171226 När saker som inte får gå sönder, faktiskt går sönder.

Vi lever ju ständigt med risken att saker och ting går sönder och att de är svåra att ersätta. Vi gör vårt bästa att hålla efter våra prylar och för att skryta lite så tycker jag faktiskt att vi är rätt duktiga på det. Men saker och ting kan gå sönder ändå!

Denna gång var det vår motor till dingen. Den är minst sagt livsviktigt för oss och klarar oss helt enkelt inte utan en. Förvåningen var stor när det hände eftersom den har varit jättebra hela tiden. Vi hade en Tohatsu 5 HP 2-taktare med externt tank som fram till häromdagen alltid gick som en klocka. Att något skulle hända med den var helt enkelt otänkbar. Men helt plötsligt fick vi ett knackande ljud i motorn. Och inte ett svagt litet klickande, utan starkt, så som om någon sitter och slår på motorn med jämna intervaller med ett järnrör eller liknande. Första gången ljudet uppstod så tvärstannade vi och trodde vi kört på något, men vi kunde inte hitta något. När vi sedan startade igen så var ljudet borta. Knäppt… lättade körde vi vidare men två dagar senare kom det åter. Och denna gång försvann inte ljudet. Magnus trodde att det hela hade något med växellådan att göra och bytte olja för att se om det var några metallflisor i. Men han kunde inte riktigt se några större flisor. Det knackande ljudet var ganska långsamt men ökade i hastighet när gasen ökades. MEN inget knackande på friläge eller back. Pannan i djupa veck och konsultation med bland annat Store Bror hemma i Norge, men vi kom inte vidare. Humörnivån var låg med tankar på alla besök vi nu ska få och oron över att vi skulle vara utan motor var stor. Vi vågade självklart inte att köra med motorn och som tur var så har Les kommit ifatt oss och han körde mer än gärna omkring med oss. Han bogserade oss in till Marinan och vi gav oss ut på mekanikerjakt. Den rekommenderade mekanikerns fru slog bara ifrån sig med händerna när vi tittade in på kontoret. Hennes man hade inte ens tid att titta på motorn förstod jag efter ett tags handviftande och försök till fransk kommunikation. Nähä…. Modet sjönk i rekordfart igen. Vi letade vidare och blev rekommenderade att ta oss till den andra marinan där det eventuellt kunde finnas en mekaniker. Men innan vi kom så långt så såg vi viss aktivitet på dingebryggan. En ung kille låg med huvudet ner i en stor utombordare medan en man som helt klart var ägaren stod bredvid och tittade på. Ägaren var inte ensam, utan det stod ett gäng runt om honom och liksom verkade vänta ut den unge killen. Kunde detta vara en mekaniker? Hoppet ökade lite igen. Vi ställde oss strategiskt på bryggan och sällade oss till de väntande och så fort han var färdig med utombordaren så flockades de övriga runt honom. Poppis kille med andra ord. När han närmade oss så frågade jag rakt ut, utan att bry mig om alla karlarnas diskussioner med killen, om det kanske kunde vara så att han möjligen kunde vara mekaniker. Killen lös upp lite och svarade väl inte direkt utan mumlade något om att han kanske inte var mekanikern men han hade sin verktygsväska och försökte hjälpa till här och där. En av de övriga männen steg emellan och förklarade att han inte hade tid att prata med oss för nu skulle killen titta på hans motor. Men killen visade sig vara finsk och pratade till och med svenska så visst kunde han i alla fall lyssna på vår motor när dingen ändå låg där, precis bredvid.

Men vi blev inte så mycket klokare av det. Vår nyfunne finske kompis konstaterade att det ”kunde kanske vara pinnen till växelstyrningen som kommit i fel läge. Han rekommenderade oss att plocka isär växellådan och titta. Han gav oss dock sitt visitkort och bad oss att höra av oss om vi inte hittade en lösning. Trevlig kille!

Magnus funderade på alternativet att plocka isär växellådan men slog det ifrån sig. Att göra det i båten är en risk och det finns för många delar där som kan trilla i plurret. Så Les bogserade ut oss till den andra marinan och där fick vi napp av en reparatör. Han tog lite buttert hand om vår motor och lovade höra av sig. Hoppfulla och glada gick vi därifrån och tog en välförtjänt sundowner i sittbrunnen.

På kvällen kom mailet. Kugghjulen i växellådan var sönderslitna (!) och det gick inte att ta av växellådan från motorn eftersom axeln som håller ihop växellådan genom hela riggen och upp till motorn satt bom fast och mekanikern utdelade snabbt en dödsdom. NU sjönk humöret rejält. Vi är ju på Martinique och det innebär EU och innebär att det inte säljs några 2-taktare. 4-taktarna är tunga och dyra och de i vår storleksklass har oftast tanken integrerad vilket gör motorn för tung för vår dinge och för våra dävertar. En ny skulle landa på ca 16-17 tusen kronor. Pengar som vi inte har i vår budget alls. Jaha… Vi började söka efter motorer på nätet och se vad det skulle kosta med en 2-taktare på Grenada som någon av våra kompisar kanske kunde segla upp? Nä, fortfarande 14-15 tusen. Kunde vi vänta med en motor tills vi kommer till USA? Nä… vi behöver den nu och på Bahamas. Det blev till att vända och vrida på situationen och humöret var i botten. Jag lutade åt att tömma plånboken och köpa en ny av mekanikern för 1 520 EUR och då lämna vår gamla i inbyte och slippa alla problem. Magnus höll inte med och det är ju alldeles för mycket pengar. Vi åkte med Les in till begagnat-butiken och tittade på vad de hade. Det fanns en riktigt gammal 6 hästars, 2-taktare som skulle fungera enligt uppgift för 600 EUR, intressant men tyvärr var den reserverad och den såg riktigt skruttig ut! Jag hittade en lapp i tvätteriet som sa att ett holländskt par ville sälja en 6 hästars 4-takts Mercury som var 6 år men som bara gått ca 30 timmar (tror jag vad jag vill om). Men de ville bara ha 400 EUR så det var värt att kolla upp men vi vågade inte hoppas på något. Idag på morgonen kom det holländska paret över med dingen och motorn. Magnus provkörde den på vår dinge och den såg riktigt fin ut, förutom att de målat kåpan vit. Så ja! Vi slog till och humöret hamnade på topp igen. Egentligen är den motorn lite för stor för oss och den har lång rigg vilket inte är riktigt bra. Men för en hyfsad penning så har vi alla fall något som driver oss framåt och vi kommer kunna köra omkring på våra trollungar när de kommer om två veckor. Phu!! Och dessutom hade vi nog lite tur för de hade precis satt ut annonsen.

Det tog dock inte många minuter innan jag plockat fram klistermärkena vi fick av Markus innan avsegling så nu är motorn dessutom ordentligt Nannypiffad!

Magnus kör säljarna tillbaka till sin båt med hjälp av våra nya motor

Nannypimpad

Svenskpimpad

Nu ska vi bara lösa ut den gamla motorn från mekanikern. Frågan är vad han vill ha och om han kan tänka sig att köpa den gamla för en vettig peng eller om vi ska ha en reservdelsmotor till salu som vi ska förvara någonstans ombord….

171201 Tillbaka på Martinique

Vad hände? Är det redan december? Jag hänger verkligen INTE med i svängarna. Nu är det inte många dagar kvar tills våra barn kommer på besök och sedan kommer det ju en hel bunt överflygandes för att fyra nyår och Magnus födelsedag strax därefter. För att vara ärlig så är det lite svårt att ta in. Att det verkligen kommer att hända!

I vilket fall som helst så lämnade vi Beqiua i måndags eftermiddag och tog en nattsegling upp hit. Det hela började bra och vi hade fin vind och en rent ut sagt fantastisk solnedgång.

Solnedgång på väg norrut mot Martinique

Magnus har varit lite krasslig i ett par dagar så jag tog första nattpasset och väckte honom inte förrän strax efter 03 på natten. Tanken var att han skulle få sova lite men det var nog inte så lätt. Vinden var byig och grinig. Strax innan jag nådde norra udden av St Vincent hamnade vi i några squalls  och tvättmaskins vågor när vind gick mot ström. Det var lite bökigt ett par timmar med kastvindar upp till 15 m/s men Nanny matade på så sakta.

En rätt obehaglig händelse var att jag träffade på en segelbåt utan lanternor som gick söderut. Båten hade sändande AIS men dess signal kom och gick hela tiden och jag fick bara korta kontakter med den. När kontakten var uppe så rapporterade plottern att vi skulle mötas på ett avstånd på mellan 200 och 400 fot vilket är mellan 60 och 120 meter. INTE bra. Det är alldeles för lite för två seglande båtar i väldigt byiga vindar. Jag spanade och spejade ut i mörkret och kunde för mitt liv inte hitta båten. Jag hade vinden in om styrbord ca 55-65 grader och båten skulle dyka upp på babordssidan. Detta gjorde att jag pressade mig upp mot vinden så mycket som möjligt för att på så sätt öka avståndet mellan båtarna. Men det kändes inte tillräckligt. När det enligt den sporadiska AIS:kontakten informerade om att det var 10 minuter kvar tills vi skulle mötas så körde jag på radarn för att se om jag fick ett eko. Det gjorde jag först inte och jag gjorde mig beredd på att slå för att vara säker på att vi inte skulle krocka.  Jag får dock ett svagt eko på plottern och lugnar ner mig lite. När det är fem minuter kvar och AIS signalen är borta så bestämmer jag mig för att slå trots att jag vet att Magnus kommer vakna då. Jag ska precis dra över rodret när AIS signalen kommer tillbaka och jag inser att det kommer att gå bra trotts att vi möts alldeles för nära. DÅ vaknar någon i den mötande båten och sätter på sina lanternor. Men för i helvete rent ut sagt!

En annan svensk båt, Grandiosa från Smögen gick också samma sträcka samma natt och de berättade en liknande historia men med en motorkatamaran. Hur kan man INTE ha på sina lanternor? AIS:en är något av det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd, men faktum kvarstår. Om den inte sänder riktigt, så som i detta fallet så måste man ju alltid se till att synas. OCH alla har definitivt inte möjlighet att ta emot signalerna och då är man ju helt körd. Ja, ja. Än är den siste idioten inte född, brukar min kompis Lotten alltid säga och hon har så rätt så!

Vi gled in i Le Marin på tisdagsförmiddagen. Kastade ankare på ”vanliga platsen” utanför Leader Price dingebrygga och körde sedan in till marinan för att checka in.

Att checka in i Frankrike är ju en dröm och utförs enkelt på en dator på hamnkontoret. Därefter styrdes stegen, mycket målmedvetet till en av smårestaurangerna på andra sidan vägen där Karibiens bästa hamburgare serveras. Till vår stora besvikelse hade de stängt. Och vi tittade lite förvirrat runt oss innan vi bestämde oss för grannstället som serverade kebab. Vi möttes av två glada filurer bakom disken som med liv och lust gav sig in i en förklaring över vilka matalternativ som fanns. OCH de pratade dessutom engelska! Den franska delen av hjärnan är inte riktigt aktiverad ännu…

Detta var vår första kebabtallrik sedan vi lämnade Sverige och jisses, rent ut sagt. Ett berg med kött, pommes och en underbar sallad till och allt serverades med ett leende och en serviceanda som vi nästan glömt bort fanns. Att ta något kort på maten var det aldrig tal om för vi var så hungriga så det fanns inte tid för det. Så gott! Men jag fick verkligen inte i mig hela tallriken och genast fick jag frågan om jag ville ha med mig resterna hem! Service på hög nivå!

Därefter bar det av mot Leader Price och bunkring! Nanny är så tom på förnödenheter så ni anar inte. Jag kanske ska skryta lite och ta till mig att jag faktiskt planerat bunkringen rätt väl för vår tid på Grenada. Maten räckte ju rätt precis! Nu är det i alla fall dags att börja att fylla upp båten inför kommande besök och inför kommande seglingar. Det är svårt att INTE handla när man är här. Ostar, viner, kött och grönsaker i långa banor. Och glöm inte all god CHOKLAD till överkomliga priser.  Det blev en överlastad dingetur tillbaka till Nanny

På kvällen blev vi inbjudna till Grandiosa och en sundowner. Alltid trevligt att lära känna nya seglare. Denna familj är ute i ett år och består av Joel och Malin tillsammans med tonåringarna Tryggve och Torin. De korsade Atlanten redan i oktober och gick över till Franska Guyana. Vi har lite liknande planer framöver med Kuba och USA:s östkust så vi kanske kommer träffa på varandra längs med vägen.

Bunkringen fortsatte på onsdagen och på kvällen hade vi grillkväll på Nanny tillsammans med Grandiosa. Väldigt trevligt 🙂 Tyvärr så har de lite mer bråttom än vi och lämnar Le Marin redan idag, fredag. Men vi hoppas som sagt på fler träffar fram igenom.

I skrivandes stund är kl 06:30 på morgonen. Regnet fullkomligt öser ner. Det regnar mycket mer här på Martinique än där vi varit i det senaste men det är väl bara att vänja sig. Som tur är så har vi regnskydd över våra sidofönster som gör att vi kan ha dem öppna för det blir lite varmt och kladdigt inne annars. Eftersom det är så tidigt på morgonen så är det inte heller mer än 26,5 grader här nere i salongen. Nästan lite kyligt så, jag får dra på mig en sarong… Ni fattar ju. Jag kommer frysa ihjäl uppe på Grönland i juni.

I övrigt så pågår lite fix och projekt för att ställa Nanny i gott seglingsskick till mitten av januari. Då trycker vi gasen i botten och seglar norrut – men det är då. Nu ska vi njuta av Martinique och besök.

Kram på er därhemma och ha en härlig första advent!

171121 Ett par dagar på Bequia

När vi lämnade Tyrrell Bay på Carriacou så gick vi faktiskt bara runt hörnan till en liten ö som heter Sandy Island. Men först fyllde vi fullt med så mycket diesel och bensin vi bara kund få på i Nannys tankar. Eftersom vi checkade ut ur landet först fick vi lov att fylla med skattefritt bränsle och med tanke på att det innebär ett pris på runt 6 kr/l så förstår ni kanske att Nanny var tung när vi tuffade runt hörnan. Sandy Island var mycket riktigt ett litet paradis. Vi tog en mooringboj och efter det att Magnus dykt på den och kontrollerat den så var det riktigt skönt att sitta och titta på en ny omgivning. Strax efter oss kom Golightly och lade sig bredvid oss. Eftermiddagen tillbringades vid revet och riktigt trevlig snorkling och eftermiddagen blev strandhäng för att ta ner solen. Låter jobbigt va?

Sandy Island

Underbar snorkling

Strandpromenad

Nanny genom palmerna

Vår nya kompis

Underbar strand

Strandhäng i solnedgången

Funderingarna på hur ett kassaskåp hamnat på stranden var många. Det flyter ju inte direkt…

Hejdå solen – ses i morgon

Dagen efter tog vi oss hela 8M över till Union och Chatham Bay där vi inte varit förut. Vi checkade inte in utan låg bara på gulflagg i viken och även här fick vi en fin snorkling och en härlig kväll.

Golightly på väg til Chatham Bay

Les med huvudet ned och fötterna upp i jakt på det svarta guldet

En riktig hummergömma – men de var lite väl små

Jag hamnade mitt i ett fiskstim!

Bläckfisk

Röd fisk….

Härligt snorkelljus

Nu lämnar vi Grenada – tur, för flaggan var slut

På fredagen drog vi upp ankaret strax innan 06:30 på morgonen och fick en riktigt grisegottehärligsegling i strax över 30M upp till Bequia och vi ankrade utanför Jacks Bar strax efter lunch med Golightly i hasorna.

Här låg stora delar av våra båtbekanta från Carriacou och vi blev omedelbart beordrade att infinna oss på grillfest på stranden senare på kvällen. Givetvis gjorde vi precis som vi blivit tillsagda och det blev en väldigt härlig kväll.

Skillnaden mellan Carriacou och Bequia är himmelsvid. Här kommer det in ett till två kryssningsskepp varje dag och det känns nästan som om vi är på Kanarieöarna på något skumt sätt. MEN – det är ändå en väldigt mysig stämning och alla är vänliga och trevliga – nåja, nästan i alla fall. Mängden restauranger är typ två st var tredje meter men de är tomma och långt över vår prisklass. Affärerna här är bra men det är dyrt – dyrt på riktigt. Två tomater kostar 18 kr och ett litet salladshuvud 24 kr. Det är bara att bita ihop och göra det bästa av situationen.

Mängden charterkatamaraner är också helt otrolig. Det kommer lätt in 20 katamaraner per dag och ankrar runt oss både till vårt stora nöje och vår oro. Några ankrar på sk spottavstånd men vi har lärt oss att de flesta bara ligger ett par timmar innan de jagar vidare igen så vi lägger inte så mycket energi på det hela. Fast de är stora – jättestora. De flesta katamaranerna är över 50 fot och en del till och med över 60 fot – inte klokt!

Igår räddade jag en dinge med två sura personer från en charterbåt från att driva ut till havs när de inte fick i gång motorn när den dött. Först bogserade jag dem iland så att den måttligt roade damen kunde lassa iland alla väskor (3 jättestora hårda väskor) och hinna med den väntande taxin till flygplatsen. Då ville killen att jag skulle bogsera honom ut till deras båt som självklart låg längs bort i viken. Jag bad istället att få se om jag kunde försöka få igång motorn. Efter att ha tvekat ett tag och muttrat något ohörbart på franska fick jag tillslut lov att titta på den. Jag skruvade upp bensinkranen och pumpande fram bensin och drog igång snurran på andra draget. Då tackade han faktiskt och förklarade att han inte var så van vid motorn eftersom det var en charterbåt. Nähä! Det menar du inte!, tänkte jag – fast det sa jag inte. Men tillslut log han i alla fall och tackade samt konstaterade att det inte var varje dag han blev räddad av en tjej i bikini. Så kan det gå 🙂

Vi har också märkt att vi får passa oss lite för det är en del svenskar runt oss och senast idag när vi var inne i den lilla byn så hörde vi flera sällskap som pratade svenska och några från en charterbåt gjorde ett trevligt stopp hos oss vid båten. Så man får tänka sig lite för vad man säger högt nuförtiden (haha!)

Att gå genom byn här tillsammans med Les är lite av en upplevelse. Han känner verkligen allt och alla och många kommer fram och hälsar honom välkommen åter. Det märks att han är uppskattad och att han har varit här rätt mycket. Han vet också var man ska gå för att handla hyfsat vettigt och framförallt var man får god mat serverad. Idag var vi på ett litet lokal-hak och beställde var sin kalkonpaj för 12 kr. Massor av mat för lite pengar och samtidigt jättegott. Dock saknar vi Silke och Mikey som är kvar nere på Carriacou och kämpar med underhåll på Oceanmaiden på torra land. Men förhoppningsvis kommer de ikapp oss snart.

Les i en av grönsaksbodarna

På torsdag anordnas det någon form av Thanksgiving på stranden med grill och allt. Vi blir nog uppåt 20 personer fast jag tror inte det kommer några amerikaner. Men vad gör det, det blir säkert trevligt i alla fall. Fast vi längtar till Martinique…. Vin, baguetter och ostar… mmmmmmm… Och med tanke på att en flaska vin här är dyrare än en flaska hyfsad rom så blir det inte mycket rödvin drucket här inte!

Så – vi går nog norrut i mitten av nästa vecka om vi får ett bra väderfönster. Vi går nog direkt till Martinique och vi vill gärna ha en sådan där riktig gosegling vi hade häromdagen. Sköt om er alla. Hörde att det kommit snö hemma i Götet… brrrr

171115 Dags att lämna paradiset.

Ja, ni! Nu är det dags att lämna Carriacou och Grenada efter totalt 3,5 månader här i Tyrrel Bay och i Prickly Bay. Det känns konstigt och lite vemodigt för vi vet att vi inte kommer tillbaka någon mer gång under denna resa.

Vi checkar ut ur landet idag och går runt hörnan till nästa vik, Sandy Island och i morgon går vi vidare norrut mot Bequia. Där tänkte vi hänga i en vecka eller två.

Det är många som har tänkt att lämna idag så det kommer förmodligen bli kö både på tullkontoret och dieselbryggan men det får vi bara ta. Vi har ju inte bråttom.

Les på Golightly hänger med oss norrut men Silke stannar kvar här ett litet tag till eftersom hon måste lyfta och göra lite bottenarbeten på Oceanmaiden och Mikey hänger kvar och hjälper henne.

Gårdagen var en underbar dag här i viken. Mikey tog sig en sväng bort till revet och kom tillbaka med 6 humrar och ett gäng med Lionfish så det blev bara att dra igång grillen på Nanny och fixa till lite sen lunch. Verkligen kul att ha Silke, Les och Mikey ombord som kockar.

Mickey rensar Lionfish och klipper bort alla giftiga taggar

Mickey förbereder lionfishpaket för grillen

Les grillar vitlökshummer

Hummergrill!

Produktionsteamet för färdigställandet av lunchen

På eftermiddagen blev det också ett efterlängtat återseende när vi fick middag hos vännerna på EOS som dök upp under dagen. Vi har inte sett sedan den lilla ön San Andres utanför Nicaraguas kust. Sååå kul att se dem igen och det var förhoppningsvis ses vi snart igen.

Hej då Carriacou och tack för en underbar tid!

171109 Ett litet livstecken

Vad gör ni egentligen? Varför hör vi inget från er? När kommer nästa inlägg?

Tack alla goa ni som hör av er och frågar! Faktum är att vi är lite slöa just nu och gör inte så mycket.

Kvällsbild från Tyrell Bay

Vi ligger kvar på Carriacou men nu börjar det dra i förflyttasignerven. Så sakteliga har vi börjat titta på vädret och funderar på att dra oss till Bequia i nästa vecka.  Men vi har det ju så bra här! Fortfarande har vi Silke, Mikey och Les ankrade precis bredvid oss. Vi fixar lite med båtarna, läser, badar, spelar lite backgammon, äter alldeles för gott, badar igen (fast det är inte mer än 27 grader i vattnet så vi börjar tycka det börjar bli lite vinterkallt…) och så skriver jag en hel del.

Jag vet att jag har nämnt detta med skrivandet innan men nu börjar det faktiskt bli något av substans i det som jag hoppas kunna prata mer om inom ett par veckor och det är mer än ett projekt som kokar samtidigt så vi får se var det hela landar. Om ni är intresserade så hoppas jag ni har lite tålamod med mig för, i alla fall jag tycker detta är otroligt spännande ^^.

Och så har vi börjat titta på den planerade rutten hem. Vi vil ju gå norrut och ta vägen via Grönland hem. Men att gå norr om Martinique just nu kan vara lite lurigt i och med orkanerna som dragit fram. Inte bara det att det är utsatta områden. Det finns rapporter om att sjökort och liknande inte stämmer längre eftersom sandbankar har flyttat på sig och det har hamnat föremål i vattnet som inte ska vara där. Så vi försöker göra lite research på ämnet men det är inte lätt för självklart är det inte ett prioriterat område för myndigheterna. Gus, vår vän, som seglade upp till Dominika med förnödenheter för ett par veckor sedan är tillbaka på Dominika nu med en andra sväng med material och allt vad de kan behöva. Rapporterna från den lilla ön är allt annat än goda. Det är mycket prat om nödhjälp som sitter fast i tullen för att vissa personer vill ha sin beskärda del. Mycket tragiskt I norra delarna av Dominika verkar det dock gå bättre och hjälpen som anländer dit distribueras till de som ska ha den. Gus kör ju sitt eget race och delar ut vad han kan med hjälp av sin familj och sitt kontaktnät och det verkar tyvärr vara det rätta sättet att göra det i dessa dagar.

Uppe på den före detta holländska delen av St:Martin pratas det om otroligt mycket brottslighet och de som seglat förbi där vågar inte lämna båtarna och gå iland för att då plundras båtarna på allt de kan komma över. Jag vet inte sanningshalten i allt prat vi hör. Men det gör oss i alla fall inte direkt mer benägna att stanna där. Vilket är synd eftersom öarna behöver få in pengar från seglare och turister. Så som det ser ut nu så tar vi nog ett par stora skutt upp från Martinique i januari för att så fort som möjligt landa på Kuba och förhoppningsvis får vi en månad på oss att utforska den ön som står så högt upp på vår önskelista.

Jag lovar att jag ska uppdatera mer fram igenom nu när vi ska börja flytta på oss men nu måste jag in till land och köpa potatis för jag ska förbereda den rätt vi ska ha med oss när vi ska över till Les på Go Lightly och få anka (!) till middag.

 

Kram på er alla

 

171029 Kaptenen har för många förnamn!

Ja, då har det redan gått lite mer än en vecka sedan Nanny fick plaska tillbaka i vattnet efter fem dagar på land. För att sammanfatta landvistelsen så var det riktigt bra. Om man bortser från att vi fick slåss med regnskurar och stormbyar. Men nästan hellre det än stekande sol. Carriacou Marine är ett trevligt litet ställe som tog väl hand om oss. I andra delen av viken håller det på att byggas en jättestor ny marina. De är inte klara ännu men hit ska all färjetrafik och myndigheter flytta när det är klart. Redan nu tar de dock emot båtar som vill lyfta. Vi valde bort dem eftersom de inte hade några toaletter klara. Men enligt ryktet så kommer de att ha det om en vecka eller två. För er som funderar på ett lyft så kan detta stället nog vara ett alternativ. De är VÄLDIGT prisvärda om man jämför med andra varv runt om på Grenada.

Att få komma tillbaka i vattnet var såklart underbart och vi klämde oss in närmast stranden bredvid Silke och blev kungligt mottagna av våra vänner med middag och allt.

Nanny tillbaka i sjön igen. Foto Mia

Vår utsikt från sittbrunnen

Lördagen är som vanligt Miss Lucky kväll och i förra lördagen var det verkligen TOKfullt där. Massor av seglare som skulle lämna viken och gå norrut ställde till med stor fest och det var länge sedan vi hade så kul!

Lilla maffian på Miss Lucky

Stora maffian på Miss Lucky

På tal om seglare. Eftersom stora delar av Karibien har drabbats av orkaner så är många charterbåtar ombokade till vårt område. Det har lett till viss trängsel i viken och ibland får man gå upp på däck och visa sina ”bichthwings” så att de flyttar på sig lite. Men det är inget stort problem eftersom vi ligger längst in mot stranden och de flesta charterbåtar vågar sig inte så långt in. Det är bra med charterbåtarna här för de drar med sig pengar till de lokala företagarna och gör att ön i allmänhet mår mycket bättre. Vi klagar med andra ord inte – så länge de inte ankrar för nära oss. För de flesta kan verkligen INTE ankra!

Andra seglare vi träffat är svenska familjen Lundqvist som bor på Grenada ett år. För att få komma ut på sjön lite mer så har det köpt sig en ganska skruttig men fullt fungerande gammal segelbåt för en billig penning här på Carriacou. Vi har lärt känna dem en del under den senaste veckan och haft ett par trevliga dagar tillsammans. Dessutom fick de för sig att bjuda två långseglare med ansträngd budget på finpizzeran en kväll. Så trevligt! Hoppas ni får kul med båten och att vi hinner ses igen 🙂

Mia, Daniel, Olivia och Simon på väg till Tobago Keys i nya båten

I övrigt så trillar dagarna på. Vi jobbar med båten, umgås med vänner, hjälper andra med sina båtar när någon behöver det och så vidare. Häromdagen hade vi till och med en rätt allvarlig läcka i saltvattensintaget till watermakern och toaletten men det gick rätt lätt att fixa. Vår frys beter sig också ovanligt dumt just nu så Magnus har försökt plocka isär den för att se varför den inte vill bli så kall som den bör längre. Vi har en dialog med leverantören här och hoppas att det hela kommer att gå att lösa. Dagarna går helt enkelt! Vi hänger ofta inne på stranden på eftermiddagarna och sitter i vattnet och tittar på solnedgången. Inget dumt sätt att avsluta dagen.

Solnedgångshäng vid stranden

Liv, Magnus, Mickey och hans värdefulla hink.

”Familjen” på Pulled Pork middag i Nanny

Magnus åkte i tisdags in till huvudstaden Hillsborough för att förlänga vårt visum här. Han fick göra samma sak förra året när vi var på Grenada. Men här på Carriacou har det uppenbarligen andra regler för här var jag tvungen att vara med personligen! Så det var inte annat att göra än att sätta sig på bussen och åka in dagen efter. Gula, långa formulär fylldes i och den stränga immigrationsdamen granskade oss surt. Vi fick en skarp tillsägelse över att vi bara hade angett ett var våra förnamn och inte allihop på blanketten. (Det är viktigt med blanketter i denna delen av världen). De uppgifter vi fyllt i en blankett överförde sedan immigrationsdamen till en annan blankett. Sedan fick vi denna nya, gröna blankett, i handen och blev beordrade att gå till ”treasure” och betala. Ute på gatan uppstod lite förvirring men efter att frågat oss fram så fick vi klart för oss att ”treasure” var samma sak som postkontoret. Så iväg till postkontoret och stå i kö. När det blev vår tur räckte vi fram våra gröna blanketter och 25 EC var (ca 75 kr) för att få betala vårt nya en månaders visum. Nya blanketter fylldes i och därefter skulle alla uppgifterna knackas in i en dator för att vi skulle få ett riktigt kvitto. Mina uppgifter knackades in först och allt gick fint. När sedan Magnus uppgifter skulle matas in så blev det stopp redan på första raden. Den unge och mycket trevlige tjänstemannen frågade Magnus om han verkligen hade så många förnamn. Hela TRE stycken…Nu gick problemet upp för oss. Magnus har två namn till. Per och Anders och att skriva Per Anders Magnus in i förnamnsfältet gick inte. Det var helt enkelt för många tecken! Magnus försökte lite försiktigt att det kanske räckte med att skriva in Magnus. Men hu! Absolut inte. En äldre tjästekvinna kallades fram och de försökte länge och väl lösa problemet med att Magnus hade för många namn. Vi försökte försiktigt att de kanske kunde mata in PA Magnus. Men nä… vi möttes fortfarande av huvudskakningar. Vi gjorde som vi brukar i dessa lägen. Alltså, väntade i lugn och ro och till slut kom de fram till att det kanske inte var världens problem om det stod P A Magnus på kvittot istället för Per Anders Magnus och till slut fick Magnus sitt kvitto. Tillbaka till den sura immigrationsdamen som nådigt vinkade fram oss till hennes disk. Det var med en liten lätt utandning som vi förstod att hon godkände P A Magnus och sedan fick vi vår nya blankett MED en fin fin stämpel på som gav oss tillstånd att stanna i landet i ytterligare en månad 🙂

Hur länge stannar vi här då?

Jo. Det blir faktiskt en två, tre veckor till. Saken är den att vi inte riktigt litar på vädret. Det har varit väldigt skumt i år och att Karibien har bombarderats av orkaner tror jag inte många av er missat. Så vi hänger här en liten stund till innan vi hoppar upp till Bequia en vecka eller så innan vi går mot Martinique där vi ska få besök av bland annat våra trollungar över jul.

 

 

171019 På blöta och stormiga land i ett par dagar

Då skulle hon ju upp i måndags då gumman! Som ni kanske kommer ihåg så var det bara ett år sedan vi lyfte senast. Vi köpte superduper färg för dyra pengar som skulle hålla i minst två år. Vi borde ju vetat bättre för det finns inga superduper färger. När vi klagade till Sea Hawk, så gav de oss åtminstone ny färg på garantin. Men lyft och arbete fick vi stå för själva.

Eftersom vi trivs så bra här på Carriacou så bestämde vi oss för att göra lyftet här. Varvet är lite enklare än det moderna Clarkes Court vi var förra året m en samtidigt mycket mysigare. Om man nu kan kalla ett varv för mysigt.

Lyft och allt gick bra och det tog inte lång stund innan vi var placerade längst ut mot vattnet. En plats vi hade önskat oss för att få lite vindpustar ibland. Väderprognosen för dagarna var allt annat än bra men oftast så får vi faktiskt mer sol än de lovat så vi körde på. I kostnaden på ca 3500 SEK så ingår lyft, högtrycksspolning, stöttor, stege, dusch och sopor för fem dagar. Dessutom så inkluderar summan 75 USD som vi måste betala för att få lov att jobba på båten själva. Helt sjukt men så är det.

Nannygumman i kranen

Alltid lika nervöst

Edvin tar bort all gammal färg som rinner löjligt lätt av

Vi har också valt att bo ombord för att spara pengar. Det fungerar bra, förutom att det inte är så lätt att laga mat men dessa dagar väljer vi att äta det mesta ute. Sedan har vi goa vänner som skämmer bort oss.

När solen tittar fram är det ganska fin utsikt från vår sittbrunn!

På måndagen fick vi jättegod gryta hemma hos Britt och Erik från Harry Z som också står på land. Eftersom de har mer omfattande jobb som ska göras så har de valt att hyra boende iland.

Hemma hos Britt och Erik på middag

På tisdagen skämde Les bort oss med thaigryta på Anka tillsammans med Silke och Mickey.

Både måndag och tisdag blev rätt bra arbetsdagar. Vi fick slipa mer än vad vi hade tänkt och att handslipa bort havstulpaner som inte ens högtrycktvätten tog sliter på kroppen vill jag lova. Det var min första riktiga dusch på ca 6 månader och jag klev in med kläder och allt och lät först allt slipdamm rinna av mig. Vansinnigt skönt!!!

Slipselfie

Liv tejpar vattenlinje

Magnus slipar havstulpaner

Sedan fick vi tvättat och jag började måla medan Magnus polerade skrovet. Det var ungefär så långt vi kom innan skitvädret gjorde entré. Och det gjorde storstilad entré med regnskurar och vindbyar upp mot 20 m/s som har kommit och gått i omgångar i två dygn.

Bild från Ocean Maiden över Roxy Rio och Golightly nu på morgonen. Foto Silke

Här ligger en liten REGNFILM tagen från sittbrunnen för en timme sedan..

Mellan alla dessa regn och vindbyar så har vi dock lyckats jobba ikapp och idag torsdag eftermiddag är vi faktiskt klara. Vår förhoppning är att färgen ska torka i allt regn och efter lunch i morgon så ska vi i plurret igen om det inte blåser förmycket. Vädret ser inte ut att bli mycket bättre under de kommande 7 dagarna så det är väl bara att hoppas på det bästa.  Då har vi fått på tre hela lager med bottenfärg och 6 lager i vattenlinjen. Det borde vi väl klara oss hem på!

Killarna hjälper oss att flytta på stöttorna så vi kan måla ordentligt

Vår båtgranne, Silvio passar på att rensa toalettens kopplingar när det regnar för mycket för att slipa

Måla, måla och måla

FÄRDIG!!

Från vårt köksfönster har vi full koll på hamnen och det har varit många båtar som draggat under dagen. En av Lumba Dives segelbåtar såg jag liggandes utanför tankbryggan när jag skulle koka vatten i morse. Där hör den inte hemma och Richard blev mycket glad när jag ropade upp honom på radion och frågade om han saknade en båt. Båten hade dragit med sig hela bojfästet över halva viken och på något mirakulöst sätt missat (vad vi vet) alla båtar omkring och bestämt sig stanna ca 50 meter framför revet.

Lumba Dives segelbåt ligger aningen för nära tankbryggan och revet bakom

Vad gör man då instäng i en båt på land när det regnar? Förutom att gå igenom alla genomföringar så Magnus har fixat lite med elen och lagat en förlängningskabel till 12V samt lite annat smått och gott. Han har också monterat in en ny tryckvattenspump till duschen på badbryggan. Den gamla började bete sig mycket konstigt och ville bara starta efter övertalning med en knackning från en hammare. Magnus plockade isär den för att se om det var borstarna som behövdes bytas men det visade sig att en sådan liten elmotor inte är gjord för att plockas isär. Men efter lite behandling från hans sida så fick han den till att gå – hela tiden istället men det fungerar ju eftersom vi kan stänga av pumpen via instrumentpanelen. Mycket irriterad så bestämde Magnus att det var bäst vi köpte en ny, i alla fall som reserv. Alltså åkte han in och pratade med Paul som har en liten butik i Gallery Café dit det går att beställa reservdelar. Ett styck pump beställdes och leverans lovades inom två dagar. Hm… kändes lite för enkelt. Två dagar senare tittar Magnus inom för att kolla om pumpen kommit. Men nä… Paul hade visst glömt skicka iväg mailet så det var inte beställt någon pump. Istället ringde han nu för att göra en snabb beställning men det visade sig att nu var den typen av pump vi ville ha slut! Sur Magnus drar sig tillbaka till båten för att hitta en annan pump som passar vårt lilla utrymme och vårt behov. Det blir såklart dyrare. Dagen efter åker han åter in för att beställa pumpen och han har tagit fram två alternativ. Självklart så finns inga av dessa pumpar heller men vi kan beställa den första pumpen från St: Martin för en sisådär 50 USD extra om vi vill. Med tanke på att pumpen i sig kostar 1500 kr så kändes det lite väl dyrt. Dagen efter gör Paul ytterligare ett försök att beställa pump till oss och SE! Då finns självklart vårt förstahandsval tillgängligt igen och dessutom så ska den levereras redan på fredagen, dagen efter. Eller hur! Ingen pump kommer med båten. Faktum är att vi senare förstod att de inte hittade själva paketet på färjan. Pumpen skulle istället hämtas på lördagen och Paul hade blivit lovad att få gå om bord på färjan för att leta efterpumpen men det fick han inte…. Så på måndagen när vi lyfter så har vi fortfarande ingen pump 🙂

På måndag eftermiddag så åker Magnus bort till Caféet för att kolla en gång till och får beskedet att pumpen skulle komma på eftermiddagen. Vi började slå vad oss två emellan om hur stor sannolikheten över att detta skulle inträffa var och bedömde sannolikheten för leverans som ganska låg. Men tji fick vi för runt halv fem kom Paul travandes längs med stranden och levererade vår pump. Betalning? Nä, det tar vi sedan, när ni har sjösatt igen. Alltså har vi nu en ny pump installerad och alla är nöjda och glada. Jag tror inte vi någonsin kommer att lära oss det karibiska tempot. När vi tittar på killarna som är anställa att arbeta här på varvet så lovar jag att vi är väldigt glada att vi gör allt jobb själva. För tempot är inte direkt högt men om stämningen är desto trevligare!

Trots det så ser vi verkligen fram emot att få plaska Nanny i havet i morgon igen! Håll tummarna!

 

171911 Berättelser från Dominica

Ja, så kom då våra vänner och hjältar äntligen tillbaka till oss på Carriacou efter att ha seglat ett par hektiska dagar upp till Dominica och tillbaka.

Gus angjorde mitt i natten och hade dessutom med sig flertalet personer som ville komma från förhållandena på Dominica och istället valde att ta sig till släktingar här på Carriacou. Roxy Rio kom in på måndagseftermiddagen med Silke, Mickey och Mathis ombord.

De var alla glada men mycket, mycket trötta när de kom.  Jag försöker nedan återge lite av allt det som de berättat för oss de senaste dagarna. Det är inte lätt att vara exakt i berättandet för det är så mycket känslor inblandat och vi har fått till oss berättelserna i omgångar från dem så jag hoppas ni har överseende om jag skulle ha missat något i mina försök att återge deras upplevelser.

De har sett och upplevt så mycket och jobbat stenhårt i nästan två veckor med detta. Bara det att handla och fylla båtarna med förnödenheter uppe i Martinique var ett hästjobb. Allt som handlades kördes ut i dingar till båtarna och de fick köra många vändor. Som tur var så fanns det andra cruisers som hjälpte till att köra och bära också. Båtarna var helt och hållet fullastade när de lämnade Martinique. I Gus båt gick det inte att använda toaletten eftersom det utrymmet också var fyllt till bristningsgränsen med nödhjälp. Vi samlade ju, med er hjälp in 28 800 kr. Den norska båten Harry Z fick in runt 35 000 kr och sedan så ställde Gus arbetsgivare upp med ca 30 000 kr, (jag är lite osäker på den siffran). Så ni förstår ju att det var mycket handling som gjordes. Det är faktiskt så att de inte kunde handla upp alla pengarna, utan dessa kommer att användas vid tur nr två som Gus planerar inom ca två veckor.

Så, vad handlades då för de pengarna som vi samlade in? Jag kan givetvis inte rabbla upp allt. Men här kommer ett par exempel

  • 15 liter tvättmedel
  • 100 paket tamponger
  • 40 kg ris
  • 12 kg margarin (ej kylvara)
  • 90 kg mjöl
  • 36 paket torrmjölk
  • 20 paket flingor
  • 48 burkar kokosmjölk
  • 200 olika burkar med konserverade grönsaker, fisk och kött
  • Våtservetter
  • 50 paket juice
  • Och så vidare och så vidare

Väl framme på Dominica och Rosseau som ligger på västkusten möttes de av mängder av militärfartyg och dessutom ett gäng stora helikoptrar som hovrade runt dem. De hovrade så nära dem att de faktiskt hade problem att styra sina båtar för vinddraget ställde till det för dem.

Silke beskrev tillståndet som om det var en krigszon.

De fick tillstånd att lägga till vid kaj och en del av hjälpen lastades av och gick in i det stora hjälpmaskineriet som redan var igång. Och här kommer det lite tråkig information och det har att göra med skitstövlar som sitter på fel plats och tar tillfället i akt att vid en katastrof sko sig själva. De råkade alltså på en del myndighetspersoner som krävde mutor för att de skulle få tillstånd att lasta iland hjälpvarorna. Tyvärr är det sanningen. Men eftersom Gus är från Dominica och känner många där så får man nog i det stora hela ändå säga att de kom ganska lindrigt undan. Mycket av den hjälpen de lassade iland hamnade hos kyrkan som i sin tur ska distribuera ut den. Och det är väl här som det blir lite svårt. För vad våra vänner kunde se så kände de det som om mycket av hjälpen fastnade här och inte kom ut till landsbygden.

De lämnade sedan kajen och ankrade utanför Gus by i Woodbridge Bay, strax utanför Rosseau. Här mottogs våra vänner av bland annat Gus mor och hans 14 (!) syskon. Så hit förmedlades mycket av de varor som fanns kvar ombord. Våra vänner berättar om människor som verkligen förlorat allt men som fortfarande hade en enorm levnadsglädje och en vilja att bygga upp sitt land igen. De fick besök av släkt och vänner som simmade ut till deras båtar och de pratar om mycket skratt och glädje mitt i all sorg och arbete.

Gus lånade en pickup från en av sina bröder och lastade den full av nödhjälp och tillsammans med gänget åkte de över till öns östkust där orkanen slagit ännu hårdare. Mickey hade bara ett ord att beskriva förödelsen på den sidan, och det var ”atombomb”. Mickeys ögon är tomma när han berättar och han skakar upprepade gånger på huvudet och säger ordet atombomb gång på gång. Vägarna var knappt farbara och det var mer än spännande att ta sig fram mellan nedfallna träd och elledningar. Efter mycket letande och frågande fann Gus också den byn där hans son skulle bo och lyckan var stor när han också hittade sin son med familj. Familjen hade förlorat absolut allt och hade inte ens en madrass att sova på. De bodde i ett skjul på en granntomt. Längs med vägen har de stannat och levererat nödhjälp till så många det bara har kunnat. Men de beskrev det som en droppe i havet och den hjälplösheten de kände över att inte kunna ge mer slet hårt på hela gänget. De som fick denna direkthjälp var oerhört tacksamma och tyvärr pratas det mycket om att det finns myndighetskrafter som styr nödhjälpen till vissa byar medan andra inte får något alls. Vad sanningen är i detta är svårt att säga. Det är bara vad våra vänner fått berättat för sig men om det är sant, så är det hemskt. Riktigt hemskt

De berättar också om förtvivlade försök av invånarna att få igång elnätet igen. Eftersom det råder så otroligt stor brist på elledningar så vill man inte kapa ledningarna. Istället försöker man dra loss dem från bråten för att kunna återanvända dem men det är nog ett ganska tröstlöst och farligt jobb.

De gjorde ett par turer på ön och de var även i Portsmouth och lämnade över hjälp. Det har förekommit uppgifter om våldsamheter på Dominica men våra vänner såg inget alls av det förutom en natt då de hörde skottlossning och de satt då ankarvakt för att vara säkra på att ingen skulle ta sig ombord på båten. Skottlossningen visade sig sedan vara polisen som skjutit efter någon som försökt göra inbrott någonstans. Fram till för bara någon dag sedan var det utegångsförbud efter kl 10 på kvällen och polisen hade order om att skjuta för att döda om de träffade på någon! Väldigt obehagligt….

Totalt stannade de ca 5 dagar på ön innan de seglade söder ut igen.

Igår kom Gus körandes i sin dinge och som alltid så stannade han och tog en pratstund. Jag frågade hur han mådde men han skakade bara på huvudet och suckade.

-Det går inte att beskriva och det går inte att få alla bilderna ur huvudet. Allt är borta!

-Får du sova något, undrar jag lite försiktigt.

Gus skrattar till lite kort. Han har ett väldigt härligt och karaktäristiskt skratt Gus. Och så skakar han bara på huvudet och tittar ut över havet.

-Jag vet inte vad jag ska göra. Han suckar igen innan han fortsätter

-Vad jag än gör, så kommer det inte räcka till. Det är skit. Allt är verkligen skit. Men jag ska fylla båten och om en vecka eller två så seglar jag upp igen.

I våra ögon så är han en fantastisk hjälte Gus!

Nedan följer ett par bilder som jag tagit från Silke och Angies Facebook. De är alltså inte nypublicerade men jag hoppas att jag i alla fall har kunnat förmedla lite om vad som faktiskt hände på Dominica. Än en gång! Tack alla ni som skänkte pengar. Även om det kanske känns som en droppe i havet så har i alla fall några människor fått direkt och livsavgörande hjälp.

Gus delar ut hjälp från lastilsflaket: Foto Angie

En båt i mindre bra skick: Foto Angie

Floderna drog med sig oerhörda mängder med stockar och träd som krossade allt i sin framfart: Foto Angie

På väg över till östra sidan av ön: Foto Silke

Endast en toalett kvar av hela huset: Foto Silke

Vägarna var farbara, men bara knappt Foto Silke

Dominicas östra sida Foto Silke

Träd på vägen: Foto Silke

Gus med son! 🙂

Byn där Gus son bor och en del av nödhjälpen delas ut. Angie och Mathis till vänster : Foto Silke

 

 

 

 

171005 Då har vi lämnat Grenada och landat på Carriacou

Vissa saker är konstigt att förstå. Det är inte förrän jag ser att Lola har tårar i ögonen som jag på riktigt inser att vi faktiskt inte kommer tillbaka till Grenada och Prickly Bay någon mer gång på denna resan. Tårarna kommer som på beställning hos mig också och hur gärna jag än vill så går det inte att slå bort dem. Vissa personer kommer man närmare än andra på en sådan här resa och Swede Dreams har liksom hängt med redan från början. Det är bara så att vi ska träffas då och då i Prickly, men inte nu längre.

Det  är lite som Lola säger.

-Jag har absolut inget emot att ni åker iväg. Det gör ni ju hela tiden. Det som är jobbigt är att jag vet att ni inte kommer tillbaka denna gången.

Och så rinner tårarna igen på oss båda.

Jag försöker istället med

-Men vi kommer säkert ses hemma någon gång…

Nu ler Lola, sitt stora varma och vackra leende.

-Nä.. vet du vad! Vad har vi gemensamt hemma i Göteborg?

Är det så? Jag funderar lite och inser att hon har rätt, igen. Vi är väldigt olika som personer och under andra förutsättningar så skulle vi förmodligen inte ha blivit så bra vänner som vi nu är. Seglingen  är underbar på det sättet 🙂

Undertiden detta samtal pågår sitter jag i deras kökssoffa och ser fascinerat på hur Lola attackerar en stor barracuda som hon rensar och filear  till kvällens fisksoppa. Det är vår sista kväll med gänget och på vanligt Lolamanér så är hela stora seglarfamiljen inbjudna och det är med en självklarhet hon berättar att vi blir 13 personer till kvällens middag. På Swede Dreams finns det alltid plats för alla och det är alltid lika trevligt. Tidigare på  dagen har vi varit på fiskmarknaden för att hitta en bra fisk till soppan. Hon köper en stor bit och jag frågar nyfiket vad det var för sorts fisk. Det blev haj!

Jag frågar Lola om hon har lagat haj innan.

-Inte alls, men den såg god ut, så det blir nog jättebra!

Jag, som inte kan så mycket om fisk bara nickar och konstaterar att om hon säger det, så blir det så! Lennart och Kurt som sitter inknödda i baksätet med mig i bilen nickar de med. Det är bara att hålla med. Haj är nog jättebra fisk i en fiskgryta!

Thomas på grannbåten kom senare på eftermiddagen förbi och slängde över barracudan som Lola rensar under vårt samtal och därefter  rör hon i hop grytan. Det blir två grytor. En med haj och en med barracuda.

Som vanligt blir det en väldigt trevlig kväll och till och med glass till efterrätt som Christer på Searocco har fixat. Lennart på Tau har så klart med sig lite rödvin och Kurt på Imagine är också med. Samt Thomas och Karen och deras gäster från Tyskland/Frankrike.

Och fiskgrytan med haj blev verkligen god precis som kvällen blev trevlig och avlutades med stora kramkalaset.

Tanken var att vi skulle lämna tidigt på onsdagsmorgonen men en squall med åska och grinigt väder satte stopp för det i ett par timmar.

Lola var snabb och tyckte nog att vädret inte såg så bra ut den kommande veckan och vi kunde nog lika gärna ligga kvar ett par dagar till 🙂

Men det är ju så med oss. Vi blir lite rastlösa och trots att vi har det så trevligt i Prickly så saknar vi det klara vattnet och den friska vinden på Carriacou. Så efter nattstop i naturparken i Dragon Bay så ligger vi nu åter ankrade i Tyrrell Bay.

TACK Lola. Du har världens största hjärta och tänker alltid på alla andra i första hand. Ta hand om er och lek nu riktigt mycket med kameran <3

Tack också hela gänget i Prickly! Vi kommer sakna er! Och vi ses igen. Det är jag helt övertygad om

Selfie <3 :Foto Lola

Barracuda på gång!

Chrille och Lola väljer noggrant på fiskmarknaden

Mest Röd Snapper i diskarna idag

!

 

170930 Livet i orkanfria Prickly Bay

Vår tanke var ju att bara stanna en vecka eller två i Prickly, det gick ju sådär…. För det första så är det alldeles för trevligt med hela svenskmaffian här och sedan så kom det en insamling till Dominica emellan.  Förutom Swede Dreams och Searocco så ligger också Tao och Imagine här och det är som vi har vårt eget lilla samhälle, båtarna emellan. Fast det händer ju en hel del annat också. Vår tyska vän Thomas, som jobbar på universitetet här har köpt sig en ny båt. Det är en 21 fots, öppen motorbåt som han ska ha för dyk och fisketurer. Den är byggd från grunden här på Grenada och i förra veckan var det dags att hämta den. Jag hade turen att få hänga med och se båten och sjösättningen. Det var en mycket, mycket lycklig Thomas som tillsammans med Carlos ett par timmar senare kom in i Prickly med den nya skönheten. Jag och Lola åkte bilen hem igen och på vägen svängde vi om båtprylsaffären och fick hämtat ut 3 gallon av ny Sea Hawk färg. Det lönar sig att klaga och Sea Hawk har nu gett oss ny färg att bottenmåla. Förhoppningsvis så är denna omgången bättre och det kommer hålla tills vi kommer hem igen. Tyvärr innebär det att vi åker på ett lyft till. Men bara färgen vi fick är värd 9000 SEK så vi får nog vara nöjda.

Thomas, det stolte ägaren!

Dags att sjösätta

Stolt kapten i Prickly

För att sedan fira den nya båten och döpa den så ställde Thomas och hans fru Karen till en hejdundrandes fest dagen efter. De hade varit ute på en gård och pekat ut en gris och den helgrillades sedan på stranden. Själva grillningen gick till så att en stor plåtlåda innehållandes grisen grävdes ned i sanden och därefter hälldes kol på locket och fick pyra i fyra timmar med kontinuerlig på fyllnig av kol. Ja, alltså – det skulle ta fyra timmar i praktiken… Thomas började kl 11 på förmiddagen och de 40 gästerna skulle anlända framåt 16 tiden. Vid 14 tiden dundrade världens squall in med regn, vind och åska och hotade grisen. Jag stod då med ett stort grönt parasoll bakom ryggen och förtvivlat försökte rädda glöden medan Thomas fick åka ut och rädda sin nya båt från att driva upp på stranden. Det gick ju sådär med att rädda glöden kan man väl lugnt säga. Men skam den som ger sig. När regnet gett med sig skrapade vi bort all blöt kol och eldade på igen. Sedan kom nästa bakslag. Då kom vågorna från squallen tillsammans med tidvattnet och hotade att dränka grisen. Inte bra. Magnus kallades in som muskelkraft de fick lyft upp lådan med grisen längre upp på stranden. Vid det här laget var det fullt med folk på festen och trevlig stämning. Framåt 19-20 tiden så var grisen i alla fall till slut klar och Carlos skar snabbt upp den till allas glädje. Och jag kan lova att ALLT gick åt. Det åts allt från filéer till tunga och kinder. Typisk karibisk och väldigt trevlig fest som tydligen avslutades med att några fick för sig att gå på glödande kol. Men då sov vi sedan länge. Det lär komma en liten film från denna dag. Men det får ta ett tag. Det händer för mycket annat just nu 🙂

Thomas, Karen och Crille förbereder grisen

Karen fyller på dryckeskylen

Liv försöker skydda grisen i stormen

Carlos är grillmästaren, som vanligt

Mia skyddar kolen från regndropparna som kom under kvällen

Magnus och Lennart har koll på läget

En välgrillad gris tillsammans med Thomas, Carlos och grisbonden som till slut skänkte grisen till Thomas. Ser ni linslusen i bakgrunden?

Grisbonden kom på besök och kollade läget

Många hungriga och förväntansfulla

Carlos skär upp kött till alla

Det blev inte mycket kvar av grisen

Dagen efter blev vi inbjudna till söndagsgrill på stranden. Ett gäng tokiga (ja, trevliga, men väldigt tokiga) amerikaner håller till i en hörna av stranden och lagar mat hela söndagen. Magnus kände sig inte så sällskaplig så jag fick åka in själv. En stor fritös var uppställd och det friterades både kyckling och wienerschnitzel som alla bjöds på. Även ett par lokala smågrabbar har upptäckt detta och de fick sig ett riktigt skrovmål. Till efterrätt hade jag gjort kladdkaka till hela gänget och det uppskattades. Men jag hade inte räknat med att de hade ytterligare en efterrätt. Nämligen Jello-shots fyllda med sprit! Och inte lite sprit heller. Jag försökte i det längsta tacka nej men det var helt omöjligt och strax hade Wendy på S/Y Overstreet utmanat mig och det var bara att ge sig in i leken. Men vare sig de var smaksatta med apelsin, körsbär eller ananas så smakade de inge bra. Kul blev det i alla fall och man har inte roligare än vad man gör sig. Jag gav mig efter någon timmen men skratten ekade över hela stranden i många timmar efteråt.

Kaptenen på Wodworker är grillmästaren på söndagar

Här var det jello-shots till alla

Wendy och Jello-shots

Jello-shots x 2

Nä, det är inte gott…

I övrigt så pysslar vi lite här och där. Vi lånade bland annat ut vår lilla slipmaskin, Dremmel till en grannbåt. Ett par timmar senare så kom han tillbaka till oss, helt förtvivlad. Den fungerade nämligen inte längre. Vi tyckte inte att det var så farlig, för det är sådant som händer och maskinen hade inte använts på över ett år så visste ju inte själva status på den. Magnus gav sig ikast med att plocka isär den och efter att ha justerat både kol och reglagets kontakter så gick den igång igen. Grannbåten var mycket lycklig när han hörde detta för han hade självklart erbjudit sig att ersätta oss. Fast vi lånade inte ut den till honom igen 🙂

Magnus lagar Dremel

Så… vad händer med våra hjältar som är på väg upp till Dominica då? Jo. De är just nu på Martinique och shoppar för det vilda för era skänkta pengar. Vi fick ihop strax över fantastiska 28 000 kr. Helt magiskt.  Jag har blivit lovad bilder och de kommer. Vi får bara ha lite tålamod. Även jag…

Ikväll är det välgörenhets-musikfest för Dominica för att samla in ytterligare pengar så vi lär ta en sväng in dit och se vad som händer.

Sköt om er alla!