150529-31 Lerwick till Fair Isle

Vi gick upp kl 06 och lämnade Lerwick med fulla ställ. Både segelställ och klädställ – för även om solen sken ikapp med oss så var det sviiiiinkallt i vinden. Vi fick helt enkelt en härlig segling denna dag. Vi höll gott och väl ut ifrån det beryktade Sumburgh head men det var helt odramatiskt och vi genade faktiskt lite närmare än vad som var rekommenderat. Autopiloten behagade fungera men det var vindrodret Boris som höll kursen mest hela dagen. Däremot så strular nu vår laddningsregulator Peder.. Är det inte det ena så är det det andra!. Det var helt magiskt att få se Fair Isle dyka upp i soldiset ut på eftermiddagen. En alldeles knallgrön och mystisk ö. Det enda jag visste om ön innan vi åkte till Shetland var att det låg bra till mitt mellan Shetland och Orkney, hade en hyfsad hamn. Nu dök den upp som i en filmsekvens med magiskt branta klippor, en fyr och allra längst ut på en spets, högt, högt upp på en lodrätvägg, en dimtuta! Ön är så grön att det på håll lika gärna kunde vara en djungel på den istället för hedar. På nord östra sidan finns det en klippskreva med en fantastisk sandstrand längst in och här är hamnen. Det finns plats till två båtar längs mot kajen och därefter får man lägga sig utanpå varandra. Färjan, som mest ser ut som en fiskebåt går endast tisdagar, torsdagar och lördagar och den tar upp restan av platsen. Det finns även en pir inne i hamnen men den vill man helst inte ligga på… När vi kom in i hamnen efter nio timmar så låg det redan två båtar där. En okänd fransman och norsk båt som lämnat Lerwick tre timmar efter oss och lagt till en timme innan… Nu ska vi ju inte jämföra oss med 52 fots Najad men men. Vi placerade Nanny bredsida, utanpå de trevliga norrmännen och satte oss ner och bara njöt. Detta var det mest dramatiska i hamnväg vi någonsin legat i, för att inte tala om angjort. Och nu menar jag inte att det var en dramatisk händelse under angöringen för det var det verkligen inte. Utan miljön runt om viken är helt enkelt brutalt, vackert dramatisk! Klippan mitt emot kajen stupar rätt ner i vattnet och är ca 30 meter hög. På klippkanten spatserar får och lam, dödligt nära kanten och under häckar fåglar tätt, tätt, längs hela klippväggen. Till detta så lägger vi två grottor in i klippan som är så stora att du kan ro in i dem med en gummibåt. Sandstranden längst in i viken är av högsta kvalitet och hade det inte varit 9 grader i vattnet så hade man plumsat i direkt. Jag trodde att Sumburgh head var häftigt när jag såg det för två dagar sedan men nä… Det ligger helt enkelt i toklä av denna ö – och då har vi ännu bara sett hamnen. Solen strålade och vi fick en härlig eftermiddag. Dessutom kom det tre damer ner och tog sig en simtur. Inte ett dopp… en simtur!!
Ytterligare en norsk båt som vi pratat med i Lerwick kom in ett par timmar efter oss och med fyra båtar i hamnen så kändes den ganska full. Undrar hur här är på högsäsong – eller som Magnus funderade på, hur gör de när det kommer en hel eskader hit?? Ön har ca 70 fastboende spridda över ön och precis över hamnen så ligger fågelobservatoriet. Detta är öns knutpunkt och där samlas alla fågelnördar. Både fastboende och tillresta. Det finns även en mycket liten flygplats på ön. De har en form av hotellverksamhet på observatoriet och därmed också en pub! Så dit knatade vi upp på kvällen och pratade med de andra seglarna. Det var väl ett tjugotal fågelskådare där också. Döm om vår förvåning när ljuset tändes i lokalen ut på kvällen och en man med myndig stämma förklarade att nu skulle alla dagens fågelskådningar och fågelräkningar rapporteras. De höll på i säkert 20 minuter och vi förstod inte så mycket mer än att de med jämna mellanrum bröt ut ett visst jubel när någon rapporterade något, som tydligen var viktigt. Vi funderade ett tag på hur man kunde se två och en halv fågel av något slag, men släppte det väldigt snart. Fågelnördar är vi inte – i alla fall inte ännu. Stämningen var mycket gemytligt. Det bjöds på kaffe och varmchoklad samt hembakta kakor och tårtor i mass. Alla ställde av sig skorna utanför och tassade omkring i strumplästen. Som sagt – gemytligt. Vi somnade fort denna dag och siktade på att gå upp tidigt dagen efter för att få gå ut och undersöka mer av ön dagen efter.
Man kan väl säga att vädret hjälpte oss med det. Kl 05 vaknade vi av ett hiskeligt rullande. Vinden hade precis rätt riktning för att lyckas ta sig in i det smala hamninloppet och vi for vilt från sida till sida. Tänk att det är som någon står bredvid din säng och knuffar till dig en gång i minuten samtidig som någon annan lyfter upp sängen 30 cm. Om och om igen. Allt är inte positivt med att långsegla. Detta är en av nackdelarna. Jag gav upp vid 06 och gick upp för att koka vatten till te. Utanför köksfönstret simmade två st sälar som verkade säga godmorgon och solen strålade. Helt overkligt!
Dagen blev en enda lång promenad i helt otroliga vyer. Om kameran gick varm häromdagen så blev den extremt överhettad denna dag. Vi började med att gå upp till norra fyren och dess dimtuta som vi sett vid angöringen dagen innan. Magiskt. Efter en snabb lunch så hade vi bestämt oss för att försöka förstå vad alla fågelskådarna höll på med och observatoriet hade en “liten” fågelrundtur med en sk fågelranger som skulle ta med hugade aspiranter på en runtur. Vi hoppad på detta för att få se lite mer. Idioter som vi var så trodde vi ju att detta rörde sig om en timma eller så. När vi fyra timmar senare kom mer till båten hade vi även knatat till den södra fyren via många omvägar så hade vi mycket trötta ben. Men uj, vilka miljöer vi fått se. Alla andra på rundturen fokuserade ju självklart på lilla fågeln här och stora fågeln där medan jag och Magnus tittade på dramatiska klippor, strömmar i vattnet och om man eventuellt kunde se Orkney från södra udden, typ. Nu är det ju så att jag faktiskt tycker att det är lite kul med fåglar. Inte till den milda grad som fågelskådarna på denna ö men vissa är lite fascinerande. En fågel jag tycker är riktigt häftig är lunnefågeln eller “Puffin” som den heter på engelska. Jag frågade mr rangern om vi kunde få se några på runturen. Nä… Var svaret, -Men om du klättrar upp på klippan bakom hamnen (inte den tidigare nämnda, branta utan en ännu brantare fast åt andra hållet ett par hundra meter bort) vid 20-tiden ikväll och sätter dig nära kanten så kommer de och hälsar på dig. -VA!, nu driver du med mig tänkte jag. Men jo, så beskrev han det. Så två timmar efter det att vi dödströtta kommit hem från en fyra timmars fågelexkursion så plockade vi på oss kängorna igen och gav oss upp längs med berget. Vi gick lite fel först och satte oss på fel ställe men när vi såg var de riktiga fantasterna satt så gick vi bort till dem och satte oss ett tiotal meter ifrån dem och kanske fem meter från klippkanten. Och tro det eller ej. Efter bara ett par minuter kom de flygande och satte sig bara ett par meter ifrån oss. De tittade lite nyfiket, hoppade omkring och visade upp sig. De som satt på bästa platserna hade fåglarna bara någon enstaka meter ifrån sig. Hur häftigt som helst! Enligt rangern så har de kommit på att alla övriga fåglar skyr människan och då får de lite lugn och ro i närheten av oss. Konstigt va!!! Frågan är nu bara om vi har blivit fågelnördar på grund av detta. Nja… tror inte det. Möjligtvis puffinnörd… och den är ju så liten att vi säkert fått plats med en ombord. I alla fall eftersom Magnus bestämt hävdar att jag inte får kidnappa någon av de små söta lammungarna och ta med på färden 🙁
Väderläget de kommande dagarna är mycket osäkert så vi får ta det lite som det kommer. Alla de övriga båtarna lämnade hamnen från lördagskvällen fram tills söndagsmorgonen. Vi hade tagit beslutet att ligga kvar för att inte riskera hamna i den kuling som dansar in här på söndagseftermiddagen. Frågan är om det var rätt beslut. Jag blir lätt villrådig och nervös när det är mycket vind i antågande och den kommande veckans väder ser inte direkt lysande ut så vi borde kanske lämnat vi med. Men nu gjorde vi inte det och Nanny är som vanligt förtöjd för att klara en storm. Med det tryggt i sinnet tog vi oss en förmiddagspromenad upp till högsta toppen på ön. Tungt, blåsigt och jobbigt. Fast som vanligt så betalade det sig när vi kom upp. Fantastisk utsikt. Även om det blåste så mycket att vi knappt kunde stå upp. Uppe på toppen såg det ut som ett bombnedslag. Och sanningen ligger inte långt därifrån. Under andra världskriget hade engelsmännen utsikter och posteringar här på ön för att ha koll på tyskarna. Och efter kriget – när de skulle städa efter sig så sprängde man helt enkelt alla byggnaderna och konstruktionerna. Och med det så ansåg man sig klar och lämnade ön…..
Nu har vi oss en eftermiddag i båten i lugn och ro. Jag tittar på bilder, skriver inlägg och Magnus försöker prata förstånd med Peder. Regnet och kulingen kommer om ett par timmar. Då tänkte vi oss upp på puben igen och höra om de hittat några halva fåglar idag 🙂