jag att hon trodde att vi var från Schweiz…. Hörde i veckan att något Afrikanskt land bytt namn pga att de så ofta blev sammanblandade med Schweiz.  Kan väl påstå att det händer oss rätt ofta oxå…

Vänligt mottagna blev vi i alla fall. På fredagen tog vi dessutom fram våra cyklar och försökte ta oss till en Walmart en bit bort. Glöm det! Cykelbanor existerar så klar inte och för att komma till Walmart så hade vi varit tvungna att cykla på en mindre motorväg. Vi har helt enkelt blivit cykelrebeller och cyklar på de små trottoarerna som finns. Det är ju ingen som promenerar här ändå så vi värderar våra liv lite högt och cyklar därmed på trottoarerna.

Ny matta blev inhandlad till Nannygumman och vi fick den nerkörd till båten. Den gamla hade tappat allt gummi under och vi halkade bara omkring på den. Den nya blev grå och luddig. Kommer förmodligen att visa sig vara ett sämre val i längden men jag tänker att det kan vara gott och varmt när vi fortsätter norrut.

Varmt och luddigt om fossingarna

Och ja, det här med värmaren Vi fick till slut koll på vad det var som felade med den. Den fick ingen diesel och när vi insåg varför så blev vi både lättade och ledsna. Själva röret som suger diesel ur vår huvudtank har helt enkelt rostat av!!! Vi blev lättade eftersom det inte var något fel på värmaren men lite bedrövade för att byta den kopplingen till sugröret i manluckan under motorn  lär inte bli det lättaste. Just nu så har vi kopplat på en lös tank och det fungerar när vi inte seglar och ligger still. Men det kommer ju inte att fungera på seglingen till Grönland direkt! Vi har inte kommit fram till hur vi ska lösa allt detta men det ger sig.

Orsaken till att vi inte får diesel till värmaren…

Ja,ja. Vi jobbar i alla fall på och i morgon ska vi gå genom ett långt träsk som heter Dismal Swamp och förhoppningsvis hinner vi med alla broöppningar och slussningar under dagen och hinner fram till Norfolk på kvällen. Vi har inte slussat sedan Skottland så det kan ju bli lite kul! De vi köpte vår matta av berättade att de hade gått denna sträckan ett par gånger och de hade dessutom fått se björn på vägen. DET hade ju varit coolt!

Så! Ja, vi myser på och lagar saker! Ungefär så. Att hinna till New York till första maj ser ut att bli svårt. Vi får nog lägga på en vecka eller så på den tidplanen.

Kram på er alla och njut sommarvärmen hemma <3