170520 Ensamma och tillsammans! 

Vi låg två nätter i viken bredvid Esperanza. Men det var så rulligt att vi mer eller mindre flydde på tisdagen. Eftersom vindarna låg väldigt mycket på syd så rullade vågorna in i vår nästa tänkta vik, Puerto Ferro. Den är känd för att den är fylld av självlysande plankton men det var alltså inte att tänka på. Så vi gick längre österut på Vieques södra sida och letade oss in i Ensenada Honda. Inte att förväxla med Ensenada Honda på Culebra…. Här låg vi helt och hållet ensamma, bara omringade av mangrove och vattnet var platt som en pannkaka! Vi bestämde oss genast för att stanna ett par dagar och bara ta det lugnt samt att fixa lite på vår ständiga ”50-punkters lista” Under tre dagar har vi säkert avverkat över 20 punkter på listan. Men det har såklart tillkommit ett 10-tal. Fast just nu så känns det som vi vinner eftersom punkterna faktiskt minskar 🙂 Magnus tog bland annat och provkörde länspumpen. Vi gör det numera med jämna mellanrum sedan vi tidigare i vår upptäckt att den faktiskt var trasig! Vi köpte då en ny och installerade. Så ni kan förstå vår förvåning när vi tittade ner i kölsvinet och insåg att länspumpen betedde sig som en fontän. Vattnet fullkomligt sprutade åt alla håll utan att pumpen gjorde sitt jobb. Nu är väl kanske fontäner rätt vackert- Men inte i Nannys kölsvin! Så det var bara att plocka upp den och plocka isär den. Döm om vår förvåning när vi inser att alla tre bultfästena som håller ihop pumpen helt enkelt är AV!!! Men efter att ha tvättat rent den och tryckt in en försvarlig mängd sikaflex och därefter dragit ihop det hela med buntband så har vi en länspump som fungerar ingen. Men helt ärligt. Ska inte en länspump hålla mer än tre månader? Det är ju inte så att den har gått mycket heller eftersom vi faktiskt inte har haft något läckage… Konstigt….

 Nanny och också fått sig en stroskrubbning på däck och nu ska hon bara vaxas också. Just det där sista sitter långt inne. Det är INTE roligt. Vi har också lagat lite teak och ersatt lite trasiga teakpluggar. Magnus har som vanligt lekt med sina elsaker och lagat ett par solcellslampor och en strålkastare. Motorn har fått sig en liten tillsyn och ja…. som ni förstår så har vi hållit oss lagom sysselsatta. 

Det har varit riktigt skönt att ligga helt själva i en vik. Vi har sett någon enstaka båt gå förbi utanför reven men knappt något mer. 

På fredagen fick vi dock riktigt efterlängtat besök! Carpe Mare kom och ankrade upp bredvid oss och det är så kul att vi faktiskt har fått till detta möte! Vi känner varandra lite efter någon träff med JRSK i Göteborg men vi seglade iväg 2015 och de lämnade 2016. Att våra vägar nu möts i en dag eller två är riktigt kul! De ska vidare ner mot ABC-öarna och vi ska ner mot Grenada så att vi fick till det här var bra! Vi har haft en hel del kontakt via nätet det senast året och dessutom så följer vi varandras hemsidor så det kändes verkligen som vi kände Anders och Katarina när vi väl träffades Med sig har de också dottern Miriam, på tillfälligt besök. Så nu ska vi bara ha trevligt här i vår egen vik ytterligare en dag innan det är dags för oss att segla mot St Thomas för att hämta upp Eva och Björn 🙂

170514 Tillbaka i paradiset.

TIden går när man har roligt. Den saken är säker. Het plötsligt så var det dags att åka hem till Magnus och Nanny igen. 
När syrran körde mig till flygplatsen så snöade det lätt och snön låg mellan vitsipporna i skogen. Inte klokt! 11 maj och det snöar!!

Jag vill tack alla som gjorde min Sverigetripp så otroligt trevlig. Det var stressigt men genuint härligt. Jag fick helt enkelt ut precis det jag behövde och det kändes skönt att åka hem igen. 

Själva resan gick riktigt bra om man bortser från sista flygningen på ca 4 timmar mellan New York och San Juan. Jag hade en fyramånaders kolikunge om skrek lungorna ur sig hela resan. Det fullkomligt ringde i öronen på mig när jag steg av. Men den som det var mest synd om var nog mamman som förtvivlat försökte få det lilla barnet att må bra igen. 

Inflygningen mot New York var väldigt mäktig och jag fick se Frihetsgudinnan. Tänk att få segla in med Nanny där och ankra bakom henne. Det är faktiskt så att man får lov att ankra mitt inne i NY utan kostnad. Förhoppningsvis så är vi där om ett år. Solen sken också när vi flyg över Grönland och det var mäktigt att se. Lite mycket is tyckte dock jag, med tanke på att vi faktiskt pratar om att segla upp dit under vår hemresa nästa sommar. 

Jag hade varit lite fundersam över vad jag hade stoppat i mitt bagage eftersom USA har ganska strikta restriktoner på vad som får föras in i landet i matväg. Därför bestämde jag mig att deklarera att jag hade Västerbottenost och Onsalakorv med mig. Det visade sig vara ett lyckokast. På flygplatsen var det ett totalt kaos av människor som skulle lotsas rätt in i olika follor. En högljudd dam stod och dirigerade in alla med ESTA-visa in i ett led. Jag frågade lite försiktigt om jag också skulle stå i den kön när jag hade B1/B2 visa. Hennes arga min förbyttes till ett leende och hon visade mig in i en annan, helt tom folla. Glatt promenerade jag förbi alla i den andra kön och försökte inte låtsas om deras sura miner. Helt plötsligt så kändes allt arbete som vi lade ner i Panama för att få ett 10 års visa till USA genast värt ansträngningen 🙂 

Det faktum att jag bara hade en enkelbiljebilett in till USA visade sig heller inte vara något problem. De köpte min förklaring om att jag skulle flyga vidare ner till Puerto Rico samma kväll och sedan segla ut från landet med egen båt. 

När jag löst ut min väska och kom till tullen så fick jag även här gå i en helt egen kö, eftersom jag deklarerat att jag hade mat med mig. 

Tullgubbarna tittade nyfiket på mig när jag langade upp osten och korven.

-Ska du äta det här och nu på flygplatsen?

Jag bara skakade på huvudet och log och därefter var jag igenom tullen. 

Ett tag funderade jag på om jag skulle deklarerat smågodis och knäckebröd men, nä… Runt hörnan så checkades väskan in igen och gick till nästa säkerhetskontroll för att ta mig in på flygplatsen igen.

Totalt fick jag gå igenom tre olika scannrar med fingeravtryck och röntgen. Helt hysteriskt men faktiskt ganska underhållande 🙂

Väl framme i Puerto Rico så blev det taxi och mindre än en timme efter det jag landat satt jag i Nanny och njöt stillheten tillsammans med Magnus. Det var en sådan där underbar natt (klockan var strax efter 01) där det inte ens var en krusning på vattnet. Såååå härligt att vara tillbaka igen!!

Fredagen blev en pysseldag i lugn och ro. Vi har ju haft vår livflotte inne till ompackning. Det blev en hiskeligt dyr historia på 8500 SEK men det var bara att bita ihop och betala. Vi hade planer på att köpa en ny i USA när vi kommer dit nästa år men efter lite efterforskning så stod det klart att de faktiskt är nästan dubbelt så dyra där som hemma i Sverige och några 30 000 SEK finns det inte över i vår budget. 

Magnus åkte in och hämtade flotten som blev levererad till marinan och därefter så pysslade vi med både det ena och det andra. Jag har haft en grym energi sedan jag kom hem igen. Bland annat så byggde Magnus ihop en saltvattenspump med slag som är tänkt att användas framme i fören när vi drar upp ankaret. Att dra upp kättingen och ankaret är nämligen en riktigt skitig historia. Lera och sand stänker över hela fördäck varje gång allt ska dras upp och det krävs en riktigt rengöring av hela fördäck varje gång. Nu är tanken att vi med en länspump som släpps över bord ska kunna spola av skiten redan när kättingen matas upp genom peket. Redan på lördagsmorgonen så fick vi nytta av det nya tillbehöret. Vi misstänkte ju att kättingen skulle se bedrövlig ut efter det att den legat på samma ställe i två veckor. Men det var mycket, mycket värre än så…. De första 15 metrarna av kättingen var helt översållad av små och väldigt griniga havstulpaner. Vi fick köra upp 10 cm i taget samtidigt som jag försökte skrapa bort de elaka små varelserna. Det gick inte så bra, för att var helt ärlig. Dessutom så skar jag mig upprepade gånger på knogarna men grinig som jag är så tyckte jag dumt nog att jag inte behövde handskar….. Att kunna spola vatten över kättingen samtidigt som jag skrubbade hjälpte trots allt till och vi är rätt nöjda med vår lilla lösning med att bara kunna slänga pumpen överbord. Fast denna dag hade vi nog velat ha ett monster till högtryckstvätt för att ta hand om alla tulpaner. 

På vägen mot den lilla ön utanför Fajardo fick vi ett väldigt trevlig möte. Vi blev uppropade av den svenska båten Ran som var påväg mot San Juan. Via gemensamma vänner har vi hört om varandra men aldrig träffats. Nu fick vi i alla fall en liten pratstund via VHF:en.

På väg in i viken vid Cayo Lobos, där vi skulle övernatta så stod jag som vanligt framme i fören och spanade efter rev. Vattnet var superklart och djupet ca 4-5 meter och vi puttrade sakta framåt. Då såg jag den! En sjökossa på två meter dök upp bara 10 meter vid sidan om båten. Den var ca två meter lång och såg ut som en lång och riktigt tjock korv… Eller kanske snarare som en barbapappa som kom simmandes. I min förtjusning så glömde jag att jag hade utkikstjänst framme på däck och började peka och hojta till Magnus. Stackars Magnus tog såklart mitt hojtande och viftande som ett tecken på fara och lade i backen samtidigt som han styrde åt det hållet jag pekade. Den stackars sjökossan dök igen och försvann ner under båten medan Magnus undrade lite vad jag hade för mig….

Vi tog en av fyra dagbojar (eftersom alla helt klart och tydligt skiter i att man bara får använda bojarna på dagarna så gör vi också det) Endast en annan liten motorbåt låg i bojen innan för oss. Annars var vi helt själva i alla fall ett tag. Förmodligen så beror det på att den lilla ön med den fantastiska stranden är privat och det är absolut förbjudet att gå iland. Detta visas med stora skyltar där det står att det finns farligt dödliga hundar på ön… typ. 

Men vi var nöjda eftersom vi bara ville ligga här en natt innan vi gick vidare till Vieques.

Doppet i det kristallklara vattnet var både underbart och förfriskande och det var massor av rockor och sköldpaddor att titta på. 

Lite mer sorgligt var det däremot att titta på Nanny under vattnet. De två veckorna i San Juan har inte bara gett havstulpaner på vår kätting utan även över hela Nannys mage. Detta trots att vi har världens dyraste ”superduperfärg” 

Så det var inte annat att göra än att sätta igång och skrapa. 

Jag kommer förmodligen förmodligen att få världens träningsvärk efter allt skrubbande under dagen eftersom jag dessutom passade på att vaxa sittbrunnen under seglingen. Tror som sagt att jag fått lite extra energi av mitt lilla Sverigebesök 🙂

På kvällen kom det en stor ”Oh my god”-charterkatamaran och lade sig på bojen bakom oss. När den lilla motorbåten framför lämnade för kvällen så bestämde de sig för att byta till den bojen. De gled lite obehagligt nära oss men vi hejade glatt och de hälsade tillbaka och därefter lade de till kommentaren ”We are from America”….

Det menar du inte!, tänkte vi ironiskt…. Charterbåtar med Amerikaner extremt lätta att lokalisera. Det är bara att lyssna så vet man var de är 🙂

Vi fick i alla fall en fin kväll med lite grill och vid åttatiden på söndagsmorgonen drog vi upp ankaret och seglade ca 30M ner till ön Vieques. Vi fick stundtals riktigt härlig smörsegling med 8 m/s in 70 grader framifrån och platt vatten. Smörsegling av typen ”tut tut här kommer Nanny!!” Dessutom så var vi helt ensamma och såg nästan inte en båt under hela dagen. Vid den västra udden svängde vi upp och fick lite motvind så sista stunden gick vi för motor. Nu ligger vi ankrade i en fantastiskt mysig liten vik som heter Ensenada precis bredvid den lilla byn Esperanza och bara myser.

Kram på er alla! 

170507 Speed dating för mig och cykelturer för Magnus

Nu har jag varit i Sverige i lite mer än en vecka och det är, för att vara helt ärligt väldigt omtumlande!
Tiden har bestått av massor av underbara möten i ”speedatingtakt”. Något jag själv har valt, så jag klagar inte men jag är ju inte van vid att det händer så mycket runt mig.  Men ge mig en vecka till så är jag nog i fas 😉
Sedan har vi  detta med att alla pratar svenska. Inget konstigt tänker ni kanske nu eftersom jag och Magnus alltid pratar svenska. Men det är inte samma sak när man helt plötsligt hör språket runt sig hela tiden. För grejen är det att jag inte kan låta bli att lyssna. Jag kan helt enkelt inte stänga av så som jag kunde förr. När jag åkte upp till Stockholm i onsdags hade jag ett helt gäng från en känd matkedja sittandes bakom mig. När vi gick av i Stockholm så visste jag allt om deras personalproblem och åsikter om olika säljare och olika matföretag. Nästan obehagligt att väljer att sitta och prata så helt offentligt. Detta är självklart inte helt ovanligt men nu kan jag som sagt inte bara stänga av och välja att inte lyssna! Det är ju enklare i andra länder där vi inte har tex spanska som modersmål att stänga av.

Väl uppe i Stockholm gick jag en lång och härlig promenad längs med Mälarstrand i det vackra och soliga vädret på onsdagen. Där fick jag till mig ett gäng nya intryck…
Hur kan det komma sig att alla småbarnsföräldrar i Stockholm går samman och kollektivt bestämmer sig att endast införskaffa barnvagn från ett företag? Dessutom endast i färgerna svart och grått? Sedan så bär mer eller mindre alla gråa eller svarta kläder och ser allmänt irriterade ut? Njuter man inte av det fina vädret? Jag kände att jag stack ut lite i min lånade ärtkäckt rosa vindjacka. Varför har dessutom varje unge över fyra år en mobiltelefon i handen?
Jag är ju numera van vid att man hälsar på allt och alla som man möter och det skiljer sig självklart från land till land. Inte så att man säger godmorgon till varenda människa men alla ler alltid och nickar lite vänligt om det inte är så att vi möts vid en total trängsel. Då besvarar man med ett leende eller liknande.  Jag fick riktigt hålla igen på min promenad för att inte le och nicka till allt och alla. Då hade jag förmodligen blivit tagen för en tok… På tåget hade jag mött en dam som uppenbarligen hade stora problem att ta sig till sin plats med sitt nyinhandlade kaffe. Instinktivt sträckte jag fram en hand och gav henne lite stöd när hon höll på att dratta på ändan.
Jag log mot henne och skulle just till att fråga om hon ville att jag skulle bära hennes kaffe till hennes plats så att hon hade två händer att hålla i sig med. ”Big misstake” som man skulle säga på utrikiska. Damen snurrade runt och glodde intensiv på mig samtidigt som hon ryckte åt sig den arm jag hade stöttat upp.
Jag sa något om att jag bara ville hjälpa till men hon bara fnös och vinglade vidare.
Man lär så länge man lever heter det väl 🙂
Tycker ni att jag gnäller nu? Jo, kanske, men det är inte menat som gnäll. Det är saker som jag helt inte hade tänk på om jag inte hade varit borta i två år. Men en sak är jag säker på och det är att om man bemöter någon med glatt humör och ett leende så blir livet lättare för alla. Även om man vill klaga på något så tror jag att man har mycket att vinna på att inte vara otrevligt. För jag tycker att jag hör mycket otrevligheter runt mig på restauranger och offentliga platser. Måste det vara så?
Sedan har ju alla väldigt bråttom. Det är inget nytt att Stockholmare har mer bråttom än Göteborgare men nu tycker jag att Göteborgarna surrar omkring i ett vansinnigt tempo även dem.
När jag skulle köra syrrans bil från Hisingen och genom Tingstadstunneln i början av veckan så insåg jag att det var första gången på två år som jag skulle köra bil…. hu… Fast jag tyckte att jag löste situationen ganska galant genom att skicka över bilnycklarna till sonens bästa kompis som egentligen bara skulle åka med. Dagen efter hade jag dock repat mer mod och det var ju precis som alla sa – som att cykla. Så ge mig en vecka till så kommer jag nog vara i samma fas som alla andra. Precis lagom till att det är dags att åka hem!
Det här med ”hem” är också väldigt förvirrande. Mitt hem är ju Nanny men när jag är i Stockholm så är ju hem Göteborg.

Men nog med filosoferande nu! I Stockholm hade jag förmånen att få bo och umgås med vår kära dotter. Dessutom så hade hon sin avslutningskonsert för första årskursen på Operahögskolan. Fantastiskt roligt och det var inte utan att det var en och annan tår i mammas ögonvrå.

Fantastisk konsert!

Jag fick också tillfälle att träffa Micke och Lotta som precis lämnat sin Svea på land nere på Kanarieöarna och kommit hem för sommarens seglingar. Vi har inte sett varandra sedan de vinkade av oss när vi lämnade Las Palmas på Kanarieöarna i januari 2016. Dessutom fick jag tillfälle att umgås med min kusin, Eva i ett par timmar. För att inte prata om Anders som körde ner från Gävle för att träffa mig ett par timmar och hänga med på Mathildas konsert. Därefter var han tvungen att köra tillbaka igen….. Han hade i och för sig nämnt att han skulle vara i Sandviken över dagen men jag kopplade inte det till Gävle, utan antog att Sandviken var någon förort i Stockholm. (Slå mig inte nu, alla kära Stockholmare) Det är inte lätt att hålla reda på alla förorter. LOL!! Stockholm var fantastiskt och jag hade ett par suveräna dagar där!

Goa kusinen från stora stan

Goa kusinen från stora stan

Jag hann precis hem till systerns hus och byta om innan Tony kom och hämtade mig för färd upp till Björholmen.  Vi hämtade Sofia på vägen och efter ca 2 timmar i bilköer så kom vi upp till ett Björholmen som visade sig från sin bästa sida. Även Mats o Bettan samt Ia och Patrik var där med många andra. Jag gjorde inte många knop dessa dagar utan satt mest och pratade med våra härliga vänner och bara njöt…. Det är verkligen så att Väskusten är helt oslagbart vacker.  Tack hela goa gänget för en underbar helg. Magnus var dock saknad. Jag börjar känna mig halv. När jag vänder mig om för att säga något eller för att bara se honom så är han inte där. Det är en jätteskum känsla!

Berget 🙂

Kan man gå på vattnet?

Glada gänget

Gänget med nytillverkad skylt

Här är Nannys ordinarie hamnplats

En makalös solnedgång

Oändligt vackra Björholmen

mmmmmmm

Lite förfriskningar i lä på bryggan

Fina Björholmen

Mycket trafik på havet

Tjejerna uppe vid bänken

Mats på flybridge

Adventure

Patrik och Ia saknar Magnus också 🙂

Tony och Sofia bjuder på fingodis

Middagsdags på restaurangen

Eftermatenhäng i solen

Tack alla för en härlig helg!!!

Men Magnus håller sig sysselsatt! Här kommer ett inlägg han gjorde på Facebook igår.

”Dagens träningspass blev en cykel- och färjetur till den mänskligt modifierade halvön Palo Seco. Amerikansk militär byggde ut den på 1940-talet. Färjan kostade 50 cent enkel väg inkl cykeln, vilket man väl får anse som överkomligt. Längs vägen ligger Bacardis romdestilleri och jag släpptes faktiskt in på området med cykel. Med tanke på att väldigt lite av trafikinfrastrukturen här är anpassad för cykling och att de hade cykelparkering, så var ju det bra. Dock ville de ha 15 USD för den simplaste förevisningsturen, så jag kunde lätt hålla mig från att gå in. Man får en sjuttiofemma av mycket godare rom i mataffären för mindre pengar än så. Vidare ut mot näset stannade jag till vid lilla befästningsruinen San Juan de la Cruz. Om det stora fortet San Felipe del Morro på östra sidan viken var hammaren med sina kanoner, så var San Juan de la Cruz städet. Inga fiender dristade sig till att segla in här på 1600-talet. Denna halvö är populär för bad och grillutflykter. Man hyr ett ”casseta” och drar med sig sin kraftigaste PA-anläggning samt mat och dryck och får sig en heldag. Längst ut på udden yrde salt i luften från brytande vågor mot land. Här finns rester av en karantän för spetälska och dessutom en fiskeklubb. Kolla noga på den bilden så syns spöhållare som de har satt fast i berget. Ganska komiskt tycker jag, som är lindrigt intresserad av att fiska. Mindre komiskt var nog att färjevärden(ej fotograferad), han som demonstrerar hur man ska ta på sig en räddningsväst, var beväpnad med pistol. Sicket gôtt, men änna lite tetigt, land detta här e då!

170502 Svenskbesök och besök i Sverige

Jag vet att jag ligger efter på uppdateringarna men det har varit ett hysteriskt tempo de senaste veckorna.

Vi har haft besök av Lotta i en vecka och vi hade fantastiskt och underbart roligt. Vi tog oss till Culebra från Fajardo och kajkade runt där. Lotta skämde bort oss totalt och det var väldigt mysigt. Vi ankrade på flera ställen och vi fick till och med ett par vikar för oss själva! I övrigt gjorde vi allt möjligt från strandhäng till att hyra golfbil. Culebra var verkligen så mysigt som alla beskrivit det. Det var en intensiv vecka och vi hade inte bara ledighet. Vi gjorde allt lite småjobb under veckan och bytte fästen i förluckan och dessutom vände vi på ankarkättingen. Den har börjat bli lite rostig och då tyckte vi det var bättre att vända på den och använda de oanvända länkarna. Så då fick jag kapa ankarlinan och splitsa i den i den andra änden. Vi har ju 45 meter kätting och sedan 80 meter lina. Men för att vara helt ärlig så har vi inte använt linan särskilt många gånger.

På gummibåtstur

Stjärnor på parad

Och lite smårockor

Lite rester av stridsvagnar bryter miljön

Flamenco Beach – en av världens vackraste, sägs det…

Framme på Flamencobeach

Sämre kan man ha det!

Jaaaaaaaa!

Lite skugga under palmerna

Lunch i skuggan

Ute på golfbilstur

Lotta hittar sitt Happy-ställe

I slutet av Lottas Puerto Rico vecka fick vi en härlig segling till San Juan på lite över 50 M. Dagen började med spöregn och riktigt grinigt väder men med ca 10 m/s medvindssegling. Väl framme letade vi oss in på den lilla ankarplatsen framför marinan. Här lämnade jag och Lotta Magnus, i hans ensamhet och reste hem till Sverige. Trots att vi reste samma dag så reste vi helt olika vägar och det var nog jag som drog vinstlotten för jag hann med alla mina byten och möttes av kära syster Tina på Landvetter ca 24 timmar senare.

Det är första gången jag är i Sverige på två år och det är också första gången på över 10 år som jag och Magnus är så länge i från varandra. Känslan är helt absurt skum…. Väldigt konstigt att sitta på flygplatsen i Miami och höra alla prata svenska runt sig…. Att få krama syster Tina ett dygn efter det avfärd var en enormt skön känsla. Fast en kall känsla. Jag visste att jag skulle frysa – fast inte så mycket 🙂 Men det är konstigt att man vänjer sig så fort. Med nyinhandlade ullunderkläder så klarade jag mig riktigt bra! Folk gick i shorts medans jag satt med fullt underställ, jeans och vindbyxor 🙂

Goa syster och jag tillfixade hos Lena – första frissan på två år 🙂

Första helgen blev en extremt intensiv helg med släktträff på fredagen och därefter segling med bästa Kajsa och Per på deras fantastiska Estromo upp till Gullholmen från Göteborg. Solen sken och även om det var kallt i vinden så gillar jag skarpheten och krispigheten i luften. Men jag tyckte nog det var lite väl av Lotta att stå i min gamla ”karibienklänning” på bryggan och ta emot när vi kom fram. Helgen på Gullholmen blev extremt trevlig och jag kan inte beskriva hur det känns att bli så ompysslad och ”uppvaktad” som jag blev. Konstigt att umgås med Lotta på Puerto Rico på tisdagen och sedan få se henne på västkusten på fredagen – utan Nanny!  Gullholmens Hamncafé provades och deras köttbullar med hemgjort mos fick fem stjärnor av fem möjliga. Det är ju detta jag har saknat. Strålande sol och västkusten…. och jag fick det jag längtade efter med besked.

Lotta V och Pappa hemma hos Vedholms på släktträff

Malin, Lotta V och Liv lite senare på kvällen 🙂

Lotta V visar våra ”musiksynder” för den yngre generationen….

På väg med Estromo tillsammans med Per o Kajsa

Lite varmare i lä

Kajsa har lunchtjänst

Kallt till rors

Gosegling

Estormo är en cool Ovni 395 i aluminium

Ann-Sofie och Lotta, gottigt i lä!

Brygghäng i lä – Per och Vidar

Varma drycker serveras i Happie

Stilla fjord med utsikt över magasinet

 

Liv o Vidar – Foto Lotta

Samtidigt är det lite tudelat eftersom jag har min älskade man kvar på andra sidan Atlanten tillsammans med Nanny. Magnus är ute och promenerar och cyklar på dagarna och där emellan så fixar han på vår ”fixarlista”. Det får komma en bättre beskrivning av allt han har  pysslat ihop när jag kommer tillbaka. Det är jobbigt att vara borta ifrån honom <3.

Idag har jag varit ute på Hönö och tittat till Klova hamn där Nanny har sin vinterplats. Det var jättekul att få träffa svärmor och svärfar tillsammans med svägerskan Anna. Bonus!!!! Så ni förstår ju att kalendern är full! Än så länge har jag bara fått krama vår son och hans flickvän. Inte så bara  – det var helt fantastiskt. På agendan står nu att åka till Stockholm i morgon och där få lov att krama på dottern. Jag har en vecka kvar i Sverige och den är fullsmäckad av massa goa möten som jag ser fram emot. Men jag inser ju att det kommer blir tufft  🙂 Fast missförstå mig rätt – jag klagar INTE.

Go kram med svärmor Ingela – Foto Anna

Liv och Norvall – Foto Anna

Farfar och Anna – foto Anna

 

Jag hoppas att ni alla har lite överseende med bristfälliga inlägg som detta just nu. När jag är tillbaka i Nanny så ska jag bättra mig! Jag lovar! Kram på er alla i den härliga vårsolen <3

170417 I väntans tider :-)

Vi ligger ankrade i Fajardo just nu. Ett ställe på Puerto Ricos östra kust som egentligen inte har så mycket att erbjuda förutom en hyfsad ankring och att det finns lite båtprylar. Vi hade en rätt trevlig tur från Ponce längs med den södra kusten med ett nattstop i en vik utanför Salinas.

I Ponce försökte vi komma in till centrum eftersom vår ankringsplats var en bra bit ut på en udde. Men det visade sig inte vara det lättaste. Puerto Rico tillhör ju USA och i USA är det bilarnas lag som gäller. Det fanns helt enkelt inte gångvägar som tog oss in till centrum. Vi försökte promenera runt och gick långt och länge genom många, helt döda, industriområden. Tillslut kom vi fram till ett gigantiskt köpcentrum och då bestämde vi oss för att det fick vara nog. Vi småtittade lite i affärerna och fixade ett nytt simkort till Magnus mobil. Det är viktigt att han har en fungerande mobil nu när han ska vara ensam i ett par veckor.  Efter att ha shoppat lite mat så tog vi en taxi tillbaka till vår ankringsplats och bara slappade i sittbrunnen. Anrkings kaoset som jag berättade om i förra inlägget fortsatte denna kväll. Men inte för vår del som tur var. Men det är fortfarande den blåa båten med den extremt långa ankarlinans om ställer till det för andra här i viken. Som tur var så har de en flamingo bakom båten som fungerar som fender 🙂

Lite väl nära – speciellt när det inte är någon ombord!

Flamingofender

En riktigt stilla och klar natt i Ponce

Utanför Salinas stannade vi som sagt och ankrade för natten. Det finns inga direkta öar här utan det är mangrove täckta sandplättar som gäller. De som vågar tar helt enkelt sina båtar och kör rätt in mellan mangroven och tillbringar dagen där. Jag tycker att det vore lite läskigt för det är inte direkt klart vatten och i mangroven så kan det dölja sig både det ena och det andra. Men men… Vi nöjde oss med en tur med dingen in för att se vad alla höll på med 🙂

Mangroveankring utanför Salinas

De få öarna är täckta med mangrove och många åker ut hit och firar helg

Lagom strandhäng i vattnet

Här i Fajardo har vi legat sedan i torsdags och det är en hel del motorbåtar här. Det märks att vi nu är i befolkade trakter igen. Från att ha varit mer eller mindre ensamma seglare i ett par månader så är det nu gott om båtar igen. Både kul och lite jobbigt.  Tjugo minuter efter det att vi ankrat kom det en stor jättekatamaran och ankrade så där lite lagom alldeles för nära. Men kaptenen var trevlig och tog dingen över och frågade om vi kände oss bekväma med honom så nära. Vad säger man då?? nä…. flytta på dig… Det gjorde vi inte såklart men när vinden sedan vände så blev avståndet bättre. Och det är ju alltid trevligt att bli tillfrågad. Strax efter det så kom det en stor amerikansk segelbåt glidande förbi oss och letade ankringsplats längre in i viken. Det är inget konstigt med det. Det gör ju båtar hela tiden i alla vikar. Vi visste att det vid sidan av oss var ett stort grundområde men det syns tydligt, både på sjökort och i verkligheten så vi tänkte att Amerikanen visste vad han gjorde och att han hade lokalkännedom. För det hade nog gått att snirkla sig förbi grundområdet.  Efter ett par minuter kom han glidande förbi oss igen. Jag vinkade lite glatt men fick bara ett riktigt surt svar ”Thanks for the heads up!!” hojtade han griningt samtidigt som hans fru slog händerna för ansiktet och verkade skämmas…. Jag såg mig förvånat omkring och fattade inte vad han menade. Att det var ironiskt menat var självklart – men vad hade vi missat att varna honom för?? Jo, grundflaket såklart. När vi ställde oss upp och tittade in över viken så såg vi i vattnet att han måste ha kört rätt in i grundflaket för där var nu en stooor smutsig lerfläck i vattnet som flöt omkring. Så självklart var det VÅRT fel att han gått på grund…. Det kan ju inte på något sätt varit hans fel… eller ??? Som tur var så ankrade han långt borta från oss så vi slapp ha mer att göra med dem.

Ankringen är precis utanför en privat ö med en liten marina som heter Isleta Marina. Det kryllar av vrak i vattnet så det ska bli spännande att se om vi överhuvudtaget får upp vårat ankare sedan. Själva Fajardo ligger på andra sidan viken men där är det svårt att hitta något bra ställe att binda dingen. Därför så får man ta dingen in till Isleta Marina och för en liten peng får man åka färjan över. En riktigt trevlig lösning!

Lilla färjan ut till Isleta Marina

Två av de många vraken runt oss

Här kan man lätt hitta sig ett renoveringsobjekt

Ett litet större projekt? Bara att avlägsna lite rost så…

Eller varför inte renovera en segelbåt?

Isleta Marina

Häger på besök!

När vi hissat ner dingen så åkte vi över till en annan katamaran i viken. De hade en stor svensk flagga upphissad i riggen så vi blev ju lite nyfikna. Ombord hittade vi svensk/amerikanska Alex med hennes  amerikanska man Jeff. Vi lärde snabbt känna varandra och på långfredagen blev det sundowner i Nanny och på påskafton åkte vi tillsammans in till land och delade på en Uber-taxi till den stora marinbutiken. Det var första gången vi åkte Uber och det fungerade ju lysande måste jag säga! Det stora marinbutiken blev en chock. Priserna var utan att tveka tre gånger så höga som hemma. Som tur var så behövde vi bara ett par småsaker. Därefter besökte vi Walmart – så nu har vi gjort det – uj, vad grejor de hade! Precis allt du inte behöver på en båt.. typ 🙂  Här finns alla upptänkliga amerikanska kedjor och det känns inte särskilt karibiskt här för att vara helt ärlig…

På kvällen fixade vi påskmiddag ihop med Alex och Jeff. Jag offrade den sista västerbottenosten och tillsammans med sill, lax , djävulsägg och köttbullar så blev det ett riktigt smörgåsbord. Jättetrevlig kväll med mycket prat om segling och seglingsområden. Påskdagen gick åt att felsöka på deras gigantiska generator och efter många diskussioner fram och tillbaka och diverse olika försök och tester så lokaliserades problemet, vilket var en hjälppump till vattenintaget som var totalt igenkorkad med sjögräs. Så skönt med problem som faktiskt går att lösa och kul att kunna hjälpa andra ibland också  🙂

Magnus, Alex och Jeff på väg ut till båtarna

Påskmiddag med fördrink på gång

Vår accumulatortank som vi behöver till watermakern har enligt uppgift också anlänt hit så den ska vi in och hämta i morgon.  Och i morgon kväll så landar Lotta. Åh, vad vi ser fram emot besök!!  Vi har hyrt in en kille som ska hämta henne på flygplatsen och släppa henne inne vid land där färjan går ut till den lilla ö där vi ligger ankrade. Kan bli spännande för det kommer bli på håret att hon hinner innan sista färjan går. Men om hon skulle bli försenad så får Magnus hämta henne i dingen. Det går. Det blir nog bara väldigt blött… för det blåser 10 m/s och är allmänt grinigt väder här just nu måste jag erkänna. Ingen värme eller sol alls. Vi nästan småhuttrar lite när temperaturen går ner mot 24 grader… Fast det är nog bara tillfälligt. När Lotta har fått sig en god natts sömn så är planen att gå ut mot det omtalade Culebra. Det ska tydligen vara riktigt fint med klart vatten och vita sandstränder. Vi ser verkligen fram emot att få Lotta ombord i en vecka!!

Hoppas ni alla haft en riktigt härlig påsk!

 

170410 Incheckning och utcheckning – något över det normala…

Vi hade ju betalat ca 40 USD för att marinan skulle hjälpa oss att checka ut ur Dominikanska Republiken. När Magnus gick upp till kontoret så fick han våra pass men själva ”dispachon” och tillståndet att gå vidare till Puerto Rico skulle vi få kl 17.  Nu vet vi ju hur det är med att passa tider här så vi tog det så där lagom lugnt.  Vi käkade lite och jag hade börjat plocka ihop på däck samtidigt som  Magnus stod och diskade när det kommer en trupp med herrar ut på bryggan. Jag tänker inte så mycket på det eftersom det är lördagseftermiddag och det kommer stora gäng med jämna mellanrum och hoppar på någon hyrmotorbåt. Det lite roliga med det är att de betalar förmodligen massor av pengar för att få glida med på båten men det finns inte så mycket plats att glida på för ingen vill åka ut bland de stora vågorna utanför revet. Alltså går man ut 2-300 meter från marinan och ankrar…. eller bara kör fram och tillbaka utanför marinan. Självklart med svinhög musik 🙂 Så när detta gäng dyker upp så tror jag att det är ett sådant gäng. Fast det är ju lite konstigt att de har en hund med sig. Och ännu mer konstigt när de alla kommer ut på vår ponton. De är alltså sex personer som står där och tittar på mig. 

”Har ni katt ombord?”

Ähhh, nä, tycker jag. Eftersom alla är civilklädda så har inte polletten trillat ned på mig ännu!

”Andra djur ombord?”

”Nääää” Nu fattar jag. Det är en knarkhund som de ska ha ombord! Detta är ett myndighetsbesök!

”Åh, välkommen ombord” ropar jag samtidigt som Magnus drar på sig en tröja till badbyxorna.

Den, vad jag tror så rätt unga hunden, är inte alls van vid båtar men efter mycket om och men så kommer hon ombord och ner i båten. Det första hon gör är att hoppa upp i vår säng och rumsterar om. 

Suck… jag som precis hade bytt till nya lakan. Kul med hundtassavtryck på vita lakan…

Alla kommer inte ner i sittbrunnen utan tre personer står fortfarande på däck vilket gör att vi får rätt go slagsida. Alla är otroligt vänliga och skojar med oss.

Den som pratar bra engelska förklarar att det är vi amerikaner som har bestämt att båten ska genomsökas av hund innan vi lämnar deras land och går till Puerto Rico. 

När jag förklarar att vi inte alls är amerikaner utan svenskar så skiner de upp. Vad trevligt tycker de! Men hur vågar vi segla med en sådan liten båt på de stora haven?

Jag protesterar och tycker inte alls vår båt är så liten. 

”Om det vore en stor båt, som ett hus, då skulle du ju ha en trädgård!” Tycker killen.

Ok båtvan kan man nog inte kalla honom, men jag ler och pekar på mina tre krukor under doghouset där det växer Basilika ,Aloe Vera och ett Bonsaiträd. 

”Uj, du har ju en trädgård! Men du har inget garage!” Nu ler han ännu större.

Jag öppnar akterruffen och förklarar att detta är vårt garage, med cyklar och allt. Samtidigt hoppar hunden in där och rotar omkring en bra stund

”Hm!” Fortsätter killen. Han ger sig inte. ”Men du har ju ingen pool”

”Jojomensan” Tycker jag och pekar på havet runt oss.  ”Världens största pool”

Då bryter han ut i ett skratt och ger sig. 

”OK, du har en stor båt. Men jag skulle aldrig åka ut på havet med den.”

Samtidigt kommer person nr sju ombord. 

Hundföraren for upp från sin plats och gör honnör och de förklarar att nu kommer ´the big boss´

Jag tar i hand och han frågar efter ägaren och jag pekar på Magnus som pratar med en annan kille nere i båten. Jag ser att Magnus till och med har framme vår båtstämpel och stämplar en massa papper. Kul att den kom till användning till annat än att stämpla böcker.

The big boss´går ner och förklarar myndigt för Magnus att det är han som är Kaptenen!

Magnus bara ler och svarar

”Vad kul! Det är jag också!”  Inte rätt svar….. Trots att Magnus faktiskt är kapten x 2. Men Magnus förstår såklart snabbt allvaret och ´the big boss´ blir nöjd med bemötandet och sedan förklarar han att vi kan åka. Detta helt utan mutor/gåvor. 

Vid det här laget är hela båten full med hundhår. Maken till hund att fälla. Men den var rätt söt. Vi tar farväl och hela gruppen går upp på bryggan. Två går därifrån men de övriga fem står kvar och börjar lossa våra tampar.

”Nej, nej, ropar jag. Vi behöver en liten stund till på oss!”

Magnus står fortfarande och diskar och tittar förvånat på mig.

Jag går fram på däck och förklarar att vi inte behöver någon hjälp för att gå.  Då förklarar ´the big boss´ i sin tur att de inte får lämna oss förrän de ser att vi verkligen åker. 

Jisses! Fem man en lördag kl 18 står och tittar på och väntar på att vi ska lämna kaj.

Fem minuter senare gör vi just det och killarna viftar och vinkar farväl och önskar oss trevlig tur!

Pust!!! Vi förstår fortfarande inte funktionen på alla killarna som var ombord och varför de var där. Men de var trevliga och det blir ett kul minne. Rätt skönt att de kunde komma alla på en gång så de 40 USD var väl investerade pengar måste jag säga.

Hundförare med mycket gullig, men hårig hund!

The big boss – kaptenen

Nästan hela vår avskedskommitté

Seglingen över till Puerto Rico och Ponce blev hyfsat behaglig. Sundet mellan de båda länderna är ökänt för stora och brytande vågor men vi hade inte mer än liten kuling en stund den andra natten. Annars gick det rätt bra men vi fick stötta med motorn en hel del för att klara vindvinkeln. Och nu är vi i alla fall på rätt ö – dit Lotta anländer på tisdag om en vecka. Låt gå för att vi är på fel sidan ön, men vi har som sagt en vecka på oss att lösa den lilla detaljen 🙂

Ca 42 timmar efter det att vi lämnat tuffade vi in i Ponce. Eftersom Puerto Rico tillhör USA så är detta lite speciellt. Vi har ju redan visum för 10 år eftersom vi fixade det i Panama men när man kommer in i landet så ska man OMEDELBART och BUMS ringa till immigration och tullen. Annars hotar de med böter på upp till 5 000 USD. Det är ju bara det att det är lite svårt att ringa om man inte har en fungerande mobiltelefon! Vi köpte ett kontantkort i Dominikanska Republiken som skulle innehålla 1 GB plus en massa telefontid. Och de lovade dyrt och heligt att det även skulle fungera i Puerto Rico. För det första så fick vi ingen data laddad på kortet men det märkte vi inte förrän vi hade lämnat den hamnen där vi köpt det.  För det andra så fungerar det inte här i Puerto Rico trots att vi laddade upp det en gång till innan vi lämnade Dominikanska Republiken. Marinan i Ponce lät oss lägga sig på deras tankbrygga så att Magnus kunde gå upp och ringa myndigheterna. Vi behövde ju tanka diesel också men det var det INTE tal om innan myndigheterna hade pratat med oss. Så jag stannade snällt i båten och väntade istället.. 

Customs skulle dyka upp inom en timme. Vilket de också gjorde. Två bilar med 5 beväpnade, uniformerade killar med en hund i släptåg kom ut på bryggan. Jag tänkte bara neeeej. Men till vår förvåning så tittade de knappt på oss utan gick till andra änden av bryggan och började med stort intresse undersöka en 25 fotars, öppen motorbåt. I TVÅ timmar höll de på med det. Och vi satt i vår båt och väntade snällt. När de packade ihop sig och var på väg därifrån så gick jag fram och försökte med ett vänligt ”kommer ni till oss sedan??”  Chefen för dem bad så mycket om ursäkt och berättade att de hade haft en riktigt skitvecka men nu hade han minsann ringt och bett att rätt personer skulle komma till oss. Alltså väntade vi lite till. Nu började vi fundera över om vi faktiskt skulle kunna hinna tanka diesel överhuvudtaget eftersom de stängde tankstationen 15:45. Vi hade ju trots allt lagt till strax innan 12….. 15:30 kommer dom. Fyra personer… två bastanta damer och två herrar. Alla med uniform och vapen. Men de ville absolut inte komma ombord utan stod kvar på kajen och pratade. Men de ville ha kopior på pass och registreringsbevis. Och de hade hundra frågor. Var hade vi varit de senaste månaderna? Hade vi varit i USA innan? hade vi frukt och grönt ombord? Framförallt var de intresserade om vi hade rom och cigarrer från Kuba. Något som vi kunde neka till, med gott samvete 🙂 Dessutom så blev vi informerade om att vi inte fick slänga några som helst sopor med saker i som inte kom från Puerto Rico…. Eller hur… Sedan har vi ju detta med kopian på registreringsbeviset. Som ni alla säkert vet så har vi svenskar inget registreringsbevis på våra båtar utan vi kör med Svenska Kryssarklubbens gula, handskrivna formulär som alltid fungerar. Men nu visade det sig att vi INTE hade någon kopia på detta och då ville de att vi skulle följa med till deras kontor för att kunna ta en kopia. Vi ville inte detta och frågade om det var ok att vi drog fram vår skrivare och skrev ut en kopia. ”Absolut” fick vi till svar. Det var bara det att när jag väl rivit fram skrivaren och kopplat upp den så var självklart den svarta patronen slut. (Svett!!!!)  Och dessutom så  hittade inte de patroner vi har i reserv!!! Så Magnus gick upp på marinakontoret och bad dem om en kopia. När han lämnat ifrån sig kopian och vi fått löfte om att vårt seglingstillstånd på mail inom två timmar så kom han ner i båten med mindre glada nyheter. Marinan ansåg att vi hade legat för länge på bryggan och ville därför fakturera oss för ett helt dygn… 48 USD.  SUUUUUUUUUCK!!!!

Magnus bet dock ihop och tillbaka upp till kontoret och fick efter viss hård förhandling ner priset till 25 USD med villkoret att vi skulle gå ut och ankra med en gång. Det är ett mumsig minutpris det! Då ville Magnus också såklart ha koden till wifi-nätverket. Eftersom vi trots allt betalat för en plats. Men nähä då!! Om vi inte låg vid en brygga så skulle vi inte ha någon wifi kod. Men som ni säkert förstår så ger inte Magnus upp här utan tar svängen inom restaurangen på vägen tillbaka och frågar om han kunde få låna lite ”internet”. Vilket damerna självklart säger ja till 🙂

Så efter fyra timmar vid en tankbrygga – utan att ha fått tanka, så går vi ut och ankrar. Kvällen är skön och vi är hungriga. Jag gör en stor sallad och bakar potatisklyftor med olivolja och rosmarin i ugnen medans Magnus grillar ett par köttbitar! Gott! Livet är gott och solnedgången är vacker! Strax efter maten upptäcker vi också att vi har fått vårt seglingstillstånd i mailen! Perfekt. Vi slappnar av och känner hur tröttheten börjar komma.

Trodde vi ja!!

”Vinden har vänt! konstaterar Magnus och jag sticker upp huvudet ur sittbrunnen där jag har gottat ner mig med några kuddar. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Klockan är nästan 19:30 och det är mörkt, förutom månen som är på väg upp. ”kolla himlen därborta, det är helt svart” Suck… squall på väg. Men det behöver ju inte betyda något. Det blåser just nu, vid den här tiden väldigt mycket östligt och det är det vi har ankrat efter. Så när vinden vänder och blir västlig får vi problem .Vi hamnar på tok för nära en obebodd båt som ligger på boj. De som ligger på boj svajjar inte på samma sätt som vi som ligger på ankare. Tre sekunder senare är motorn startad och lanternorna är på. För att inte gå ihop med båten som ligger på boj måste Magnus köra framåt. Vi hoppas att det hela ska gå över och återgå till normalvind men icke. På med däckbelysning och pannlampa! Upp i spöregnet och svarta natten för att ta upp ankaret – vi och en annan båt måste flytta på oss. Med tanke på att vi är tre ankrade båtar mellan tre båtar på boj så är det ju typ, nästan alla båtar som måste flytta på sig!. Detta händer faktiskt inte särskilt ofta. Och för oss är det första gången vi får ankra om på detta sättet. Men när det gör det så funderar man faktiskt vad det är man håller på med. Som sagt det händer ju inte så ofta. Fast om jag får välja så behöver det ju inte hända direkt efter en 30 timmars segling när man vill sova lite. Efter två omankringsförsök i den luriga bottenmassan så har vi i alla fall fäste i andra änden av viken och bestämmer oss för att vi ligger bra.

Vi kryper ner i soffan och ser på lite film. Vi vill inte gå och lägga oss eftersom vi vill vara på säkra sidan att vi ligger bra. Den tredje ankrade båten, som inte behövde flytta på sig ligger närmast oss. Och han har inte kätting utan bara ankare med lina. Det innebär att han svajjar mycket fortare än vi när vinden vänder. Det blåser nästan ingenting och ska inte göra det heller så vi är rätt lugna. Efter en timme ser jag helt plötsligt grannbåtens mast genom köksfönstret. Inte bra…. Upp i mörkret igen. Den svaga vinden är nu östlig igen och vi ligger på ungefär på samma plats. Fast det gäller ju då inte vår kättinglöse granne. Han måste ha haft ute en hiskeligens massa lång ankarlina. Fast han hade ankrat först så han har företräde så det är bara att köra igång igen och dra av ryckdämparen från kättingen och nu lägger vi oss ännu längre ut. Skyddet är inte lika bra, fast vad ska vi göra, Men nu regnar det i alla fall inte. Upp med ankaret igen och i med ankaret igen. Vänta lite…. och sedan backa in det igen. Uj vad jag vill sova 🙂 Fast det hela kunde vara mycket värre så vi tycker inte det är så farligt. Som jag sa innan så händer detta faktiskt inte så ofta,  så det är bara att leva med det 🙂

Natten blev sedan lugn och vi sov gott och länge. Dagens plan är att äta en lååång frukost och sedan ge oss ut på den lilla stan och se vad den har att erbjuda för intressant 🙂

170408 Salinas och Boca Chica

Vi låg ankrade i viken vid Salinas i fyra dagar. Jag ska erkänna att jag inte ens var iland. Magnus tog en enda sväng bort till hotellet där han lyckades få wifi-koden. Egentligen så lämnade de inte ut den utan ville själva lägga in den i hans telefon. Men efter lite mutande och dessutom 5 USD till chefen så lyckades han läsa över axeln och listade ut två lösenord till två nätverk. 5 USD kan låta mycket för en wifi-kod. Men dessa pengar gav oss fantastiskt bra nät i fyra dagar. Till och med så bra nät att vi kunde se på svensk tv. Så nu har vi sett ikapp Badhotellet, Så mycket bättre och Mästarnas mästare 🙂

Hur kan man vara i Karibien och bara se på tv. Jo, ibland blir man så trött på alla upplevelser. Man vill bara ligga i en soffa (läs sittbrunn) och ta in alla intryck och slappa lite. Dessutom har vi haft rätt tuffa seglingar ända sedan vi lämnade San Andrés. Vi var helt enkelt uttröttade. Så skönt att bara vara. Dessutom var vi den enda ankrade båten där med folk i. Det blåste bra och solen sken så laddningen var på topp. Det gjorde att vi kunde ladda datorer och slösa på el. Vår vindsnurra Rutger är verkligen ett fantastiskt tillskott. Med det snabba nätet så har vi också gjort shoppinglistor till våra besökare som kommer snart. 

Just det faktumet att Lotta landar på Puerto Rico ger oss lite stress. Inte mycket, men vi måste ändå röra på oss. Vi jobbar ju med motvindar utan dess like så vi försöker hitta lite lugnare perioder att förflytta oss. Vi trodde vi hade ett tillfälle att flytta oss till Bocka Chica om vi tog en nattsegling mellan torsdag och fredag. Magnus tog jollen över den stora viken och besökte marinen för att få tillstånd att förflytta oss till nästa hamn. Det var en ung kille som tog emot honom. Han uppträdde arrogant och ville ha 20 USD för att han fyllde i våra papper. Magnus gick till slut med på 10 USD. Vi vet att de tjänar dåligt och verkligen behöver de extra pengarna. Men man behöver ju inte var arrogant. Men trots allt är vi gäster i deras land så det gäller att ta seden dit man kommer. Väl tillbaka fick Magnus skölja upp sina kläder i sötvatten eftersom han blev helt saltindränkt. Planen var att gå kl 18 på kvällen och Magnus hade checkat ut oss redan innan lunch så vi hade ingen brådska. Vi två-tiden dök det upp en liten fiskebåt med den unge marinkillen i som passagerare. Efter lite förvirrad spanska fick Magnus klart för sig att det var något fel på vår ”dispacho” och Magnus var tvungen att följa med tillbaka till kontoret. Sur som en älg klädde Magnus på sig sina nytvättade kläder och följde med. Väl på kontoret fick han träffa en högre tjänsteman som tittade igenom alla hans pappret och frågade om det var riktigt att vi skulle gå kl 18 på kvällen. Det var det intygade Magnus. Då så, tyckte tjänstemannen och sa att allt var ok. Saltblöt och riktigt grinig kom Magnus sedan tillbaka till Nanny. Vi gissade på att det högre befälet blivit sur för att han inte fick ta hand om ärendet och visade det genom att skicka ut sin underordnade för att hämta Magnus. Administration av värsta slag…. men men. Eftersom det var 70 M till nästa hamn vågade vi inte chansa på att hinna detta på en dag därför lämnade vi kl 18 på kvällen. Och det var tur. För det tog hela 19 timmar. När vi tuffade ut ut den skyddade viken insåg vi att den utlovade stiltjen lyste med sin frånvaro. Två fiskare i en liten båt kom dessutom farande mot oss när vi närmade oss öppet vatten. De viftade och hojtade och pekade på något. Vi såg strax vad de ville. Runt hela udden som vi skulle runda låg det drivgarn. Det är något av det värsta dom finns och fastnar så klar i propellern eftersom det ligger i ytan och flyter. Men som tur var så låg fiskarna här och passade sina garn. De lotsade oss runt och vinkade så glatt när de fått oss på rätt sida. Man kan nog inte ha mer motvind än vad vi hade denna natten. 

Här lämnar vi Salinas

Fiskarna som räddade oss från att gå in i deras flytgarn – jag gillar stilen på han i fören 🙂

Vi kryssade oss fram med 10 m/s mitt i näsan. Vi vet ju att så är fallet just nu, med de vindarna som är här men det börjar bli lite tjatigt…. 

Vi fyllde upp med diesel i marinan Zar-Par och blev kungligt mottagna. Trevliga, glada och skrattande människor. Bemötandet från alla goa människor kommer vara vårt bestående intryck av Dominikanska Republiken. Egentligen hade vi tänkt att ankra utanför Marinan men Magnus hade läst om att det hade varit en hel del rån på ankringsplatsen den senaste månaden. Mummel tyckte jag. Marinakillarna tyckte vi skulle ta en boj. För då åkte deras vaktbolag runt och passade på båtarna. Det låg bara en båt på boj. När Magnus insåg att bojen kostade 30 USD per natt och en plats i Marinan, bakom lås o bom kostade 40 USD så blev det marina. Efter en stökig natt behöver vi sova och nästa steg är översegling till Puerto Rico på nästan 200 sjömil om vi inte fuskstannar på den lilla ön Salona på vägen. Då behöver vi vara utvilade. Säkerheten får gå först så det är bara att betala och vara glad. Fast glada var vi inte så länge. När vi fått kopplat upp oss på marinans nät så fick vi genast till oss den fruktansvärda händelsen i Stockholm. Sorg. Det finns inget annat ord än sorg för en sådan fruktansvärd händelse.  Det blev mycket tankar på Sverige, anhöriga och offer denna kväll.

Marinan här bygger mycket på små motorbåtar som används under dagen. Hela området runt oss är ett helgställe och vattenskotrarna surrar konstant runt marinan och stranden bredvid.  Marinan har ett sk båthotell så att båtarna inte behöver ligga i vattnet. Vill man ut och åka båt så ringer man och beställer fram båten. Så sjösätts den och den är ren och nytvättad när ägarna kommer. Verkar riktigt effektivt faktiskt. Och förmodligen rätt dyrt. Inte något för medelinkomsttagaren här misstänker vi.

Båthotell

Nanny i fin marina

Grönskande nästanhus… utan för marinan. Undrar vems dröm detta var?

Eftersom det verkar som om vi kan hitta ett litet tillfälle att gå mot Puerto Rico natten mellan söndag och måndag så har vi bestämt oss för att checka ut ur marinan och bege oss redan ikväll. Förmodligen stannar vi en natt på den syd östra udden på en ö som heter Isla Saona. Så länge vi inte går iland så lär inte myndigheterna ha något att säga om det. Marinan tar inget extra betalt om vi lämnar innan kl 18 idag och då sparar vi 40 USD genom att ta en nattsegling. För att checka ut så skulle vi behöva besöka tre, fyra myndigheter runt om på byn och bara tanken på det fick oss att gladeligen ta emot marinans erbjudande att sköta hela affären för oss för 50 USD. Det är förmodligen ungefär vad vi skulle behöva ge i dricks/mutor ändå så istället fick vi skjuts till stormarknaden i marinans pick upp. Vi var 6 seglare och med bara 4 säten över till passagerare så fick självklart två åka på flaket… Jag var glad att vi fick plats inne i bilen.

Affären var en av de bästa vi sett på mycket länge så vi fyllde upp med massor av godsaker och grönsaker. Jag hittade fläskfilé för ca 60 kr kilot! Då är vi extra glada för Nannys lilla frys! Eftersom vi handlat för ett betydande belopp så står affären för transporten hem. Nu var det inte bara vi som skulle åka med affärens lilla skraltiga pickupp utan vi var 6 personer. Nu var det inte tal om att sitta på flaket. Det var bara att knö in sig. Och vilken utflykt det blev! Chauffören valde att släppa av oss sist så vi fick verkligen se hur lokalbefolkningen bor. Vägarna vi var ute och körde på var knappt farbara, trots att vi var mer eller mindre mitt inne i stan. Tänk er grusvägar med stenbumlingar  på 20 cm i diameter. Till detta läggs stora potthål OCH glöm inte farthinder var 50:e meter. Hur kul som helst faktiskt 🙂

Inknödda i en pickupp

Normal genomfartsgata i Bocka Chica

Här kommer vattenbilen – plingar som glassbilen ungefär för att folk ska höra den och komma ut och köpa dricksvatten

En av de finare gatorna vi åkte på, på väg från affären!

Massa gott frukt och grönt

Hej så länge! Nästa inlägg lär förmodligen komma i från ön Puerto Rico. Kram på er alla!

170403 Lite uppdateringar av fotoalbum och artikeln från Torslanda Tidning

Vi ligger just nu ankrade i en liten vik som heter Salinas. Det blåser huggorm men vi ligger på 4 meters djup och har ute nästan 40 meters kätting så vi ligger skyddat och gott. Här finns ett litet hotell med kanske tre- fyra båtar i en marina. Ett par andra segelbåtar ligger också ankrade men de verkar faktiskt helt övergivna med sönderblåsta segel och andra tråkigheter. Marinen uppenbarade sig på bryggan fem minuter efter i ankrade igår och viftade med bestämdhet in Magnus som mötte dem med dingen. När de fått sin ”despacho” var de nöjda och glada och vi är ombedda att söka upp dem innan vi ska vidare till nästa hamn. Eftersom det ska blåsa lite motvind även i morgon så ligger vi nog kvar här någon dag till.

Magnus  har efter lite detektivarbete i baren lyckats hacka sig in på hotellets Wifi, trots att de inte lämnar ut lösenordet 🙂 Det har så pass bra hastighet att jag har kunnat ladda upp massa fotoalbum och vi ”internetar” så mycket vi bara kan!!

Fotoalbum hittar ni HÄR om vi vill se.

De nya albumen är från Panama, Panamakanalen, Bocas Del Toro, San Andrés och Jamaica

Dessutom har jag fått laddat ner artikeln som var med i Torslanda Tidning för någon vecka sedan.

Artikel i Torslanda Tidning vecka 12 2017

Ha det bra därhemma så hörs vi  snart igen.

170401 Dominikanska Republiken – ett första intryck

Här kommer först ett par bilder från sista kvällen på Jamaica där Nanny låg vid mycket dyyyyr brygga!

Ovanlig syn – Nanny ligger vid kaj

Magnus hjälper vår svenske granne med hans AIS

Polisbåt och sjunken båt i Port Antonio, Jamaica

Seglingen till Dominikanska Republiken var väldigt blandad.

Vi började med motorrsegling och slutade med motorsegling. Första natten sa prognosen att vi skulle få vindar på 10-12 m/s i en vindvinkel av 70 grader snett framifrån. Helt ok med andra ord. Tyvärr blev vinden ca 20 grader mer östlig och vi fick därför en liten skitnatt med stopp, skvätt , skumpande och allmänt jobbigt. När solen kom så kom dag två så kom också stiltjen så det var bara att släppa ner seglen och låta motorn jobba. Natt två däremot så hade vi lite sjölä av Haiti. Vi gick i och för sig ganska långt ut från kusten men att ha en ö som stoppar upp Atlantens rullningar är ju aldrig fel. Och när vinden kom tillbaka så kom den med perfekta 80 grader 8-10 meter per sekund, platt vatten och nästan två knops medström. Så Nanny gled fram i 6-8 knop hela natten – stabil som om hon hade stått på land. Natten var också helt stjärnklar och månlös så det var extremt vackert. Lägg också till detta att det var massor av mareld så det kändes som om Nanny var upplyst underifrån. Magiskt! Här finns också någon form av självlysande maneter som man ser glida förbi. De är stora som glödlampor och skimrar faktiskt ganska starkt när de åker förbi i vågskvalpet. Naturen är väldigt mäktig på många sätt – den saken är klar. Vi fick dessutom två helt magnifika solnedgångar, varav den ena helt klart hade den berömda ”green flash” i sig. Sista natten blev dock också tuff och det var inte utan att det var skönt att tuffa in i Barahona kl 09 på torsdagsmorgonen, nästan tre dygn efter det att vi lämnade Jamaica. 

Underbar solnedgång, mitt på havet!

Knappt hade vi slängt ankaret i den pyttelilla viken innan vi fick besök. Enligt vår guidebok så är det väldigt vanligt med att ge alla personer dricks här (läs muta) och detta tyckte vi var lite bekymrande. 10 US dollar här och 5 US dollar där och sedan gärna en flaska rom hit och dit blir fort pengar! Vi är ju inte vana vid detta och känner oss lite osäkra på hur situationen ska hanteras. Men vi hade bestämt oss för att göra vårt bästa och när fyra personer kom ombord, utkörda av en liten fiskejulle så önskade vi dem glatt välkomna och frågade om de ville ha något att dricka. Bäst att vara så vänlig som möjligt, tänkte vi. Och fyra glada killar svarade genast att de gärna tog en öl. Visst, varför inte. Klockan är ju bara 09:30 på morgonen, tänkte jag men langade snabbt ut ett par iskalla burkar till dem. Samtidigt så försökte Magnus reda ut vad det var för filurer vi fått ombord. En av dem hade uniform på sig och han var från ”Naval” alltså marinen. Två andra civila killar med jeans och bruna lackskor (jo, lackskor – jag skojar inte) En av dessa var  ”Narkotika spanare ”som den engelsktalande av dem förklarade. Den andra var från ”underrättelsetjänsten” och hade dessutom en stor pickadoll nedstoppad i byxlinningen. Den sista, var en lite mer luggsliten person som vi inte fick riktigt klarhet i vem han var men han var väldigt vänlig och pratade hyfsad engelska. Killen från marinen skrev upp våra uppgifter på ett vanligt papper och därefter bad narkotikakillen att få titta sig runt i båten. Självklart! Sa vi och jag satte mig i soffan för att vara ur vägen så mycket som möjligt. Killarna tittade fram i fören. Öppnade dörren till toaletten och garderoben. Tittade sig omkring i salongen och gick upp i sittbrunnen igen. Där öppnade de stuven på styrbords sida och titta lite snabbt och sedan var de klara….. Så om man av någon dum anledning skulle få för sig att smuggla in narkotika till det här landet så är detta nog en bra hamn att börja med….. Men vi är ju väldigt glada över att de inte rotade igenom hela båten. 

Därefter så tackade de för sig och Magnus körde in dem till land igen. Inte en antydan till muta/eller dricks. Skönt!!!

Efter att ha sovit ett par timmar åkte vi in till marinens brygga där vi kunde förtöja dingen. De ringde efter immigration och vi fick besked att de skulle komma efter ca en halvtimme. Undertiden tänkte vi att vi skulle hitta lite internet. Snabbt viftade en av  marinens killar fram en annan kille som gick med oss och hittade ett internetkafé  – eller typ… de hade i alla fall internet. Nu insåg vi att det var dags att ge dricks men hur mycket?? Magnus stoppade en dollar i näve på killen som följt oss och lite snopet så undrade han om vi inte behövde mer hjälpt. Men tack och nej tack vi hade fått vårt internet och ville bara ha lite kontakt med omvärlden. Leende så försvann han vinkande. Och vet ni vad. Det är något som vi känner här! Alla ler och de ler på riktigt. Alla är vänliga och vill väl. Känslan här är helt annorlunda än på Jamaica. Väl tillbaka på marinens område så kom immigration och vi fick besked om att vi skulle betala 73 USD för tillstånd att ha båten här och för turistvisum. Det är mycket pengar… Men faktiskt mindre än vad vi fått besked om. Dessutom så var killen helt civilklädd och helt utan några indikationer om att han verkligen var från immigration men vad ska man göra?? Så Magnus langade över våra pass och 80 USD och sedan viftade mannen att han snart skulle komma tillbaka. Det kändes väl sådär att sitta på en stol i skuggan och se hur våra pass åkte iväg i en civil bil. Men 30 minuter senare kom han tillbaka och då hade han blanketter för oss att fylla i och efter ett tag så fick vi stämplar i passet och sedan tyckte han att han var klar och tackade för sig. Vi protesterade lite försiktigt och förklarade att vi väldigt gärna ville ha ett kvitto på att vi faktiskt hade betalat för vårt seglingstillstånd för båten. Han mumlade något och försvann bort till sin bil och efter mycket om och men så fick vi ett mycket prydligt kvitto med stämplar och allt där det stod att vi betalat 73 dollar. Sedan tog han i hand och tackade för sig. Vi insåg att de sista 7 dollarna hade han tydligen tänkt att behålla och därmed så hade vi mutat en officiell tjänsteman för första gången. Men han hade i alla fall ingen pistol i byxlinningen och det är ju i alla fall något!!

Framme i Dominikanska Republiken

Magnus utanför marinens kontor där vi väntar på immigration

På fredagen åkte vi in till byn igen och redan på kajen så stod den lite luggslitne, engelsktalande  killen, från dagen innan och önskade oss välkomna! Han hette Fernando och ville gärna visa oss runt i stan. Vi hade ett antal ärenden och tänkte att det kanske var lika bra att hyra honom så vi slapp leta oss fram. Han ville först inte säga hur mycket pengar han skulle ha för att guida oss men vi förklarade att vi ville veta i förväg och bad honom hjälpa oss, eftersom vi var nya i landet. Vi såg hur han hämtade andan och bad om 10 USD. Det är mycket pengar i vår budget. Men killen verkade behöva pengarna och dessutom var han väldigt glad och trevligt så vi sa ja. Och han fick jobba för de pengarna vill jag lova. Bara att hitta en fungerande bankomat tog oss fram och tillbaka över byn ett par gånger. Den vi tillslut hittade matade bara ut 400 kr och accepterade bara kreditkort, vilket vi har en uttagsavgift på 40 kr på så… men vad gör man. Vi fick efter mycket om och men också ett simkort för internet till vår Ipad men det tog gott och väl en och en halv timme. 

Magnus och Fernando på stan

Magnus hade också ett annat önskemål! Eftersom vi nu har sparat Kuba till nästa år så ville han ändå ha ett par goa cigarrer att lyxa till livet med. Gärna billiga inhemska om det gick att få tag på…. Fernando funderade ett tag och kom fram till att det var bäst att ta en motorcykeltaxi ett par kilometer bort. Jag var inte intresserad så de placerade mig på ett internetcafé och åkte sedan iväg. Tyvärr fick jag inte se hur Magnus och Fernando delade en motorcykeltaxi och därmed satt tre fullvuxna karlar på en sisådär 80 kubikare .-) Nu ska det ju erkännas att de flesta karlarna inte är så stora i det här landet. Magnus är ju till och med välväxt men eftersom de flesta här lever på friterad mat så är många av dem minst lika runda som långa… Men men.  Efter en tydligen hisnande åktur och ett par olika beslök hos olika handlare så fick han tag på något cigarrliknande. Med en upplivad och utflykts-glad man återvände vi så till båten. Men först efter att ha frågat Fernando om han ville ha vår gamla watermaker. Ja ni vet den som vi så desperat har försökt laga… Grejen är ju den att det egentligen bara är elmotorn som är kass. Själva watermakern funkar fint men nu när vi har den nya så har vi ingen användning för den gamla och vi har svårt att se att vi kan laga den.  Och vi gillar verkligen Fernando. Kan han fixa upp watermakern och kanske sälja den till en annan seglare så kan han kanske få sig en välbehövlig peng. Han tackade glatt ja och under eftermiddagen plockade vi ihop alla delar och reservdelar till den. Men frågan är hur lätt det blir att sälja den. Vi är just nu endast två båtar ankrade här. Det innebär att vi är de enda turisterna i hela byn… eller så… men man kan ju alltid hoppas att det blir något bra av det hela. 

Den ena vackrare än den andra

Motorcyklarna här skiner ikapp!

Fernando med vår gamla watermaker

På kvällen åkte vi in till ”Club Nautico manati” (manati betyder sjöko-men det har vi inte lyckats få syn på ännu!) som ligger precis där vi är ankrade. Denna båtklubb består av en liten stenbrygga där det ligger två trimaraner. En av ferrocement som ser rent bedrövligt ut. Den är dessutom till salu – eller så kan man hyra den….. vilket enligt mig vore ett rent sjävlmordsuppdrag! Den andra trimaranen har definitivt sett sina bättre dagar. Dessutom så har ”Armadan” (flottan) en liten snabb motorbåt med flertalet fästen för kulsprutor och till slut, dessutom, en motorbåt i 30 fots klassen. Det är vad av båtar som får plats i marinan. Sedan har de också en restaurang – eller nåt åt det hållet i alla fall…Fast det skulle visa sig att de inte lagade någon mat där. Fina bord och riktiga dukar på borden men inga människor. Trots detta bestämde vi oss för att ge stället en chans. Vi frågade redan på förmiddagen om de hade mat till kvällen och de hade de. De nästan bad oss att vi verkligen skulle komma tillbaka. Så – när de välkomnat oss och vi förstått att det var 100% spanska som gällde så frågade vi efter en meny. Men något sådant hade de inte… Vad ville vi ha att äta var frågan… Öhhh…. Kyckling kanske – bra! Det fixar vi var svaret. Med pommes? Jajamensan. Så det var bara att sitta ner och vänta med var sin öl. Ölen var stor. 0,7 liter Presidente… Men god. Förutom oss satt det ett par killar, precis utanför restaurangen. Annars var vi helt själva…. fem minuter senare så inser vi att en av killarna ringer in en beställning på kyckling och pommes. Vi väntar alltså på hämtmat…. Bara att le och göra det bästa av det. Efter en timme kommer det en motorcykel med ett gäng frigolitförpackningar och dessa ”smugglas ” bakom ryggen på oss in i ”köket”  Fem minuter senare kommer en stooort fat med grillade kycklingbitar och en ännu större portion med pommes framför oss. Och tro det eller ej. Det var hur gott om helst och vi hade riktigt trevligt. Magnus fick jobba rätt hårt för att få i sig allt! Dessutom var det riktigt prisvärt. 

Den lilla marinan

Även här lite halvvrak i mangroven, tyvärr alldeles för vanlig syn

Stor öl, helt ensamma på restaurangen

På lördagen tog vi oss åter in till killarna från marinen och efter lite sedvanligt trubbel så fick Magnus vår ”despacho”, det papper som ger oss tillåtelse att på söndagsmorgonen segla vidare till Salinas. Igen tillstymmelse till någon som ville ha muta här heller så det känns ju riktigt bra.

Därefter  tog vi oss en sväng upp till den blandade marknaden och handlade lite grönsaker. Fantastiskt hektiskt, varmt och svettigt. Men vad alla är trevliga! Det skrattar och de ler och de vill oss så väl. Killen som sålde oss potatis och lök slog nog alla rekord i vänlighet och gav sig inte förrän han hade fått stoppa ett par extra (smutsiga) potatisar direkt ner i min ryggsäck. Det inte jättebilligt men inte dyrt heller. I vilket fall som helst så är det väldigt kul!

Vänlig potatisförsäljare 🙂

Gatuliv i Barahona

I morgon är planen att vi ska dra upp kroken i gryningen och ta oss de 30 M till Salinas. Vi vill gå så tidigt som möjligt för att minimera motvinden som fortfarande motarbetar oss konsekvent.

170327 Dags att lämna Jamaica – och lite nya planer

Ja ni…som ni kanske har märkt så går vi nu österut. På grund av lite olika skäl så har vi faktiskt bestämt oss för att spara Kuba och USA till nästa år. En av orsakerna är att ju längre västerut vi tar oss, desto jobbigare blir det att ta oss tillbaka österut och sedan söderut nu när orkansäsongen börjar närma sig. Men andra orsaker är också att vi får besök igen. Först kommer Lotta och sedan kommer Eva och Björn och hälsar på oss igen YAY!!! (och len iten glad dans :-)). Det ska bli fantastiskt roligt. Dessutom är det faktiskt så att jag har bestämt mig för att åka hem en sväng och hälsa på. Så därför kommer Nanny att tillbringa en hel del tid på Puerto Rico i april/maj. Lotta kommer redan den 18 april och när hon åker hem så tänkte jag mig åka hem tillsammans med henne. När hon fick tag i en ToR biljett för under 4000 kr så är det ju svårt att låta bli, tänkte jag. MEN, tänk det finns alltid ett MEN. När jag vill åka ToR åt andra hållet så är det mer än dubbelt så dyrt! Jag landar på 10-11 000 kr!! Då tänkte jag att jag skulle köpa en likadan biljett som Lotta men bara använda returresan. Tyvärr går inte det. För om man inte använder utresan, så avbokas returresan automatiskt… Mummel…. Så nu försöker Lotta fixa så att jag får köpa bara en returresa, så att vi kan åka hem tillsammans. Men det verkar inte så lovande direkt.

Men i vilket fall om helst så kommer jag nog hem mellan den 26/4 och 11/5, eller så. Magnus stannar och tar hand om Nanny. Jag tänker mig att hinna krama barnen väldigt mycket och hälsa på lite släkt o vänner. Förhoppningsvis så blir det även en tur inom jobbet och hälsa på alla goa kollegor på Sweco också. Jag har ju inte ens sett de nya lokalerna som vi flyttade till för snart två år sedan. Jag har faktiskt lite svårt att fatta att det i dagarna är två år sedan vi slutade jobba och började på vår tjänstledighet… Två år… var tog den tiden vägen??

Våra planer fram igenom blir då att vi kommer att ta Kuba och Bahamas strax efter nyår 2018. Därefter går vi upp längs kusten av USA och tittar inom till New York för att sedan skutta över till Grönland och Island på vägen hem. Japp, ni läste rätt! Vi ska upp till snön och kylan och segla. Jag är inte riktigt säker på att jag faktiskt vet vad vi ger oss in på. Men det ger sig. Vi har ju en bra värmare ombord i alla fall 🙂 Jag har inte haft skor på mig, annat än flipflops,  på över ett år så det kan bli en liten utmaning!

Så därför lämnar vi nu Jamaica, när vi har ett bra väderfönster för att ta oss mot Dominikanska Republiken. En litet hopp på ca 350M och vi bör bara framme på torsdag. Alltså natten mellan torsdag och fredag hemma hos er. Vädret just nu är sådant så att vi hoppas på segling halva sträckan och därefter blir det stiltje. Men det är bättre än liten kuling i motvind som det vanligtvis blåser här.

Dessutom har vi ju nu lämnat piratvatten bakom oss och det känns skönt. Ja, just det. Det har vi kanske inte berättat men sträckan mellan San Andrés och norrut har varit lite drabbad av just pirater från Nicaragua denna våren. Men vi gick två båtar tillsammans, stängde av AIS:en och tog en lååååång omväg för att komma bort från kusten så vi var aldrig direkt oroliga. Bara på säkra sidan!

Vi lämnade ju Montego Bay i lördags och efter att ha pratat ordentligt med den snorkiga Yach Cluben så slutade det med att, vi fick betala tre dagar á 20 USD plus skatt. Alltså 70 USD för att ha använt endast deras dingebrygga 5 ggr och slängt skräp. Det är 700 kr det är mycket pengar för en långseglare det… Dyraste dingebryggan någonsin… Vi hade fått tullens tillstånd, för det måste man ha för att förflytta sig här, att gå vidare till Port Antonio men vi fuskstoppade på natten och ankrade helt olagligt i en annan vik. När vi gled in i går kväll i Port Antonio så blev vi först väldigt besvikna för hela ankringsområdet var fyllt med bojar och vi hade tänkt att ankra såklart… Vi gled fram till marinans bryggan och en marineros uppenbarade sig genast och vinkade in oss. Jag förklarade att vi bara ville ligga för en natt och frågade om vi kunde ankra. Han skakade på huvudet och jag frågade då om vi kunde ta en boj. Vi ville ju bara checka ut ur landet så fort som möjligt i morgon på morgonen.  Då måste ni ligga vid bryggan, svarade han. Så att tull och immigration kan komma ombord. Jag gillade inte riktigt detta eftersom det säkert var dyrt. Jag trodde inte mina öron när han erbjöd oss att ligga vid kajen gratis över natten! Efter att ha lagt till så kom han raskt ut med ett passerkort och koden till Wifi. Vi har inte sett maken till effektivitet sedan vi kom till Karibien! Men vi misstänkte att det inte alls kommer att bli gratis, men en natt får det väl vara värt i marina i så fall. För ingenting är gratis på Jamaica, det har vi lärt oss!  Vi fick i alla fall en skön kväll och självklart massa musik från barerna runtomkring. Båtgrannen kom dessutom från Stockholm!

Duschen i morse var helt underbar med massor av vatten och dessutom varmvatten! Tro det eller ej, men här är faktiskt lite kyligt på nätterna och temperaturen kryper ner mot 20 grader faktiskt! Så en varm dusch på morgonen innan solen börjar bränna på är en fantastisk lyx.

Magnus gick upp till kontoret när de öppnade kl 08 och de beställde hit tull och immigration till kl 09:30. Under tiden hann vi tanka lite diesel så vi är nu proppfulla på den fronten igen. Magnus gick upp till marinakontoret vid 09:30 och fick mycket riktigt träffa immigration och tull. Där fick han också betala 45 USD för att vi legat vid bryggan över natten och inte kom det någon ombord heller – Så… LURAD!!! igen. Det är inte utan man blir trött!!

Dessutom så hade vi enligt immigration inte fått rätt papper med oss från Montego Bay så det strulade såklart. Sedan har vi inte heller fått några utcheckningsstämplar i passen för det påstår de att vi inte behöver… mummel…. Det kan ju bli spännande när vi kommer till Dominikanska Republiken, men det är ju flera dygn tills dess så varför oroa sig för det.

Sköt om er så hörs vi om ett par dagar.

PS – satellittelefonen är på under överseglingen och det går att skicka gratis SMS via https://messaging.iridium.com på telefonnummer +881 632 625 306 om det skulle vara något.

 

Kram på er!