170115 Incheckade i Panama!

Ja, då var vi faktiskt i Panama på riktigt. I alla fall lagligt sätt… Vi ankrade upp i Linton Bay på onsdagen efter en rätt brötig segling från Chichime. Seglingen var helt ok men med väldigt oregelbundna vågor och väldigt stötig vind. Men vi hade ändå fin segling så vi klagar inte.

Första förmiddagen gick åt att säga hej till båtarna Hakuna Matata och Jonas innan vi gick över grusplanen i marinan till den lilla containern där marinmyndigheten härbärgerade. När marinan här i viken har byggt färdigt sitt stora fina hus så kommer de att flytta in där men än så länge så föregår all verksamhet runt om i containrar.

I guideböckerna så står det att man ska tänka på sin klädsel när man checkar in i Panama. Här skulle det vara långbyxor och skjorta som gällde. Annars skulle man knappt ej bli bemött. Men Magnus chansade lite och körde med sin vanliga uniform: Pelle Petterson-shorts och träningströja. Han hade inte behövt att oroa sig. Magnus var snarast överklädd! Myndighetskillen, som var hur glad och trevlig som helst var iförd Crocs-sandaler i två olika färger med ett par shorts och en trasig T-shirt på det. Han skrev i en hiskeligens massa papper med kopior i alla regnbågens färger. Jag tror faktiskt att detta var rekord i pappersexercis. Han lyfte inte ens på ögonbrynet när han fick våra papper från Colombia där vi var utstämplade i början av december.  Efter att ha betalat 185 USD för seglingstillståndet så hade vi nu tillåtelse att segla med Nanny i Panama i ett helt åt. Fast vi var ju inte själva officiellt inne i landet och för det så måste vi ta oss till grannbyn, Portobello. Nu var vi ju lite sega i starten denna morgon och hade lite för trevligt med våra båtvänner så vi missade helt enkelt förmiddagsbussen och fick vänta på lunchbussen.

Vi älskar att åka kollektivt och Panama är verkligen inget undantag. Bussarna här är av typen ”amerikansk skolbuss”. Fast de är så långt i från de gula bussarna man har sett på film som det bara går. Dessa är mycket vackert målade i allsköns färger. Gärna blänkande och glittrande färger med massor av klistermärken. Sätena i bussen var plastade med högglittriga överdrag som skimrade i lila. Och så klart musiken… Massor av högtalare och sydamerikansk trumpetsalsa på högsta volym. Det var bara att hoppa på och låta sig underhållas. Portobello är en liten sömnig stad och det var inte svårt att hitta Immigrationen. Efter att de hade gått igenom alla våra färgrika kopior samt fotat våra pass med mobiltelefonen så fick vi vänta ett par minuter innan de fick tillbaka ett SMS som godkände att vi fick komma in i landet. Det hela kostade oss 2,25 USD och NU var vi officiellt lagligt i Panama. Det tog bara en månad 🙂

Panamabuss

Busstur med Hanny och Jakob

Lycklig man som äntligen får komma till immigrationen

Många vrak efter stormen Otto ligger kvar i Portobello

På kvällen var vi ute och käkade med Elisabeth och Karl-Axel på Spray. De hade koll på ett hak med en holländsk ägare vid namn Hans där man kunde äta gott, lämna in gasol OCH tvätt!! Så det var med stor lättnad vi släppte av tre gasolflaskor och två stooora säckar tvätt mitt på golvet i restaurangen. Det var inte fel heller att äta ute en kväll efter att ha levt på enbart Nannys förråd i över en månad!

Det är riktigt blåsigt här och ute i vår ankarvik. Men vi ligger bra och det är inte särskilt oroligt så länge byarna håller sig under 15-16 m/s. Över det så är det lite ansträngande eftersom det är ganska trångt i viken.  Det är ett par båtar som draggar då och då, så man får vara lite alert. En av kvällarna hade vi byar över 22 m/s.

Marinan här är som sagt under uppbyggnad. Men bryggorna ligger i och det ligger många båtar där redan nu. Vi fick betala 15 USD för att få lov att använda dingebryggan, slänga sopor, använda duscharna och tanka vatten. Helt ok tycke vi eftersom 4 veckors sopor försvann från Nannys förvaringsutrymme. Duschen var gudomlig. I alla fall för mig som hade lite tryck i rören. Det var tydligen värre för Magnus. Men han blev ren i alla fall. Efter denna första dusch så har det dock inte blivit så mycket mer eftersom det inte har funnits något vatten…. Vilket då gör att vi duschar på båten men nu börjar även det vattnet ta slut så nu får allt marinan skärpa sig och leverera lite vatten som vi faktiskt har betalat för. Men det löser sig säkert. Det finns vatten i Portobello och i Shelter Bay så vi får väl helt enkelt flytta oss dit.

Men vi har inte velat flytta på oss för vi har haft hyfsat bra uppkoppling här.  Varför har hon då inte lagt ut några bilder, undrar ni säkert då…. Jo, det är för att vi har betaldata och vi köpte extra endast för två dygn. Under dessa två dygn har Magnus och jag förtvivlat och med många svordomar och mycket svett försökt få till alla underlag inför en intervju på amerikanska ambassaden här i Panama. För att få segla in med egen båt i USA så krävs det lite andra visa än bara vanliga turistvisa. Dessutom så har vi eventuellt planer på att stanna där så länge som sex månader.

Alltså har vi suttit och fyllt i sida upp och sida ner med väldigt, väldigt många frågor som typen: Vad heter din far? Ålder på honom.? Har du tänkt att prostituera dig om du kommer in i USA? (öööhhhh…) Har du tänkt att utföra terrordåd i USA? (ööööhhhh) Behöver jag fortsätta??? Det har lett till rätt många skratt (och svordomar)  innan vi fick klart alla foton och blanketter. Dessutom rätt många funderingar på varför Magnus måste svara på typ dubbelt så många frågor som jag.  Tex: Vilka länder har du besökt under de senaste fem åren?…. Jo, ett antal kan jag berätta 😉 Det är nog något lite mysko med min käre man ändå!!

Men nu är i alla fall alla blanketterna klara. Vi har betalat in 1500 SEK per person och på måndag efter kl 13 så har vi tillåtelse att boka en intervju…. Phhuuuu. Det ska bli skönt när detta är klart. Hur vi ska ta oss härifrån och till Panama City för själva intervjun har vi inte ens börjat fundera på ännu!

Gårdagskvällen blev ytterligare ett restaurangbesök – men av det mer ovanliga slaget. Eller vad man nu kan kalla det. Tänk er att ni går längs med en landsväg där ena sidan är ren skog och andra har någon form av väldigt avskärmade hus i en rad. Det är höga nätstaket och massor av hundar innanför staketen och hundarna är inte direkt av det tysta slaget. Helt plötsligt så finns det en liten, liten skylt som det står ”Entrance Tocuan Smiles” på. Det finns en två meter hög och en meter bred nätstaketsgrind med två stora hundar som sitter på insidan och tittar på dig. Då är frågan: Öppnar du den grinden och ser om det finns en restaurang därinne?? Vi hade inte gjort det om vi inte hade haft Johan och Tove från Bird of Passage med oss. De hade nämligen varit där tidigare. Efter att ha föst undan hundarna och tagit oss genom grinden, utan att någon av hundarna rymt, så gick vi ner en trappa och ner i en trädgård. Där möts vi av ett tvåvånings betongskelett till hus. Stommen finns där alltså men inga väggar… vare sig inneväggar eller ytterväggar. Vare sig på övervåning eller undervåning.  I undervåningen finns det en uppmurad, grov bar och ett par barstolar. Ett par trädgårdsbord, ett pingisbord och en piltavla och i hörnan en halvsovande man och en stor TV…..

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam…. Men Tove knatade glatt in och mannen i soffan tog sig upp och log när han såg att han fick kunder. Ett par stooora rom och cola med massor av rom och is men nästan ingen Cola i kom på bordet och vi började se oss omkring. Detta var ett ställe under uppbyggnad, det var ju lätt att se. Frågan är bara när byggandet skulle fortsätta 🙂 Till interiören hörde dessutom en papegoja, en katt och väldigt många kolibris. Vår bartender, som var engelsman,  undrade om vi ville ha pizza för i så fall skulle han sätta på ugnen. Jag tittade bort i den änden av rummet som skulle vara det s k köket så konstaterade jag att det är nog bra att vi har varit på resande fot ett tag och att våra magar tål en hel del.

Vår snacksalige bartender var en underhållande berättare och när jag frågade hur han hade hamnat här, mitt i norra Panama så flinade han lite och sa att det var pga att han var dum i huvudet! Han berättade att han hållit på med valutahandel i ett par år och att han hade varit rätt bra på det. Han levde gott , även om han inte blivit rik utan bara ”nästanmiljonär”.  Så kom då den dagen då engelsmännen röstade om Brexit. Han hade varit så säker på att de absolut inte skulle gå ur EU men han hade också bestämt sig för att inte spekulera under denna dag. Men frestelsen blev för stor och när kursen rusade i höjden så satsade han allt för att vara med på uppgången, vilket han trodde kunde öka hans kapital tiofalt. Men då vände allt och pundet störtdök och när valresultatet presenterades så var han barskrapad…… Och nu satt han i en betongkällare och bakade pizzor och sov i en soffa i ett rum utan fönster…. Sant eller inte?? Inte vet jag. Men han var i alla fall en underhållande berättare och hans humor var det inget fel på. Inte heller var det något fel på hans pizzor. De var fantastiskt goda! Vi fick dessutom sällskap av hela gänget på den norska båten Ohoi som vi sett här och där under vår resa. Daniel, en av killarna på båten Aurora som vi träffade på Barbuda är nu mera påmönstrad på Ohoi så det var riktigt kul att träffas igen.

Barhäng med Tove och Johan

Vår bartender/pizzabagare/historieberättare

Suddig kvällsbild på hela gänget från Toucan Smiles

Ja, vi ligger kvar här i ett par dagar tills hela den här grejen med amerikanska ambassaden är utredd och så får vi se. Men det lutar åt att vi tar Nanny in till Shelter Bay om en vecka eller så och låter henne ligga där när vi ska gå genom kanalen ombord på Atla.

Bilder från San Blas kommer i ett separat album  – när vi har bra uppkoppling 🙂

Någon som har en watermaker över av typen Katadyn 40 som ligger i en hörna och skräpar?? Vill ha….

Kram

170110 Besök med lite transportproblem

När våra barn transporterade sig mellan Panama City och det rätt otillgängliga San Blas (Kuna Yala) så flöt allt på fin fint. De blev hämtade i tid av en ordentlig fyrhjulsdriven modern bil med en auktoriserad Kunaförare. Riktigt så enkelt skulle det inte bli för våra nästa besökare, Eva o Andres. Frågan är om det kunde bli mer fel. För det första blev de hämtade en timma efter avtalad tid. Bilden var en skraltig minibuss och de fick stanna flera gånger för att fylla på vatten och olja. Dessutom var det definitivt inte en fyrhjulsdriven bil som kördes av en medborgare av Kuna. När de närmade sig vad som man kan kalla gränsen in till San Blas så hade de redan gjort två bussbyten och tre chafförsbyten och de var flera timmar försenade. När sedan bussen gjorde ytterligare ett stopp så fick ingen av passagerarna någon som helst förklaring. Men efter ett tag så insåg de att det var just den fyrhjulsdrivna bilen med en Kunaförare som saknades. Efter en lång väntan så kom då bilen. Den visade sig mycket riktigt vara fyrhjulsdriven men endast med åtta sittplatser för de nio passagerarna. All packning surrades på taket med en pressening över och sedan knöddes passagerarna in och så bar det av igen. I alla fall ända tills en av passagerarna vände sig om och fick se hur ett par av väskorna for av taket på bilen och rullade ner för backen bakom dem….. Tydligen så innehöll en av väskorna en dator så vi får hoppas att det gick bra för dem. Men vi vet inte eftersom Eva o Andres väskor klarade sig. Vi var vid detta laget riktigt oroliga för vi hade förväntat oss dem vid kajen runt niotiden på förmiddagen. Magnus gjorde flera rundor med dingen för att leta efter dem men nä…. Det enda han såg var en krokodil (!) Till slut fick vi tag i vår kontaktperson på taxibolaget som bekräftade att de var på väg och han bad om ursäkt för förseningen. Runt kl 13 hade vi dem i alla fall inpackade i båten. En resa på två-tre timmar tog med andra ord lite över sex. Men det är klart. Vi befinner ju oss inte direkt mitt i en knutpunkt här ute så lite förseningar och äventyr får man ju räkna med. 

På vägen hade bussen i alla fall stannat vid en mataffär och Eva o Andres, som själva är seglare, vet hur man handlar för att göra en seglare glad. Att man kan få plats med så mycket god mat i en så lite kylväska är fantastiskt. Dessutom hade de kommit på den utmärkta idén att köpa massa frysta goda korvar som fungerade som kylklampar och det var ju tur med tanke på hur lång resan blev. Och dessutom hade de fyllt sina väskor med massor av svenska delikatesser. Snacka om att vi blev bortskämda!!!

Det var ett år sedan vi såg dem senast och det var extremt kul att få krama dem. Efter att ha fått i dem lite mat så tuffade vi runt revet och ner till Aquadup. Vi höll tummarna  att det hade regnat tillräckligt så att de skulle ha vatten. Det hade de!!! Men trycket var så lågt så det tog oss nästan tre timmar att fylla vår 240 liters vattentank och de ca 100 liter vi har i dunkar. Men vad skönt med att de faktiskt hade vatten. Annars hade vi fått segla 30M till Nargana för att få tag i det. Så det var väl värt de 25$. Dessutom var vattnet helt klart och väldigt, väldigt gott. 

På eftermiddagen, denna långa resdag, så gled vi in i ögruppen Lemon Cays och det var precis att vi hann kasta ankaret innan solen gick ner. Vi vill INTE navigera här i mörker eftersom sjökorten är så dåliga. För en gångs skull så fick vi faktiskt inte fäste direkt med vårt Rocna-ankare och först efter fem försök fastnade det tillräckligt för vi skulle kunna sova gott. Vi fick en sådan härlig kväll med våra underbara vänner!!! 

Dagen efter tog Eva och jag en sväng i dingen för att undersöka nejderna mellan reven – killarna höll sig i båten och fördjupade sig i det ekolod som vi nu har som reserv om vårt, väldigt opålitliga, skulle packa ihop och ge sig. 

Morgonen dag två belönades vi med att två vackra delfiner smög sig upp längs med oss där vi låg ankrade och simmade i ett sakta mak förbi oss. Det var nästan så att de ville visa upp sig.  

Eftersom det var mer vind i antågande så valde vi att flytta oss och ankrade upp i Chichime, i lä av en stor palmö. Vi har inte gjort så mycket mer än att bada en massa, äta god mat, skratta, gå promenader och bada lite till – samt en hel del prat då….. En kväll träffade vi våra holländska vänner på båtarna Jonas och Acapella för en sundowner inne på en av strandbarerna. Dessutom så köpte vi en färsk languster av ett par busiga pojkar för endast 5$. 

Underhållningen är  mer eller mindre konstant i sittbrunnen eftersom båtar kommer och båtar gå och ankringsteknikerna varierar. Båten framför oss draggade en morgon och vi i Nanny drog i gång rena rama visslings orkestern för att uppmärksamma eller väcka dem ombord. Kaptenen kom till slut upp och tittade dumt på oss. Vi ropade på honom, när de gled förbli, att de draggade men han ryckte bara på axlarna och tittade ännu mer dumt på oss. Till slut insåg han faktiskt att han draggade och då blev det fart på dem. Till vår besvikelse ankrade han om precis framför oss och släppte, enligt vår åsikt, dessutom typ hälften av nödvändig kätting. Inte heller backade han in sitt ankare och eftersom det var ett Bruce eller liknande så kan jag lova att vi höll ett öga på den båten tills den gav sig av dagen efter. Ja, ja sådant är seglarlivet. 

En annan del av seglarlivet är kontakten med andra båtar här. Vi lyssnar varje morgon på det lokala nätet via kortvågsradion och man har rätt bra koll på vilka som är här och seglar. Via nätet får vi fantastiska väderprognoser samt tips och nyheter. Men alla nyheter är inte goda nyheter. Två mycket tråkiga nyheter har varit att två båtar, varav en vi känner, har förlorat sina master på vägen mot Jamaica. Detta har skett med bara ett par dagars mellanrum och det är riktigt obehagligt. Den första båten tog sig tillbaka hit till San Blas. Den andra båten, Helena med våra holländska kompisar, blev räddade av den colombianska sjöräddningen och inbogserade till den lilla ön Isla de Providencia som ligger halvvägs mellan oss och Jamaica, eller så. Det har inte varit några personskador, som tur är men om vi förstått det hela rätt så har båda båtarna förlorat hela sina riggar med allt vad det innebär. Mast, segel, instrument i mastoppen och så vidare. Dessutom är det troligen skador på däck och dess infästningar till masten.  Det är inte sannolikt att de kommer kunna segla vidare på många, många månader. Och det är klart att det påverkar oss eftersom vi ska segla samma rutt. Det är helt klart tuffare segling för riggen att segla bidevind istället för medvindssegling.  Vi är extremt glada att vi har investerat i en ny rigg innan vi åkte iväg. Nu kan det självklart ske saker med en ny rigg också. Men vi känner oss såklart mycket tryggare med en tre år gammal rigg än den över 40 år gamla vi hade innan…. Vi funderar mycket på vilken rutt vi ska ta de kommande månaderna och vår avsaknad av watermaker spelar ju också in på vår planering. Jag tror att våra gäster har fått sin beskärda del av watermakerprat under dessa dagar 😉

Så skulle då våra gäster lämna oss och åka på nästa etapp på deras resa…..Eftersom det ständigt går små vattentaxibåtar mellan öarna här och fastlandet så bestämde vi i samråd med Eva och Andres att det var bäst att de tog en sådan in till Carti där taxibolaget skulle hämta upp dem igen. Andres var under lördagen och beställde två platser på en taxibåt som skulle komma och hämta dem ute på Nanny mellan kl 15 och 15:15 på måndagen. Han förklarade att det var viktigt att de kom i tid eftersom de hade en taxi som väntade i Carti kl 16. Inga problem var svaret, resan in skulle ta ca 30 min. Jag var dessutom inne under förmiddagen och kontrollerade att de verkligen skulle komma och hämta dem. De kom först strax innan 15:30 och det först efter Magnus åkt in och frågat efter dem. När Eva och Andres stod på däck och båten närmade sig så skakade först indianerna bara på huvudet och pekade på Andres. Andres är nästan två meter lång och rätt stadigt byggd. För de väldigt kortväxta, små indianerna här så såg han nog ut som en jätte….. Det påstod helt enkelt att han var för stor för båten men till slut så ommöblerade de ombord på båten och de fick komma ombord. Vi skickade för säkerhets skull ett meddelande till taxibolaget och bad dem vänta eftersom de kunde bli ett par minuter sena. De lovade att de skulle vänta 30 min. – inte mer….Vi kunde inte göra mer och satt bara och höll tummarna. Det hela gick väl sisådär kan man väl säga. Efter en timme fick vi ett SMS om att  Eva och Andres stod på en av de öarna längre in i ögruppen och där väntade de på en annan båt…. Puuuussst. Vi svarade via sms att vi skulle försöka meddela taxibolaget men vi fick inga svar. Efter ytterligare 3 SMS så inser jag att det första SMS:et är skickat från en lokal telefon. Alltså har Andres lånat en telefon av någon eftersom han inte har någon täckning och sedan har jag bombarderat den stackaren med massa svenska SMS…. 

Först halv åtta fick vi ett SMS där de berättade att de satt i bilen. Nu kunde vi äntligen andas ut. När de sedan var framme vid sitt hotell vid 21 tiden så berättade de att de inte hade blivit körda till Carti utan upp i floden istället och självklart hade de fått motorstopp mitt i floden. Men som tur var så hade båttaxin kontaktat deras taxibolag och till slut blev de faktiskt upphämtade och körda till ”Monkey Lodge” inne i djungeln. Ryktet säger att de både har AC och pool….  Och dusch….. Vi är inte alls avundsjuka 🙂 Och vi hoppas att de kommer kunna skratta åt sina anknytningsresor till och från Nanny när de har kommit hem och att de vill besöka oss igen. 

På tisdagsmorgonens radionät fick vi förklaringen till varför de blivit körda upp i floden istället för Carti. På grund av att det blåser såpass mycket här och att det är hög sjö och högt vattenstånd just nu så har man helt enkelt stängt ner flera hamnar och de anknytande vägarna.

Vi ligger kvar här idag också. Båten behöver återställas och packas om men imorgon är planen att lämna San Blas och segla de ca 45M till Puerto Lindo för att checka in i Panama – på riktigt. Det kommer bli en rätt tuff tur med en hel del sjö med ca 3-4 meters vågor och vindar på 12-15 m/s. Fast vindvinkeln är bra och med två rev i storen kommer det att gå galant. Det är vad Magnus skulle kalla ”Nannyväder”.

Det vi också har framför oss är att vi ska faktiskt mönstra på en annan båt och vara sk ”linehandlers” genom Panamakanalen. Det är den svenska båten Atla med Peter och Eva ombord som erbjudit oss att hänga på. Båten är en 64 fotars Sunddancer (tror jag modellen heter) och de är med  i ”World ARC” som är ett gäng som seglar jorden runt på ca 1,5 år. Det är fantastiskt roligt och det innebär att någon gång under månadsskiftet jan/feb kommer vi gå igenom Panamakanalen – fast utan Nanny då…

Och vet ni vad – den draggande båten som jag skrev om innan – han ligger nu framför oss igen och alla ombord är iland. Och självklart så draggar han…. 

Kram på er alla! Bilder kommer när vi har bättre uppkoppling – förhoppningsvis inom ett par dagar. 

170103 Skiftbyte i Nanny

Ja, då kom den då. Dagen då barnens skulle lämna oss. Jag kan inte förstå att två veckor kan gå så rasande snabbt. Och vi har haft det sååååå bra. Vi har firat nyår på en liten öde ö bestående av sand och palmer tillsammans med ett stort gäng övriga seglare. Vi har bakat kanelbullar, badat, skrattat och läst en massa. Carl har varit iland endast två gånger under dessa veckor. Han har varit nöjd med att sitta i en stol och läsa samt bada när andan fallit på. Mathilda och jag har varit ute lite mer än det i alla fall och besökt lite öar ibland där hon har kunnat motionera sitt knä. Hennes knä har blivit mycket bättre under dessa veckor och till slut så blev hon en fena på att ta sig fram i båten utan kryckor. I går så gick vi till ankringen utanför Carti/Tupile och där blev det födelsedagsmiddag för Magnus. Eftersom vi inte har några ägg så blev det en ägglös, mycket kladdig chokladkladdkaka till efterrätt. Middagen bestod av pannbiff med löksås och potatis. Till detta serverades faktiskt lingon. Den som spar han har 😉 Mathilda fick kikärtsbiffar istället för pannbiffar.
Det sved i hjärtat och tårarna trillade som vattenfall när Magnus stoppade ungarna i gummibåten och körde in dem till bryggan. Jag vill inte att de ska åka men såklart så måste de. Bara tanken på att det troligen är ett år eller så tills vi ses igen gör att jag bryter ihop då och då, denna dag. Men det är vi som har valt detta så jag vet…. Men vi har också lite annat som upptar våra tankar. I morgon på morgonen kommer Eva och Andres och innan dess så ska allt som är stuvat i akterruffen på styrbordssidan förpassas till soffan i salongen där Mathilda har sovit dessa två veckor. Eftersom hon med sina kryckor och skadade knä behövde lite mer plats så var det inte att tänka på att packa ner henne i akterruffen. Så det är projekt omförflyttning som gäller under dagen. Dessutom så har vi slut på vatten. Och det är ett stort problem. Jag fick tiggt till mig 50 liter vatten häromdagen av en snäll båtgranne som hade en bra watermaker. Men nu är allt tomt. Det sista gick till att diska i morse och vi har bara lite för att dricka kvar. Men eftersom vi vet att de har vatten i Aquadup så drog vi upp kroken vid 10-tiden och tuffade runt hörnan för att lägga till vid den lilla minimala betongbyggan. Sjävklart så ville inte ekolodet fungera och därför kröp vi fram i mikroskopisk fart i det bruna flodvattnet. När jag väl tagit mig iland på den endast 20 cm höga betong kajen, eller det är lite väl att kalla det kaj eftersom det bara är ett par slitna betongplattor som sticker upp ur vattnet, så hittade jag några barn som såg snälla ut. Jag försökte fråga dem efter ”Agua” och pekade på vattenkranen. Men de bara skakade på huvudet och sa ”No Agua, No Agua”. De skruvade på vattenkranen för att visa att det inte fanns något vatten. (Aaaaahhhhh…….) Jag gav mig dock inte, utan tänkte att det kanske fanns någon annan vattenkran och gick in mellan hyddorna där jag fann en äldre man som hjälpte mig att leta reda på en kille som tydligen var vattenansvarig. Men tyvärr så sa även han ”no auga ”. Nej, nej, nej, nej tänkt jag. Eller för att vara helt ärlig så tänkte jag mycket argare tankar och fulare ord än så samtidigt som jag förbannade vår watermaker som bestämt sig för att lägga av just nu, när vi behöver den som bäst. Jag menar, jag var nervös över hur det skulle gå med vattenförbrukningen med gäster när watermakern fungerade…. Nu förstår vi hur bra vi har haft det, även om vår watermaker bara gjort 5 liter i timmen. Det är ca 30 M i motvind till Nargana där vi vet att det finns vatten. Det går ju inte att hinna under dagen. För vi hinner inte fram och tillbaka innan Eva o Andres kommer. Men vattenkillen försökte förklara något mer som jag inte förstod. Så jag skakade på huvudet och körde med min vanliga ”no hablo Espanol” och pekade bort mot båten för att han skulle följa med mig. Som tur var så gjorde han det och där fick han förklarat för Magnus att det skulle finnas vatten vid 15 tiden. Samtidigt så pekade han in mot bergen och gjorde regntecken med fingrarna. Tror vi…. Vi är inte säkra men men. Det var inte mycket annat att göra än att backa ut och ankra upp utanför och vänta. Fast vi är ju inte utan arbete eftersom tidigare nämnda omflyttningsprojekt och städprojekt skulle genomföras under dagen. När klockan slagit 16 hoppade Magnus i dingen och åkte in till bryggan, bara för att konstatera att det fortfarande inte fanns något vatten. Vi fick helt enkelt ge upp och dra upp kroken och tuffa tillbaka till Carti/Tupile. Vi hoppas att det kommit vatten i kranen i morgon efter det att Eva och Andres kommit. Det ligger ett par andra öar precis här runt hörnan så vi hoppas att någon av de har drickbart vatten. Annars är det inte mycket annat att göra än att motorsegla lite tillsammans med våra gäster till Nargana.
Grinig? Nä, inte jag inte! Men jag försöker i all fall peppa upp mig med att våra efterlängtade vänner kommer i morgon och att bubblet ligger på kylning. Så visst, det kunde varit värre.

Skickat från min iPad

161228 Watermakern och goda kortvågsgrannar

Varje morgon kl 08:30 så sänds det ett litet lokalt nät här över San Blas via kortvågsradion. Det har tydligen legat nere en längre tid men förra veckan så gjordes ett försök att återuppliva nätet. Vi var med på så sätt att vi lyssnade på nätet och endast checkade in för att de skulle ha en möjlighet att veta om det var några som lyssnade på nätet överhuvudtaget. En av punkterna som gås igenom på nätet är självklart vädret. Det är båten Panda som studerar väder som hobby och levererar väderprognoser för ett par dagar framåt. Och det är vi mycket tacksamma för vill jag lova för det är inga andra vädersiare som är i närheten. Tex så säger våra gribbar att det skulle blåsa 5 m/s natten som var. Det blåste 14 m/s… viss skillnad. Detta hade Panda dock varnat för och han verkar ha rätt bra koll på det lokala vädret så det har blivit till en rutin att lyssna på radion varje morgon. Det är också ett alldeles utmärkt forum för att ställa frågor och för att få hjälp. När vi låg på Chichime så checkade jag in och bad också om att få ställa en sk QST (som faktiskt riktigt logiskt för en gång skull står för ”question”). Jag berättade om våra problem med vår watermakers elmotor och att vi hade tänkt att lämna in den till reparation när vi väl kommer fram till Linton Bay Marina om en månad eller så. Men vi ville bara höra om det var någon annan som hade en bättre idé än det. Och respons fick vi! En av båtarna hade mycket bred erfarenhet av vår modell av watermaker, fast snäppet nyare, så efter nätet pratade vi via VHF:en och vi fick många goda råd. Tyvärr hjälpte ingen av dessa råd men en timme senare så blev vi helt plötsligt uppropade på VHF:en igen. Vi fick frågan om vi hade problem med en elmotor och killen i andra änden presenterade sig som en ingenjör som levde på att fixa saker för andra seglare. Han låg ankrad i Yansaladup, ögruppen bredvid Chichime. Efter ytterligare kommunikation så kom vi fram till att detta var samme man som hade hjälpt oss med kontaktuppgifter för att transportera hit våra barn! Sagt och gjort. På juldagen drog vi upp kroken och förflyttade oss till nästa rev och letade därefter upp Michael och hans båt. Han nästan mös när han fick ta emot motorn och lovade att höra av sig så fort han plockat isär den. Det tog endast tre timmar, så hörde han av sig. Men han ville att vi skulle besöka honom i båten istället för att ta det via radion. Det kändes inte som något gott omen. Och det var det inte….. Om jag kommer ihåg rätt så hade vår lilla elmotor följande fel: 1: En av magneterna hade lossat och gått sönder i flertalet bitar och dessutom skadat en av de andra magneterna

2: Båda lagerna behövde bytas.
3: Glapp i axeln
4: All olja i växellådan hade runnit ur och därmed behövdes den bytas och ny tvättning tillverkas. Frågan var bara hur länge motorn gått utan olja i lådan….
5: En av de långa skruvarna som höll ihop motornhöljet hade gått av när den öppnades och en ny måste införskaffas.
På den positiva sidan kan nämnas att kolen var fina och inte behövdes bytas men…
6: En av hållarna till kolen var trasig och behövde lagas.
JA!! YES!!!! Precis vad vi ville höra! – eller inte…. 🙁
Michael sa att allt detta kunde han reparera men det skulle kosta 4-500 USD och att han därefter inte kunde ge några som helst garantier hur länge det skulle fungera. Men han rekommenderade inte en reparation eftersom det borde vara billigare att köpa en ny elmotor.
Han vägrade dessutom ta något betalt för sitt jobb eftersom han inte ”gjort något annat än att förstöra en skruv”…. Hm. Vi är nog inte färdiga med den diskussionen.
Morgonen efter hade Magnus ett par länkar i sin mailbox från Michael. Han hade hittat ett par motorer som borde passa. Men nu var vårt internetkort slut och vi hade inget nytt. Som vanligt så är vi ju mitt ute i ingenting. Men på morgonnätet så passade jag på att fråga om det händelsevis var någon som hade ett påfyllnadskort över. Fem minuter senare så hade vi ett 15-dagarskort levererat ombord. Helt fantastiskt vilka grannar man har!!
Tyvärr så visade det sig att vår lilla elmotor är en ovanlig liten sak och hitintills så har vi inte hittat någon som passar. Vår axel är endast 15mm och alla som är i närheten verkar vara 19 mm så detta kan bli spännande… Men det verkar som om det kan vara Bison som har tillverkat motorn trots allt så vi har mailat dem och frågat om de har en motor över till oss. Annars får vi nog börja fundera på hur vi ska klara oss utan watermaker – vilket inte blir lätt med tanke på vilken liten vattentank vi har….
I övrigt så har vi och våra underbara barn det väldigt bra. Det blåser mycket och är lite småmulet men det gör inte så mycket. Vi gör inte så mycket på dagarna annat än att läsa, spela spel, sola och äta gott. Mathilda och jag gör våra små utflykter i dingen så att vi kommer iland då och då medan grabbarna helst inte lämnar båten 🙂 Idag har vi dock tänkt att förflytta oss ut till den så ”Hot Tub:en” ute på Holandes Cays och där är förmodligen 3G täckningen lika med noll. Vi är nog åter i internettäckningens värld strax efter nyår! Så gott nytt år på er allihop.
Kram Carl, Mathilda Liv o Magnus

161223 God Jul

Det är nu ett år sedan vi vinkade av våra barn när de flög hem från Gran Kanaria. När vi då vinkade av dem så visste vi inte när vi skulle ses igen. Det föll ett antal tårar den dagen vill jag lova. Nu har det gått ett helt år. Ett år är länge. Men sådant är livet nar man tar beslut att åka på längesegling. Nu är de i alla fall här igen och ska fira jul och nyår med oss här i San Blas. Vi har haft nedräkning och glatt oss något enormt. Samtidigt har vi varit lite oroliga för vi är ju liksom ”mitt ute i ingenting” här. Hur ska vi kunna få dem transporterade från flygplatsen till oss?’

Jag lade ut en fråga på en FB grupp som heter San Blas Cruisers. Där fick vi genast massor av hjälp och en för oss helt okänd person gav oss kontaktuppgifter till en chaufför som skulle kunna hämta dem på flygplatsen och släppa av dem på ett ställe som heter Aquadup. OK tyckte vi – nästan för bra för att vara sant. Tito som taxikillens firma hette visade sig vara ganska välkänd här och ingen hade något ont att säga om honom så vi bokade helt enkelt.

Ja, bokningen var enkel men sedan….

Michael, som vår okände FB-vän heter hade varnat oss för att vägen till Aquadup ibland är stängd. Men det är då ingen fara för då tar ni bara dingen runt hörnan och hämtar upp dem på Carti istället, berättade han. Carti är dock mer utsatt för väder och vind – därför rekommenderade Michael Aquadup. Sagt och gjort. Vi seglade till Aquadup och ankrade upp där i närheten. För säkerhet skull så var vi där ett par dagar innan och det var rätt tur för en väderfront under två dagar gav oss vindar upp till liten kuling. Inte så farligt men det finns väldigt lite att gömma sig bakom för att få lä här så vi hade ett par rätt skumpiga dagar.

Vi lokaliserade i alla fall bryggan på fastlandet – eller snarare den lilla träspången som låg inne i viken. Vi såg inte tillstymmelse till väg eller bilar. Bara djungel. Så när vi fick ett meddelande från Tito att vägen till Acuadup var stäng och att barnen skulle ”levereras” till Tupile istället så tog vi för givet att Tupile var samma sak som Carti. Här har alla öar, vikar och saker minst tre olika namn så vi tyckt inte att det var så konstigt. Dessutom kontrollerade vi med ett par indianer som bekräftade att Carti och Tupile var samma sak.

Dagen innan barnens ankomst så ankrade om så att vi kom lite närmare Carti och tog dingen runt udden för att kolla in läget. I Carti går det massor av taxibåtar ut till öarna och det stod massor av bilar på land i skogsbrynet. Men det var väldigt skumpigt och väldigt blött och skvalipigt att köra dinge. Men nu visste vi i alla fall var de skulle anlända. Bra tänkte vi och såg ut en brygga målad i gröna, röda och gula färger. Dit ville vi att Tito skulle köra ungarna för då kom de nära oss och det skulle inte bli så mycket stänk i den starka vinden.

Magnus skickade ett meddelande till Tito om detta och bad honom höra av sig när det var 30 minuter kvar så skulle Magnus stå på kajen.

Då började problemen. Vilken kaj? undrade Tito. Jag måste ha ett foto. Jag förstår inte, fortsatte han. Magnus svarade att det var fortfarande i Carti vi pratade om men att det vore bra om han kunde köra barnen till bryggan längst norrut för då blev det enklast för oss och minst sjö för dingen. All denna kommunikation föregår självklart på spanska så risken för missförstånd är ju stor och svaret från Tito gjorde oss ännu mer förvirrade. Nu började han rabbla olika ställen dit han kunde köra barnen och nu var Tupile/Carti inte med på listan. Var vägen till Carti också stängd? Vi försökte förstå varandra men det gick inte särskilt bra.

Samtidigt så hade barnen påbörjat sin resa. Mathilda hade tagit tåget till Göteborg på måndagskvällen och tidigt tisdagsmorgonen så flög de till Huston via Frankfurt för att där byta plan till Panama City. Detta kan ju låta enkelt men faktum är att Mathilda har ett skadat knä och går på kryckor och det är ju inte helt lätt att resa själv med kryckor. Men väl framme i Göteborg så stod självklart lillebror och tog emot och från Göteborg så reste de tillsammans. Carl är ju bra på att bära så han fick ta hand om Mathildas bagage också. Från Huston får vi ett SMS av Mathilda att Carls väska inte kommit fram till och därför inte kommit med planet ner till Panama City. Nu ville de ha en adress dit väskan skulle kunna skickas….. Alltså… Vad gör vi nu? Adress! – här! – mitt ute i ingenting. Magnus och jag bara tittar på varandra – vad gör vi?? Sedan är det självklart i den väskan där alla våra beställda saker finns. Med andra ord så är den rätt värdefull i pengar. Bland annat så innehöll den vår nya ihopfällbara solcell på 100W. (Den gamla tålde tydligen inte solen och vi fick ut en ny på garantin) Så vad göra…. Klockan är nu 22 lokal tid här och kl 02 landar de på flygplatsen.

I ren panik så lägger jag ett inlägg på San Blas Cruisers igen och ber om hjälp. Och vi får massa bra svar. Men inget av dem fungerar för oss. Det finns några marinor runt hörnan mot infarten till Colon men det är inte aktuellt för oss att skicka väskan dit. Det enda vi kan komma på är att de får lämna vårt lokala telefonnummer till flygbolaget så får de höra av sig när väskan kommit till rätta. Så får vi se vad vi gör då!

Kl 03 kommer till slut ett SMS från Mathilda om att väskan är lokaliserad och åter hos dem. Phuuuuuuuuu….. Barnen sitter som avtalat kvar på flygplatsen tills Titos chaufför kan hämta dem kl 06. Nu ska vi bara försöka förstå var vi faktiskt ska plocka upp barnen. Trots att vi frågar Tito om Tulipe och Carti är samma ställe så får vi inget svar på det utan han pratar om massa andra ställen. Vi tar ett foto på vår guidebok där vi har satt X för var bryggorna är i Carti och frågar om det är här vi ska hämta barnen. Fortfarande massa konstiga svar om att vi inte kan hämta barnen i Aquadup. Nej vi vet att vägen till Aguadup är stängd! – vi vill hämta dem i Carti/Tupile, försöker vi förklara. Javisst – får vi då till slut till svar och sedan även att barnen sitter tryggt i förvar i en svart Lexus van och är på väg. Phuuuuuuuuu…. nr två denna dag. Det är inte hälsosamt att hålla på att oroa sig såhär 🙂

Magnus satte sig i jollen och åkte runt hörnan för att vara där i god tid. Dingen tar inte så mycket vikt så tanken var att köra dem i omgångar, en det gick inte. Det guppade och gungade så och det var inte lätt för Mathilda att komma ner i dingen så det slutade med att de hyrde in en taxibåt som körde dem 500 meter runt udden och sedan lade sig bredsida med Nanny. Starka armar lyfte upp henne och vips hade vi barnen ombord och ja – jag kramade nästan sönder dem <3

Efter lite frukost drog vi dock upp ankaret och åkte bort till öarna utanför Carti. Här berättade guideboken att det skulle finnas en bra affär. Men det var strömt och blåsigt så vi valde att inte ankra utan jag och Carl sjösatte dingen och åkte in medans Magnus och Mathilda cirklade runt.

Inne vide kajen så lyckades jag fråga efter affären och en snäll kille visade oss vägen. Och det var tur, för den affären hade vi aldrig hittat annars. Och det var inte mycket till affär. De hade matolja, spam och vatten. Spam är någon form av oidentifierat konserverat kött som vi hitintills har undvikit och tänkte fortsätta försöka undvika så alla våra förhoppningar om färska grönsaker grusades. Men de hade ju vatten så jag och Carl konkade (Ja, det var mest Carl som konkade) tillbaka 10 st gallonflaskor och fick dem ombord i Nanny. Sedan jobbade vi oss i motvinden i två timmar till den yttre skärgården igen och ankrade upp bakom revet vid Chichime. Barnen var så trötta att de såg i kors och var nöjda med att bara sitta och se sig omkring. Våra räddare i nöden S/Y Tina Princess kom strax efter oss och ankrade upp bakom oss. Vi fick nämligen sno en massa vatten av dem och tillsammans med det vatten vi köpt så fylldes vattentankarna och alla extra dunkar på Nanny upp. Nu har vi vatten så vi klarar oss i två veckor i alla fall. Och som tack så fick vi bjuda dem på en sundowner och på så sätt så förvandlade vi vin till vatten. Lite tvärt om mot vad någon somligt person påstås ha gjort för ett par tusen år sedan men för oss så var det kalas denna dag.

Nu ligger vi här i det klara, turkosa vattnet, ankrade på tre meters djup och gör minst möjligt. Vi spelar spel, badar, läser och äter massa gott. Vi har fått ordnat det så att Mathilda nu med endast lite svårhet klara av att komma upp och i vattnet. När väskorna packades upp så fanns det meddelanden i dem att TSA (Travel Security Agency) i USA hade öppnat dem och gått igenom dem. Troligen var det därför Carls väska hade varit på avvägar. En ihopvikbar solcell med massa kablar kopplade till bör väl förmodligen, och med all rätt, ha väckt deras nyfikenhet!

Magnus har nu kopplat in solcellen och han går och myser när han ser hur mycket extra vi får in på elfronten.

Ofta kommer Kuna indianerna med sina stockbåtar och erbjuder hummer och fisk. Det känns lite turistiskt med små hyddor på stranden där man kan sova över men det är ändå väldigt mysigt. Igår kom det ett par killar som samlade in plåt och aluminium. Vi vet att detta inte slängs i naturen eftersom metallen säljs till Colombia så vi blev av med en soppåse ordentligt tillknölade ölburkar och fick betala en dollar för besväret. Men de fjäskade så fint och var så glada så när de även bad om en öl så fick de självklart detta också. För oss betyder det mycket att bli av med skräpet på rätt sätt.

Idag, på fredagsmorgonen så kom dock den bästa båten. Då kom grönsaksbåten. De sålde faktiskt även öl, vin och de hade en stor kylbox med någon form av halvtinat grisskött i – men det hoppade vi. Däremot klappade både jag och Mathilda händerna över utbudet så vi fick köpt potatis, bananer, paprika, vitkål, morötter, ananas, gurka, tomater och grönsallad. Lycka 🙂

Vi ligger kvar här över julafton och därefter så har vi en ”dejt” med en kille i viken bredvid som eventuellt skulle kunna fixa motorn till vår watermaker – men det är en annan och lång historia som vi får återkomma till en annan gång.

Så vi önskar er alla en fantastiskt god jul! Vår jul är i alla fall mycket god 🙂

Kram från Liv, Magnus, Mathilda och Carl

PS – detta inlägg är postat via kortvågsradio och vi kan förmodligen inte svara på några kommentarer. Vi har mycket svag internetuppkoppling som blinkar till då och då – men det är sällan.

161217 Gunboat Island efter ett par dagar i ”swimmingpoolen”

Watermakern är nu officiellt helt trasig. Vi plockade bort elmotorn från själva watermakern och den låter som någon slängt en näve grus i den.  Trots min urstarke man så klarade vi inte av att öppna motorn. Så nu har vi flyttat oss längre in mot kusten till Gunboat Island för att få lite internetuppkoppling. Vi ska försöka få tag i nya lager eller kanske till och med en ny elmotor och försöka få dessa skickade till Linton Bay Marina. Det är i alla fall planen just nu.

Vi har ju varit i den så kallade Swimmingpoolen på Holandes Cays ett par dagar. Det har fläktat friskt och knappt någon åska eller regn. Och när det fläktar så finns det inga små bitande djävulsknott så vi har haft det riktigt bra! Jag undrar om det inte var så att Loupan tog med sig det finvädret från Colombia när de anlände och la sig i närheten av oss, runt hörnan på ön Banderup.

Tina Princess dök också upp och visade stolt upp sin storfångst i form av en tonfisk på 5kg. Peter är erkänt duktig på att tillaga fisk enligt Eva så vi var inte sena, men lagom fräcka, så vi bjöd helt enkelt in oss själva på middag och vi fick självklart en mycket rolig och härlig kväll med fantastisk mat.

Fredagseftermiddagen var det allmän samling inne på BBQ-Island. Via VHF:en hade vi fått höra att alla var välkomna och man skulle ha med sig någon form av enkel plockmat som ställdes fram på ett bord och delades av alla. Kuna indianerna som bor på ön sålde kalla drycker och de hade även fixat en stor hög med stockar och blad som skulle bli brasa när det mörknade. Det var hur trevligt som helst och det var många amerikaner och kanadensare där som varit runtpå dessa öar i många, många år. Så vi fick snabbt till oss massa goa tips. De tyckte å andra sidan att det var svenskinvasion i viken med hela tre svenska båtar. Tyvärr fick inte indianerna fjutt på den stora brasan och trots att Peter och Magnus ihärdigt försökte få eld på högen , långt efter alla andra gett upp, så blev det inte mer än lite sur rök av det hela.

Det är skönt att vi nu hittat det klara och underbara vatten som det pratats så mycket om.

Idag, lördag, så drog vi upp kroken och fick en underbar slösegling på ca 3 timmar in till Gunboat Island i strålande solsken. Där ligger vi nu ankrade som enda båt innanför ett stort rev. Att ta sig in var lagom spännande. Enligt Bauhausboken så skulle infarten vara 12 meter djup. Ekolodet var nere på under 4 meter så det stämde ju inte riktigt, som vanligt. Det är bara att inse att inte ens waypointarna i guideboken stämmer helt. Men fyra meter är ju mer än djup nog och det hela gick ju fint.

Ha det skönt därhemma! Vi har det skönt här 🙂

Toaletterna i byn Nargana

Toaletterna i byn Nargana

Plockmat på BBQ-Island

Plockmat på BBQ-Island

Venancio - Master Molamaker

Venancio – Master Molamaker

Vår vardag i dessa dagar

Vår vardag i dessa dagar

161214 BBQ Island – Holandes Cays

Vi har ö-hoppat lite ett par dagar. Tyvärr är det så att vattnet på de flesta ställen är brunt flodvatten och det är mycket plast som flyter omkring. Därför har vi gått längre ut från kusten och längre västerut, lite fortare än vad vi tänkt oss. Nu har vi till slut fått klart vatten och det känns fantastiskt. Men det är då också självklart fler båtar runt oss, men det har vi faktiskt inget emot.
I förrgår fick vi besök av Venancio med sin träkanot. Venancio är en mycket charmig Kuna Indian som tillverkar molas. En molas är ett litet tygstycke på ca 0,5mx0,5m, ihopsytt av en form av lappteknik, om jag ska försöka mig på en enklare förklaring. Venancio kom ombord med två stora plasttunnor med molas och började dra fram det ena enastående konstverket efter det andra. Jag fick hålla och känna och titta nära. Och vilket fantastiskt arbete det ligger bakom dessa. Jag visste redan innan vi kom hit att jag ville köpa mig en riktig mola och ha den inramad på väggen. De är dyra som stryk, men när man ser arbetet som ligger bakom så förstår man att timpengen inte är den bästa. Venancio pratade lite engelska och berättade mer än gärna hur länge han tillverkat dessa och att han kom ifrån en liten ö som hette Isla Maquina. Det ska erkännas direkt att han var en duktig säljare! Jag fastnade snart för ett par stycken men självklart så var de två jag ville ha några av de som det låg mest arbete bakom. Just detta var nog inte ett försäljningsknep för det syntes tydligt att de jag ville ha hade fler lager tyg och många, många fler sömmar. Han visade mig två andra som jag också var intresserade och visade på skillnaderna och förklarade noggrant varför dessa bara kostade hälften så mycket som de andra två jag helst ville ha. Pust… Jag bestämde mig för att bara köpa en och att det skulle bli den jag helst ville ha. Den fick vara dyr! Men jag vet inte riktigt hur det gick till för när Venancio begärt fram papper och penna och börjat räkna så slutade det hela med att jag köpte alla fyra! Visst, jag fick rabatt men ändå…. Just nu har jag hängt upp mina fyra, enormt vackra, konstverk över soffan i salongen och jag ler med hela mig och kärnner mig lycklig när jag ser dem. Innan Venancio lämnade oss så bad han oss att skriva ett kvitto på att vi hade köpt molas av honom och för hur mycket. Han förklarade att det fanns en hel del knarksmugglare i dessa trakter och att polisen inte var direkt trevlig mot Kuna indianer som hade en lite större mängd kontanter på sig. Nu finns det säkert en och annan som kommer tala om för mig hur lurad jag blev och hur dum jag var som handlade av den första bästa säljaren som dök upp. Men jag bryr mig inte! Jag älskar mina molas och jag tyckte att Venancio var hur trevlig som helst. Jag kommer se till att de blir inramade och de kommer att pryda vårt hem – oavsett vilket hem det nu blir när vi kommer hem till Sverige. Jag önskar bara att jag hade fått tillfälle att visa dessa för min mamma. Hon hade älskat dem lika mycket som jag <3 Det kommer foto – jag lovar.
Vi har också plockat isär vår watermaker. Vi tog bort kolen och tvättade med sprit och städade lite. Vi öppnade vid själva axeln och gjorde rent och tillsatte nytt fett. Efter det så gick den fint. Fram tills idag vill säga. Då började den väsnas något hiskeligt och när vi stängt av den så kände vi att den var kokhet. Tyvärr så skorrade och hade sig elmotorn väldigt mycket så nu misstänker vi att det är lagren i motorn. Snyft…. Där vi ligger ankrade just nu vid BBQ island, har vi noll internetkontakt men när vi får det om ett par dagar så blir det till att googla på vad det egentligen är för elmotor till vår PUR Power Survivor 35. Det står inget om det i instruktionsboken om det och vi får väl helt enkelt ta kontakt med Katadyn. Men om det är någon av er som vet vad det är för motor och vilket varvtal den har så får ni mer än gärna höra av er. Som tur är så har vi bra hjälp här. Kaj på Amonite säger att han har en elektriker som står redo i den marinan han är i, men tyvärr så är han lite långt bort från oss och vi kommer inte till de trakterna förrän tidigast andra veckan i januari. Våra vänner på S/Y Tina Princess har lovat att hjälpa oss med vattentillverkning om det kniper och det är vi otroligt tacksamma för. Vi ska plocka isär eländet i morgon igen och se om vi kan se vad et är som väsnas så. Vår vattentank är dock mer eller mindre full och vi har gott om regnvatten sparat för duschar så vi klarar oss ett bra tag till. Dessutom så går det ju att köpa dricksvatten på stora 5liters flaskor. Det är ju bara det att vi får barnen på besök i nästa vecka och efter det kommer Eva och Andres. Man kan klara sig utan mycket som långseglare, men inte utan vatten….
Efter det att vi blev totalt sönderbitna på Mono Island för en vecka sedan så har vi inte haft så mycket med ”helvetesknotten” att göra. Men deras bett ger inte med sig. De svullnar upp och börjar tokklia i omgångar och just nu är det mest sårskorpor på mina ben för jag kliar mig faktiskt blodig till och med när jag sover. Det enda som hjälper är kortisonsalva och antihistamin. Jag måste vara hyperkänslig för deras bett eller något för Magnus bett är inte alls så farliga som mina och de blommar heller inte upp gång efter annan. Men jag biter ihop och försöker att ignorera det hela så gott det går. Att bada hjälper och det är ju inte svårt att ligga i vattnet långa stunder när temperaturen är uppåt 30 grader.
Vi såg förresten en jättestor rocka idag. Den bar över en meter mellan ”vingspetsarna” och från huvudet till svansen så var det gott och väl 2,5 meter. Vi misstänker att det var en sk Stingrocka i och med den låååånga svansen så vi höll rejält avstånd. Men den var jättehäftig!!
Vi ligger i alla fall just nu väldigt bra ankrade vid BBQ Island på Maoqui – Kaimou, eller Holandes Cays på mer begripligt språk. Det är tio talet andra båtar här men enligt vår vana trogen så gick vi allra längst in och ankrade framför alla. Nu har vi en söt lite ”söderhavsö” med palmer framför oss och ett mäktigt rev där vågorna rullar in över. Men vi ligger helt stilla i en behaglig bris och helt klart vatten. Här trivs vi, så vi blir nog kvar här tills på lördag i alla fall. Då får vi ta oss in till lite mer bebodda trakter och internetkontakt inför det att barnen (äntligen!) ska komma. Ha det bra alla därhemma i juletider. Kram

161210 Lite blandade känslor i paradiset

Vi har nu varit här i San Blas i ett par dagar och jag måste erkänna att mina känslor är blandade. Nu kommer det låta som om jag gnäller för vi är verkligen mitt i ett paradis. Men paradiset har ett par nackdelar. För det första är det vädret. Det åskar hela tiden. Och när jag säger det så menar jag det nästan. Flera gånger per dag och natt rullar åskan in. Det är mäktiga åsk-, och regnskurar som drar in från havet och all vår elektronik bor nu mer eller mindre permanent i ugnen. Det regnar så som jag inte trodde det kunde vara möjligt att regna. Men det kommer ingen vind tillsammans med dessa squalls. För det är mer eller mindre vindstilla hela tiden. Och när det är vindstilla så kommer de små djävulska krypen fram. De kallas för No-See-Umm. Det är som knott, fast ännu mindre och de biter utav bara h-lv-t*. De gillar verkligen att bita Magnus men de älskar mig. Jag är så biten att jag har illa röda bett över hela kroppen. Till och med under fötterna! Jag har aldrig haft så många bett samtidigt innan och det kliar så att jag bara vill gråta, för att vara helt ärlig. Jag äter antihistamin och smörjer med allt från aloe vera till hydrokortison. I och med att vi inte heller har någon sol och någon vind så har vi ju därmed svårt att få ström så motorn måste jobba en hel del. Till detta kan läggas att vår watermaker krånglar. Den jobbar numera väldigt motvilligt och måste ha sig en liten kyss med handtaget från en skruvmejsel eller liknande innan den tuggar igång. Det är själva elmotorn som bråkar och vi förstår ju att det har med kolet eller lager i den att göra. Häromdagen hade vi lite oväntad internetuppkoppling och fick då bästa support av bäste broder Nils så nu har vi instruktioner på rengöring med sprit och smörjning. Förhoppningsvis räcker det för att den ska gå ett tag till. Självklart kommer vi se till att nytt kol finns i våra kommande besökares resväskor.

Så! Nu har jag fått gnälla av mig! Det finns ju fördelar i allt detta. Att det är mulet gör att det inte är så varmt och att det regnar gör att vi får massa färskvatten för att duscha och tvätta i och vi är ju faktiskt i San Blas, i Panama!

Navigeringen här är spännande! Riktigt spännande. När vi angjorde vår första hamn, Mono Island, så gick vi efter de sjökort som vi har i datorn och Open CPN. De som vi har i plotter och padda är totalt värdelösa. Magnus tuffade så sakteliga in i viken och jag stod framme i fören och spanade. Eftersom det just hade regnat så var sikten inte den bästa men jag såg tydligt hur vi hade ett stort korallrev på vår babordssida som Magnus rundade så jag sa inte så mycket mer om det. När vi väl hade ankrat upp och överlevt ett par åskskurar så blev vi helt plötsligt uppropade på VHF:en. Det var en stor katamaran som låg ankrad en bra bit längre bort s om undrade hur det gick för oss i åskvädret och hur vi hade kommit in i viken där vi låg. Jag svarade att vi hade det bra och tyckte att det var ju inte så svårt att ta sig in bakom den skyddande holmen där vi låg. Då berättade han att de hade försökt två gånger under förmiddagen att ta sig in i viken men varit tvungna att vända på grund av korallrev. Katamaranen beslutade i alla fall att gå vidare till en annan vik istället för att leta sig in till oss. Det tyckte vi var ganska skönt för det var längesedan vi låg ankrade helt och hållet själva. Ett par indianer rodde/seglade/körde förbi i sina små trästocksbåtar och vinkade glatt. Men ingen kom fram och vi låg bara still och latade oss i en hel dag och njöt av den fantastiska omgivningen. I alla fall fram tills kvällen när de små djävulsdjuren anföll oss….

När vi sedan skulle lämna viken så stod jag framme i fören och spanade och Magnus tuffade ut i stort sett samma spår som vi kommit in. Jag hade dock nämnt det rev jag sett och eftersom det inte fanns med på något sjökort så höll han ut lite extra just där. Helt plötsligt så ser jag hur ett annat rev dyker upp framför Nannys för och jag sätter mig snabbt ner och eftersom det är signalen till Magnus så tvärstoppar han så gott det går. Ekolodet, som hade en bra dag och ville vara med, visade 1,6 meter innan han fick stopp på henne. Phuuuuuuuu. Sakta men säkert tillbaka ett par meter och sedan tillbaka en bit innan vi så sakteliga fick leta oss ut. Där lärde vi oss den läxan! Och vi insåg ganska snabbt att navigering här är ungefär som hemma på västkusten….. om man tar bort alla sjömärken och endast har telefonkatalogen att navigera efter! Spännande är det i alla fall och vi flyttar oss inte så långt varje dag. Vi gick till Snug Harbour och letade oss in till en bra vik där vinden kunde ge oss fläkt men vi låg i lä bakom rev. Här fick vi också mer besök av indianer som ville sälja fisk och som var allmänt nyfikna på oss och väldigt glada. Magnus gör sig hyfsat förstådd på spanska och det har varit trevliga möten och inte en enda annan segelbåt så långt ögat kunde nå!

Vi letar oss nu så sakteliga nordväst för att ta oss till Aquadup där vi ska hämta upp våra älskade trollungar den 21/12. Gissa om vi har nedräkning J På vägen dig så har vi nu ankrat upp i Nargana-Yandup. Det är nog så nära en stad man kommer. De har till och med en minimal flygplats. Väldigt minimal. Och att kalla det stad är allt att ta i. Det är en by helt enkelt. Vi ska försöka få tag i sim-kort som fungerar så att vi kan få lite mer kontakt med omvärlden. Det kortet som vi köpte i Colombia och enligt alla försäkringar skulle fungera här, fungerar såklart inte.

Det tragiska just här är alla sopor. Mängden plast som bara dumpas rätt ner i havet är absurd. Det till och med flyter fulla, stora sopsäckar i viken och på stranden på andra sidan viken dumpas allt avfall i stora högar. Vi har bestämt oss för att alla icke organiskt avfall vi har burit med oss, ska vi ha med oss härifrån om vi inte kan vara säkra på att det tas omhand om på ett hyfsat bra sätt. Det är det svårt att vara säker på – det vet vi. Men det skadar inte att försöka!

I skrivandes stund är kl 02 och det är mitt i natten mot lördagen. Det fullkomligt öser ner och det åskar rätt bra. Men det är inte så nära så att datorn åker in i ugnen. Fast vi vet ju inte om det hjälper med att stoppa saker i ugnen. Vi har nu hört om flertalet båtar som har fått sin elektronik utslagen av åskan och vädret är konstigt. Riktigt konstigt. Regnperioden ska egentligen vara över nu och det ska blåsa friska västliga vindar. Som sagt – vädret är inte som det ska. Jag vaknade faktiskt inte av åskan denna gång utan av att länspumpen gick. Det tillhör inte vanligheterna så jag blev lite fundersam. Jag har sett att den har blinkat till då och då på instrumentpanelen men det är ju ganska normalt men nu gick den hela tiden. Upp med durkarna och ner med huvudet! Det fullkomligt rann vatten längs med skrovsidan från vårt babords stuvfack i sittbrunnen via motorrummet. Ju mer det regnade ju mer rann det. Och när det slutade regna så slutade det rinna. Vi misstänker och hoppas att det är en av slangarna från däckets självlänsar som har lossnat. Men just nu är det totalt nattsvart och det regnar ju som sagt hiskeligt. Eftersom pumpen utan problem klarar av att ta hand om vattnet så får det vara som det är tills det att det ljusnar i morgon.

Ytterligare ett projekt med andra ord och vi får avvakta lite med watermakern – en längeseglares vardag helt enkelt.

Efter det att det ihållande regnet gett med sig på lördagsförmiddagen plockade vi upp hela stuven på babordssidan och det var mycket riktigt som vi trott. En av slangarna till avrinningen på däck hade jobbat sig av sin stos och Magnus fick den på plats igen och med lite extra kraft dragit åt den. Det tog oss ett par timmar att få allt torrt igen. Undertiden passade vi på att dunka över lite diesel och när allt var torrt och på plats hissade vi ner dingen och tog en sväng in till den lilla byn. Vi möttes av vänliga människor och efter lite letande hittade vi en liten kiosk som sålde sim-kort. Så nu har vi i alla fall möjlighet till sporadisk uppkoppling och SMS till Magnus telefon.

Ha en skön lördag allihopa – Vi har det bra. Trots att jag gnäller ibland 🙂

 

161206 framme i San Blas!

Vi lämnade Cartagena tidigt på måndagsmorgonen. Förhoppningen om lite vind dog snabbt och vår motor fick jobba i hela 60 timmar innan vi kom fram till Sa Blas. Själva överfarten var väldigt odramatisk men väldigt rullig. Sjön gjorde att lilla Nanny rullade från sida till sida och det blev inte lätt att sova. När vi närmade oss Panama och San Blas så blev i alla fall jag förvånad över att det var en så pass hög kust. Jag hade sett framför mig en väldigt låg kust med bara små öar med palmer och rev runt. Men det är klart att bergen bakom var det vi såg först. Efter det så dök ett par småöar fram med ett par palmer på. VI fick se ett nytt fenomen när vi närmade oss kusten. I över en timme så hade vi ett jättestim med tonfisk runt oss som hoppade som tokiga delfiner! Tonfiskarna var kanske en halvmeter långa och det var så fascinerande att vi inte ens kom på tanken att ta fram fiskeutrustningen (just nu hör jag hur säkringen går i Björns ”fiskehjärna” 😉 ) Vi snirklade oss fram mellan öarna och Magnus hade kopplat upp datorn för att via Open CPN kunna navigera oss in mellan korallreven någorlunda säkert. För sjökorten via Navionics är totalt värdelösa här. Jag stod framme i fören och höll utsikt och nu ligger vi ankrade bakom ”Mono Island” . Det är bara vi som ligger här och det är ett litet paradis. Sandöar med palmer runt oss och grönt vatten. Över öarna så svävar ett par rovfåglar och här härskar lugnet. Sååå skönt!!
Vi har ingen annan uppkoppling än via kortvågsradion så vi kan inte svara på några frågor eller kommentarer.