Nanny

Lugnet lade sig lite i viken efter det att regattan avslutades på måndagen. Framåt onsdagen så hade nästan hälften av båtarna försvunnit och de flesta har gått söderut för att vara med på karnevalen på Grenada. Vi hade ingen lust att flytta på oss så vi låg kvar. Dagarna är fyllda av småpyssel och småmys i värmen. I bland behöver någon hjälp, denna gången var det Silke. Sedan i januari har hon kämpat med att få bytt ut  gummilisterna i sina Lewmarluckor i en av hennes kabiner. Jag och hon gjorde även ett par försök uppe på Martinique men vi insåg efter ett tag att fyra händer inte räckte för att hålla den eländiga listen på plats och samtidigt kunna stänga fönstret. Vi hade svettats i ett antal timmar tillsammans inne i den lilla hytten – numera omdöpt till ‘Silkes sweat box’ – när Magnus två händer och muskler kallades in. Efter flertalet nya försök att få den slippriga lilla gummilisten att sitta fast i den lilla skåran i fönsterramen så kläckte Magnus lösningen.  Och det var att dra i listen så att den blir lite längre, håll den på plats och efter ett tag så drar den ihop sig och sitter kvar på plats! Så smart! Efter det att listen satt på plats kom problem nr 2. Nu skulle fönstret stängas från insidan och listen på så sätt “formas” på sin plats. Vi var tre personer som verkligen gav ALLT av styrka och efter många skrik och svettdroppar fick vi tillslut stängt fönstret. Det kostade Magnus en sträckt rumpmuskel (skratta inte)med det fick det vara värt. Två dagar senare kunde vi öppna fönstret, ta bort listen, fästa den med silikon och sedan stänga fönstret igen. Denna gång klarade faktiskt Silke och jag att stänga fönstren själva och belönade oss med lite iskallt vitt vin i badet efteråt. Det är ju en underbar känsla när man lyckas med något som känts så hopplöst. Och för Silke som har bråkat med listerna sedan i januari var det extra gott!

Vi hade en lugn och mycket grillkväll i Nanny med Silke och Les i början av veckan men så mycket mer har vi inte hittat på.

Angie är ute på sakletar tur. Många tappar fina saker överbord

På torsdagen så tog vi en tur in till Hillsborough, vilket är huvudstaden här på Carriacou. Den är ju inte stor men resan med minibus var som vanligt en upplevelse. Men vi upplever tempot här som lite mindre stressat på vägarna än på Grenada. Inne i storstans shoppade vi på oss grönsaker och annat som är lite svårt att få tag på i Tyrrell Bay. Utbudet är inte stort och det är dyrt så det gäller att välja vad man köper. Det är svårt att förstå att frukt och grönt ska vara så dyrt här! Efter en enklare lunch så åkte vi tillbaka till lugnet igen. Hettan inne i stan var helt bedövande så det var underbart att få glida ner i det svalkande vattnet bakom båten. Det brukar bli ett par dopp per dag och framförallt på eftermiddagen så ligger man i lite längre. Då blir det ofta konferens tillsammans med Les och Silke då vi i lugn och ro löser livets problem eller diskuterar mat. Faktum är att det är mest mat i olika varianter som diskuteras 🙂

Huvudgatan inne i stora staden

Även här klart och härligt vatten

Silke hittade en fin melon på torget. Ser ni tandborsten??

Jag har under veckan slagits med att försöka lappa vårt stackpack ännu en gång. Nu är det så utslitet att det känns som papper. Man får vara försiktig när man syr annars drar man upp nya revor och då gärna i den nya sömmen som just kommit på plats för att hålla en lapp som ska dölja och hålla ihop en annan reva.  Det är mer ett lapptäcke än ett stackpack numera men vi hoppas på att det håller ihop för den tiden vi har kvar här i värmen! Lite syarbeten till Silke har blivit gjort också. Magnus har gett sig i kast med att försöka rädda våra tre gasflaskor i stål. De hade så mycket rost på dem att det inte gick att se att de en gång varit blå! Men efter det att Magnus nu skrapat av dem så ska han även behandla dem och måla dem. Förvånansvärt mycket blå färg kom faktiskt fram efter det att han skrapat dem men om de får sig en omgång skyddande färg så håller de lätt i ett par år till. Vi har ju också en 11 kg kompositflaska och den klarar väldigt mycket bättre i denna miljön.

En av gasolflaskorna före tillfixning

På lördagskvällen så samlades alla – ja, jag tror verkligen att det var mer eller mindre alla cruisers hos miss Lucky som har öppet ett par gånger i veckan. Det är ett enkelt litet hak och på lördagarna så är det grillkväll. För 45 kr får man grillad kyckling eller kamben med potatisklyftor och coleslaw. Hur mumsigt och trevligt som helst.

Princess grillar för fullt

Magnus och Les väntar på mat

Observera taggtråden…

Och så har vi det här med magsjukan…. Jag har nog fått i mig något jag inte borde under den senare delen av veckan för i någon gång i fredags så slutade min mage fungera som den skulle. Jag tänker inte gå in på det hela här i detalj men jag mådde inte bra på lördagen och natten till söndagen var hemsk.  Under söndagen var jag helt utslagen. Man blir ju helt borta när något sätter sig på magen. Skitjobbigt helt enkelt (hm…). Men jag har tagit det lugnt och fått i mig mycket vätskeersättning så nu går det åt rätt håll och i dag måndag så mår jag fantastiskt mycket bättre! Samma sak med Magnus rumpa och han fick till en liten löptur tidigt i morse 🙂

Så har ytterligare en vecka förflutit och vi fattar inte var tiden tar vägen!!

Okej! Ni som inte vill höra om fester och roligheter kan sluta läsa redan nu! För regattahelg på Carriacou innebär många och roliga fester. Och många tokigheter och alldeles för lite sömn

Dagen innan regattan drog igång så var det den stora välgörenhetsdagen. Alla kläder och saker som samlats in under ett år skulle säljas ut. De fina sakerna gick på auktion. Jag och Silke hade varit med och hjälpt till att packa upp och sortera så vi hade rätt bra koll på vad som fanns. Kläderna var vi inte intresserade av men jag hade sett ett par fenor som kunde passa Magnus och en väska för småsaker till gummibåten. Vädrets makter var dock inte med arrangörerna. Jag har nog aldrig varit med om en sådan mängd med regn på en dag här i Karibien. Det var till och med lite småkallt och det var inte utan att tankarna hamnade hemma i Bergen. Britt på Harry Z påstod att det var till och med värre än hemma i Bergen – men det vete fåglarna om det går. I alla fall så klarade vi oss från det värsta regnet och hittade vi både det ena och andra nyttigt. Jag fick mig ett par fenor och vi hittade också tre st 12V fläktar som vi köpte på chans. Men det är ju inte så mycket att chansa på när tre fläktar kostar totalt 60 kr… Jag blev nog mest lycklig över en stor påse med kraftiga och långa dragkedjor för 30 kr. Bara de gjorde hela dagen lyckad och de är nu uppsatta på våra solskydd i biminin istället för de totalt utslitna kardborrebanden som gjorde att skydden blåste ner hela tiden. Magnus har gått igenom fläktarna och vi har nu var sin monterade över våra sängar. VAR SIN 🙂 Dessutom så drar de minimalt med ström.  När det blev dags för själva auktionen öste det ner av sällan skådad kraft så vi stannade ombord och kröp ner i soffan och tittade på film istället.

Första seglingen var “Den roliga klassen”  på fredagen. Fråga mig inte varför den heter så men både regler och klasser är väldigt oklart och det verkar inte vara många som håller koll. Det var i alla fall tretton båtar som skulle segla runt hela ön. De startade vid niotiden och började droppa in vid halv två tiden igen. Det vill säga alla utom Gus som kapten med damerna Silke, Jay, Angie och Connie som manskap. Samtidigt som de flesta kom tillbaka till Tyrrell Bay så fick jag ett meddelande från Silke att de nu var halvvägs! Största problemet ombord var dock att ölen var slut för länge sedan och dessutom började romen sina! Ni förstår ju allvaret i detta problem! Strax efter tre timmar sedan den näst sista båten kommit tillbaka gled de in i viken. Men vilken entré de gjorde! Framme på fören stod alla tjejerna och hade synkroniserad indian dans eller något och de möttes såklart av jubel och applåder. Vi skrattade gott och länge med dem och så fort de förtöjt så åkte vi bort till dem med en kasse öl så att vi kunde trösta deras sorg. Men inte var de ledsna inte! Det blev en kul kväll med lite mat på Lazy Turtle och sedan trummframträdande på Lambi Queen. Öronen fullkomligt ringde i takt när vi sent omsider kom därifrån. Skulle det rulla förbi en eller annan film på FB där det dansas på fördäck eller andra ställen så är det förmodligen bara ett misstag… bara så ni vet!

Magnus, Jay och Liv på Gus båt

Angie och Silke

Glatt gäng efter dagens seglats

Magnus och Jay

Lördagskvällen samlades alla på Galleri Cafe för att höra dagens seglingsresultat.  Dessutom blev det lite gatumat. När du får en 1/4 grillad kyckling för 7 EC (ca 21 kronor) så känns det inte så kul att laga mat.  Att man då får sitta på stenmuren utanför och din tallrik är en bit aluminium – det gör inte så mycket. Les introducerade oss också till hur man köper en drink på bästa sätt. Man ber om en “quart”  och får då en kvarts flaska valfri sprit upphälld i en liten flaska. Sedan köper man slödrickan bredvid och dessutom får man ett glas sprängfullt med is och så blandar man själv. Detta var vi ju självklart tvungna att testa så det blev en rom och cola. Det läskiga är ju att det är colan som är dyr – typ. Så lite mer än en halv liter cola och en quart av rom landade på 21 EC. Strax över 60 kr alltså… Farligt farligt!

Angie, Gus, Silke mfl får sig lite streetfood

‘A quart’ med rom och cola

Det är många roliga skratt med det här gänget och ständigt lär man känna nya personer. Så det är mycket hej och prat både här och där. Det tar lite tid när man ska någonstans. Men vad gör det. Tid har vi ju!

Söndagens stora event var inne i Hillsborough. Där skulle de traditionella, lokala båtarna och lite andra mindre båtar tävla under dagen. För att se detta så kan man ta lokalbussen in och sitta på stranden. Eller så kan man åka med en arrangerad tur på “Fun Runner”  Fun Runner är en katamaran som man helt enkelt byggt ett trädäck på. Sedan har man satt in en bar, bänkar och något som med bästa vilja kan ses som en toalett. Och så ett tak såklart. Ett tak där man såklart också kan sitta.  Vi hade hört mycket om detta så vi bestämde oss tillsammans med Britt och Erik på Harry Z, att detta måste vi ju prova. Enligt instruktion så skulle vi stå klara på däck på våra båtar vid 11 så skulle vi bli upphämtade. Vi är ankrade ganska nära Fun Runner så när det knappast var någon aktivitet där alls vid 11 så tänkte vi ju att det är ju som vanligt i Karibien. Men efter ett tag for en gummibåt runt och började hämta upp folk. Alla utom oss och Harry Z. Vi viftade på gummijollen och de vinkade glatt tillbaka och körde vidare….. Det tog oss ett bra tag att få dem att förstå att vi faktiskt också skulle med. Så strax innan 12 sitter vi laddade till tänderna och väntar på att katamaranen ska kasta loss så att vi får se på seglingarna. Men  det visar sig att det inte går att kasta loss. För musikanläggningen är ännu inte ihopplockad eller riggad. Då går det ju bara inte att köra båt! Så under en timme får vi god underhållning i hur man tejpar och klipper i kablar och försöker få liv i elverk mm. Undertiden så anländer det en strid ström med andra passagerare till båten och detta med att vi skulle åka 11 verkade ju bara löjligt!! Men underhållningen var som sagt tämligen god och eftersom de hade den goda smaken att sälja kylda drycker så gick det absolut ingen nöd på oss. Efter mycket om och men fick de igång stereoanläggningen och dessutom utombordaren bak på schabraket. Nu höll vi bara tummarna att ankarspelet skulle fungera så vi kunde komma iväg. Det gjorde det inte. Men det var ett mindre problem för istället så matade man ut all kätting för hand och hängde en flytväst, anno 20 år före första världskriget i änden…. och så kom vi iväg två timmar försenade. Efter att först ha kört över flytvästen såklart!

Fun Runner

Lite märklig båt får man nog säga!

Högtalarna är säkrade

Båten fylls så sakta

Flytvästboj modell äldre

Britt från Harry Z

Fundersam Erik!

Jag kan bara säga att detta var en hysteriskt rolig eftermiddag. Förutom att vi fick se massor av fina båtar så dansades det och festades det oavbrutet. Flera båtar kom hela tiden fram till Fun Runner för att köpa öl – även de som tävlingseglade och till och med Gus som körde runt på delar av tävlingskommittén kom med jämna mellanrum för att fylla på förråden.

Gus och delar av tävlingsledningen

Silke liftar ut till oss och följer med på återturen

Britt, Erik, Magnus och Liv på Fun Runner

Det här med regattan här på Carriacou är så stort att det till och med räknas som helgdagar de fyra dagar som den pågår. Fast i ärlighetens namn så är måndagen  “Emancipation day”. Vilket är dagen man firar slavarnas frigörelse. Men helgdag som helgdag. Det innebär också att öns enda färja, Amelia, kan användas som festbåt istället för fraktbåt! Helt underbart!

Färjan är öns livlina

Öns fästfärga

Jag har ju ingen riktigt kamera längre men har fått låna en av pappas gamla. En Lumix G. Men Cannonidiot som jag är så har jag verkligen svårt att bli kompis med den. Denna dag var det dessutom  svårt ljus som gör att bilderna lätt bränner ut så det är inte många bilder jag blev nöjd med. Trots att jag lyckades knäppa en sisådär 500 st…  Här kommer i alla fall ett par av dem.

Regatta 1

Regatta 2

Regatta 3

Regatta 4

Regatta 5

Regatta 6

Regatta 7

Vi stannar vid Sandy Island och doppar oss men det kommer en hel del regn så det blev nästan lite kyligt ett tag! På vägen tillbaka dyker Gus upp igen och denna gången har han Silke och ett annat gäng med sig och de liftar med Fun Runner  tillbaka. Och festen fortsätter och det dansas så det står det härliga till. Kanske inte så mycket dans från oss cruisers utan det är mest de lokala som dansar. Och det dansas så att vi faktiskt blir lite generade ibland. Man kan inte beskriva det som annat än “avancerad torrjuck” så överlämnar jag resten till er egen fantasi 🙂

Hallå från taket!

Trötta och glada kom vi hem och stupade i säng redan kl åtta på kvällen. Det är jobbigt att ha så mycket kul!

Måndagseftermiddag var det åter igen dags att träffa hela gänget efter den sista seglingen och denna gången på restaurangen The slip way. Nu var det resultat och prisutdelning för hela regattan och det var även här många och glada skratt. Några lite besvikna miner från vissa men inte så mycket. Är det tävligt så är det. Efter prisutdelningen drog vi oss tillbaka och innan mörkret lagt sig satt vi nedkrupna i Nannys sittbrunn och såg på Game of Thrones istället. Det får vara måtta på det sociala livet och nöjen… Fast det är klart. I kväll är vi bjudna på middag på Harry Z!

Conny, Les, Silke och Gus på prisutdeningen

Gus fick i alla fall pris för deltagande 🙂

Kvartett med underbara tjejer!

Fortfarande är det inte direkt synd om oss 🙂

Någon som vill hyra ett hus??

Vi hade en fin fin segling ner till Carriacou. Totalt var det ca 135M och det tog oss 30 timmar. Vi hade mer eller mindre lagom med vind hela tiden förutom på morgonen då vinden dog helt och Janne-Yanmar fick jobba lite. Trots lite oroväckande molns så fick vi en go solnedgång med en väldigt tydlig green-flash  och dessutom delfiner i massor. Vi fick en härlig uppvisning där det till och med var med bebisdelfiner. De små ungarna lämnade inte den vuxne delfinens sida och det var magiskt att se hur de kunde svänga fort åt alla håll och kanter. Precis som om de hade varit ihoplimmade till en delfin! Dessutom fick jag åter igen uppleva delfiner i mareld under natten. Det är ju helt enkelt fantastiskt när man hör hur de kommer mot en i natten. Man tittar upp och söker med blicken ut i mörkret ett tag och helt plötsligt ser man en glittrande projektil komma farande längs med skrovsidan. Magiskt är ordet!

Slösegling, så om långsegling ska vara!

Lite oroväckande moln över St Lucia

Solnedgång – men inget foto på den gröna blixten…

Väl framme i Tyrrelbay på Carriacou letade vi oss längst in där vi visste att Les och Silke låg med sina båtar. Nu ligger vi ankrade nästan bredvid dem och har gjort så i mer än en vecka. Det händer saker och ting här hela tiden men det är samtidigt väldigt avslappnat. Vi trivs verkligen här och det är lagom civiliserat och samtidigt “oförstört”  för vår smak. Första kvällen bjöd Silke oss på middag. Eftersom hon just fyllt 50 år så uppvaktades hon såklart med både presenter ,chokladkaka  och en Magnusskriven sång.

Födesedagsbarn i födelesdagsklänning!

Liv och födelsedagsbarnet

Kvällen efter blev vi inbjudna till ett par kompisar till Silke som alla har sina båtar på land inne på varvet. En av dem Micky,har hyrt en liten stuga att bo i undertiden han jobbar på båten och där serverades denna kväll lammgryta, stekta fiskkakor och väldigt kall öl. Vi fick ytterligare en jättetrevlig kväll och lärde känna flera nya härliga seglare. Micky har en stålbåt och när de lyfte båten så var en av varvets ägare, Gus med. Han har varit med förr och fick genast syn på ett litet område som han inte tyckte om och knackade försiktigt på skrovet med en liten hammare.  Redan vid den första knackningen så gick hammaren rätt igenom skrovet. Stooort hål…. Hu – jag tror aldrig jag kommer våga ha en stålbåt. Men båtägaren var i alla fall vid gott mod och hålet skulle lappas igen med en stålplatta över. Farligt nära en katastrof det där!

Gus steker fiskkakor

Alla vill veta hur han gör dem 🙂

En av de andra seglarna har också samma problem som vi med den dyra fina bottenfärgen vi har investerat i. Tydligen så är det många som har haft problem och det har varit många diskussioner på nästsidor runt omkring – något vi har missat helt!

Och det sociala livet är det absolut inget fel på som ni säkert förstår! Vi har blivit inbjudna både hit och dit i det senaste så vi måste faktiskt tacka nej ibland för vi orkar helt enkelt inte.  Bland de nya bekantskaperna är den norska båten Harry Z med Britt och Erik ombord. Eftersom vi har de gemensamma vännerna Reidun och Anne så var det inte svårt att få kontakt och vi hade dem ombord på en mycket trevlig sundowner häromkvällen.  Och båtnamnet… det är ju nästan en göteborgsvits i sig. Z uttalas “zet” på Norska så då blir namnet “harru sett”. Alltså ‘Har du sett?’  hmmmm…. 😉

Varje måndag, onsdag och fredag är det vattengymnasik, sk noodeling. Det innebär gympa med hjälp av skummgummikorv. Träningen blir ju såklart vad man gör den till och flera av av deltagarnatränar mest på att tjattra men det är en väldigt trevlig träningsform om man lägger lite kraft bakom. Och underhållande 🙂 Jag fick till och med Magnus att hänga på i går! Hans vad är förresten mycket bättre nu och han har börjat springa lite försiktigt igen.

I slutet av denna veckan så är det också den årliga regattan här. Det börjar så sakteliga fyllas på med båtar i viken. Det är en hel del russel i viken så det är inget fel på den underhållningen.  Det är många charterbåtar som kommer in och gör lustiga ankringar på tok för nära andra båtar. Men än så länge har de hållit sig på behörigt avstånd från oss.

Varje år i anslutning till regattan så hålls det också en välgörenhetsauktion och loppmarknad. Det pågår insamlig till den under hela året och det är många seglare som lämnar in saker hit. Överskottet går till en fond för barnen här på ön och framförallt till skolan. Idag på morgonen var det dags att packa upp allt som hade samlats in under ett  helt år och Silke och jag tillsammans med ett stort gäng andra seglare hade anmält oss som frivilliga. Det blev tre enormt svettiga timmar. Vi har burit kartonger och sorterat så det stod det härliga till. Mycket kläder att gå igenom och många båtprylar och köksprylar med för den sakens skull.

Vissa av kläderna måste kasseras eftersom de är både trasiga och förstörda och kan ni förklara vem som skänker begagnade och trasiga underkläder till en sådan här sak? Nu fick de trots allt in en hel del underkläder i orginalförpackningar och det är ju en helt annan sak!

Mycket kläder och många prylar är det!

Silke rensar kläder inför loppmarknaden

Och inemellan så betar vi såklart av vår ständiga 50 punkterslista med saker att göra och dessutom så badas det väldigt mycket i det superklara vattnet. I morse trodde jag faktiskt vi stod på eftersom det var så klart att det kändes om om det omöjligt kunde vara 3 meter djupt. Eftersom vi har simavstånd mellan våra båtar så simmar vi ofta över till varandra och tar ett snack då och då. Trevligt helt enkelt…. så som det ser ut så blir vi nog kvar här ett tag. Grenada är ju bara runt hörnan och dit kommer vi nog förr eller senare.

Les tillbringar eftermiddagarna i vattnet bakom båten, läsandes en bok.

I söndags satt vi i sittbrunnen och gjorde mest ingenting förutom att vila upp oss från den sena konserten natten innan.
Vi är rätt vana vid det här laget att det mer än ofta simmar folk runt båten. Det är allt från tjattrande tanter som sitter på flytkorvar till folk i full våtdräkt (det är 30 grader i vattnet!) som simmar med fenor på både händer och fötter. Så när en fyrklöver av ungdomar simmade förbi så tänkte jag inte så mycket mer på det. Jag satt förresten och chattade med goa Kajsa som befann sig i Tyskland med deras båt. Bara det gör situationen lite absurd.
Helt plötsligt ser jag att en av de fyra killarna liksom gliiiider upp på badbryggan på en katamarans ponton ca 100 meter bort från oss. Dessa killarna var helt klart lokala förmågor och hörde inte hemma på båten. Dessutom så fanns det ingen dinge bakom katamaranen vilket såklart indikerar att det inte var någon hemma.
De fyra killarna sitter ett tag bak på badbryggan och jag tänker att det kanske inte är så farligt även om jag inte hade velat att fyra, för oss okända killar hade satt sig på Nannys badbrygga. Jag uppmärksammar Magnus på vad som håller på att hända och känner att det hela inte känns riktigt bra. Jag går upp på däck med kikaren i handen och ställer mig och tittar på dem. De ser att jag tittar på dem och en av dem till och med vinkar tillbaka…. Detta gör mig lite tveksam!
Efter någon minut börjar de dra sig upp på akterdäck på katamaranen och dra i kläder som hänger på tork och lyfta på luckor. Då börjar vi båda hojta och busvissla på dem men de bryr sig inte. Vår dinge var upphissad i däverterna och utan motor så det skulle ta oss ett bra tag att åka över. Jag fortsatte busvissla och vifta med armarna och helt plötsligt hoppade alla grabbarna i havet åt alla håll och kanter. En klart nyvaken kille med en handuk runt höften hade kommit upp ur båten och jagat iväg dem….
Phu… jag blev nästan lite nervös av detta. För vi har inte haft mycket av kriminalitet på vår resa! Nu gjordes det mitt på dagen, på en söndag när hela parken var full av folk. Det pågick någon form av motionslopp inne i parken och det var 100-tals personer på kajen.
När vi gick iväg och handlade dagen efter så var båten totallåst! Inget lämnades i sittbrunnen och alla tofterna var låsta. Det var skönt att se att ingen varit ombord på Nanny när vi kom tillbaka.
Ut på måndagseftermiddagen så fylldes stranden och bryggan med folk som vanligt. Jag satt och slöläste och slängde en blick in mot dingebryggan. Det är ju svårt att låta bli eftersom det händer saker där hela tiden och det är ofta underhållning av största klass. Det är många som dyker och slår volter. Då ser jag helt plötsligt samma grabbgäng som från gårdagen och jag ser hur de närmar sig två jollar som ligger förtöjda. Vips så sitter de i jollarna och börjar slita i allt de kan få tag i. De försöker göra loss dem från kajen och de försöker starta motorerna. Blääääää. Magnus flyger upp på däck och börjar hojta åt dem. Det hjälper inte. Flera vuxna sitter på bänkarna bredvid men ingen gör något. Killarna är någonstans mellan 12 och 15 om jag får gissa. Jag går fram i fören och börjar ta kort på dem. Magnus sätter sig i dingen och ska precis börja ro in när det kommer en annan dinge in mot bryggan och killarna springer iväg.
Vi kunde inte göra så mycket mer, utan vi bestämde att göra dingeägarna uppmärksamma på vad som hade hänt genom att göra ett FB inlägg i en grupp för seglare här på Martinique. Det tog inte många sekunder innan vi fick respons av de som ägde en av dingarna och han kom också över en sväng och pratade med oss på kvällen. De foton jag tagit blev överlämnade till båtbutiken som skulle kontakta myndigheterna. Och idag tisdag så är det faktiskt en hel del poliser som patrullerar inne vid stranden och bryggan. Om det beror på våra kort, det vet vi inte men det känns bra att de håller sig i närheten. Nu är det i alla fall dags för oss att lämna Martinique för denna gången. Självklart har vi också larm i båten om någon skulle gå ombord under natten när vi sover.
Vi har i alla fall checkat ut och i morgon, på morgonen är planen att dra upp kroken och sätta segel ner mot Carriacou som tillhör Grenada. Det är en segling på ca 130 distans så det lär väl ta ca 1 1/2 dygn misstänker vi. Väderprognosen är oerhört god. Ostliga vindar på mellan 6-8 meter per sekund vilket bör ge oss en bra och bekväm segling söderut.
Båten är fullproppad av franska delikatesser både till oss och andra så det kommer kanske inte gå så fort. Men vem har bråttom.
Sköt om er 🙂

Seglingen norrut från Le Marin var bara sådär underbart go!  I alla fall när vi kommit ut en bit från Le Marin och slapp rullningarna. Nanny tuggade på som tåget och vi ankrade upp i viken i Forte De France igen. Vi börjar nästan känna oss hemma här!  Nu är faktiskt ankringen inte den bästa eftersom turbåtarna och färjorna drar upp massor med svall och ljudnivån från staden är ofta störande. Speciellt undrar vi det här med kyrkklockorna som ringer titt som tätt flera gånger per dag. Dessutom på helt ologiska tider. Men trippen hit hade ju sitt syfte så då får man stå ut med det. Magnus, basist som han är hade fått reda på att basistlegenden Stanley Clarke skulle uppträda på en friluftskonsert tillsammans med ett gäng lokala förmågor. Detta är ju något man inte får missa. Magnus hade börjat att maila kontoret för att fråga om det gick att reservera biljetter.  Det gick inte.  Enda sättet att komma över biljetter var att dyka upp på plats. Vi hade hela tiden trott att konserten var på söndagen så när vi på lördag morgon, så klart efter lite vanlig förvirring, hittade biljettkontoret så insåg vi att konserten var samma dag! Men det fanns biljetter kvar och den vänliga kassörskan frågade om det möjligtvis var vi som bodde i båt och försökte reservera biljetter via mail! Och det var det ju. Hon hälsade oss välkomna och vi förstod att de nog inte fick så många biljett förfrågningar på engelska via mail och att detta med att bo i båt var kanske till och med exotiskt…

Det hela skulle dra igång kl 19:30 och eftersom vi ville ha valuta för pengarna ville vi vara där då. Så att vi inte missade något. Frågan var bara vad man har med sig på en friluftskonsert.

Magnus funderade på om vi skulle ta med våra “stolar”. Alltså våra “comfortseats” men med dessa så skulle vi hamna väldigt lågt och direkt på gräsmattan så vi beslutade oss för att försöka hitta några av de fåtaliga sittplatserna som fanns istället. Fel beslut…. Fattar inte att vi inte ens tänkte att ta med en  picknickfilt som vi har flertalet av. Sedan var frågan om vi skulle ta med paraply eller inte. Vi bestämde oss för var sin regnjacka istället. Utifall att det skulle komma någon liten skur. Fel beslut….. Det sista vi funderade på var om vi skulle ta med oss något gott att dricka och lite snacks kanske.  Jag, svensk som jag är trodde inte på den idén eftersom jag var rädd att drickan skulle beslagtagas i entrén.  Fel beslut….. vi är ju i Frankrike för guds skull…

Strax efter 19:30 var vi i alla fall på plats.  Vi hittade en liten kulle där vi såg bra och satte oss tillrätta rätt ner i gräset. Det var torrt och fint. I alla fall i 10 minuter innan första regnskuren kom…. och sedan fortsatte de komma hela kvällen.  Eftersom det hela inte hade börjat  tog vi, som så många andra skydd under tak och annat som fanns att tillgå. De rutinerade människorna som satt i sina campingstolar fällde helt sonika upp sina stora paraplyer och satt kvar. Mummel.

Förväntansfulla

Det gäller att ta skydd för regnet. Även stolar fungerar om man inte har något annat

Massor av paraplyer

Vi  satte oss trots allt i gräset med min jacka som underlag och när skurarna kom så hukade vi under Magnus jacka tillsammans.

Vi gömmer oss under Magnus jacka i en av skurarna

Efter en timme så kom det hela tillslut igång. Tyvärr kan vi nog inte säga att de första fyra banden var något direkt att hänga i träden men det var en mysig stämning och vi njöt av att titta på folk och bara ha trevligt.

Konserten skulle hålla på till 01 men när klockan blev såpass så  hade inte ens Stanley äntrat scenen. Efter det att föregående band slutat så tog det en hel timme med sound checkning. Stundtals var det över 20 personer på scenen som snurrade runt. Många lade sig helt sonika ner och sov men efterhand så ökade missnöjet och burop och visslingar ljöd genom natten.

Tupplur i väntan på den stora stjärnan

Fyra personer runt en synt som försöker få till ljudet innan Clarke kommer upp på scenen

När Stanley sedan ändrade scenen så var allt förlåtet.  Sex timmar på en gräsmatta – det var det värt! Efter bara 30 sekunder stod folk upp och jublade. Vilken basist han är och vilken publikfriare. Väl värt att vänta på.  Magnus njöt i fulla drag men jag ska erkänna att jag var väldigt trött i slutet och kunde nog inte riktigt ta till mig allt. Han hade med sig ett ungt och otroligt intensivt gäng. Trummisen påminde lite om “Animal” i mupparna! Att trumsetet stod kvar var förundrande i omgångar.

Och så kom han då! väl värt all väntan

Ett litet smakprov från igår hittar ni nedan

Närmare halvfyra snåret på morgonen så promenerar vi alltså genom Forte De France tillbaka till båten. Vi hade vidtagit vissa extra säkerhetsåtgärder. Bland annat så hade vi inte satt motorn på dingen och båten var extra låst med stora hänglås och vi hade inga kreditkort med oss och bara lite kontanter. Det är alltid lite läskigt att gå genom en främmande stad så sent men det kändes helt tryggt. I den lilla parken vid båten så spelade massa ungdomar basket och andra satt och fiskade. Det är klart – på denna tiden av dygnet är temperaturen  faktiskt hanterbar. Det är inte ovanligt att vi har 33 grader i skuggan annars.

Dingen låg kvar och vi gick över bryggan mot den. Då slår jag i tån! Det är ett litet trappsteg i bryggan som jag inte ser och jag drämmer i höger stor tå så att det står det härliga till.  Det är den tån som jag har haft nageltrång i. Skojar inte… det svartnade framför ögonen och som tur var stod Magnus bredvid mig så jag kunde hålla i honom.  Jag är ju bättre i tån nu (tack för goda råd, doktorn på Carpe Mare!) men nu lyckas jag alltså smälla upp ett stort hack i tån under tånageln och blodet bara forsade. Det var bara att sätta sig och knipa ihop med en servett över tån och bli utrodd till Nanny. S-T-N vad det gör ont att slå i en tå på det sättet. Innan jag ens vågade ta bort servetten och titta för att tvätta så kände jag hur det bultade. Det var nästan så jag trodde att den var bruten eller i minsta nagellös… Men det var inte så farligt. Bara ett äckligt hack och efter tvätt och omslag så var det oerhört skönt att krypa till kojs.

Vilken härlig dag (bortsett från tån då) – men låååång. Självklart började kyrkklockorna ringa en timme senare. Fast det gick väldigt bra att sova ändå! Idag har vi bara en slappedag. Eller vi försöker i alla fall. Inne i parken så dundrar musiken i stora högtalare. Volymen gör att vi knappt kan prata i båten 🙂  Det ska vara någon form av lopp där man kan springa och samtidigt  i vita t-shirtar och bli neddränkt i färg av åskådarna…  Måste erkänna att jag inte riktigt förstår allas nöjen.

Nu ska vi bunkra det sista här ett par dagar på Martinique och förmodligen så har vi ett bra väderfönster för att dra direkt ner till Carriacou på onsdag/torsdag sisådär.

Sköt om er! Och får ni chansen! Missa inte Stanley Clarke!

Det är väldans vad tiden har en förmåga att springa iväg! Denna veckan har också bestått av en hel del arbete på Nanny, blandat med trevligheter förstås.

Vädret är den alltid återkommande frågan i dessa tider och det första vi gör när vi går upp är att kolla vädret. Och det är också det sista vi gör innan vi går och lägger oss. Det är ju orkantider och det gäller att inte missa något. Vi hämtar väder från olika källor med olika vädermodeller i botten. Att Windity, eller Windy som de numera heter, visar både GFS och ECMWF gör det enkelt att jämföra. Jag tror att GFS är från amerikanarna och ECMWF är europeiskt. Och jag kan lova att de inte alltid är överens. I början av veckan så visade GFS: filerna ren skär och kraftig storm framåt helgen medan ECMWF inte hade antydan till dem. NOAA, som håller koll på alla eventuella förändringar i vädret som kan leda till orkaner hade inte heller med något av ovädret till en början. Men oron spred sig för det skulle dra rätt över  Martinique. Flera båtar lämnade och började dra sig söderut redan på måndag, tisdag. På onsdag var prognoserna tillbaka till det normala och det fanns inte tillstymmelse till oväder! Och det är ju lite det som är grejen. Att det inte går att förutspå så långt i förväg. Vi valde att vänta och den gången gjorde vi rätt. Nu är det ett nytt lågtryck på gång in som förmodligen kommer dra över oss natten mellan tisdag och onsdag. Men det är “bara” 20 m/s så vi väljer att ligga kvar och ta det lite lugnt. Det är rapporterat lite mer vindar redan ikväll så därför har vi också plockat ner förtältet över däck så att det inte blir så stort vindfång.

Stormen som försvann..

Det kommer lite vindstötar då och då men vi är rätt säkra på vårt ankare som nu bör bara helt nedgrävt i gyttjan efter en vecka. Vi hade en söt lite Albin Viggen som kom in och ankrade snett framför oss. Magnus mumlade något om att han hade lagt ut alldeles för lite kätting och dessutom inte dragit in ankaret. Det går inte att låta bli att hålla lite koll på dem som kommer och lägger sig framför oss. Vi har ju upplevt en del draggande båtar dessa år så man blir lite pessimistisk och litar inte på hur andra gör. (Tur att vi är så väldans perfekta själva…..^^)  Efter ett dygn när vi höll på att pyssla med något så kom det en kraftig vindby. Jag slängde en blick på vindmätaren och såg att det var uppe i 17 m/s därefter så tittade jag upp och konstaterade att vi låg fel. “Shit! vi draggar hann jag tänka” innan jag insåg att det som var fel var att den lille Viggen-båten låg snett bakom oss istället. Det var alltså han som draggade och han drev fort mot båtarna bakom oss. Jag slet upp vår dimtuta och lät ett långt brööööööl ljuda. Det fullkomligt ringde i öronen på mig men det gav effekt och killen på båten stack upp huvudet och insåg situationen. Snabbt fick han igång motorn och började dra upp ankaret. Vi frågade honom om han ville ha hjälp men han bara skakade på huvudet. Att vara själv är inte alltid det lättaste, men i den vinden och dessutom inte ha något ankarspel utan han måste sitta på däck och dra upp kättingen, meter för meter samtidigt som han driver. Sedan fästa kättingen, springa tillbaka och styra upp båten för att sedan åter springa fram och fortsätta dra kätting. Jag blev svettig av att bara se på honom och hade gärna velat hjälpa till samtidigt som jag skänkte en tacksam tanke till vårt ankarspel som till och med går att fjärrstyra från sittbrunnen om man skulle vara själv. Fast han hade ju inte så mycket kätting ute så det hela gick bra och när han ankrade om så lade han sig lite längre bort från oss. Vilket vi tyckte var lite skönt….

Silke tog beslutet att segla vidare i tisdags. Det känns alltid sorgligt när någon åker men denna gången var det inte så jobbigt eftersom hon drog 120M ner till Carriacou, norr om Grenada och vi kommer efter om en vecka eller två. Det ska vara seglingstävlingar där nere i början av Augusti så det tänkte vi vara med på. Men vi hade en god middag i Nanny kvällen innan. På onsdagskvällen åkte vi in till marinan och lyssnade på andra seglare som hade något av en jam-session inne på en av restaurangerna. Riktigt mysigt och rätt hög klass på musiken inemellan. I torsdags så lämnade också Sinbad för en tur hem till England och så var vi helt plötsligt ensamma igen.

Silke och Sinbad på Nannymiddag

Silke tittar förbi innan hon seglar iväg söderut

Magnus, Jaan och Sinbad på musikkväll

Vi fyller dagarna med böcker och glädjen av att ha fritt internet i en månad. Där emellan så jobbar vi faktiskt rätt hårt! Vi har bytt olja på motorn, vilket var helt nödvändigt eftersom han har fått jobba rätt bra den senaste tiden i all vår motvind. Vi passade också på att byta dieselfilter. Något vi inte gjort på 14 månader. Men det visade sig vara helt onödigt. för det fanns inte en gnutta skräp i något av filtren. Vi har ju tappat dem med jämna mellanrum för att kontrollera men även då har det varit helt rent. Fast efter lite diskussion så bytte vi ändå två av tre filter. Bättre att vara på säkra sidan.

Fullkomligt ren diesel i våra filter 🙂

Magnus går igenom alla våra uppblåsbara flytvästar och kontrollerar dem. Han blåser upp dem en och en för att se att de är täta. Hitintills så har vi två täta och en som läcker. Tre kvarstår att testa. Vad gör man med gamla flytvästar som läcker? Känns lite som miljöslöseri att bara slänga. Självklart tar vi hand om patroner och så… men i övrigt?? Jag funderar på att sprätta loss banden så att vi får en livsele till…

Sedan så har hela sittbrunnen skurats med teaktvättmedel. DET behövdes. Den svarta smörja som rann ut var jätteäcklig. Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever nästan 16 timmar per dygn i vår kära sittbrunn och det är klart att vi smutsar ner. Jodå!  vi tvättar hela sittbrunnen med såpa med täta mellanrum men detta var en djuprengöring. Den första på två år. Och den var behövlig.

Skiten rinner ur teaken

Härligt ren teak

Navigationsbordet är rent och fint igen

Lackning och slipning fortsätter också. Vi har en gammal skada på trälisterna bak i vid dörren till akterruffen. Den skadan är faktiskt sedan vi köpte båten. Det är ingen fukt i trät men nästan all lack var bortsliten så nu pågår slip och lackningsarbeten där. Detta har stått på “att göra listan” sedan 2004…. så det kommer bli skönt när det är klart.

Gammal skada i aketrruffen som är under tillfixning

Magnus slipar mellan lacklagren – han gör faktiskt saker som syns ibland 😉

Magnus har såklart pillat lite med sina osynliga jobb också. Bland annat har han uppgraderat våra kablar som går från batterigruppen till skiljereläet för laddningen. Nu är det 35 mm2 tjocka saker för att minska eventuellt spänningsfall (allt detta enligt Magnus för jag fattar som vanligt nästan noll när det gäller el ) Symaskinen har varit framme en sväng till. Bland annat så har jag sytt till två band i vårt kapell, längst bak mot targabågen. I banden så gjorde jag hål med lödkolven. Därefter kunde jag dra ett snöre mellan banden och på så sätt sträcka upp vårt kapell. Innan hade vi problem med att det samlades väldiga mängder vatten på taket när det regnade. Nu rinner det så fint av. Det blev faktiskt riktigt bra. Sedan så har jag sytt ett par nya påsar som vi kan ha saker i, till gummibåten. De gamla, som jag redan sytt om ett par gånger, som följde med dingen har solen ätit upp helt och hållet.

Liv syr om dragkedjan på stackpacket – och JA, det har kommit ett par glasögon på näsan 🙁

Väskor till dingen

Uppstramat kapell

Ja… så håller vi på. Alltså inte så mycket segling att skriva hem om just nu direkt.

Om vi nu ska klaga på något så är det kanske på oss själva faktiskt. Magnus vad har börjat bli bättre, sakta men säkert. Däremot går han och dras med en grinig liten förkylning som drar ner humöret en del. Jag har dessutom råkat ut för nageltrånget från helvetet… Jag tappade halva stortånageln för ett bra tag sedan och nu när den växer ut så gör det ju så ofantligt ont. Men det är bara att bita ihop och fyra till fem gånger om dagen får jag sätta mig ner och klämma ut var, vätska och blod från under nageln. Minst en gång per dag blir det därför också ett litet fotbad med såpa i och nu efter mycket om och men känns det ändå som om det problemet går åt rätt håll. Detta kommer jag dock att bespara er bilder på LOL!

Vi blir alltså kvar här lite mer en än vecka till tror vi. Kanske blir det en snabb sväng till Forte de France och deras jazzfestival till helgen innan vi seglar söderut – men vi får se.

Sköt om er alla – fantastiskt roligt att se att alla är ute och seglar och se alla foton. Det är nästan så vi får lite hemlängtan. Eller som Magnus förmodligen skulle sagt – “Danmarklängtan”

Kram

Att köpa kätting när man ligger för ankare är inte alltid det lättaste. När Magnus väl hittat affären med bästa pris så tog vi dingen in  till den närmaste bryggan. Först drogs 50 meter kätting ut och mättes upp.

Mycket kätting blir det…

Ilastning av kätting

Därefter lyftes allt upp i en kundvagn som vi efter viss övertalning lyckades baxa ner till dingen och ut på bryggan. Sedan så lyftes kättingen ner i dingen och ute på ankarplatsen så lyftes den upp på däck… Antar att ni börjar ana ett visst mönster på detta.

Köra kundvagn på brygga med kätting är inte det optimala – man bra mycket bättre än att bära!

Kätting i dinge

Den gamla kättingen, ja alltså den delen som inte låg i vattnet och höll fast oss med hjälp av ankaret lyftes i sin tur upp på däck från ankarboxen. Det fullkomligt drösslade rost från den. Vår lina på ca 40 meter som är splitsad i änden på kättingen skars av. Jag gick (läs lyfte) igenom hela kättingen och plockade bort de färgglada plastpluppar som sitter intryckta i kättingen. Plastplupparna berättar för mig hur många meter som vi släppt ur när vi ankrar. Jag fick ju inte tag i alla eftersom ett gäng fortfarande satt i kättingen som låg i vattnet. Därefter mätte jag upp (läs lyfte) den nya kättingen och tryckte i plastpluttarna på lagom avstånd. Det landade på att vi nu har markerat 20, 25, 30 och 35 meter. Egentligen skulle även 40 meter vara markerade men de plupparna åkte med när jag i visst upprört tillstånd slängde ett par meter av den gamla kättingen, precis när vi blivit påkörda. Men jag återkommer till det.

Med tre högar kätting förberedda på olika sätt så tog vi alltså upp ankaret. Eftersom ändå kroken skulle upp så bestämde vi oss för att fylla diesel och bensin samtidigt. Det är alltid skönt att vara fulltankade om det nu blir så att vi måste sticka härifrån på kort varsel.

Vi kapade bort de först 25 meterna av kättingen som var i riktigt bedrövligt skick. De sista 20 hade vi lovat bort till Silke. Egentligen kanske vi skulle ha behållit kättingen men vi vet inte riktigt vad vi skulle ha den till och det känns väldigt onödigt att segla runt på massa extra tyngd. Vi är ju inte direkt snabba redan som det är, menar jag….

Medan jag sakta tuffade in mot tankbryggan längst in i Le Marin så låg Magnus på alla fyra framme på däck och flyttade över ankaret med svirvel till den nya kättingen. På tankbryggan låg bara en segelbåt längst bak och vi blev inviftade att lägga oss nästan  i mitten. När väl dieseln var tankad så fick vi låna en kärra att lasta den rostiga kättingen på så att vi enkelt kunde gå och slänga den. Jag skulle precis börja plocka bort de resterande plastpluttarna när jag i ögonvrån såg något stort komma mot oss framifrån. En mega stor partykatamaran var på väg in för att tanka. Snabbt drog vi oss till ena änden av tankbryggan och gav därmed katamaranen löjligt mycket plats att glida in på. Synd bara att det inte räckte. Jag hade precis återgått till att leta plastpluttar bland rostig kätting och Magnus stod och tankade bensin till dingen i våra extra dunkar när jag insåg att katamaranen, som nu kom in framifrån i hög hastighet och skull glida förbi hela Nanny innan tilläggning, kom in alldeles för snävt. Det kunde ju vem som helst se!! Men inte killen som stod till rors för han fortsatte bara, trots mina protester. Magnus kom sprintande, eller snarare haltande, till min undsättning men det finns ju inte en chans i hela världen att vi kan trycka bort en 100 fotare från oss. Killen i katamaranen hade nu i alla fall börjat inse att det hela inte gick så bra och började backa ut. Men vinden tryckte in honom och Nanny fick agera fender mellan han och bryggan. Som tur var så hann vi dra upp vår solcell som sitter på justerbara ben ut på sidan på båten. Men själva benet hann vi inte rädda. Det drogs sakta med och hela fästet med skruvar och allt böjdes medan vi, förmodligen alldeles för högljutt och otrevligt skrek på kaptenen.

För att vara helt ärlig så drogs det också upp en låååång repa i hans gelcoat av benet men det var ju inte direkt vårt problem!

När katamaranen väl lyckats backa ut igen så lade de sig i väntläge och det verkade som om de ville att vi skulle flytta på oss. Inte en chans tänkte vi, i vårt upprörda tillstånd. Tjejen på macken sade också till oss att ligga kvar och slänga kätting och annat som vi hade blivit lovade att göra. Vi lastade den äckelrostiga kättingen på vagnen och jag marscherade argt iväg till sopstationen. Magnus kunde knappt gå eftersom han i spurten dragit upp en gammal skada i vaden som besvärat honom en hel del. En skada som var nästan läkt. Och tydligen var jag så upprörd att jag glömde plocka ut de sista plastpluttarna ur den gamla kättingen så de åkte all världens väg med resten. Men men… När jag kom tillbaka så hade i alla fall katamaranen lagt till utan att denna gång lyckas köra på eller trycka till någon eller något. Kaptenen var ganska ovillig till att ta på sig något överhuvud taget. Han lovade dock att stå för nytt material om vi visade honom kvittot efteråt. Vi protesterade och menade att det är inte själva kostnaden här som är problemet. Problemet är att få tag i delarna. Det kan ta oss flera dagar att lokalisera dem och få köpt dem. Efter  lite diskussion så gick han i alla fall med på att skaffa oss delarna och vi bytte kontaktuppgifter.

Märks det att jag fortfarande är upprörd kanske?? Jo, det är jag nog. Framförallt blev vi provocerade av hans attityd. Att han inte tyckte att det var så märkvärdigt att han kört på någon och han tyckte vi betett oss fel som försökte rädda undan solcell och annat. Vi är ju inte direkt så dumma att vi sätter en fot eller något emellan – men det är klart. Det vet ju inte han…. Fast han hade lika gärna kunna krossat jollen som låg förtöjd på utsidan eller dragit loss våra dävertar.

Kätting som ska slängas, som ska till Silke och ny kätting

Trasigt fäste till solcell

Den “lilla” katamaranen som körde på oss – bra namn på den i alla fall…

Vi hade tur att inte teaklisten sprack

Kätting med plastpluttar

Vi lugnade trots allt ner oss och när Magnus tuffade ut mot ankarviken igen så fixade jag i alla plastpluttar på plats och lyfte ner den nya kättingen i kättingboxen.

Väl ankrade igen så tog det oss ett bra tag att komma i ordning och få tvätta bort alla rosflagor som fortfarande låg och drällde på däck. Vi ville ha bort dem så fort som möjligt eftersom de ger så vansinnigt irriterande rostfläckar vid minsta lilla regn.

Därefter sjönk vi ner i var sin ände av sittbrunnen. Sååå trötta och sååå möra. Tränigsvärken var ordentlig i ett par dagar efter kan jag lova. Massor av muskler som vi i vanliga fall inte använder gjorde sig påminda. Jag vill aldrig hålla på att lyfta kätting igen 🙂

Och sedan ska också i ärlighetens namn sägas att fransmannen verkligen hittade reservdelarna och Magnus kunde möta upp honom redan samma kväll och få dem. Att de sedan inte riktigt passade och att det tog Magnus ett par timmar extra att fixa, det är en annan femma. Solcellen sitter på plats och det blev nästan bara materiella skador. Magnus gör nu sitt bästa för att vila vaden i form.

Omlindad Magnus vilar sig i form

Splitsad lina på ny kätting och så var det projektet klart!

Så, så var det med det!!  Nu är det heller inget som hindrar att vi jobbar bort alla rostränder från friborden som den gamla kättingen så snällt lämnat efter sig – vi väntar bara på att lusten ska falla på. hrm…

Annars så har vi det rätt trevligt. Silke ligger ju ankrad bredvid oss och hon hänger gärna med när det är dags att åka till land och handla eller annat. Alltid kul med sällskap. Och så fixas det ju på Nanny då. Just nu är vi inne i lackningsläge och det slipas och tvättas så det står det härliga till. Våra nedgångsluckor har varit försummade alldeles för länge så de har blivit nedslipade och ska nu få sig ett par lager lack.

Dags för shoppingtur med Silke

Slipning av dörrluckor på gång

Partybordet i sittbrunnen fick sig också en genomgång av teaktvätt. Resten av sittbrunnen behöver också gås över – men det kommer….

Fin måne!

Första lagret lack av 5?

Våra 12V fläktar med klämmor, så att de går att flytta på är vi nästan beroende av. Tyvärr håller inte klämmorna och plasten spricker så Magnus bygger nya efterhand och det blir fina klämmor eftersom de enda reservdelarna som hittades ombord var teak….

Magnus lagar klämmorna till våra 12V fläktar

Sedan har vi också satt upp tältet på Nannys fördäck. Det ser verkligen inte klokt ut men det är väldigt bra. Förutom att det bli svalare i båten så kan vi också ha förluckan öppen om det inte tokblåser när det regnar. Och all luft som vi får ner i båten är välkommen. Dessutom är det väldigt skönt att kunna sitta i skuggan och vinden på fördäck under tältet. Faktum är att jag gör det nu, i skrivandets stund 🙂 Enda nackdelen är nog att vi seglar lite mer än annars och om det skulle börja blåsa på riktigt så får vi plocka ner det.

Njuter svalkan i “förtältet”

Igår var vi också ute en sväng och kostade till och med på oss att äta ute. Det var fantastiskt gott. Man beställde in det kött man ville ha och så kom de med en het sten och så fick man själv steka köttet så som man vill ha det. Kul med vaaaaaarmt! Svetten fullkomligt flödade på oss.

Här betalar vi för att få laga vår egen mat 😉

Liv o Silke under ett moln??

Det var nog allt för denna gången – hörs snart igen och hoppas att ni har det bra – var än ni är!

Vi lämnade Grande Anse ganska tidigt på onsdagsmorgonen, för sisådär en vecka sedan. Prognosen sa NO 5-7 m/s. Att gå mot Le Marin från Grande Anse innebär rundning av en udde och sedan ca 10-12M i rakt östlig riktigt. Vi hade räknat med att kanske kunna fylla storen och sedan motorisera mot vinden. Men i och det nordliga i vinden så räknade vi inte med några Atlantenvågor eftersom vi var i sjölä och vi hade räknat med en ganska lugn tripp… Att man aldrig lär sig 😉

Vi fick heller inga Atlantenvågor men däremot världens regnväder. Vi såg hur det kom emot oss som en vägg. Vinmätaren parkerade sig på mellan 17-20 m/s rätt i näsan och det var som att vi hade ögonbindel på oss. Sikten var max 30 meter framför fören på Nanny. Inte en meter till. En squall som hette duga med andra ord. Eftersom regnet var så kompakt så fungerar ju heller inte radarn. Och alla båtar har ju inte AIS…. Vi hade våra lanternor på såklart och det var tur för plötsligt skrek Magnus svordomar rakt ut samtidigt som han lade om rodret till max. Rakt framför oss så uppenbarade sig en stor segelbåt som genuaseglade i den starka medvinden. De gjorde en hiskelig fart. Men de hade nog sett oss först, förmodligen på grund av lanternorna så de höll redan på att väja. Nära! Väldigt jobbigt nära var det. Och då stod vi ju båda två och spanade ut i regnväggen!

När det kom en liten lucka i regnskurarna letade vi oss in i farleden in till Le Marin och man skulle ju kunna tro att det skulle vara lite  mindre båtar här eftersom det är lågsäsong men nej, nej. Det är fullsmockat! Le Marin är ett bra ställe att ligga på även under orkansäsongen och det är många som lämnar sina båtar här i ett par månader för att åka hem. Flera lämnar dem även ankrade och många av dem har ingen tillsyn på sina båtar. Det har också kommit upp en massa bojar här som avgränsar ankringsområdet rätt mycket så det var faktiskt en liten utmaning att hitta en bra plats. Men vi hittade en efter ett par rundor. Det är rätt spännande att ankra i 15 m/s och spöregn – om ni undrar… LOL

Vi hamnade inte långt ifrån Silkes båt och dessutom det Sinbads jätteskepp till båt Masy Rose.

Le Marin har de bästa förutsättningarna för bunkring. Det är inte på många ställen man kan ta dingen in till affärens egna brygga och köra kundvagnen ända fram. Dessutom myllrar det av båttillbehörsaffärer med rimliga priser. Ja, jo… det är ju svindyrt om man jämför med europeiska eller framförallt svenska priser men för att vara i Karibien så är det väldigt bra. De allra flesta pratar i alla fall lite engelska och stämningen är väldigt trevlig. Vi skrattar mycket!

Planen är att ha båten grundbunkrad och mer eller mindre klar för att inom ett par timmars varsel kunna kasta loss och ta oss söderut om det kommer oväder. Fast vi har bra koll på dem. Det är tex ett på gång nu. Det beräknas gå lååångt norr om oss i slutet av veckan. Detta lågtryck har vi sett och följt sedan i lördags redan. De första dagarna vet man inte om det ens blir något väder av det och än mindre var det håller på att ta vägen. Så då går man lite på tårna och funderar på om och när vi bör kasta loss. Men ju mer det närmar sig desto säkrare blir prognoserna och även detta väder drar norrut, som de flesta brukar göra. Fast säker kan man aldrig vara. Men om det skulle komma någon form av busväder så är Le Marin nog ett av de bästa ställena vi kan gömma oss på!

Silke ligger ju ankrad en liten bit bort från oss och vi passar på att umgås en hel del. Det är så roligt att ses igen. Sist vi sågs var det i september nere i Prickly Bay. Så det blir lite sittbrunnshäng då och då.

Vi jobbar på Nanny lite då och då för att pricka av lite underhåll. Bland annat så har Magnus plockat isär vår solcellsfläkt som sitter monterad i förluckan men det visade sig att det var den elektriska motorn som var död. Så där behöver vi reservdelar… Magnus har gjort ett detektivjobb i att försöka reda ut olika standarder och storlekar för ankarkätting, eftersom vi har bestämt oss för ny kätting. Bara att åka runt och fråga om priser tar en dag. Och det lönar sig att fråga runt. Faktum är att det i detta fallet skilde nästan 30% mellan den billigaste och näst billigaste.

Magnus inne vid dingebryggan. Katamaranbrygga i bakgrunden

Symaskinen har varit framme och jag har lagat både det ena och andra. Det stora jobbet att ta hand om vårt mer eller mindre utslitna stack-pack får vänta ett par dagar.

Nya gummiband på pannlamporna

När vi lämnade Sverige så hade jag ju lagt ny sika i doghousets fönster men det är numera inte helt tätt. Solen är helt makalös på att äta silikon. Nu gör jag om vissa valda delar och det verkar ha blivit tätt igen. Nu använder jag UV sika. Seriöst mer kladdig än annan sika. Det är ett gryyyymmmmt kladdigt jobb!! Framförallt eftersom det hela tiden blåser runt 10 m/s. Dessutom så har jag i förebyggande syfte tagit bort och förbättrat sikan runt de fönster som vi bytte för ett par år sedan. Vi vill ju inte ha läckage liksom och den gamla sikan var mer eller mindre helt borta. Men det är svårt eftersom det kommer ösregn med jämna mellanrum och man får jobba med ett öga på himlen hela tiden. För när regnen kommer så är det inte duggregn direkt.  Det regnar till och med så mycket att vi faktiskt har tagit fram vårt kapell… Det trodde vi inte! Men det är också för att att det ska förbättras lite och innan jag sätter symaskinen i det så vill jag gärna ha det uppe ett par dagar så att jag kan fundera på förändringarna. Vi kommer vara beroende av vårt kapell (supstuga) nästa år när/om vi ska upp mot kallare trakter runt Grönland och så….

Nästan ingen sika kvar..och den är snustorr 

Ny UV sika

Här kommer nästa regnskur men med en regnbåge som bonus

Häromkvällen satt vi i sittbrunnen och helt plötsligt gick VHF:en igång. Det var ett våldsamt pratande och vi försökte filura ut vad de pratade om. Vi hörde ordet ‘feu’ i olika kombinationer. Betydde inte det brand, funderade vi… Då tittade jag upp och såg rätt över viken och då såg jag branden. Det var en ordentlig brand. Flammorna slog högt och trots att det var kolsvart rök så syntes det trots att det var sent på kvällen och mörk. Flera andra båtar fick flytta på sig och det kan inte ha varit trevligt att behöva ankra om mitt i natten. Viken här har ju ett gäng rev som letar sig runt på olika ställen och det är inte ovanligt att båtar gå på här. De som är långliggare pratar om minst två båtar i veckan som dundrar på reven, trots markeringar, under högsäsong. Det tog kustbevakningen över tre timmar att släcka elden. Båten som brann visade sig vara en Hunter 33 och ägarna var tydligen på land och åt middag när det hela hände. De förlorade allt…. Absolut allt. En verklig mardröm! Brand är inte att leka med….

I eftermiddag ska vi in till marinan med dingen och se om vår nya ankarkätting har kommit.  Vi har ju vänt på kättingen men eftersom 35 meter av våra 45 är sönderrostiga så hjälper det inte riktigt. Förutom att det är en “hyfsat” viktig säkerhetsdetalj så är det så tråkigt med all rost som rinner längs med skrovet pga kättingen. När vi låg i Grande Anse tvättade och rengjorde jag HELA skrovet. Nanny sken som en sol. Efter en dags ankring med häftiga regnskurar så har hon sorgränder av rost längs med hela skrovet. Det gillar vi inte! Vi vill att Nanny ska vara fin! men nu får det vara rostränder tills vi har bytt kätting… mummel…

Nanny med sorgränder

Rost som rinner från kättingen 🙁 Och detta är den bra delen av kättingen…

Tvätt av skrov i Grande Anse

Ja… och så pysslar tiden på. Vi har legat här en vecka nu och har inga planer på att flytta oss på ett tag.

Här kommer också ett par bilder från Grande Anse i förra veckan. Då hade jag ju så dåligt internet att de uppladdade bilderna blev mini-miniatyrer….

Magnus rengör Nannys vinroder

Ser ni mängden av tulpaner… det hjälper inte med svindyr dunderfärg!

Ett av husen som kompisarna har hyrt över nyår

På promenad i Anse d’arlete

Fin liten by i viken bredvid Grande Anse

Med strandpromenad och allt