170725 Småtjuvar och dags att lämna landet

I söndags satt vi i sittbrunnen och gjorde mest ingenting förutom att vila upp oss från den sena konserten natten innan.
Vi är rätt vana vid det här laget att det mer än ofta simmar folk runt båten. Det är allt från tjattrande tanter som sitter på flytkorvar till folk i full våtdräkt (det är 30 grader i vattnet!) som simmar med fenor på både händer och fötter. Så när en fyrklöver av ungdomar simmade förbi så tänkte jag inte så mycket mer på det. Jag satt förresten och chattade med goa Kajsa som befann sig i Tyskland med deras båt. Bara det gör situationen lite absurd.
Helt plötsligt ser jag att en av de fyra killarna liksom gliiiider upp på badbryggan på en katamarans ponton ca 100 meter bort från oss. Dessa killarna var helt klart lokala förmågor och hörde inte hemma på båten. Dessutom så fanns det ingen dinge bakom katamaranen vilket såklart indikerar att det inte var någon hemma.
De fyra killarna sitter ett tag bak på badbryggan och jag tänker att det kanske inte är så farligt även om jag inte hade velat att fyra, för oss okända killar hade satt sig på Nannys badbrygga. Jag uppmärksammar Magnus på vad som håller på att hända och känner att det hela inte känns riktigt bra. Jag går upp på däck med kikaren i handen och ställer mig och tittar på dem. De ser att jag tittar på dem och en av dem till och med vinkar tillbaka…. Detta gör mig lite tveksam!
Efter någon minut börjar de dra sig upp på akterdäck på katamaranen och dra i kläder som hänger på tork och lyfta på luckor. Då börjar vi båda hojta och busvissla på dem men de bryr sig inte. Vår dinge var upphissad i däverterna och utan motor så det skulle ta oss ett bra tag att åka över. Jag fortsatte busvissla och vifta med armarna och helt plötsligt hoppade alla grabbarna i havet åt alla håll och kanter. En klart nyvaken kille med en handuk runt höften hade kommit upp ur båten och jagat iväg dem….
Phu… jag blev nästan lite nervös av detta. För vi har inte haft mycket av kriminalitet på vår resa! Nu gjordes det mitt på dagen, på en söndag när hela parken var full av folk. Det pågick någon form av motionslopp inne i parken och det var 100-tals personer på kajen.
När vi gick iväg och handlade dagen efter så var båten totallåst! Inget lämnades i sittbrunnen och alla tofterna var låsta. Det var skönt att se att ingen varit ombord på Nanny när vi kom tillbaka.
Ut på måndagseftermiddagen så fylldes stranden och bryggan med folk som vanligt. Jag satt och slöläste och slängde en blick in mot dingebryggan. Det är ju svårt att låta bli eftersom det händer saker där hela tiden och det är ofta underhållning av största klass. Det är många som dyker och slår volter. Då ser jag helt plötsligt samma grabbgäng som från gårdagen och jag ser hur de närmar sig två jollar som ligger förtöjda. Vips så sitter de i jollarna och börjar slita i allt de kan få tag i. De försöker göra loss dem från kajen och de försöker starta motorerna. Blääääää. Magnus flyger upp på däck och börjar hojta åt dem. Det hjälper inte. Flera vuxna sitter på bänkarna bredvid men ingen gör något. Killarna är någonstans mellan 12 och 15 om jag får gissa. Jag går fram i fören och börjar ta kort på dem. Magnus sätter sig i dingen och ska precis börja ro in när det kommer en annan dinge in mot bryggan och killarna springer iväg.
Vi kunde inte göra så mycket mer, utan vi bestämde att göra dingeägarna uppmärksamma på vad som hade hänt genom att göra ett FB inlägg i en grupp för seglare här på Martinique. Det tog inte många sekunder innan vi fick respons av de som ägde en av dingarna och han kom också över en sväng och pratade med oss på kvällen. De foton jag tagit blev överlämnade till båtbutiken som skulle kontakta myndigheterna. Och idag tisdag så är det faktiskt en hel del poliser som patrullerar inne vid stranden och bryggan. Om det beror på våra kort, det vet vi inte men det känns bra att de håller sig i närheten. Nu är det i alla fall dags för oss att lämna Martinique för denna gången. Självklart har vi också larm i båten om någon skulle gå ombord under natten när vi sover.
Vi har i alla fall checkat ut och i morgon, på morgonen är planen att dra upp kroken och sätta segel ner mot Carriacou som tillhör Grenada. Det är en segling på ca 130 distans så det lär väl ta ca 1 1/2 dygn misstänker vi. Väderprognosen är oerhört god. Ostliga vindar på mellan 6-8 meter per sekund vilket bör ge oss en bra och bekväm segling söderut.
Båten är fullproppad av franska delikatesser både till oss och andra så det kommer kanske inte gå så fort. Men vem har bråttom.
Sköt om er 🙂

170723 Konsert i det fria med Stanley Clarke

Seglingen norrut från Le Marin var bara sådär underbart go!  I alla fall när vi kommit ut en bit från Le Marin och slapp rullningarna. Nanny tuggade på som tåget och vi ankrade upp i viken i Forte De France igen. Vi börjar nästan känna oss hemma här!  Nu är faktiskt ankringen inte den bästa eftersom turbåtarna och färjorna drar upp massor med svall och ljudnivån från staden är ofta störande. Speciellt undrar vi det här med kyrkklockorna som ringer titt som tätt flera gånger per dag. Dessutom på helt ologiska tider. Men trippen hit hade ju sitt syfte så då får man stå ut med det. Magnus, basist som han är hade fått reda på att basistlegenden Stanley Clarke skulle uppträda på en friluftskonsert tillsammans med ett gäng lokala förmågor. Detta är ju något man inte får missa. Magnus hade börjat att maila kontoret för att fråga om det gick att reservera biljetter.  Det gick inte.  Enda sättet att komma över biljetter var att dyka upp på plats. Vi hade hela tiden trott att konserten var på söndagen så när vi på lördag morgon, så klart efter lite vanlig förvirring, hittade biljettkontoret så insåg vi att konserten var samma dag! Men det fanns biljetter kvar och den vänliga kassörskan frågade om det möjligtvis var vi som bodde i båt och försökte reservera biljetter via mail! Och det var det ju. Hon hälsade oss välkomna och vi förstod att de nog inte fick så många biljett förfrågningar på engelska via mail och att detta med att bo i båt var kanske till och med exotiskt…

Det hela skulle dra igång kl 19:30 och eftersom vi ville ha valuta för pengarna ville vi vara där då. Så att vi inte missade något. Frågan var bara vad man har med sig på en friluftskonsert.

Magnus funderade på om vi skulle ta med våra ”stolar”. Alltså våra ”comfortseats” men med dessa så skulle vi hamna väldigt lågt och direkt på gräsmattan så vi beslutade oss för att försöka hitta några av de fåtaliga sittplatserna som fanns istället. Fel beslut…. Fattar inte att vi inte ens tänkte att ta med en  picknickfilt som vi har flertalet av. Sedan var frågan om vi skulle ta med paraply eller inte. Vi bestämde oss för var sin regnjacka istället. Utifall att det skulle komma någon liten skur. Fel beslut….. Det sista vi funderade på var om vi skulle ta med oss något gott att dricka och lite snacks kanske.  Jag, svensk som jag är trodde inte på den idén eftersom jag var rädd att drickan skulle beslagtagas i entrén.  Fel beslut….. vi är ju i Frankrike för guds skull…

Strax efter 19:30 var vi i alla fall på plats.  Vi hittade en liten kulle där vi såg bra och satte oss tillrätta rätt ner i gräset. Det var torrt och fint. I alla fall i 10 minuter innan första regnskuren kom…. och sedan fortsatte de komma hela kvällen.  Eftersom det hela inte hade börjat  tog vi, som så många andra skydd under tak och annat som fanns att tillgå. De rutinerade människorna som satt i sina campingstolar fällde helt sonika upp sina stora paraplyer och satt kvar. Mummel.

Förväntansfulla

Det gäller att ta skydd för regnet. Även stolar fungerar om man inte har något annat

Massor av paraplyer

Vi  satte oss trots allt i gräset med min jacka som underlag och när skurarna kom så hukade vi under Magnus jacka tillsammans.

Vi gömmer oss under Magnus jacka i en av skurarna

Efter en timme så kom det hela tillslut igång. Tyvärr kan vi nog inte säga att de första fyra banden var något direkt att hänga i träden men det var en mysig stämning och vi njöt av att titta på folk och bara ha trevligt.

Konserten skulle hålla på till 01 men när klockan blev såpass så  hade inte ens Stanley äntrat scenen. Efter det att föregående band slutat så tog det en hel timme med sound checkning. Stundtals var det över 20 personer på scenen som snurrade runt. Många lade sig helt sonika ner och sov men efterhand så ökade missnöjet och burop och visslingar ljöd genom natten.

Tupplur i väntan på den stora stjärnan

Fyra personer runt en synt som försöker få till ljudet innan Clarke kommer upp på scenen

När Stanley sedan ändrade scenen så var allt förlåtet.  Sex timmar på en gräsmatta – det var det värt! Efter bara 30 sekunder stod folk upp och jublade. Vilken basist han är och vilken publikfriare. Väl värt att vänta på.  Magnus njöt i fulla drag men jag ska erkänna att jag var väldigt trött i slutet och kunde nog inte riktigt ta till mig allt. Han hade med sig ett ungt och otroligt intensivt gäng. Trummisen påminde lite om ”Animal” i mupparna! Att trumsetet stod kvar var förundrande i omgångar.

Och så kom han då! väl värt all väntan

Ett litet smakprov från igår hittar ni nedan

Närmare halvfyra snåret på morgonen så promenerar vi alltså genom Forte De France tillbaka till båten. Vi hade vidtagit vissa extra säkerhetsåtgärder. Bland annat så hade vi inte satt motorn på dingen och båten var extra låst med stora hänglås och vi hade inga kreditkort med oss och bara lite kontanter. Det är alltid lite läskigt att gå genom en främmande stad så sent men det kändes helt tryggt. I den lilla parken vid båten så spelade massa ungdomar basket och andra satt och fiskade. Det är klart – på denna tiden av dygnet är temperaturen  faktiskt hanterbar. Det är inte ovanligt att vi har 33 grader i skuggan annars.

Dingen låg kvar och vi gick över bryggan mot den. Då slår jag i tån! Det är ett litet trappsteg i bryggan som jag inte ser och jag drämmer i höger stor tå så att det står det härliga till.  Det är den tån som jag har haft nageltrång i. Skojar inte… det svartnade framför ögonen och som tur var stod Magnus bredvid mig så jag kunde hålla i honom.  Jag är ju bättre i tån nu (tack för goda råd, doktorn på Carpe Mare!) men nu lyckas jag alltså smälla upp ett stort hack i tån under tånageln och blodet bara forsade. Det var bara att sätta sig och knipa ihop med en servett över tån och bli utrodd till Nanny. S-T-N vad det gör ont att slå i en tå på det sättet. Innan jag ens vågade ta bort servetten och titta för att tvätta så kände jag hur det bultade. Det var nästan så jag trodde att den var bruten eller i minsta nagellös… Men det var inte så farligt. Bara ett äckligt hack och efter tvätt och omslag så var det oerhört skönt att krypa till kojs.

Vilken härlig dag (bortsett från tån då) – men låååång. Självklart började kyrkklockorna ringa en timme senare. Fast det gick väldigt bra att sova ändå! Idag har vi bara en slappedag. Eller vi försöker i alla fall. Inne i parken så dundrar musiken i stora högtalare. Volymen gör att vi knappt kan prata i båten 🙂  Det ska vara någon form av lopp där man kan springa och samtidigt  i vita t-shirtar och bli neddränkt i färg av åskådarna…  Måste erkänna att jag inte riktigt förstår allas nöjen.

Nu ska vi bunkra det sista här ett par dagar på Martinique och förmodligen så har vi ett bra väderfönster för att dra direkt ner till Carriacou på onsdag/torsdag sisådär.

Sköt om er! Och får ni chansen! Missa inte Stanley Clarke!

 

 

170716 Ytterligare en vecka i Le Marin

Det är väldans vad tiden har en förmåga att springa iväg! Denna veckan har också bestått av en hel del arbete på Nanny, blandat med trevligheter förstås.

Vädret är den alltid återkommande frågan i dessa tider och det första vi gör när vi går upp är att kolla vädret. Och det är också det sista vi gör innan vi går och lägger oss. Det är ju orkantider och det gäller att inte missa något. Vi hämtar väder från olika källor med olika vädermodeller i botten. Att Windity, eller Windy som de numera heter, visar både GFS och ECMWF gör det enkelt att jämföra. Jag tror att GFS är från amerikanarna och ECMWF är europeiskt. Och jag kan lova att de inte alltid är överens. I början av veckan så visade GFS: filerna ren skär och kraftig storm framåt helgen medan ECMWF inte hade antydan till dem. NOAA, som håller koll på alla eventuella förändringar i vädret som kan leda till orkaner hade inte heller med något av ovädret till en början. Men oron spred sig för det skulle dra rätt över  Martinique. Flera båtar lämnade och började dra sig söderut redan på måndag, tisdag. På onsdag var prognoserna tillbaka till det normala och det fanns inte tillstymmelse till oväder! Och det är ju lite det som är grejen. Att det inte går att förutspå så långt i förväg. Vi valde att vänta och den gången gjorde vi rätt. Nu är det ett nytt lågtryck på gång in som förmodligen kommer dra över oss natten mellan tisdag och onsdag. Men det är ”bara” 20 m/s så vi väljer att ligga kvar och ta det lite lugnt. Det är rapporterat lite mer vindar redan ikväll så därför har vi också plockat ner förtältet över däck så att det inte blir så stort vindfång.

Stormen som försvann..

Det kommer lite vindstötar då och då men vi är rätt säkra på vårt ankare som nu bör bara helt nedgrävt i gyttjan efter en vecka. Vi hade en söt lite Albin Viggen som kom in och ankrade snett framför oss. Magnus mumlade något om att han hade lagt ut alldeles för lite kätting och dessutom inte dragit in ankaret. Det går inte att låta bli att hålla lite koll på dem som kommer och lägger sig framför oss. Vi har ju upplevt en del draggande båtar dessa år så man blir lite pessimistisk och litar inte på hur andra gör. (Tur att vi är så väldans perfekta själva…..^^)  Efter ett dygn när vi höll på att pyssla med något så kom det en kraftig vindby. Jag slängde en blick på vindmätaren och såg att det var uppe i 17 m/s därefter så tittade jag upp och konstaterade att vi låg fel. ”Shit! vi draggar hann jag tänka” innan jag insåg att det som var fel var att den lille Viggen-båten låg snett bakom oss istället. Det var alltså han som draggade och han drev fort mot båtarna bakom oss. Jag slet upp vår dimtuta och lät ett långt brööööööl ljuda. Det fullkomligt ringde i öronen på mig men det gav effekt och killen på båten stack upp huvudet och insåg situationen. Snabbt fick han igång motorn och började dra upp ankaret. Vi frågade honom om han ville ha hjälp men han bara skakade på huvudet. Att vara själv är inte alltid det lättaste, men i den vinden och dessutom inte ha något ankarspel utan han måste sitta på däck och dra upp kättingen, meter för meter samtidigt som han driver. Sedan fästa kättingen, springa tillbaka och styra upp båten för att sedan åter springa fram och fortsätta dra kätting. Jag blev svettig av att bara se på honom och hade gärna velat hjälpa till samtidigt som jag skänkte en tacksam tanke till vårt ankarspel som till och med går att fjärrstyra från sittbrunnen om man skulle vara själv. Fast han hade ju inte så mycket kätting ute så det hela gick bra och när han ankrade om så lade han sig lite längre bort från oss. Vilket vi tyckte var lite skönt….

Silke tog beslutet att segla vidare i tisdags. Det känns alltid sorgligt när någon åker men denna gången var det inte så jobbigt eftersom hon drog 120M ner till Carriacou, norr om Grenada och vi kommer efter om en vecka eller två. Det ska vara seglingstävlingar där nere i början av Augusti så det tänkte vi vara med på. Men vi hade en god middag i Nanny kvällen innan. På onsdagskvällen åkte vi in till marinan och lyssnade på andra seglare som hade något av en jam-session inne på en av restaurangerna. Riktigt mysigt och rätt hög klass på musiken inemellan. I torsdags så lämnade också Sinbad för en tur hem till England och så var vi helt plötsligt ensamma igen.

Silke och Sinbad på Nannymiddag

Silke tittar förbi innan hon seglar iväg söderut

Magnus, Jaan och Sinbad på musikkväll

Vi fyller dagarna med böcker och glädjen av att ha fritt internet i en månad. Där emellan så jobbar vi faktiskt rätt hårt! Vi har bytt olja på motorn, vilket var helt nödvändigt eftersom han har fått jobba rätt bra den senaste tiden i all vår motvind. Vi passade också på att byta dieselfilter. Något vi inte gjort på 14 månader. Men det visade sig vara helt onödigt. för det fanns inte en gnutta skräp i något av filtren. Vi har ju tappat dem med jämna mellanrum för att kontrollera men även då har det varit helt rent. Fast efter lite diskussion så bytte vi ändå två av tre filter. Bättre att vara på säkra sidan.

Fullkomligt ren diesel i våra filter 🙂

Magnus går igenom alla våra uppblåsbara flytvästar och kontrollerar dem. Han blåser upp dem en och en för att se att de är täta. Hitintills så har vi två täta och en som läcker. Tre kvarstår att testa. Vad gör man med gamla flytvästar som läcker? Känns lite som miljöslöseri att bara slänga. Självklart tar vi hand om patroner och så… men i övrigt?? Jag funderar på att sprätta loss banden så att vi får en livsele till…

Sedan så har hela sittbrunnen skurats med teaktvättmedel. DET behövdes. Den svarta smörja som rann ut var jätteäcklig. Men det är kanske inte så konstigt. Vi lever nästan 16 timmar per dygn i vår kära sittbrunn och det är klart att vi smutsar ner. Jodå!  vi tvättar hela sittbrunnen med såpa med täta mellanrum men detta var en djuprengöring. Den första på två år. Och den var behövlig.

Skiten rinner ur teaken

Härligt ren teak

Navigationsbordet är rent och fint igen

Lackning och slipning fortsätter också. Vi har en gammal skada på trälisterna bak i vid dörren till akterruffen. Den skadan är faktiskt sedan vi köpte båten. Det är ingen fukt i trät men nästan all lack var bortsliten så nu pågår slip och lackningsarbeten där. Detta har stått på ”att göra listan” sedan 2004…. så det kommer bli skönt när det är klart.

Gammal skada i aketrruffen som är under tillfixning

Magnus slipar mellan lacklagren – han gör faktiskt saker som syns ibland 😉

Magnus har såklart pillat lite med sina osynliga jobb också. Bland annat har han uppgraderat våra kablar som går från batterigruppen till skiljereläet för laddningen. Nu är det 35 mm2 tjocka saker för att minska eventuellt spänningsfall (allt detta enligt Magnus för jag fattar som vanligt nästan noll när det gäller el ) Symaskinen har varit framme en sväng till. Bland annat så har jag sytt till två band i vårt kapell, längst bak mot targabågen. I banden så gjorde jag hål med lödkolven. Därefter kunde jag dra ett snöre mellan banden och på så sätt sträcka upp vårt kapell. Innan hade vi problem med att det samlades väldiga mängder vatten på taket när det regnade. Nu rinner det så fint av. Det blev faktiskt riktigt bra. Sedan så har jag sytt ett par nya påsar som vi kan ha saker i, till gummibåten. De gamla, som jag redan sytt om ett par gånger, som följde med dingen har solen ätit upp helt och hållet.

Liv syr om dragkedjan på stackpacket – och JA, det har kommit ett par glasögon på näsan 🙁

Väskor till dingen

Uppstramat kapell

Ja… så håller vi på. Alltså inte så mycket segling att skriva hem om just nu direkt.

Om vi nu ska klaga på något så är det kanske på oss själva faktiskt. Magnus vad har börjat bli bättre, sakta men säkert. Däremot går han och dras med en grinig liten förkylning som drar ner humöret en del. Jag har dessutom råkat ut för nageltrånget från helvetet… Jag tappade halva stortånageln för ett bra tag sedan och nu när den växer ut så gör det ju så ofantligt ont. Men det är bara att bita ihop och fyra till fem gånger om dagen får jag sätta mig ner och klämma ut var, vätska och blod från under nageln. Minst en gång per dag blir det därför också ett litet fotbad med såpa i och nu efter mycket om och men känns det ändå som om det problemet går åt rätt håll. Detta kommer jag dock att bespara er bilder på LOL!

Vi blir alltså kvar här lite mer en än vecka till tror vi. Kanske blir det en snabb sväng till Forte de France och deras jazzfestival till helgen innan vi seglar söderut – men vi får se.

Sköt om er alla – fantastiskt roligt att se att alla är ute och seglar och se alla foton. Det är nästan så vi får lite hemlängtan. Eller som Magnus förmodligen skulle sagt – ”Danmarklängtan”

Kram

 

170709 Påkörda och rätt möra

Att köpa kätting när man ligger för ankare är inte alltid det lättaste. När Magnus väl hittat affären med bästa pris så tog vi dingen in  till den närmaste bryggan. Först drogs 50 meter kätting ut och mättes upp.

Mycket kätting blir det…

Ilastning av kätting

Därefter lyftes allt upp i en kundvagn som vi efter viss övertalning lyckades baxa ner till dingen och ut på bryggan. Sedan så lyftes kättingen ner i dingen och ute på ankarplatsen så lyftes den upp på däck… Antar att ni börjar ana ett visst mönster på detta.

Köra kundvagn på brygga med kätting är inte det optimala – man bra mycket bättre än att bära!

Kätting i dinge

Den gamla kättingen, ja alltså den delen som inte låg i vattnet och höll fast oss med hjälp av ankaret lyftes i sin tur upp på däck från ankarboxen. Det fullkomligt drösslade rost från den. Vår lina på ca 40 meter som är splitsad i änden på kättingen skars av. Jag gick (läs lyfte) igenom hela kättingen och plockade bort de färgglada plastpluppar som sitter intryckta i kättingen. Plastplupparna berättar för mig hur många meter som vi släppt ur när vi ankrar. Jag fick ju inte tag i alla eftersom ett gäng fortfarande satt i kättingen som låg i vattnet. Därefter mätte jag upp (läs lyfte) den nya kättingen och tryckte i plastpluttarna på lagom avstånd. Det landade på att vi nu har markerat 20, 25, 30 och 35 meter. Egentligen skulle även 40 meter vara markerade men de plupparna åkte med när jag i visst upprört tillstånd slängde ett par meter av den gamla kättingen, precis när vi blivit påkörda. Men jag återkommer till det.

Med tre högar kätting förberedda på olika sätt så tog vi alltså upp ankaret. Eftersom ändå kroken skulle upp så bestämde vi oss för att fylla diesel och bensin samtidigt. Det är alltid skönt att vara fulltankade om det nu blir så att vi måste sticka härifrån på kort varsel.

Vi kapade bort de först 25 meterna av kättingen som var i riktigt bedrövligt skick. De sista 20 hade vi lovat bort till Silke. Egentligen kanske vi skulle ha behållit kättingen men vi vet inte riktigt vad vi skulle ha den till och det känns väldigt onödigt att segla runt på massa extra tyngd. Vi är ju inte direkt snabba redan som det är, menar jag….

Medan jag sakta tuffade in mot tankbryggan längst in i Le Marin så låg Magnus på alla fyra framme på däck och flyttade över ankaret med svirvel till den nya kättingen. På tankbryggan låg bara en segelbåt längst bak och vi blev inviftade att lägga oss nästan  i mitten. När väl dieseln var tankad så fick vi låna en kärra att lasta den rostiga kättingen på så att vi enkelt kunde gå och slänga den. Jag skulle precis börja plocka bort de resterande plastpluttarna när jag i ögonvrån såg något stort komma mot oss framifrån. En mega stor partykatamaran var på väg in för att tanka. Snabbt drog vi oss till ena änden av tankbryggan och gav därmed katamaranen löjligt mycket plats att glida in på. Synd bara att det inte räckte. Jag hade precis återgått till att leta plastpluttar bland rostig kätting och Magnus stod och tankade bensin till dingen i våra extra dunkar när jag insåg att katamaranen, som nu kom in framifrån i hög hastighet och skull glida förbi hela Nanny innan tilläggning, kom in alldeles för snävt. Det kunde ju vem som helst se!! Men inte killen som stod till rors för han fortsatte bara, trots mina protester. Magnus kom sprintande, eller snarare haltande, till min undsättning men det finns ju inte en chans i hela världen att vi kan trycka bort en 100 fotare från oss. Killen i katamaranen hade nu i alla fall börjat inse att det hela inte gick så bra och började backa ut. Men vinden tryckte in honom och Nanny fick agera fender mellan han och bryggan. Som tur var så hann vi dra upp vår solcell som sitter på justerbara ben ut på sidan på båten. Men själva benet hann vi inte rädda. Det drogs sakta med och hela fästet med skruvar och allt böjdes medan vi, förmodligen alldeles för högljutt och otrevligt skrek på kaptenen.

För att vara helt ärlig så drogs det också upp en låååång repa i hans gelcoat av benet men det var ju inte direkt vårt problem!

När katamaranen väl lyckats backa ut igen så lade de sig i väntläge och det verkade som om de ville att vi skulle flytta på oss. Inte en chans tänkte vi, i vårt upprörda tillstånd. Tjejen på macken sade också till oss att ligga kvar och slänga kätting och annat som vi hade blivit lovade att göra. Vi lastade den äckelrostiga kättingen på vagnen och jag marscherade argt iväg till sopstationen. Magnus kunde knappt gå eftersom han i spurten dragit upp en gammal skada i vaden som besvärat honom en hel del. En skada som var nästan läkt. Och tydligen var jag så upprörd att jag glömde plocka ut de sista plastpluttarna ur den gamla kättingen så de åkte all världens väg med resten. Men men… När jag kom tillbaka så hade i alla fall katamaranen lagt till utan att denna gång lyckas köra på eller trycka till någon eller något. Kaptenen var ganska ovillig till att ta på sig något överhuvud taget. Han lovade dock att stå för nytt material om vi visade honom kvittot efteråt. Vi protesterade och menade att det är inte själva kostnaden här som är problemet. Problemet är att få tag i delarna. Det kan ta oss flera dagar att lokalisera dem och få köpt dem. Efter  lite diskussion så gick han i alla fall med på att skaffa oss delarna och vi bytte kontaktuppgifter.

Märks det att jag fortfarande är upprörd kanske?? Jo, det är jag nog. Framförallt blev vi provocerade av hans attityd. Att han inte tyckte att det var så märkvärdigt att han kört på någon och han tyckte vi betett oss fel som försökte rädda undan solcell och annat. Vi är ju inte direkt så dumma att vi sätter en fot eller något emellan – men det är klart. Det vet ju inte han…. Fast han hade lika gärna kunna krossat jollen som låg förtöjd på utsidan eller dragit loss våra dävertar.

Kätting som ska slängas, som ska till Silke och ny kätting

Trasigt fäste till solcell

Den ”lilla” katamaranen som körde på oss – bra namn på den i alla fall…

Vi hade tur att inte teaklisten sprack

Kätting med plastpluttar

Vi lugnade trots allt ner oss och när Magnus tuffade ut mot ankarviken igen så fixade jag i alla plastpluttar på plats och lyfte ner den nya kättingen i kättingboxen.

Väl ankrade igen så tog det oss ett bra tag att komma i ordning och få tvätta bort alla rosflagor som fortfarande låg och drällde på däck. Vi ville ha bort dem så fort som möjligt eftersom de ger så vansinnigt irriterande rostfläckar vid minsta lilla regn.

Därefter sjönk vi ner i var sin ände av sittbrunnen. Sååå trötta och sååå möra. Tränigsvärken var ordentlig i ett par dagar efter kan jag lova. Massor av muskler som vi i vanliga fall inte använder gjorde sig påminda. Jag vill aldrig hålla på att lyfta kätting igen 🙂

Och sedan ska också i ärlighetens namn sägas att fransmannen verkligen hittade reservdelarna och Magnus kunde möta upp honom redan samma kväll och få dem. Att de sedan inte riktigt passade och att det tog Magnus ett par timmar extra att fixa, det är en annan femma. Solcellen sitter på plats och det blev nästan bara materiella skador. Magnus gör nu sitt bästa för att vila vaden i form.

Omlindad Magnus vilar sig i form

Splitsad lina på ny kätting och så var det projektet klart!

Så, så var det med det!!  Nu är det heller inget som hindrar att vi jobbar bort alla rostränder från friborden som den gamla kättingen så snällt lämnat efter sig – vi väntar bara på att lusten ska falla på. hrm…

Annars så har vi det rätt trevligt. Silke ligger ju ankrad bredvid oss och hon hänger gärna med när det är dags att åka till land och handla eller annat. Alltid kul med sällskap. Och så fixas det ju på Nanny då. Just nu är vi inne i lackningsläge och det slipas och tvättas så det står det härliga till. Våra nedgångsluckor har varit försummade alldeles för länge så de har blivit nedslipade och ska nu få sig ett par lager lack.

Dags för shoppingtur med Silke

Slipning av dörrluckor på gång

Partybordet i sittbrunnen fick sig också en genomgång av teaktvätt. Resten av sittbrunnen behöver också gås över – men det kommer….

Fin måne!

Första lagret lack av 5?

Våra 12V fläktar med klämmor, så att de går att flytta på är vi nästan beroende av. Tyvärr håller inte klämmorna och plasten spricker så Magnus bygger nya efterhand och det blir fina klämmor eftersom de enda reservdelarna som hittades ombord var teak….

Magnus lagar klämmorna till våra 12V fläktar

Sedan har vi också satt upp tältet på Nannys fördäck. Det ser verkligen inte klokt ut men det är väldigt bra. Förutom att det bli svalare i båten så kan vi också ha förluckan öppen om det inte tokblåser när det regnar. Och all luft som vi får ner i båten är välkommen. Dessutom är det väldigt skönt att kunna sitta i skuggan och vinden på fördäck under tältet. Faktum är att jag gör det nu, i skrivandets stund 🙂 Enda nackdelen är nog att vi seglar lite mer än annars och om det skulle börja blåsa på riktigt så får vi plocka ner det.

Njuter svalkan i ”förtältet”

Igår var vi också ute en sväng och kostade till och med på oss att äta ute. Det var fantastiskt gott. Man beställde in det kött man ville ha och så kom de med en het sten och så fick man själv steka köttet så som man vill ha det. Kul med vaaaaaarmt! Svetten fullkomligt flödade på oss.

Här betalar vi för att få laga vår egen mat 😉

Liv o Silke under ett moln??

Det var nog allt för denna gången – hörs snart igen och hoppas att ni har det bra – var än ni är!

170705 Blandad kompott från Le Marin

Vi lämnade Grande Anse ganska tidigt på onsdagsmorgonen, för sisådär en vecka sedan. Prognosen sa NO 5-7 m/s. Att gå mot Le Marin från Grande Anse innebär rundning av en udde och sedan ca 10-12M i rakt östlig riktigt. Vi hade räknat med att kanske kunna fylla storen och sedan motorisera mot vinden. Men i och det nordliga i vinden så räknade vi inte med några Atlantenvågor eftersom vi var i sjölä och vi hade räknat med en ganska lugn tripp… Att man aldrig lär sig 😉

Vi fick heller inga Atlantenvågor men däremot världens regnväder. Vi såg hur det kom emot oss som en vägg. Vinmätaren parkerade sig på mellan 17-20 m/s rätt i näsan och det var som att vi hade ögonbindel på oss. Sikten var max 30 meter framför fören på Nanny. Inte en meter till. En squall som hette duga med andra ord. Eftersom regnet var så kompakt så fungerar ju heller inte radarn. Och alla båtar har ju inte AIS…. Vi hade våra lanternor på såklart och det var tur för plötsligt skrek Magnus svordomar rakt ut samtidigt som han lade om rodret till max. Rakt framför oss så uppenbarade sig en stor segelbåt som genuaseglade i den starka medvinden. De gjorde en hiskelig fart. Men de hade nog sett oss först, förmodligen på grund av lanternorna så de höll redan på att väja. Nära! Väldigt jobbigt nära var det. Och då stod vi ju båda två och spanade ut i regnväggen!

När det kom en liten lucka i regnskurarna letade vi oss in i farleden in till Le Marin och man skulle ju kunna tro att det skulle vara lite  mindre båtar här eftersom det är lågsäsong men nej, nej. Det är fullsmockat! Le Marin är ett bra ställe att ligga på även under orkansäsongen och det är många som lämnar sina båtar här i ett par månader för att åka hem. Flera lämnar dem även ankrade och många av dem har ingen tillsyn på sina båtar. Det har också kommit upp en massa bojar här som avgränsar ankringsområdet rätt mycket så det var faktiskt en liten utmaning att hitta en bra plats. Men vi hittade en efter ett par rundor. Det är rätt spännande att ankra i 15 m/s och spöregn – om ni undrar… LOL

Vi hamnade inte långt ifrån Silkes båt och dessutom det Sinbads jätteskepp till båt Masy Rose.

Le Marin har de bästa förutsättningarna för bunkring. Det är inte på många ställen man kan ta dingen in till affärens egna brygga och köra kundvagnen ända fram. Dessutom myllrar det av båttillbehörsaffärer med rimliga priser. Ja, jo… det är ju svindyrt om man jämför med europeiska eller framförallt svenska priser men för att vara i Karibien så är det väldigt bra. De allra flesta pratar i alla fall lite engelska och stämningen är väldigt trevlig. Vi skrattar mycket!

Planen är att ha båten grundbunkrad och mer eller mindre klar för att inom ett par timmars varsel kunna kasta loss och ta oss söderut om det kommer oväder. Fast vi har bra koll på dem. Det är tex ett på gång nu. Det beräknas gå lååångt norr om oss i slutet av veckan. Detta lågtryck har vi sett och följt sedan i lördags redan. De första dagarna vet man inte om det ens blir något väder av det och än mindre var det håller på att ta vägen. Så då går man lite på tårna och funderar på om och när vi bör kasta loss. Men ju mer det närmar sig desto säkrare blir prognoserna och även detta väder drar norrut, som de flesta brukar göra. Fast säker kan man aldrig vara. Men om det skulle komma någon form av busväder så är Le Marin nog ett av de bästa ställena vi kan gömma oss på!

Silke ligger ju ankrad en liten bit bort från oss och vi passar på att umgås en hel del. Det är så roligt att ses igen. Sist vi sågs var det i september nere i Prickly Bay. Så det blir lite sittbrunnshäng då och då.

Vi jobbar på Nanny lite då och då för att pricka av lite underhåll. Bland annat så har Magnus plockat isär vår solcellsfläkt som sitter monterad i förluckan men det visade sig att det var den elektriska motorn som var död. Så där behöver vi reservdelar… Magnus har gjort ett detektivjobb i att försöka reda ut olika standarder och storlekar för ankarkätting, eftersom vi har bestämt oss för ny kätting. Bara att åka runt och fråga om priser tar en dag. Och det lönar sig att fråga runt. Faktum är att det i detta fallet skilde nästan 30% mellan den billigaste och näst billigaste.

Magnus inne vid dingebryggan. Katamaranbrygga i bakgrunden

Symaskinen har varit framme och jag har lagat både det ena och andra. Det stora jobbet att ta hand om vårt mer eller mindre utslitna stack-pack får vänta ett par dagar.

Nya gummiband på pannlamporna

När vi lämnade Sverige så hade jag ju lagt ny sika i doghousets fönster men det är numera inte helt tätt. Solen är helt makalös på att äta silikon. Nu gör jag om vissa valda delar och det verkar ha blivit tätt igen. Nu använder jag UV sika. Seriöst mer kladdig än annan sika. Det är ett gryyyymmmmt kladdigt jobb!! Framförallt eftersom det hela tiden blåser runt 10 m/s. Dessutom så har jag i förebyggande syfte tagit bort och förbättrat sikan runt de fönster som vi bytte för ett par år sedan. Vi vill ju inte ha läckage liksom och den gamla sikan var mer eller mindre helt borta. Men det är svårt eftersom det kommer ösregn med jämna mellanrum och man får jobba med ett öga på himlen hela tiden. För när regnen kommer så är det inte duggregn direkt.  Det regnar till och med så mycket att vi faktiskt har tagit fram vårt kapell… Det trodde vi inte! Men det är också för att att det ska förbättras lite och innan jag sätter symaskinen i det så vill jag gärna ha det uppe ett par dagar så att jag kan fundera på förändringarna. Vi kommer vara beroende av vårt kapell (supstuga) nästa år när/om vi ska upp mot kallare trakter runt Grönland och så….

Nästan ingen sika kvar..och den är snustorr 

Ny UV sika

Här kommer nästa regnskur men med en regnbåge som bonus

Häromkvällen satt vi i sittbrunnen och helt plötsligt gick VHF:en igång. Det var ett våldsamt pratande och vi försökte filura ut vad de pratade om. Vi hörde ordet ‘feu’ i olika kombinationer. Betydde inte det brand, funderade vi… Då tittade jag upp och såg rätt över viken och då såg jag branden. Det var en ordentlig brand. Flammorna slog högt och trots att det var kolsvart rök så syntes det trots att det var sent på kvällen och mörk. Flera andra båtar fick flytta på sig och det kan inte ha varit trevligt att behöva ankra om mitt i natten. Viken här har ju ett gäng rev som letar sig runt på olika ställen och det är inte ovanligt att båtar gå på här. De som är långliggare pratar om minst två båtar i veckan som dundrar på reven, trots markeringar, under högsäsong. Det tog kustbevakningen över tre timmar att släcka elden. Båten som brann visade sig vara en Hunter 33 och ägarna var tydligen på land och åt middag när det hela hände. De förlorade allt…. Absolut allt. En verklig mardröm! Brand är inte att leka med….

I eftermiddag ska vi in till marinan med dingen och se om vår nya ankarkätting har kommit.  Vi har ju vänt på kättingen men eftersom 35 meter av våra 45 är sönderrostiga så hjälper det inte riktigt. Förutom att det är en ”hyfsat” viktig säkerhetsdetalj så är det så tråkigt med all rost som rinner längs med skrovet pga kättingen. När vi låg i Grande Anse tvättade och rengjorde jag HELA skrovet. Nanny sken som en sol. Efter en dags ankring med häftiga regnskurar så har hon sorgränder av rost längs med hela skrovet. Det gillar vi inte! Vi vill att Nanny ska vara fin! men nu får det vara rostränder tills vi har bytt kätting… mummel…

Nanny med sorgränder

Rost som rinner från kättingen 🙁 Och detta är den bra delen av kättingen…

Tvätt av skrov i Grande Anse

Ja… och så pysslar tiden på. Vi har legat här en vecka nu och har inga planer på att flytta oss på ett tag.

Här kommer också ett par bilder från Grande Anse i förra veckan. Då hade jag ju så dåligt internet att de uppladdade bilderna blev mini-miniatyrer….

Magnus rengör Nannys vinroder

Ser ni mängden av tulpaner… det hjälper inte med svindyr dunderfärg!

Ett av husen som kompisarna har hyrt över nyår

På promenad i Anse d’arlete

Fin liten by i viken bredvid Grande Anse

Med strandpromenad och allt

170627 Vi gillar Grande Anse

Denna lilla viken har vi varit förut i. Då träffade vi bland annat norska båten Lea och kompisarna Camilla och Nova. Det är gott och väl mer än ett år sedan vi var här men det känns inte som om det var så längesedan. Vi gick ganska långt in och hittade en ljus fläck att släppa ankaret på. Det är en hel del sjögräs här så det gäller att pricka rätt. Två sköldpaddor tittade upp samtidigt när jag stod där i fören. Jag gillar sköldpaddor. De får mig att må bra!
När Magnus sedan skulle dyka ner och kolla ankaret så frågade han om han skulle ta kameran med sig. Jag blev lite förvånad eftersom han ALDRIG vill ta kort om han inte får en direkt order. Så jag undrade varför och han bara ryckte på axlarna och så blev det inte mer än det. Det visade sig vara ett misstag. Stora gammelsköldpaddan hade nämligen bosatt sig mitt på vårt ankare och var inte särskilt villig att flytta på sig. Magnus fick dyka ner och vifta bort honom för att se om ankaret låg bra. Det skulle man ju vilja haft ett kort på ju….
Men men, man kan inte få allt. Nästan allt är stängt här men eftersom det var helg så hade ett par av restaurangerna öppet. De flesta restaurangerna ligger direkt på stranden och en av dem hade till och med lite livemusik till söndagslunchen. Det var massor av folk som dansade och njöt livet. Folk i karibien vet verkligen hur man tar vara på en söndag 🙂

Dans till söndagslunchen

Vi tog oss en promenad och bland annat tittade vi till huset som kompisgänget har hyrt över nyår. Det kommer bli bra, den saken är säker!!
Vädret är väldigt varierande. Varmt som in i bänken blandas med täta skurar och vindbyar på 10-12 m/s som förbyts i stiltje. Det blir rätt bra motion på att öppna och stänga alla luckor och fönster i omgångar.
I måndags stod jag och gjorde kaffevatten och slötittade ut genom köksfönstret. Den amerikanska Bavarian som hade kommit in kvällen innan låg lite konstigt tyckte jag. Vinden hade vridit från SO till NO och de låg rätt nära oss. Men inte så nära så att jag orkade bry mig. Faktum är att man har blivit lite slö på det där och nuförtiden accepterar vi att båtar ligger mycket närmare oss än vad vi bara gjorde för ett par månader sedan.
Men min te kopp i ena handen och min Ipad i den andra installerade jag mig under kappellet och regnet strilade sakta i stillheten. Alla båtar låg helt stilla. Förutom vår Bavariagranne då…. vi låg sida vid sida och efter ett par minuter så insåg vi att det inte gick längre. Vi hoppade båda upp på däck för att hålla emot. Som tur var så blåste det inget alls. Vi blev bara lite blöta. Jag knackade hårt i däcket och hojtade högt på båtägarna som tydligen fortfarande sov.
Inte en reaktion…
Nu bankade både jag och Magnus ORDENTLIGT med knytnävarna i däcket och hojtade att de fick vakna eftersom de höll på att krocka med oss….
Nä… ingen reaktion
Vi började fundera på om det var någon ombord men efter en tredje knackning och hojtning hörde vi världens mest skrovliga och irriterade röst nedifrån
”Not now!!!!”
Jo, tyckte vi! NU! Det hela var rätt komiskt och som sagt. Det blåste absolut ingenting så det var aldrig någon fara.
Amerikanen kom upp med en handduk runt höften och visste inte till sig av oro. Han frågade direkt om det var några skador och om det behövdes en fender. Vi lugnade honom skrattande och sa att han bara kunde starta motorn så skulle vi hålla i från. Vid detta laget kom även tjejen upp. Även hon var helt ifrån sig och de bedyrade att detta aldrig hade hänt dem innan.
Inte så farligt tyckte vi. Någon gång skulle väl vara den första. Det kommer säkert hända oss också någon dag….
Så det gav sig iväg och vinkade glatt. Rätt rolig händelse när man ser på det. Bättre än båtgrannen i Forte De France som fick sin gummibåt sönderkörd av en smitande grannbåt härom dagen…..
Det händer trots allt en del sådant här då och då. Så det är tur att man är försäkrad. På tal om försäkring. Jag börjar bli RIKTIGT grinig på Pantaenius. Vår försäkring ska förnyas på fredag och jag har försökt kontakta dem ang ett par följdfrågor. Problemet är bara att de INTE svarar. Det rör sig om mycket pengar för att helförsäkra en båt i Karibien och vi tycker att vi har rätt med lite service och få möjligheten att ställa lite följdfrågor. Det tycker tydligen inte Pantaenius! När man mailar dem så får man ett automatsvar som säger att det kan dröja lite längre med svar i vissa perioder. Men detta är inte ok…. Mummel.
Igår drog Magnus fram dykutrustningen med tuber och hela klabbet. Det var nämligen dags att klia och skrapa gummans mage. Vi har inga problem med gräsbeväxtning men vi har fått miljoner- milijarders små havstulpaner. Mummel och åter mummel. Dyr och supergiftig färg räcker alltså inte. Dessutom har färgen släppt i vattenlinjen. Där målade vi fem lager och hade till och med ett par lager med dyr primer under. Tråkigt men sant. Så frågan är nu om vi klarar oss i 15 månader till utan ett lyft. Tror tyvärr inte det 🙁
Magnus fick i alla fall på sig grejorna och trots en lite läcka i västen så gick det hela fint. För att vara på säkra sidan så dyker han alltid med öronproppar när han ska skrapa botten. Carlos mardrömshistoria från förra året när han fick in en minikrabba i ena örat vill vi inte vara med om 🙂
Jag vet att det är många av er som dyker och ni tycker kanske inte att det här är så märkvärdigt men jag tycker faktiskt att min käre man är rätt cool! Han dyker inte så ofta med tuber. För att nästan säga aldrig. Men han bara skuttar i med hela utrustningen och är under vattnet i över en timma. Jag hade fått totalpanik! Nu är i alla fall gumman ren och nu kommer säkert vår fart öka med hela 10% eller nåt.

Även propellern får sig en översyn

Och vindrodret

Vilket i vårt fall skulle betyda 0,4 knop… Haha! Men alla bäckar små!
I morse tog vi oss en promenad till den lilla byn och viken söder om Petite Anse. Riktigt mysigt ställe. Kanske inte riktigt lika tillbakalutat som här. Fin strandpromenad och finare restauranger men Grande Anse är bra mycket mysigare 🙂
I morgon drar vi upp kroken igen och tar oss in till båtmeckat Le Marin. Där ska fixa en hel del delar som vi behöver till kommande underhåll och vi ska träffa Silke som kommer på torsdag. DET ser vi fram emot.
kram på er alla!

160622 Forte de France

Vi gjorde som vi brukar. Vi smet allra längst in och slängde ankaret på 1,9 meters djup när vi kom hit. Trots de lite sura blickarna från de båtar man smyger förbi. Det innebar att vi hamnade framför alla andra och risken för att någon skulle dragga på oss då är ju ganska minima. Det funkar att göra så, sålänge vinden håller sig från rätt riktning. Men just nu blåser det bra och det blåser konstant från öst. Men sjävklart håller vi stenkoll på vädret. Stormen som gick nere över Grenada kunde ju lika gärna ha kommit hit. Men det gjorde den som tur var inte. Våra vänner där klarade sig bra, även om de hade det jobbigt i omgångar. Mycket rull och andra båtar som draggade i stormbyarna. Ibland ska man ha tur att vara på rätt ställe! Och just nu är Forte de France rätt ställe.

Vi är lite trötta på sol och bad… Jo! Det går att bli det. Jag lovar. Det går till och med så långt att man tycker det är jobbigt att bada. För då blir man ju salt! Återigen tacksam för vår watermaker som gör att vi kan duscha ordentligt!
Med vädret under kontroll så gav vi oss ut på upptäcksfärd. Vi hittade informatinsluckan på busstationen och fick förklarat att vi ville åka till ett köpcentrum längre bort. Det gick bra, trots att all konversation försegick på franska. Vi fick våra biljetter och en liten söt lapp där bussens nr var skrivet. Det är alltid så roligt att åka kollektivt i olika länder. Det är ett underbart sätt att uppleva och se så mycket man inte annars hade fått se! Vi hittade vårt köpcentrum med favoritbutiken Dechlaton. Där frossade, framförallt jag, på billiga, nya badkläder och härliga andra funktionskläder till extremt bra priser.
I går, onsdag, när vi tagit en sväng på stan så fick vi för oss att fråga på turistkontoret om det händelsevis var någonstans man kunde lyssna lite på live musik. Vi har saknat det och ville så gärna komma ut på stan och se lite folkliv och få till oss lite musik. Han pekade fint ut ett ställe lite längre bort som han trodde kunde ha livemusik. Men sedan tittade han lite frågande på oss. För det var väl så att vi visste att det var ”världsmusikens dag” idag? Det visste vi inte…. Men vi fick förklarat att det innebar att hela den gatan vi nu stod på, endast 200 meter från vår dingebrygga, skulle fyllas med liveband på kvällen. Jag var verkligen tvungen att fråga en gång till. Var det verkligen så att detta var IDAG. Precis när vi fått ett ryck och ville gå på stan?? Jajamensan!
Och vilken kväll det blev!
Första tältet var utsatt av en restaurang där det spelades goaste finjazz. Alla bord var täckta med vita dukar och de som satt där drack ENBART bubbel. Jag skojar inte. Det fanns inte en enda ölflaska på borden. Bara stora iskylare med flaskor och höga bubbelglas. Nu håller ju inte vår ekonomi för det så vi köpte var sin öl i burk i ståndet bredvid och hängde på staketet och lyssnade istället. Och det var vi inte ensamma om. Det var knökfullt och väldigt trevlig stämning. Efter ett tag så byttes jazzen ut mot en sångare som tydligen var av det mer kända slaget. I vilket fall som helst så kunde alla hans sånger och sjöng med för full hals. Han hette i alla fall Victor O. Tänk er lite Sting, tidigt 80-tal, fast på franska då… Hur mysigt som helst men inte riktigt vår stil och vi tröttnade efter ett tag. Bland annat så hörde vi en massa trummor lite längre bort så vi tog oss dit istället. Där fick vi kvällens stora upplevelse! Det var ett halvdansande trumkompani på ca 50 personer som släppte loss något sanslöst. Dirigenten, en ung tjej, dansade framför dem och styrde dem med en visselpipa och väldigt mystiska handtecken. Huuur bra som helst! Det gick inte att stå still och glädjen bland dem gick inte att ta miste på! Men det var en liten kille på ca 4 år som stal showen! Han hade kommit dit med sina föräldrar och med stora öronproppar i öronen stod han lite vid sidan om och hamrade intensivt på sin lilla leksakstrumma som han hade haft med sig. När dirigenten såg detta så ledde hon snabbt fram killen som fick stå framför hela bandet och hamra loss samtidigt som de andra. Att han inte var i takt överhuvudtaget hade absolut ingen betydelse för han hördes inte över det öronbedövande dånet. Men det fullkomligt lös om honom och han hade så kul. Och med den dansen och inlevelsen så vann han ALLAS hjärtan. Folkfest helt enkelt! Och vilken trevlig folkfest det var. När vi var ute på kvällarna i Colombia så kände vi oss väldigt trygga eftersom det stod en polis och höll koll var tredje meter eller så. Här var det total avsaknad av vakter och poliser! Och jag menar total!! Men det behövdes ju uppenbarligen inte eftersom alla uppförde sig exemplariskt. Gammal som ung! Till och med flaskor och sopor lades ordentligt i papperskorgarna. Och om de var fulla så placerades skräpet ordentligt i en hög precis bredvid.
Enda undantaget var nog en lite för överförfriskad kvinna som med ölflaskan i hand gick fram och började dansa framför trumkompaniet, när den lille killen slutat.
Men istället för att schasa bort henne så såg de till att hon fick vara med och dansa istället för att mota bort henne! Trevligt sätt att lösa det hela på tycker jag 🙂
Vid tolvtiden så orkade inte vi längre. Då drog vi oss tillbaka till Nanny och i mörkret satt vi i sittbrunnen och lyssnade till musiken istället. En kalaskväll helt enkelt.
Men det är bäst att man inte har för sena vanor här! Någonstans vid 5 tiden på morgonen går lövblåsen igång inne i parken och det är inte ovanligt att kyrkklockorna av någon outgrundlig anledning börjar ringa redan 05:30….
Men denna kvällen var precis det som vi hade varit ute efter. Så mysigt att bara få vara och sitta och se på folklivet.
Vi stannar nog här i ett par dagar till. Efter det tänkte vi oss till en liten vik som heter Anse d´Arlet för att kolla läget. Det är nämligen så att min käre man fyller 50 strax efter årsskiftet. Och tro det eller ej… Vi har ett gäng helt underbart tokiga vänner som bestämt att åka hit och fira honom då! Ett par av dem har hyrt ett hus precis vid stranden i just Anse d´Arlet… Så vi tänkte åka dit och kolla läget lite!
Sedan blir det nog Le Marin en stund. Bland annat så kommer vår vän Silke tillbaka till sin båt i Le Marin i veckan. Vi har inte setts sedan september så det ser vi fram emot.
Såååå… ja…. vi njuter och hänger nog kvar här på Martinique ett tag. Om vädret tillåter vill säga 🙂

Detta inlägg blev utan bilder eftersom vårt toppenbra wifi Magnus hade snokat upp helt plötsligt slutat fungera 🙁

Hoppas ni alla får en fantastisk midsommar!

Kram från oss