180222 Vi gillar Kuba!

Efter ytterligare en natt på Great Inagua så trotsade vi väderprognosen och strax efter 09 på tisdagsmorgonen satte vi siktet mot Kuba. Det blev ett riktigt skitdygn med oregelbundna och krabba vågor på 3-4 meter och vindbyar runt 20 m/s. Magnus noterade 11.4 knop i nedförbackensurf och vi fick ett antal brytande sjöar in i sittbrunnen. Men till vår stora glädje så har vi ju Boris, vårt vindroder. Jag är just nu extremt arg på vår autopilot Zlatan som verkar ha tagit ut någon form av tidig pension sedan vi lämnade San Juan. Men Boris, han styr som en gud! Nåja, en halvgud i alla fall. I nedförsbackarna hade han lite svårt att hålla rättningen och ibland fick vi stötta lite. Eftersom det var lite stökigt så delade vi upp natten i tre delar istället för våra vanliga två. Så Magnus tog för-, och efternatten och jag tog passet mitt i. Rättvist, eller hur? 😉

Strax efter kl 08 på morgonen så surfade vi in i viken och letade oss in i leden mellan de rätt otydliga kanalmarkringarna till Puerto Vita, KUBA!!!!. Efter lite snurrande så backade Magnus in oss mot en hög brygga och vi fick förtöja med en boj i fören. Bemötandet kunde inte varit trevligare! Båtgrannarna hejade omedelbart och vi fick en Kanadensare på ena sidan och den norska båten Felicia med Rune och Artur ombord, som vi träffat tidigare. Vi fick order om att inte lämna båten förrän doktorn hade kommit och undersökt oss. Hamnkaptenen undrade lite surt varför vi inte hade gult flagg hissat. Magnus protesterade och pekade på vår flagga under styrbord spridare.

-Den där är inte gul! Den är vit!, tyckte hamnkaptenen men Magnus stod på sig och han släppte frågan. Det är lite kul med den flaggan för den är hemsydd och det är en flagga vi har ärvt av andra långseglare som gjorde sju år i Karibien och jag ska väl erkänna att den verkligen sjunger på sista versen. Men men…

Doktorn kom ombord och kontrollerade att vi var friska och tog tempen på oss och vi fyllde i en massa papper. Därefter fick vi hissa den Kubanska flaggan. Sedan kom hamnkaptenen och ytterligare papper fylldes i men det var lugnt och sansat och vi hade en trevlig stund i sittbrunnen. Vi var lite nervösa för att de skulle säga något om all mat vi hade med oss och vi har ju hört historier hur de går igenom hela båten och kollar alla varor så att de inte har gått ut av datum. Därför hade jag gömt undan en hel del grejor. Bland annat min älskade aloe vera planta var väl undanstoppad men oron var obefogad. De ville inte titta på något. När det gäller pappersarbetet så har vi ju faktiskt inte klarerat ut ur Bahamas och eftersom vi ska tillbaka dit så är tanken att det inte ska synas i våra papper när vi kommer till USA att vi varit här. Det borde vara sak samma eftersom vi inte är amerikanska medborgare men vi har hört om båtar som blir isärplockade i minsta beståndsdel av amerikanska myndigheter när de upptäckt att en båt varit på Kuba. Vi hade också hört att man inte ens får en stämpel i passet utan att myndigheterna på Kuba bara stämplar det lösa visapappret som man får. Och när hamnkaptenen inte ens frågad efter utklareringspapper från Bahamas så kände vi oss lite lugna. Fram tills det att han tar våra pass och snabbt som attan smäller dit två st stämplar, självklart på samma uppslag som vårt USA visa. Det var nästan så vi skrek neeeeej. Han tittade lite förvånat på oss och förklarade att det inte hade någon betydelse eftersom vi inte var amerikaner. Vad skulle vi göra… stämpeln satt där och alla våra planer på att dölja vår Kuba vistelse var om intet!

Farbror doktor tar tempen pa Magnus

Därefter gick han runt i båten och fotograferade all elektronik och därefter kom det en söt liten hund ombord som letade efter narkotika. När dessa myndigheter var klara så kom tullen och förklarade att vår satellittelefon skulle plomberas och vi gav honom helt enkelt en liten plastlåda där han tejpade in den. Sedan kom en lång och mycket noggrann förklaring om hur förbjudet det var att överhuvudtaget ta något med från båten när vi lämnade den. Vi fick ABSOLUT inte ge några Kubaner några presenter och han kunde inte nog understryka hur viktigt detta var. Vi nickade och förstod allvaret i vad han sa och jag funderade lite förstrött på allt tvättmedel och annat som jag har med mig som är tänkt till presenter. Plötsligt så pekade tulltjänstemannen på vår TV på väggen och frågade om det där inte var en sådan där modern sak som man kunde stoppa en USB-sticka i?

Jo, tyckte vi lite fundersamt. Då svarade han snabbt att han också minsann hade en sådan TV och det var möjligtvis inte så att vi hade USB minnen ombord. Nu är det ju så att han precis hade förklarat för oss hur förbjudet det var att ge Kubaner några sk souvenirer så jag avlutar denna berättelse här!

I stort så gick inklareringen mycket smidigt och vi kände oss välkomna i Kuba från första sekund.

Nanny i Puerto Vita

Sedan fick vi oss en välbehövlig dusch och en snabb lunch för trots den totala bristen på sömn från natten innan så hade vi gladeligen tackat ja till en biltur tillsammans med våra Kanadensiska grannar som hade en hyrbil. Även Rune från Felicia hängde på och vi fick en första introduktion till hur det Kubanska samhället fungerar. När vi körde ut genom grindarna från marinan blev vi också mycket ordentligt kontrollerade av tulltjänstemän och de tittade både i bagaget och i våra väskor så att vi inte hade med oss några ”souvenirer”. Kanadensarna Janet och Cam har besökt Kuba med sin båt under 10 år så vi fick en härlig beskrivelse av dem om hur regler och förutsättningar i landet har ändrats under de senaste åren. För bara två år sedan var det helt ok att ta med sig saker till Kuba och ge bort, bara man betalade tull för dem. Idag har det alltså gått bakåt i utvecklingen och det är totalföbjudet. Vi började på banken och fick växlat till oss CUC som är den lokala valutan och kursen mot dollarn är ungefär 1:1 men inte riktigt. Janet och Cam har genom åren fått många vänner här på ön och vi fick träffa en av dem när vi stannade på en strandbar och fick oss en iskall lokal Cristal-öl. Han sålde nötter som han själv plockat, saltat och rostat och dessutom sålde han egen honung så det fick såklart bli ett inköp av det.

Massor av 60-tals bilar!

Janet och Cam pa stranden

fin sand aven har!

Rune o Magnus langtar efter nagot att dricka

Efter en eftermiddagslur för att komma över den värsta tröttheten så gick vi och våra nyfunna precis utanför marinans grindar till en liten lokal restaurang där Rune hade blivit lovad att de skulle ha grillad gris för dagen och vi kände doften på långt håll. Nu var det ju inte riktigt en restaurang utan mer ett Kubanskt hem, tror jag, och det var otroligt gott och väldigt trevligt! Att få sitta mitt bland Kubaner och deras familjer och få höra deras berättelser var en härlig upplevelse och vår första dag på Kuba blev verkligen intensiv. Allt vi sett hitintills av Kuba och dess härliga invånare får oss bara att vilja uppleva mer!

Restaurangen

Har inte alla en bil i vardagsrummet?

Carrel och Magnus

Planen är ju att stanna här ett tag och passa på att resa runt lite men det får vi återkomma. Internet är inte lätt att få tag på heller och man köper internettid via små kort där man får en kod som gör att man kommer ut på nätet. I skrivandes stund sitter jag på en av marinans datorer eftersom det inte finns något trådlöst nät här i marinan.

Höres snart igen.

 

180219 Framme i Bahamas

Vi låg kvar i San Juan i två hela veckor. Det var långa veckor för vi är helt och hållet inne i ?förflyttarmode? och dessa två veckor var egentligen tänkta att bara vara två, tre dagar. Det är ju så att vara seglare. Vädret får bestämma men det är ärligt talat ganska svårt att acceptera ibland. Vi utnyttjade tiden ganska väl ändå och fyllde båten och pysslade med saker. En dag så lade jag ut ett foto på dagens middag i en FB grupp som handlar om att laga mat på båt. Det var en klassisk rätt. Pannbiff med lök, gräddsås och självklart en försvarlig mängd lingonsylt. Snabbt fick jag frågan från en kanadensisk tjej om jag kunde dela med mig av receptet, vilket jag självklart gjorde. Därefter fick jag frågan om var vi var ankrade. När jag svarade San Juan så fick jag ett stort leende tillbaka och hon meddelade att de låg inne i marinan. På så sätt fick vi oss en ny kompisbåt och det blev en sundowner inne hos dem i marinan på kvällen. De är två vuxna och två barn som seglar en Bavaria (nästan 50 fot någonstans). Och båten heter Mångata? trots att de är Kanadensare så har de valt ett svenskt namn på båten. Lite kul faktiskt. Fast det måste sägas att den båten går inte att segla med just nu för efter att ha genomlevt båda orkanerna Irma och Maria så finns det mycket att göra på båten. De har flera månaders jobb framför sig innan de kan segla vidare och eftersom de också var oförsäkrade så är det inte så lätt. Det stora jobbet som pågår just nu är att plasta om hela relingen runt båten för den sprack helt enkelt när båten trycktes upp mot kajen i vinden. Jag är fortfarande väldigt nöjd med att vi var på sydligare breddgrader när orkanerna drog förbi. Sedan träffade vi en mycket trevligt danskt par som låg i marinan. Kvällen efter hamnade vi hos dem på en sundowner och köpte lite av deras sjökort och guideböcker. De kom nämligen norrifrån och skulle söderut. Förra året så gick ju vi söderut mot vinden och vet hur tufft det kan vara att jobba sig mot vind och ström med dessa två var riktigt tuffa. De hade KRYSSAT från Nassau i norra Bahamas ner till San Juan i en vecka med stadiga vindar mellan 10-15 m/s. Egentligen så skulle de ha fortsatt men när de fick ny väderprognos och såg det väder som vi låg och hukade för så bestämde de sig för att bryta. Men ändå? kryssa i en vecka. Hugaligen? Nanny är ju en ickekryssande båt och därmed basta!
Fast på fredagen så blev det ändå dags för oss att ge oss av norrut. Vi hade ett litet väderfönster och egentligen borde vi väl väntat tills på lördagen så att vågorna kunde lugna sig lite men vi bedömde det ändå som att det skulle gå ok med tanke på att vi skulle segla med vinden. Så, tidigt på morgonen drog vi upp ankaret. Dingen låg surrad på däck och spirbommen var satt på styrbordssidan och för motor och hissat storsegel med två rev i gick vi runt hörnan och mötte hela stora havet. Det är alltid lite extra jobbigt i början på en längre segling tycker jag. Jag vet inte varför men så är det och det kan nog ha att göra med att havet alltid är mycket mer oroligt nära land. Vi fick en hel del sjö över oss men det gick bra. Efter en timme kom vi så lång ut att vi kunde falla och börja surfa nedför vågorna och surfa var precis vad vi gjorde. Ordentligt! Sjön var ganska ojämn och bråkig. Till och med så bråkig att Magnus började känna sig lite kymig och var tvungen att ta en sjösjuketablett. Jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när han behövde göra det senast.
Första dygnet var det tuffaste. Vi fick ett gäng brytande vågor som överföll oss bakifrån. Trots att vi numera seglar med kapell och hade styrbordssidan stängd så letade sig brottsjöarna in akterifrån. Lagom otrevligt faktiskt och det är inte skönt, direkt att bli genomsaltig. Numera är det också lite småkallt på nätterna och i alla fall jag har joggingbyxor och munkjacka på mig på. Nattens vindtopp var strax över 20 m/s och fartrekordet, vad jag kunde se blev 10,4 knop. Då har vi alltså två rev i storen och bara en lite näsduk ute av genuan. Vi har oftast mindre segel uppe under nätterna eftersom det är lättare att hantera och när det är beckmörkt så är det lite obehagligt att inte se seglen. Fast om vi behöver så tänder vi däcksbelysningen såklart. Dagen efter lugnade det ner sig och det hela tuffade på. Vi såg inte en enda segelbåt på hela resan. Däremot ganska många containerfartyg, varav ett par faktiskt inte hade någon AIS! Efter tre dygn och tre timmar ankrade vi upp utan för Matthew Town på Great Inagua. Vi hade då seglat 463 nautiska mil och förbi både Dominikanska Republiken och Haiti. Det blåste 10-12 m/s och ankringsplatsen var precis så dålig som guideböckerna berättat. Nanny rullade och hade sig något alldeles förfärligt och att sänka ner motorn i dingen blev en riktig utmaning. Vi stretade oss i dingen i motvinden in mot den pyttelilla hamnen och klättrade upp för stegen. Nu skulle vi bara hitta immigration och tull. En dam stod och väntade på något från det lilla fraktfartyget som höll på att lossa i hamnen och jag frågade henne om vägen. Två minuter senare så satt vi i hennes bil och hon körde oss de två kilometrarna bort till huset där både immigration och tull låt. Allt var låst och stängt. Detta trots att jag hade ringt en liten timme innan och verkligen kontrollerat att de hade öppet. Så vi fick åka med den snälla damen tillbaka igen till hamnen. Där hittade vi, efter lite frågande mannen från immigration och vi fick åka med honom tillbaka till kontoret och fylla i alla papper. Massor av papper! Dessutom ringde han upp tulltjänstemannen som dök upp i sin bil precis när vi var färdiga. Det är inte ofta vi möter myndighetspersoner i T-shirt och jeansshorts. Men så var det här. Efter att ha fyllt i ytterligare en väldigt försvarlig mängd av papper och intygat att vi inte hade några sjuka ombord eller att någon inte dött ombord på den senaste resan så fick vi alla kvitton vi behövde. Eftersom Björn kommer och hälsar på oss om ett par veckor så såg vi till att till och med få ett fisketillstånd. Att få ett seglingtillstånd i Bahamas kostar 300 USD. Det hade vi fått reda på innan. Men vår gode vän Les hade nämnt att det kunde vara billigare om båten inte är 35 fot! Vi har ju en Rasmus 35:a men den är 10.5 meter lång och om man omvandlar 10.5m till sådanadära fötter så blir det faktiskt bara 34,49 fot! Alltså angav vi att Nanny var 10,5 meter (vilket står i vårt registreringsbevis från SXK) och 34 fot. När det sedan skulle betalas så bad den trevlige tjänstemannen om endast 150 USD. Med ett jubel inombords så kunde vi inte fort nog betala och komma ut från kontoret innan han ändrade sig.
Det blev en trevlig promenad tillbaka till hamnen och en medvindstur i det turkosa vattnet ut till Nanny. Men innan vi kopplade av helt så bestämde vi oss för att flytta oss till nästa vik som såg mer skyddad ut. Det ska blåsa rätt rejält i ett par dagar (igen!!) och att ligga kvar i rullet och stampet kändes inte lockande. Alltså drog vi upp kroken igen och förflyttade oss runt hörnan. Nu visade det sig att det inte direkt bara var runt hörnan? Det var 10M! och vi stampade oss fram i nästan två timmar innan vi kunde släppa ner ankaret igen. MEN vilken skillnad det blev! Platt vatten även i vinden och vi belönade oss med ett bad och en grillmiddag. Gissa om vi har sovit gott i natt!
Men vi är ju som sagt på väg och vi har bestämt oss att lämna denna trevliga ö redan i morgon förmiddag, trots att det ska blåsa lite mycket och ta en nattsegling på 140M till Puerto Vita på Kuba. Vi har nämligen lite tidspress i och med att vi vill hinna uppleva Kuba innan vi ska tillbaka till Bahamas och träffa Björn i mitten av mars.
Det stora problemet för oss just nu är att vår Zlatan (autopilot) har gått i fullständig strejk. Vi får felmeddelandet ?MOT STALL? på panelen och motorn, som är en hydraulisk pump vill inte gå alls. Detta felmeddelande har vi fått förr när autopiloten inte riktigt orkar styra och det blir för stora krafter men vi får meddelandet med en gång. Hela seglingen upp hit från San Juan så styrde Boris, vårt vindroder som en gud. Nåja? halvgud i alla fall, så vi är inte helt utsatta och utelämnade till handstyrning.
Detta inlägg är skickat med kortvågsradion eftersom vi förlorade internetuppkopplingen när vi bytte vik under gårdagen. Så vi kan inte svara på några kommentarer och frågor förrän vi får uppkoppling igen.

Kram på er!

180212 Fulla Nanny

Det här med gas är ju alltid intressant för om den tar slut så får vi ingen mat, inget kaffe eller inget varmt vatten ombord. Därför så brukar vi planera lite i förväg var och hur vi ska byta eller fylla våra flaskor. Var kan man fylla och inte fylla gasflaskor? Går det att byta in campingazflaskorna om det inte går att fylla dem? Det är helt och hållet olika från ö till ö och land till land. I dagsläget har vi bara en camipingaz flaska, en svensk 12 kg kompositflaska och en stor klump till amerikansk stålflaska. Denna fick vi utav världens snällaste EOS när de inte behövde den längre. De hade köpt den helt ny så det var en fin och ganska rostfri flaska. Nu när vi är i USA-land så tänkte vi det var ett bra läge att fylla/byta ut den så att vi inte behöver använda vår fyllda svenska flaska kommande månader på Kuba och i Bahamas. Den svenska kommer vi troligen inte kunna fylla eller byta igen förrän vi är hemma så den ser vi lite som reserv.

Sagt och gjort. Vi började knata runt här i San Juan och fråga var man kunde byta gasolflaskor. Borde ju inte vara så svårt eftersom vår flaska var amerikansk och många strömlösa hem här på ön har bara gas för att laga mat. Jag säger det igen… Varför lär vi oss aldrig! Självklart började vi på de två marinorna här men de bara skakade på huvudet och meddelade att de inte kunde hjälpa till med ett byte och att de inte visste var man kunde byta. Vi åkte Uber-taxi en dag och passade på att fråga chauffören som pratade lite engelska. Först funderade han ett tag och sedan skakade han på huvudet. Nää… han visste inte alls. Men helt plötsligt blev han väldigt entusiastisk och började prata snabb spanska. Jag fattade ingenting och jag såg att Magnus såg fundersam ut. När vi lämnat taxin så berättade Magnus att chauffören kommit på att de kunde kanske ha gasol på något apotek. Många konstiga saker har vi varit med om men gasol på ett apotek… nä… Så vi släppte det. Nästa dag stannade vi på en bensinstation och frågade. Den trevlige mannen förklarade viftande för Magnus att det faktiskt fanns på ett apotek ett par kilometer bort som hette Walgreens, precis bredvid Walmart som hade gasol. På Walmart hade vi redan varit så det var bara att gå tillbaka och kolla om det stämde. Jajamensan, det gjorde det faktiskt. Här hade de gasol. Magnus började läsa på skyltarna men det visade sig att de, för att hålla priserna nere inte fyllde sina flaskor helt och hållet. Nu rörde det sig bara om ett kilo mindre och för priset 16 USD så ska man inte klaga. Men det kändes ändå fel. Och bara tanken på att bära gasol så långt tillbaka, nja…. På vägen hem gick vi förbi en pickup, full med gasolflaskor som levererades till en restaurang. Magnus tog telefonnumret och bestämde sig för att kolla med dem. Eftersom vi har wifi i båten så kan han ringa mer eller mindre gratis från en väldigt käck app som heter Talk360. Efter att ha trevat sig fram på lite spanska fick han en engelsktalande kille i andra änden av luren. Visst kunde han leverera en gasolflaska till marinan. Den skulle vara helt full (8kg) och det skulle kosta 20 USD. Ett pris vi mer än gärna betalar för att slippa dra en gasolflaska över halva stan. Dagen efter skulle den levereras mellan 10 och 11 på förmiddagen och de skulle ringa en stund innan så att Magnus kunde åka in med dingen. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket riktigt. Det kom ingen leverans. När Magnus försökte ringa tillbaka till företaget så fanns det bara snabbtalande spanjorskor att prata med, så vi gav upp. Istället stoppade Magnus den tomma gasolflaskan i vår stora ryggsäck och så fick vi promenera till Walgreens. Där fick vi en nästan fylld gasolflaska, om än inte alls lika fin som vår för de utlovade 16 USD. Därefter gjorde vi en storhandel på Walmart och tog en Uber-taxi med alla våra grejor och galsolflaskan hem. Taxin kostade oss 36 SEK och det var den mer än väl värd och vi har gott om gasol ombord igen.

Magnus väntar på Uber taxi

Vi har också dunkat diesel inne i marinan och bensin till utombordaren. Det och tillsammans med all mat och annat bra och ha som nu knös in i alla hörnor och vrår av Nanny så är hon helt enkelt mer eller mindre full! Det är en härlig känsla för en långseglare.

Självklart turistar vi lite också och en dag promenerade vi bort till gamla stan och alla de fort som ligger där. Jättemysigt och även om det var lite andra kryssningsturister i krokarna så var det en väldigt skön och avslappnad stämning. De har många fina utställningar av lokala konstnärer och hade plånboken varit av en annan storlek så hade jag mer än gärna köpt med lite minnen härifrån. Men men, man kan inte få allt och den vackraste tavlan jag föll för hade inte ens fått plats i Nanny…. så… 🙂

Vaktkur med utsikt!

Ett av forten i San Juan

Massa små gränder

Stålkossa… eller nåt

Vaktkur för smala människor

Fattigkvarteren ligger fortfarande inklämda mellan fortet och havet

Mysiga kvarter

Vätstkepåfyllning

Vackert för att vara en kyrkogård

Fort i San Juan

Magnus måste såklart gå ända fram till kanten

Vi har daglig underhållning av segelklubbens ungdomar och ett 10-tal Optimist-, och Laserjollar snurrar nära omkring oss på eftermiddagarna. Och när jag säger nära så menar jag näääära. Det är nog så att de har som sport att se hur nära de ankrade båtarna de kan komma. Igår hojtade Magnus till på en av killarna när de körde på vår kätting och då höll de sig undan ett tag. Och senare på kvällen när jag lagt mig fick han putta bort en segeljolle med fyra killar som var ute och fylleseglade.

En av vrakbåtarna som är bundna inne vid kajen tappade sin förtöjning framme i fören och vi insåg att om akterförtöjningen också slets av så skulle han med största sannolikhet pricka oss där vi ligger ankrade när han började driva. Och om det nu faktiskt skulle hända så skull det säkert vara mitt i natten och under en kraftig squall så vi tog dingen och åkte bort och band upp vraket igen med ett par snörstumpar i förebyggande syfte. Så sov vi gott även den natten.

Vrakbåt som håller på att slita sig loss

Den borde ligga längs med kajen

I övrigt så pysslar vi lite i båten i väntan på att det ska sluta blåsa så infernaliskt. Magnus har bland annat gjort lite service på vårt ankarspel och lekt med en liten (och värdelös) Samsungplatta som vi köpt för att ha som backuppnavigeringshjälp. Jag har börjat med slingerkojen i akterruffen som Nils behöver när han kommer och lite annat smått och gott. Vi börjar bli lite rastlösa för vi vill iväg! Men vi får nog vänta tills på torsdag då det ska lugna ner sig lite och vågorna åtminstone kommer under tremetersstrecket innan vi vågar sticka ut näsan.

Hoppas ni inte har för mycket vinter och slask hemma. Sköt om er alla – KRAM!

180204 Culebra och San Juan – Puerto Rico

Ja, ni som kanske såg filmen i förra inlägget inser att vi kom fram till Culebra till slut. Där ankrade vi upp i ett nästan tomt Ensenada Honda. Nästan lite spöklik känsla. Men på den positiva sidan så såg vi inte så mycket skador från orkanerna, om vi räknar bort ett gäng båtar som låg uppblåsta lite här och där. Ön verkar ha hämtat sig rätt väl efter orkanerna, förutom att de ännu har svårt med elförsörjningen vilket innebär att stora generatorer står och brummar lite här och där. Affären är öppen och Mammacitas och Zacos Tacos lika så. The Dingyy Dock var dock fortfarande under uppbyggnad.

Kevin på Opela var också ankrad i viken och vi fick oss en trevlig grillkväll innan 4 dagars kuling med lite stormvindar drog in över oss. Vi stannade i båten hela tiden och hade det rätt mysigt trots den lite guppiga ankringen. Det är klart mycket kallare här nu än vad vi är vana vid. Till och med joggingbyxorna har åkt på. Ni tycker säkert att jag gnäller men det är bara 23 grader på kvällarna och vinden är faktiskt kall. Det är en väldans skillnad mot nere på Martinique.

Väderskiftet syns tydligt och kulingen är på ingång

Kevin håller Magnus sällskap när han grillar

Dinghy Dock är under uppbyggnad igen

Lite segelbåtar på land och ett par saknade takpannor var allt vi kunde se efter orkanerna

Mammacitas 🙂

Efter Culebra gick vi mot Puerto Rico och tog ett natt i Fajardo på vägen till San Juan. Där fick vi prima underhållning eftersom myndigheterna höll på att rensa ankringen från vrakbåtar. Men vi vet att alla dessa båtar inte kom från orkanerna för det var gott om vrakbåtar här redan när vi var här i april förra året. Denna gången var vi helt ensamma i ankringen. Nästan lite läskigt.

Stora kranen i arbete

Renoveringsobjekt, någon?

Det finns en del att röja upp i!

Månen visade sig från sin bästa sida en natt

Morgonen efter  rullade oss runt hörnan och seglade vidare mot San Juan. Det var här Magnus låg ankrad förra året när jag var hemma i två veckor. Även denna ankring är helt röjd men det ligger ett par vrakbåtar längs med stenkajen fortfarande. Här låg det EN annan båt ankrad när vi kom. Vi förstår inte riktigt… För det är en trevlig stad, även om spåren efter orkanen finns. Många affärer är stängda och det är en hel del glassplitter på gatorna. Eltillförseln är det stora problemet här i landet och i början av januari saknade fortfarande 45% av invånarna el. Vi ser lite avblåsta tak och lutande stolpar här och där men annars ser vi inte så mycket spår från orkanerna. Men enligt vissa uppgifter så var det faktiskt mer än 1000 personer som dog av Irma och Maria häromkring och vissa beräkningar säger att så många som 14% av invånarna har flyttat till USA. Ön har stora ekonomiska problem och har svårt att bygga upp den elektriska infrastrukturen igen, bland annat på grund av att det råder stor brist på telefonstolpar. Stolparna är nämligen eftertraktade i USA också och just USA är inte så villiga att skjuta till pengar. Vilket jag tycker är lite konstigt eftersom Puertoricanerna trots allt är Amerikanska medborgare. Undrar om det kan ha att göra med att de inte får lov att rösta i presidentvalet så länge de inte är bosatta på själva ”fastlandet”, men vad vet jag…..

Bilarna är stora och flotta, värre är det med de flesta hus

Elnätet är väl sisådär…

Överallt hänger det avklippta kablar – lite läskigt

Ett lager som förlorat sitt tak

Inte helt rak stolpe

Idag har det också kommit in två stora kryssningsskepp. Det har inte varit några alls här de senaste dagarna, vilket gjort oss lite fundersamma för förra året var det minst fyra, fem här per dag. Men idag verkar ordningen återställd för kön med taxibilar längs med kajen är oändligt lång så det verkar lovande att det kommer in lite dollar i landet.

Vi bunkrar och lagar lite mat för den kommande seglingen till Bahamas. Tanken är att vi skuttar ca 500 M direkt till Matthewtown och checka in där. Men det verkar som om vädret vill annorlunda. Just nu säger prognoserna att det ska blåsa ca 15 m/s i över en vecka och att våghöjden ska bli upp mot 3,5 meter. Inte riktigt vad vi känner för att bråka med. Fast vi kan ju ligga inblåsta på värre ställen.

Det är väldigt trevligt här. Alla ler och vi känner oss välkomna. Ja i alla fall överallt förutom på marinan som vill ha 10 USD per dag för att vi ska lägga dingen där. Så istället smiter vi in på segelklubben på andra sidan och lägger den där och de verkar inte ha något emot det. Affärerna här är helt makalösa och det går att köpa det mesta. Förutom det sjökort över USA som vi behöver till vår plotter. Vi hade kallt räknat med att de hade det här eftersom affären sa så på sin hemsida. Men varför lär man sig aldrig. Självklart var det en specialvara som skulle beställas och det tar ca tre till fyra veckor – såklart… Det är tur att Björn kommer och hälsar på oss på Bahamas, för han får ta med ett sådant till oss. Vi måste också fylla eller byta vår amerikanska gasolflaska. I vanliga fall så hjälper marinorna till med sådant men det verkar svårt här. Vi har blivit rekommenderade att fråga på Walmart. Så vi får väl göra det…

Någon dag ska vi kosta på oss en Uber bort till stora köpcentret och faktiskt gå på bio och se senaste Star Wars. Det var ett par år sedan vi var på bio, kan man lugnt säga. Och så får vi ta varje dag som den kommer. Det finns att göra, både i land och på båten så vi är inte oroliga. Det enda vi är oroliga för är att vi inte ska få tillräckligt med tid på Cuba – men det ger sig.

Jo, en sak till som jag höll på att glömma. Vi har blivit intervjuade i en pod som heter Sjölivet.

Klicka på länken HÄR så kan ni lyssna på den om ni känner för det.

Sköt om er alla!

180123 Bortskämda på Nevis

Bill och Wendys båt, Overstreet ligger på bojen bredvid vår men är försatt i vinterdvala. Bill kom ut och tittade till henne och sedan åkte vi tillsamman in till land och fick en liten rundtur på ön. Vi fick komma upp till deras hus, eller stuga, som de kallar det för en härlig eftermiddag. När man blir hembjuden till en annan långseglare så är det lite annorlunda och Wendy hade bland annat gjort klart att jag definitivt skulle ha med mig så mycket smutstvätt jag kunde bära, så vi kunde använda deras tvättmaskin! Inte det vanligaste man brukar släpa med sig på en middagsbjudning direkt 🙂 Vi fick en härlig eftermiddag på deras terrass 900 fot över havet med en fantastisk utsikt över havet. Och att kalla stället för stuga… hm… lite mer än så är det allt och det har funnits i familjen i många år. Nu bor Bill och Wendy här varje vinter och så seglar de med Overstreet i den karibiska ö-kedjan varje sommar.

Häng på terrassen hos Wendy och Bill

På söndagen möttes vi åter upp och vi fick följa med dem till öns segelklubb som de håller på att försöka starta upp. Där riggade vi lite båtar och pysslade med allt möjligt innan vi åter satte oss i bilen och fick stora rundturen runt Nevis. Verkligen en fascinerande ö men olika typer av klimatzoner i form av regnskog och torrare områden. Massor av olika fåglar och det springer omkring apor överallt. Jag och Magnus tycker ju såklart att aporna är jätteexotiska. Men de som lever med dem här benämner dem mer som råttor eftersom de förstör allt som är nyplanterat som kommer i deras väg. Det pågår stora projekt med att hitta sätta att stänga aporna ute från odlingarna – vilket har visat sig väldigt svårt även om det tas till stora elektrifierade staket så hittar de ändå vägar runt för att ta sig in. Sedan tillkommer alla getter, får och åsnor som strövar omkring överallt. För att inte nämna alla kor. En hel del av de gamla kvarnarna och andra byggnader från sockerrörsplantagerna tid är delvis bevarade och hela slavhandelshistorien blir väldigt närvarande när man ser allt tungt arbete som har utförts för hand genom åren. Efter att ha sett oss mätta på ön blev det en liten trevlig barrunda bland de olika strandbarerna innan det var dags för oss att åka tillbaka till båten. Vi har fått se otroligt mycket av denna lite bortglömda pärla i karibien. Ön är egentligen inte alls anpassad för cruisers och det finns inga riktiga naturliga hamnar att gömma sig i om det skulle blåsa på, speciellt inte om vinden kommer från norr… Snacka om att vi har blivit bortskämda dessa dagar <3

Jobb på segelklubben

Riggning av en Hobie

Tjejer på roadtripp

Kyrkobesök 🙂

Grabbarna utbildar sig på historien

Övergångsställe för apor!

Fullknökad bil och en gräsklippare…

Luddboll till åsnebebis

På väg ner mot havet

Apor i ruinerna

Utsikt från den gamla kvarnen

Vi testar den lokala rumpunchen ”killer bee”

Vi med Mr Sunshine på hans bar

Vulkanen i vanlig dimma

Måndagen så fick vi ta oss i kragen lite och se till att böra göra lite underhåll på Nanny. Vi har gått igenom hela riggen, igen, och Magnus har varit uppe i masttoppen. Motorn har fått sig en kontroll och lite annat smått och gott börjar falla på plats. Idag tisdag så ska vi fixa det sista och ikväll hoppas vi få Bill och Wendy på en sista sundowner för riktigt tidigt i morgon, onsdag,  är det dags att börja röra på oss igen. Vi har 170M upp till Culebra som tillhör Puerto Rico (US) och det borde ta oss runt 30-35 timmar upp dit. Vi kommer få ca 10 m/s med vinden in 135 grader, snett bakifrån, vilket kommer göra det oerhört rulligt men det är bara att bita ihop. I och med detta beslut så hoppar vi bland annat St Martin och de öarna runt där men vi behöver röra på oss. Dessutom kommer det in lite mer vind till helgen och då vet vi att vi ligger bra på Culebra.

Så vi tuffar på och har det väldigt bra 🙂

180120 Montserrat och Nevis

Vi anlände i god tid till Montserrat. Myndigheterna stängde nämligen kl 16 och vi hade ingen lust att betala övertidsersättning. Efter att ha studerat guideboken och ett par kommentarer på Navionicskorten släppte vi tillslut ankaret där vi trodde att vi skulle vara ur vägen för allt och alla. Fel och åter fel. Själva incheckningen gick smidig och vi behövde inte ens prata med immigration. Kan ju ha att göra med att Montserrat är en Brittisk koloni och därmed medlemmar i EU – i alla fall än så länge. Men så fort vi var klara med pappersarbetet kom en av killarna från hamnmyndigheten och sa att vi hade ankrat i vägen i alla fall. Dessutom var det väldigt bråttom att vi flyttade på oss eftersom ett containerfartyg var på väg in. Sagt och gjort vi slängde oss i dingen och på vägen ut såg vi mycket riktigt att ett fartyg var på väg in men vi insåg också att vi inte skulle hinna flytta på oss. Kaptenen på båten började ropa till oss och då ilsknade kaptenen på Nanny till och började ropa tillbaka – på svenska… Vi lade ankaret längre bort där hamnmyndigheten hade beskrivit för oss att vi skulle lägga oss. Tre minuter senare så ropar containerfartyget upp oss och säger att vi tyvärr inte kan ligga där heller för han behöver utrymmet när han ska backa ut från kajen. Mummel och gnäll. Vi är trötta och hungriga för planen var att äta en sen lunch i land efter det att vi klarerat in och klockan började nu dra sig mot 16 och utan mat blir man grinig. Kaptenen var på alla sätt vänlig och när jag ropade upp honom igen för att få ett förtydligande om var vi faktiskt kunde ankra så bad han om ursäkt säkert tre gånger. Tredje ankringen ledde oss närmare stranden och kajen så vi fick faktiskt lite skydd från den mot vågorna. För oj, vad det är rulligt på Montserrat. Väl omankrade så kallade kaptenen upp oss ytterligare en gång och tackade oss så vi kunde ju inte vara irriterade i längden direkt. Kvällen blev en väldigt trevlig och prisvärd middag på en av restaurangerna på stranden. Magnus har fått lite födelsedagspengar av sina snälla föräldrar så vi passade på att bränna lite av de pengarna.

Containerfartyget och Nanny äntligen på plats

Nanny ankrad i Little Bay

Dagen efter fortsatte vi bränna pengar genom att ta en guidad tur runt på ön. Tillsammans med fyra amerikaner och deras hund hyrde vi in taxichauffören Joe, även kallad Avalon, fick vi se delar av denna stora vulkanö och till och med en film på ett observatorium om hur allt hade gått till när utbrotten avlöste varnandra.

Nästan halva Montserrat och så även huvudstaden Plymouth drabbades av det stora utbrottet 1997. Alla de som bodde i närheten fick lämna allt och flytta till andra sidan ön. Joe själv var från en av byarna och han hade bott i en skolsal med sin familj i nästan två år innan han klarade att få ett nytt boende. Levnadsförhållandena blev svåra eftersom vulkanen ständigt sprutade aska och befolkningen mer än halverades på ett par år ner till endast ett par tusen invånare. Nu är man uppe i 5000 invånare igen och strävar efter att få fler att flytta till Montserrat. Att bli medborgare på Montserrat innebär ju också att man automatiskt bli medborgare i Storbritannien, vilket är väldigt eftertraktat.  Fram till 2010 har vulkanen haft flera stora utbrott och alla försök att flytta tillbaka har varit tröstlösa. En månad hade den tydligen hela 54 utbrott… Tyvärr fick vi inte komma in i själva Plymouth som är begravt i sten och lava men vi fick se ett par av byarna som fått lämnats och det var skrämmande hur mycket djungeln har kunnat ta över på dessa 20 år. Som tur var hade Joe sin Ipad full med bilder från hur det såg ut förr så att vi kunde få före och efterbilder. Hela hus hade begravts i de lerfloder som bildades av allt grus och aska när regnperioden drog in efter utbrottet. Svårt att förstå. Men ön har också fått nya områden där massorna har fyllt ut landlinjen och där försöker man nu angöra golfbanor och strandbarer.

Joe och hans informativa Ipad

The Soufrere Hills volcano

Vi får lite lagerblad att ha i vårt te

Aska och åter aska

Lerväggen bakom bilen visar hur hög lerfloderna efter vulkanutbrottet var

En skola – för ett event i mars 2017 röjdes hela skolgården upp. Nu är den helt igenväxt igen

Närmare än såhär fick vi inte komma Plymoth och dess ruiner.

Innanför grinden ligger ett stort hus som djungeln har tagit över

Ny mark som vulkanen har erövrat från havet

Vi kör på den före detta kajen som numera ligger ett par hundra meter inåt land

Mera ny mark

Stora, vackra hus där ingen får bo

Källvatten har de gott om i alla fall

Minsta pricken är Nanny

Vi avslutade dagen med en trevlig måltid på en annan av strandbarerna. Här hittade vi coolaste toaletten och ägaren hade länge samlat strandfynd som han hade inrett taket med. Jättehäftigt ställe som heter Pont´s Beach view

Många fiskeflöten blir det

Lättstädat toalettgolv…

Hummerskal i en korg i taket..

Magnus blickar ut över Little Bay

Det blev en tidig kväll och på fredagen drog vi upp ankaret strax innan 07 och seglade de 32M norrut till Nevis. Här var vi tvungna att ta en mooring och besöka alla tänkbara myndigheter. Först skulle vi egentligen till tullen men den killen behagad inte vara inne men vi fick både immigration och hamnmyndigheten att ringa efter honom så efter ca en timme hade vi trasslat oss igenom alla papper och betalat en försvarlig summa för att få vara i landet. Vi hittade ett par härliga fläskkotletter i en affär och bestämde oss snabbt för att ha grillkväll. Men innan vi kom så lång så skulle Magnus bara byta gasolflaska. Med en bekymrad röst kallade han mig upp på däck och pekade på den lilla hemskheten som låg på däck. Jag kände hur jag rös till och började genast undersöka var den lilla sprinten kunde komma ifrån. Det är en ren skräck att hitta en sprint på däck för då vet man att något inte är som det ska. Nu var det ju i och för sig tur att den faktiskt hade trillat ner på däck – för annars hade vi nog missat att den tillhörde riggbulten till den nedre fästanordningen för rullfocken som med andra ord kunde kunde ha hoppat ur när som helst och vi har ju seglat rätt hårt i det senaste. LÄSKIGT!! Så nu blir det extra riggkontroll. Magnus kollade ju hela riggen precis innan vi lämnade Martinique, men detta kan hända ändå. Ger oss en liten påminnelse om hur utsatta vi kan bli av bara en enda liten sprint. Det är skönt att vi har ett extra kutterstag som vi numera alltid har kopplat. Vi har haft det på ända sedan vi hörde om våra vänner på Helena som förlorade sin rigg.

Liten, men ack så viktig sprint!

Idag ska vi få njuta av Nevis. Någon gång efter lunch så ska vi möta upp Wendy och Bill och få se deras hus som de har här på ön, så jag får väl återkomma med det.

I övrigt så ligger vi här ett par dagar och fixar lite med Nanny innan vi tar nästa kliv.

Kram och sköt om er alla

180115 Martinique till Guadeloupe

Kl ringde 04 och vi båda vaknade upp lite förvirrat. Vi är inte vana att gå upp så tidigt och vi har inte seglat några längre sträckor på ett par månader så vi kände oss lite ringrostiga. Magnus satte på kaffevatten och jag kontrollerade vädret. I går kväll gjorde vi i ordning hela båten så att vi bara skulle kunna dra upp kroken och sticka i mörkret. Solen går inte upp så att det blir ljust förrän strax efter  sex men för att vara på säkra sidan hade vi gått in i St Pierre, norrifrån och sett till att det inte var så många fiskekulor runt oss och på så sätt fått ett spår som vi kunde följa ut på plottern i mörkret. Det är nämligen ca 75 M upp till Les Saints på Guadeloupe och med de befintliga 12 timmarna dagsljus som finns här så kan det bli lite ansträngt med tiden för det sista vi vill göra är att komma in i hamn i mörker. Vi hade alltså förberett allt och var redo att gå – trodde vi…. Helt plötsligt insåg jag att vi inte kontrollerat att lanternorna fungerade som de skulle. Detta är något vi alltid gör dagen innan vi ska segla i mörker. Normalt sett gör vi det, men alltså inte nu –  vi hade glömt det. Till vår stora grinighet och irritation insåg vi att den röda babordslampan fram inte behagade fungera. Vad i hel……

-Var har vi de batteridrivna reservlanternorna? undrade Magnus.

-I reservlådan i trappan i akterruffen, svarade jag självsäkert. För det är ju där de ska ligga så att de går att slänga fram snabbt när vi behöver dem.

Nu låg de såklart inte där och Magnus fick riva ut hela garderoben i akterruffen för att hitta dem samtidigt som jag gick på jakt efter extrabatterier. Efter femton svordomar och ett par suckar så hade vi allt framme. Bara för att konstatera att den röda lampan inte fungerade – inte ens med ett nytt batteri. Efter lite dividerande kom vi på att vi bara kunde byta det gröna glaset på den gröna lanternan till det röda glaset och saken var klar. Lanternan monterades på däck och vi drog upp kroken.

När ankaret väl var uppe, 30 minuter senare än tänkt så såg jag ett rött sken i ögonvrån och kunde bara konstatera att den riktiga babordslanternan hade bestämt sig för att fungera igen! Jaha, bara att montera ner den tillfälliga och skriva upp felet på ”att göra listan” och jobba vidare.

Dagsljuset kommer över norra Martinique

Vi lös oss ut med en stark handhållen strålkastare och fick till slut koll på den ljus och reflexlösa boj som markerade vår utfart. Det var en härlig känsla att hissa segel i mörkret och sedan stäva norrut. Vi hade hoppats på en fin soluppgång men det blev det inget av, men dagsljuset är alltid välkommet när det kommer.

När vi rundade hörnan på Martinique möttes vi av hela havet med bråkig sjö och vindar på strax över 10 m/s men det gav med sig efter ett tag.

Att se Dominica dyka upp i horisonten fick det att hugga tag i mage lite extra. Eftersom det är lite transportfart på oss just nu hade vi beslutat att inte stanna,inte ens en natt. Det hade inte gjort någon skillnad för deras ekonomi och för att vara helt ärlig så ville vi inte se förödelsen som orkanerna har skapat på ön. Ön såg dock väldigt grön ut när vi närmade oss. Men i kikaren syntes tydligt de stora döda skogarna med bara bruna träd som stod där som en kyrkogård. Det gröna som lös igenom verkade vara mer vegetation på marken. Hoppas verkligen att det tar sig och att de snart hamnar på fötter igen. Den insamling vi gjorde i höstas kom till nytta, men det känns ändå som en droppe i havet. Vad vi är skulle gjort så skulle det ändå inte var nog. 🙁

Vattnet var i alla fall platt som en pannkaka  bakom Dominica och till vår riktigt stora glädje fick vi besök av hela släkten liten val (av något slag). De var säkert 15-20 st som långsamt gick upp till ytan och stannade där när vi gick förbi. De såg ut som väldigt stora tumlare. Jag får skämmas lite här att jag inte har mer koll på var vi har i vattnen runt oss, men det var en mäktig upplevelse. Och att vi missade alla squalls och regn som gick runt oss hela dagen gjorde oss mer än nöjda.

En regnsquall går precis förbi oss och vi fick inte en droppe sötvatten på oss under hela dagen.

Efter Dominica seglade Nanny som ett spjut och redan runt 16:30  tog vi en boj vid Les Saints och vi insåg att vi avverkat 74 M på 11,5h. ^^

Självklart ligger vi precis nedanför hotellet och Magnus har snott till sig fritt wifi i monsterhastighet. (Korrigering – Karibienmosterhastighet!)

I morgon drar vi vidare till norra Guadeloupe och tanken är att vi går över till Montserrat på onsdag.

Hej vad det går och jisses vad skönt det är att vara på väg igen! <3

 

180112 Dags för del 3 – Hemresan

Vi har insett att vår längesegling har kommit att bli uppdelad i tre delar. Det är inget vi har gjort medvetet men det är så det känns. Första delen var resan genom Europa ner till Kanarieöarna och över till Karibien blev ca 8000M i runda slängar på strax under ett år. Efter att ha legat still en stund under orkansäsongen drog vi ett varv runt Karibiska sjön under ett år och fick bland annat med oss ABC-öarna, Colombia, Panama och Jamaica. Den svängen blev sisådär 4000M och tog även det nästan ett år. Under den väldigt stökiga orkansäsongen förra året fick vi tillfälle att fundera en hel del på del tre, hemresan (hu! eller?)  och vi har beslutat att ta den lite mer kalla vägen hem via Grönland.

Planerad väg hem under 2018

 

I skrivandes stund är vi fortfarande kvar på Martinique för att bunkra det sista men vi kommer göra ett par snabba kort, och lång-hopp upp mot Kuba där vi tänkte lägga båten i en marina ett tag och resa runt lite. Därefter blir det Bahamas i en månad för en sista sväng med sol och bad. Sedan går vi norrut och siktar på att angöra USA strax söder om Norfolk. Den sträckan kommer ta oss ca 6 dagar att segla och konsekvensen blir att vi tyvärr hoppar över Florida. Men vi måste prioritera lite eftersom tiden inte riktigt räcker till, känner vi. Runt den första maj hoppas vi få uppleva Frihetsgudinnan i New York på nära avstånd och efter det, ytterligare segling längs med kusten upp till Kanada och Newfoundland. Någonstans här i krokarna kommer min bror, Nils hoppa på Nannygumman som välbehövligt extra manskap. Om väder och vind vill oss väl så går vi över mot Grönland i juni och därefter siktar vi på Island, Färöarna, Shetland och Bergen i Norge. Då är vi ju nästan hemma!!!!

Har vi tur så är vi då i mitten av augusti och det är inte så långt kvar till gamla goa Göteborg. Allt detta innebär att vi ska segla ca 7000 på 6-7 månader. Det är mycket för att vara oss och vi måste hålla ett högt tempo, men det ska nog gå bra. Vi tycker detta är väldigt spännande och det känns bra. Frågan är bara vad jag kommer säga till mig själv när jag står där bakom ratten och snön yr runt mig… men det är en annan fråga 😉

Känns det verkligen bra att åka hem?

Ja, tro det eller ej, det känns faktiskt väldigt bra. Vi är extremt nöjda med vår tur och vi har hela tiden vetat att vi har varit ute och seglat under en begränsad tid på 3,5 år. Att hemresan nu fylls med upplevelser vi länge har drömt om är en härlig bonus och nu kittlar det riktigt i ”dra sig vidare” nerven. Att sedan komma hem och starta nästa kapitel i våra liv ser vi också fram emot. Vi är nöjda helt enkelt.

Att vi precis har haft besök av barnen och hela kompismaffian hjälper också till att göra vår hemresa ljus. Tänk att vi har så många goa vänner som vill oss så väl – det är fint att komma hem till! Alla känslorna från de tre veckorna med besök,har jag inte riktigt kunnat hantera ännu. Det har varit rätt mycket i det senaste och jag ser fram emot att allt ska få smälta ner till fina minnen under de kommande veckorna!

Les och Silke, Vår karibiska bror och syster 🙂

Det som självklart är riktigt, RIKTIGT jobbigt är att lämna alla fina vänner vi träffat längs med vägen. Ett par av dem kommer att stanna i våra hjärtan för alltid. Bästa kompisarna Les och Silke har blivit vår Karibiska familj och tårarna var många och nästan hysteriska när vi lämnade Grande Anse i går. Det gör helt enkelt ont i hjärtat. Riktigt ont. Men någonstans, någon gång kommer vi ses igen. Det vet jag i mitt hjärta, och någon sa att det går att även går att flyga (!)  till andra sidan jorden när nu Silke går igenom Panamakanalen för nya äventyr på andra sidan. Och vi förväntar oss att Les står utanför dörren hemma i Sverige en dag för att hälsa på.

Så nu är det dags att segla lite igen! Nu kör vi!

Hoppas ni vill följa med oss på resan!

Stor Nannykram på er!