170218 Dags att lämna Panama

Vi har legat ankrade utanför Bocas Town i ett par dagar. Mer avslappnat och vänligt ställe att hänga på får man nog leta efter. Det vimlar av backpackers och surfare. Det som finns här är surfshoppar, vandrarhem och caféer . Plus ett par barer med väldigt vänliga hängmiljöer. Förutom det fins det ett par välsorterade kinaaffärer med ganska bra bunkringsutbud och ett par riktigt bra järnaffärer där du kan köpa allt från GoPro kameror till kylskåp. Färdmedlet över alla andra är cykel och gärna då med surfbrädehållare på sidan. Annars så är skatebords väldigt vanliga och dessa framförs med flipflop på fötterna eller helt enkelt barfota. Medelåldern är….. ja…. aningen lägre än vår, eller för att vara helt ärlig i våra barns ålder.  Och till detta så lägger vi en hel del övervintrade amerikanska hippies och tillsammans med en å annan seglare.  Vi gillade detta stället direkt. Det känns vänligt och tryggt. Det vimlar av poliser, som också har en väldigt lugn inställning till livet, och gatorna är rena från skräp. Dessutom är blandningen mellan lokalbefolkningen och turister är rätt skön.  Så… ja här har vi det gott!

Bocas Town

Slapp häng i skuggan

Det finns bilar också….

Seglarpuben och fotboll

Magnus har drömt om att lära sig surfa och här är ju uppenbarligen stället att göra det på. Sagt och gjort. Han bokade en halvdags kurs och fick som en elev av fyra lära sig hur det skulle gå till. Instruktören hade höjt lite på ögonbrynen när han sett Magnus och konstaterat att Magnus var gammal nog att vara hans far. Men när han fick höra att Magnus faktiskt seglat hit i sin egen båt så vann han en del respekt. Och så var han inte så dum på att nybörjarsurfa heller för att vara nybörjare kröp det fram senare.

Magnus ”surfar”

Nu, såhär ett par dagar senare så kan jag säga att Magnus känner av sin ålder i form av en träningsvärk som tydligen har nått oanade höjder. Framför allt efter det att ha legat platt på mage och paddlat med armarna tillbaka mot de brytande vågorna. Jag ler bara och tycker nog att han är lite kinkig 🙂

En eftermiddag började Magnus fundera på vår länspump. Den lös på instrumentpanelen då och då men han kunde inte höra att den gick. Länspumpen är ju något som vi direkt inte har funktionskontrollerat med jämna mellarum. Detta visade sig dumt för efter tre timmars svettig felsökning så dömde Magnus ut den som trasig och sönderbränd.

Vi nämnde detta för våra tyska vänner på Aries Dream och beklagade oss för att vi nog skulle få svårt att få tag i en automatisk länspump här. Då lös Rene, kaptenen upp och sa att han hade hittat en affär med båtprylar. Vi skyndade dit men kom självklart fram tre minuter efter de stängt. Men med näsorna tryckta mot glaset så såg vi att de hade precis den typen av pump vi behövde! Puh! Man ska ha tur ibland. Dagen efter åkte Magnus in tidigt för att vara på säkra sidan att få tag i pumpen. Den kostade självklart skjortan men den hade dessutom större kapacitet än vår gamla så en liten uppgradering blev det trots allt.

Vi har haft stenhård koll på vädret i det senaste för nu ska vi styra kosan norrut mot den lilla Colmbianska ön San Andres utanför Nicaraguas kust. Och den förhärskande vinden här är just nord till nordost. Vi har hoppats på att det åtminstone ska vrida lite till mot det ostliga hållet och i morgon, lördag kväll, verkar det faktiskt som om vi har ett väderfönster.

Därför gick vi idag fredag till hamnmyndigheten och checkade ut Nanny ur landet och fick en sk Zarpe till San Andres på 48 timmar. Det innebär att vi har tillstånd att segla till San Andres under dessa specifika timmar men inte till andra platser eller under andra tider…… Därefter så promenerade vi ut till flygplatsen för att få en utresestämpel av immigrationsmyndigheten i våra pass. De fyra personerna på hamnmyndigheten som var involverade i att kopiera alla våra papper i otaliga kopior och fylla i div konstiga formulär för vår Zarpe påstod att ”Madame Imigration” skulle vara på plats på flygplatsen om en timme.

Eftersom det bara tar tio minuter att promenera till flygplatsen så strosade vi omkring en stund innan vi  gick till flygplatsen.  Här fick vi utan några frågor eller kontroller vandra rätt in i utresehallen utan att passera vare sig säkerhetsvakter eller metalldetektorer.

En dam med all världens samlade blåa ögonskugga tittade frånvarande på oss när vi kom in i det minimala kontoret. Hon pratade noll engelska. Efter ett par omtag så förstod Magnus att hon frågade om vi hade kopior på alla våra dokument vi just fått från hamnkontoret inklusive båtens registreringsbevis och våra pass. Svaret på den frågan var ju givetvis negativ eftersom vi just kommit från hamnmyndigheten och ingen informerat oss om detta. ”Var kan vi kopiera dokumenten då? och vilka dokument ska vi kopiera”

Ögonskuggsdamen viftade bort åt centrum med ena handen och påstod att vi behövde kopior på allt. Så det var inte så mycket att göra än att knata tillbaka till stan för att hitta en kopieringsshop. Vi hittade en , helt logiskt placerad, i ett apotek.

Efter att ha kopierat säkert 10 dokument, för att vara på den säkra sidan, så knatade vi åter ut till flyplatsen och dess helt obefintliga säkerhet.

Nu förklarade ögonskuggsdamen att det inte var hon som skulle ta emot våra papper utan vi fick sitta ner och vänta tills den rätta ”madam immigration” dök upp.

En annan tjänsteman på flygplatsen kom fram och ville skicka ner oss till kommunhuset, eftersom han trodde att vi crusiers skulle gå dit numera och inte hit till flygplatsen men vi stod på oss och hävdade att hamnmyndigheten skickat hit oss.  Han suckade och gick därifrån med trötta steg.

När vi satt där och väntade, precis bredvid allt bagage som skulle med nästa plan, OCH hade genomgått säkerhetskontroll,  så såg vi att säkerheten inte var bristfällig bara för oss människor. Ur en av väskorna klättrade en liten förvirrad krabba som kröp över golvet och klättrade in i nästa väska… Undrar var han hamnade som slutdestination.

Så kom då ”madam immigration”. Med ett glatt leende och en perfekt engelska så frågade hon oss när vi skulle lämna landet.

”Imorgon eftermiddag” svarar vi, de två dumskallarna och genast insåg vi vårt misstag.!

”Jaha, då får ni komma tillbaka i morgon, på förmiddagen för jag kan inte stämpla ut er redan nu”

aaaaaaahhhhhhhhhh!!!!

Vad annat att göra än att gå tillbaka till centrum och äta en god lunch.

Eftermiddagen blev en slapp dag på stranden under en palm i skuggan och på kvällen fick vi en alldeles utmärkt middag hos Rene och hans manskap Laura på Aries Dream.

Ett hus jag hade kunnat tänka mig att bo i ett tag

Magnus latar sig

Minst 30 grader i vattnet

Kl 09 på lördagen var vi på flygplatsen och fick tag i Madame immigration. Hon checkade ut oss och vi fick våra stämplar och allt var klappat och klart. Trodde vi…. Helt plötsligt stod det en man i knallgul tröja och sa goddag. Hej tyckte vi! ”Jag är från tullen – var har ni er båt?”  Vi stod som två frågetecken. Tullen??? Vad är detta?

Magnus fick åka ut med den trevlige tulltjänstemannen och jag lägger upp detta inlägg så som ni förstår så gick allt bra men det kostade oss 40 dollar….

 

Bocas del Toro

Vi blev kvar en dag extra i marinan. Det var massor av saker att ordna insåg vi och vi hade haft det alldeles för trevligt. Förutom Atla, Ammonite och Tina Princess så träffade vi massor av andra trevliga människor att umgås med. Och det påverkar ju såklart arbetsmoralen 🙂
Onsdagskvällen var vi en sista gång på Ammonite och fick sitta uppe på tredje (eller är det fjärde??) våningen och se ut över hamnen. Det känns allt rätt jobbigt att behöva säga hejdå. Alla tre svenskbåtarna ska ju igenom kanalen inom ett par veckor och vi ska vända näsan västerut/norrut för att fortsätta vår rundresa.
Det var allt med lite tunga kroppar och huvuden som vi kastade loss på torsdagsmorgonen och lämnade hamnen. Tack alla Evor, Petrar och Kaj för underbart sällskap. Vi ses förr eller senare igen – det är vi väldigt övertygade om <3. Vi saknar er redan!
Vi hade siktet inställt på den lilla ön Isla Escudo De Veraguas, ca 100 sjömil väster om Colon strax innan Bocas. Seglingen dit blev fin och långsam med lite gropig sjö samt en till två knops motström. Månen var som en stor sol som lös på oss och nästan bländade oss mitt i natten och Magnus hade delfinbesök på sitt pass. När den lilla ön dök upp på morgonen så kändes den inte lockande alls. Det var grov sjö med stort och långsamt svall som drog runt ön och vi lade snabbt alla tankar på att ankra där åt sidan. Istället fortsatte vi med god fart in till den östra delen av Bocas del Toro och ligger nu ankrade i Laguna de Bluefeld vid något som indianerna kallar för Punta Allegre. Tydligen var Bluefeld en holländsk pirat som härjade här på 1600-talet.
Innan ens ankaret var på plats så blev vi ”anfallna” av byns alla nyfikna barn. Flera av dem var nog inte mer än 3-4 år och de många hade var sin egen liten dugoutkanot. Båtmamman i mig tänkte flytvääääst.. men, men. De babblade vänligt på men vi förstod ingenting.. Vi var trötta efter 30 timmars segling med dålig sömn och skakade bara på våra huvuden. Flera av barnen ville komma ombord men här sa vi faktiskt nej; vi ville bara vila och sedan sova. Ett par vuxna dök också upp och bjöd in oss på vad vi tror var någon form av fest till kvällen. Nu förstod vi vad alla barnen ville 🙂 , tror vi. Trots att vi kände oss rätt så oförskämda så tackade vi nej. Barnen ville inte riktigt acceptera detta och de stod kvar i sina små kanoter och hängde tyst kvar i vårt mantåg i säkert en halvtimme innan de gav upp att studera oss. Usch, vad de måste tycka att vi är tråkiga. Men det har varit ett par sena kvällar i det senaste och dessutom så är vi inte så förtjusta i kortare seglingar på ett till två dygn. Vi hinner liksom inte riktigt komma in i rytmen och det blir ingen ordning på sömnen. Vackert är det i alla fall här med höga gröna berg och än så länge har jag inte sett något skräp i vattnet alls!! Det verkar lovande!
Förmodligen ligger vi bara här en natt och i morgon tänkte vi oss att leta oss igenom virrevarren av korallrev inomskärs och ta oss lite närmare Bocas Town där det tydligen ska finnas goda möjligheter för Magnus att lära sig surfa på vågorna.
Vi har noll internet idag så detta inlägg är gjort via kortvågsradio och därför är Magnus inte taggad på FB och vi kan inte heller se eller svara på några kommentarer. Kram på er alla – nu ska vi sova gott.

170203 Panamakanalen och jakten på de försvunna passen

Så kom då dagen då vi skulle få lov att få åka genom Panamakanalen. Jag hade fått order av Pelle, kaptenen på Loupan att ha med mig en chokladkaka så det fanns ju inget annat att göra än att gå upp tidigt på morgonen den första februari och baka en chokladkaka till kaptenen. Det gäller ju att fjäska in sig lite när man ska ut och åka med en ny kapten 🙂 Loupan har hoppat på en etapp av World ARC för att på ett lite enklare och mer organiserat sätt kunna ta sig igenom Panamakanalen. På detta sätt så har de ganska tidigt fått ett ungefärligt datum för passagen av kanalen och det underlättar när man ska ha besök som sluter upp på andra sidan. Dessutom så ordnas allt med agenter och inmätning av båten mm av ARC:en så det hela är lite mer uppstyrt. Vi var fjorton båtar som gick igenom samtidigt. Båtarna skulle bindas ihop tre och tre förutom en stor katamaran som bara fick en kompis. Loupan var mittbåt och hade fått Spray på sin babordssida och Hakuna Matata på styrbord. Väldigt trevligt eftersom båda dessa båtar är svenska och känner varandra väl. Vid 15 tiden tuffade vi ut ur hamnen med Loupan och korsade infarten till kanalen och dess trafiksepareringszon för att ankra vid ett område som heter The Flats. Bara en kort stund senare dök en av kanalbolagets stora transportbåtar upp och släppte av en sk ”Adviser” på varje båt. Lite nervöst var det allt för dessa båtar är byggda för att transportera folk till de stora fartygen. Inte till en liten segelbåt. Men det visade sig att nervositeten var obefogad för trots den starka vinden så manövrerade kaptenen snyggt och lugnt fram till Loupan så att vår Adviser, Rick, kunde kliva ombord.

Advisern hoppar ombord på Hakuna Matata Foto:Pelle

Rick går igenom vad som ska hända härnäst

Magnus var vid detta laget redan på Hakuna Matata så att vi var tre personer på varje båt. Vi fick snart klart för oss att vår trevlige adviser var chef över hela flottan av advisers som lämnats av på de övriga båtarna och eftersom vi skulle gå in sist i slussen så hade han en bra översikt av vad som hände. Båt efter båt drog upp sina ankare och tuffade fram till slussportarna.

Ulla innan första slussen

Kaptenernas kapten monterar GoPro med Gorillatejp

Strax framför portarna så grupperade sig båtarna tre och tre enligt den förbestämda ordningen och med massa fendrar och spring emellan så fick vi till slut ett rätt stadigt paket. Det var Pelle på Loupan som styrde hela paketet på tre båtar med Karl-Axel på Spray och Ingvar på Hakuna Matata stod hela tiden till rors med deras motor på tomgång. Eftersom vi var fem paket av båtar så slapp vi också dela sluss med något av de större fraktfartygen.

Båtarna framför börjar paketera ihop sig inför första slussen

Hakuna Matata och Loupan dockas ihop

Tidsplanen hölls exakt och kl 17:01 så började ARC:arna smyga sig in i slussarna. Stora jättebollar till fendrar var placerade längst ut på varje paket och i varje hörn låg det en lång 16 mm plastlina. Den femte låg som reserv på Loupans däck i mitten. I entrén till den första slussen av de tre i slusstrappan där vi skulle slussa uppåt så stod det fyra killar med var sin tunn lina med en klump i ena änden. Det är en sk apnäve och dessa är stenhårda och i storlek med en tennisboll ungefär. Det finns många berättelser om olyckor när dessa apnävar på tunn lina kommer farande och därför så har de flesta försökt skydda solceller och annat med kuddar eller tex yogamattor. Ryktet säger att en av våra vänner på Amiga lyckades få en rätt i pannan för någon vecka sedan när det gick igenom. Magnus var placerad i fören på Hakuna Matata och jag i aktern. Första apnäven som kom flygande missade grovt hela vår båt och det var inte utan att kastaren blev utbuad av sina kollegor. Det är nämligen rätt hög prestige i att kasta bra. Men därefter så löpte det hela på bra. När man får en apnäve nerskickad så knyter man fast den i den tjocka plastlinan som förberetts med en stor ögla och pålstek och så dras linan upp till stora pollare längst upp i slussen. Sedan är det bara att göra fast linan i knapen ombord och sedan se till att hålla den tajt när slussen sedan fylls med vatten. Med ett rejält avhåll så är det inga större problem. Hela paketet med de tre båtarna ligger alltså mitt i slussen och har inte kontakt med någon slussvägg utan de fyra linhanterarna i varje hörna ser till att paketet hålls på plats. Skulle det behövas så kan mittenbåten hjälpa till att styra lite men det är upp till adviserna att bestämma hur och om det behövs.

Båtarna framför börjar paketera ihop sig inför första slussen

Första linan i första slussen

På väg in i tredje slussen

När slussen är full och man ska åka in i nästa sluss så skickar killarna på kajen ner den tjocka plastlinan, fortfarande med den tunnare linan fastbunden i öglan. Därefter så promenerar de med oss in i nästa sluss medan Pelle, som vi döpt till kaptenernas kapten kör hela paketet framåt. Det hela är väldigt lugnt och kontrollerat. Den enda olyckan att prata om var att mina solglasögon åkte i plurret i första slussen men lite förluster får man räkna med. Samtidigt som vi slussade upp så såg vi hur stora jättebåtar slussade ner i den andra slusstrappan och vi hade en koloss till båt som slussades upp precis bakom oss. Jag blev helt förälskad i de små supersöta lokomotiven som åker upp och ner samt fram och tillbaka och drar de stora båtarna genom slussarna. Vill ha, helt enkelt.. Inte för att jag vet var jag ska ha det och vad jag ska ha det till, men ändå!!! Supercoola var de i alla fall om ni frågar mig!

Liv i första slusstrappan som alinehandlers på Hakuna Matata

Litet tufftufftåg… vill ha!!

Mörkret sänkte sig över oss i den sista slussen och upplevelsen blev nästan större när all belysning lyste upp vår omgivning. När vi alla tuffade ut i Gatunsjön efter att ha slussat upp totalt 26 meter i den två kilometer långa slussen,  så var det beckmörkt. Alla 14 båtarna förtöjdes långsides, utanpå varandra, vid två stora bojar. Därefter plockades alla advisers upp av en annan transportbåt.

Pelle och Ulla serverade en fantastisk köttfärssås med pasta och när vi satt där i mörkret med ett glas rödvin så kände vi alla hur enormt trötta vi var. Det var inte många som höll igång denna kväll utan det släcktes ned rätt snabbt i båtarna runt oss och vi var inte sena med att följa deras exempel.

Kl 07 dagen efter kom adviserna till baka. Flera fick nya advisers men till vår glädje så fick vi Rick tillbaka. En mer kompetent och trevlig person får man nog leta efter! Vi räknade ut att han hade gjort ca 500 slussningar med fritidsbåtar under de senaste 10 åren!

Magnus hoppade tillbaka till Hakuna Matata och alla båtarna tuffade vidare, över Gatunsjön ca 20 sjömil till nästa sluss.

Båtarna förtöjda i Gatunsjön

”Adviserna” anländer dag två på Gatunsjön

 

Vid ett tillfälle fick vi avvakta vid några bojar eftersom en av tankbåtarna som kom hade farligt gods och vi fick inte möta den där det var för smalt. Trots ivrigt spanande efter krokodiler så fick vi inte syn på några.

Vid nästa sluss var det dags att åka nedåt och alla paket bands ihop igen utan något större mankemang och körde in i slussen i samma ordning som under dagen innan. Först var det bara en sluss och sedan transport över en liten sjö, där vi fortfarande var ihoppaketerade och så in i de sista två. Att fara nedåt är ju mycket enklare än uppåt. Det gäller bara att se till att släppa ut linan i maklig takt när båten sjunker. När vi var i den sista slussen så stod det massor av människor på en balkong som viftade och hade sig. Det visade sig att Tuija och Ingvars vänner stod bland publiken och dessutom så visste vi att det fanns en webkamera som vänner och bekanta satt hemma och tittade på. Så det vinkades en hel del och det var inte utan att det fanns en tår i en och annan ögonvrå för nu var båtarna utslussade i Stilla Havet. Det är ju en milstolpe detta. Som sista båtar ut ur slussarna så tutades det vilt och riktigt bubbel öppnades och det skålades mellan de olika båtarna.

Magnus på väg in i sista slussarna

Magnus och Elisabeth har koll på läget i fören

Elisabeth på Spray

Karl-Axel och Elisabeth nr 2 på Spray

Långt däruppe sitter linan fast

Tuija och Ingvar på Hakuna Matata

Magnus på väg ut i Stilla Havet på Hakuna Matata

Pelle, Rick och Ulla efter sista slussen

Bubbel till oss – knäckebröd till Rick 🙂

Framme!

Spray firar de med!

Loupan stävar ut mot Stilla Havet

 

Alla fjorton båtarna gick till marinan La Playita där den övriga halvan av ARC låg och väntade. De hade slussat igenom två dagar innan. Här är det 4 meters skillnad mellan hög och lågvatten till skillnad från de ca 30 cm som vi är vana vid i Karibien. Ulla och Pelle var så snälla och lät oss sova över ytterligare en natt så att vi under fredagen kunde jaga rätt på våra pass (mer om detta senare). Trots att vi inte tyckt att slussningen varit särskilt jobbig så var alla helt slut men det blev en mysig och trevlig sista kväll. Det känns lite konstigt att vi inte ska träffas mer med båtarna på ett tag nu. Ulla och Pelle har vi träffat på både här och där enda sedan vi låg i La Coruna i Spanien 2015 men nu har vi en hel kontinent mellan våra båtar så några spontanmöten lär det inte bli tal om.

TACK för att vi fick tillfälle att åka med er på detta spännande äventyr och lycka till! Vi önskar hela gänget: Ulla och Pelle på Loupan, Tujia och Ingvar på Hakuna Matata samt Karl-Axel och Elisabeth på Spray, Fair Winds och underbar segling framigenom. Stor kram till er från oss på Nanny!! Vi kommer sakna er! Och än en gång, Ulla – TACK för de fina solglasögonen – jag älskar dem 🙂

 

Och så var det ju det här med våra pass då….

Vi hade fått mail från ambassaden om att de var levererade till ett postkontor i Panama City. Vi blev lite betänksamma eftersom det inte var det postkontoret som vi valt när vi gjorde vår onlineansökan…. Dessutom så stod det i mailet att man måste ha ett kvitto från ambassaden – något som vi ju inte fått! När vår adviser Rick hörde detta så blev han bekymrad. För han påstod att det inte gick att få ut passen utan detta kvitto. Han hade själv varit där för en vecka sedan för att hämta ut sitt pass. Genast högg han telefonen och började ringa runt. Han lade säkert en timme i telefonen men det enda han kunde få fram var att våra pass INTE fanns på det postkontoret som nämndes i mailet. Dessutom så sa de på postkontoret att de minsann inte lämnade ut några pass utan kvitto!  Jaha…. Vad gör vi nu då? Rick försökte också ringa amerikanska ambassaden men de svarade bara att de bara tog emot frågor via mail. Så jag fick helt enkelt maila dem och fråga dem var de hade gjort av passen. Men nu var det ju torsdag eftermiddag och vi ville ju hämta passen på fredagen när vi ändå var i Panama City. Att ta sig tillbaka till Colón och Shelter Bay för att sedan ta ytterligare en tur till Panama City kändes inte direkt lockande. Vi släppte faktiskt hela grejen och ägnade oss åt att umgås med Pelle och Ulla istället. På fredagen fick god tidig frukost och när Loupan lämnade för att åka på Panama City sightseeing med ARC så tog vi en taxi till det postkontoret som passen skulle vara levererade till enligt ambassaden. Självklart så talade ingen något annat än spanska och när Magnus lade fram våra körkort på disken tillsammans med leveransmailet från ambassaden så skakade hon bara på huvudet. -Var är kvittot? – Vi har inget kvitto, svarade Magnus. Hon tittade läääänge på Magnus och tog upp hans körkort och fingrade på det. -Vi fick inget kvitto från ambassaden, förtydligade Magnus igen. Med en djup suck tog hon våra körkort och försvann in bakom en vägg. Till vår STORA lättnad så dök hon upp tio minuter senare med två förseglade plastkuvert och efter att ha fått skriva på så fick vi äntligen tillbaka våra pass. När vi sedan även såg att våra visa var stämplade med foto och allt i passen så var lättnaden stor! Dessutom så var klockan inte mer än halv nio på morgonen. DET hade vi inte räknat med. Efter att ha först åkt gratis lokalbuss till busstationen (eftersom vi inte hade något plastkort att blippa så fick vi helt enkelt åka gratis) så hittade vi direktbussen till Colón. Här skulle man också ha plastkort för att få lov att komma in på busstationen. Men det löste sig eftersom en företagsam Panamian kom fram till oss och förklarade att vi för 0,5 dollar fick använda hans kort. Vi tyckte det var en bra idé. För då slapp vi hela projektet med att skaffa oss plastkort. Så han fick en dollar och efter det att han släppt in oss så hjälpte han oss dessutom hitta rätt buss i villervallan av tillgängliga bussar. Med andra ord så var det en väl investerad dollar. Direktbussen till Colón kostade bara strax över 3 dollar per person och när vi blev avsläppta utanför vårt ”vanliga” köpcenter så hann vi med shoppingbussen till marinan som avgick 11:30 och dessutom hann vi handla lite. På så sätt sparade vi in en taxitur på ca 25 dollar. Så strax innan kl 13 var vi tillbaka på Nanny, nöjda och glada men självklart efter att ha fått vara med om en ny underhållande tilläggningscirkus med färjan. Det gick nästan för lätt!!

Äntligen! Vi har både visa och pass!!

 

Självklart så har det filmats en massa under slussningen så det kommer en film om ett par dagar skulle jag tro 🙂

170201 Indianer,Shoppingresor och NU är det dags för Panamakanalen

Ja, det är högt och lågt här i Colón, vid Panamakanalens mynning. Det surrar i hamnen eftersom World ARC är här och det innebär såklart en massa aktiviteter som inte finns i vanliga fall. Vi skulle ju varit linehandlers på Atla och därför fick vi erbjudandet att följa med på en utflykt till en indianby inne i djungeln. Jag var tveksam för det var dyrt, riktigt dyrt, och inte alls inom våra budgetramar. Men för en gång skull så sa jag ”skit sak samma, detta vill jag göra”. Magnus valde att stanna hemma medan jag sällade mig till ARC gänget och kl 07 i söndags så var vi 50 (!) personer som knödde in oss i ett par bussar och därefter transporterades vi ca två timmar in genom landskapet. Väl framme vid en av sjöarna som är i anknytning till kanalen så kom vi fram till en liten strand. Där låg ca 10 st sk. ”Dugouts”. Det är kanoter som är uthuggna ur en enda trädstam. Förr så seglades eller paddlades dessa men idag så är det 15-20 HP utombordare som gäller. Men ändå… jag tyckte det var så häftigt att få knö mig ner i en av dessa riktigt vingliga trädstammar och under ca 40 minuter få åka över sjöar och in i djungelns floder.

Dags att hoppa i kanoterna

Peter och Eva

Varje kanot hade även en kille i fören

In i djungeln!

Vår framme så möttes vi av indianerna från den lilla byn. Ja, lilla och lilla. Det visade sig vara 128 personer som bodde i byn. Indianer hade för många år sedan flyttat från gränsen mellan Colombia och Panama eftersom de kom i vägen för viss ljusskygg smuggling. Efter att ha hamnat i storstäderna så sökte de sig tillbaka till sitt traditionella leverne där de var mer eller mindre självförsörjande. Men när deras nya boende blev en naturpark så blev fick de restriktioner i hur de fick jaga och i övrigt använda skogens resurser. Kvar återstår alltså att ”visa upp sig” för turister och sälja sina hantverk

Dags att dra upp kanoterna

Barnen tyckte flytvästarna var kul leksaker

Vår guide som berättade om byns sätt att leva

Alla hyddor byggdes traditionellt på stolpar för att undvika djur

Damer i vackra färger

Jag har i vanliga fall väldigt svårt för sådana här turistfällor men på något sätt så måste jag ändå säga att detta gjordes med respekt och med någorlunda ömsesidig nyfikenhet. Vi fick en genomgång av hur de levde idag och hur de tillverkade skålar, skulpturer och smycken mm. Och det var ingen tvekan om att det var riktigt hög kvalitet på deras hantverk. Hela stämningen i byn var avslappnad och vänlig. Barnen sprang runt och var allmänt glada och väldigt intresserade av oss. Det fanns både skola och shaman och självklart så var allt väldigt tillrättalagt för oss. Men det kändes ändå helt OK eftersom detta var deras sätt att kunna fortsätta med sin livsstil. Samtidigt så sålde de, som sagt,  sina hantverk som var allt från silverarmband till träskulpturer och skålar av vass. Precis som Kunaindianernas hantverk så var dessa alldeles utsökta och jag kunde inte låta bli att ge mig själv ett silverarmband.

Peter och Eva får lite lunch

Indianerna målar sig för att beskydda sig från andar och från mygg. Myggskyddet var jag mycket intresserad av…

Peter och Eva köpte en vacker träskulptur i form av en örn

En av barnmorskorna i byn tog oss på en promenad och visade vilka växter som användes till vad

Och så fick vi en dansuppvisning

Hej då…

Vår kapten puttar ut vår dugout-kanot

Hem genom djungeln igen och jag fick första parkett 🙂

Summa sumarum så blev det en riktigt trevlig dag med många upplevelser.

Men detta var en bonus i vårt seglar liv – nu kommer en liten historia hur det kan vara att få tag i förnödenheter till båten.

Den marinan som vi ligger i och som för övrigt är den enda som finns att välja på är liksom placerad på fel sida av Panamakanalen. Dessutom så ligger den lång ute och inne på en militärbas så det är inte direkt promenadavstånd till affären för att säga det så….

Marinan har en buss som går till ett ”shoppingcenter” en gång om dagen. För att få lov att åka med så skriver man upp sig på en lista. Flera gånger den senaste veckan så har vi fått höra om totalt kaos när bussen ska gå kl 08 på morgonen. Det är nämligen fler personer som vill åka med än vad bussen har sittplatser. Eftersom de flesta båtarna här ska igenom kanalen och ut i det stora havet på andra sidan så är behovet av att bunkring JÄTTESTORT. Det har lett till att personer som inte är uppskrivna på listan helt enkelt går ombord på bussen och vägrar flytta på sig…. Lite tragiskt faktiskt – att man är ute och seglar och kanske gör sitt livs äventyr men kan inte acceptera att det faktiskt finns regler över hur en gratisbuss får lov att användas. Men men…. Vi har i alla fall inte haft dessa problem på våra shoppinrundor och det är ju skönt! Men eftersom att ha gjort ett par shoppingresor så inser vi ju att detta är ett äventyr som aldrig utspelar sig på samma sätt två gånger.  När bussen lämnar marinan så är det oftast rätt lugnt. Då är det tidigt på morgonen och kanalverkasamheten har inte kommit igång ännu. Bussen åker ända fram till slussarna och på gallerbroar så kör de sakta och försiktigt över kanalens slussportarna. Jag kan lova att jag höll andan länge den första gången vi gjorde den vändan….. Tittar man så åt sidan så kan man få se hur en av portarna öppnar sig och förbereder sig för dagens första megacontainerskepp… För de är löjligt stora.

Stor båt inne i slussen när vi åker förbi på slussportarna

Därefter så väntar nästan en halvtimmes bumling färd till affären. Nu ska jag absolut inte klaga för marinans buss är ny, fräsch och har AC – så det går absolut ingen nöd på oss. Framme vid köpcentret så har man sedan två och en halv timme på sig att gå och strosa inne i matvaruaffären eller i omkringliggande affärer. Där finns även en liten form av caféhörna där man kan få i sig något ätbart. Självklart efter den vanliga språkförbistringen men det tillhör ju äventyret. Därefter så ska alla ”yachtis” och dess massbunkring knö sig in i bussen för att åka tillbaka till marinan. Men nu är vi inte ensamma! För nu ska även all personal som ska jobba i marinans restaurang åka med tillbaka. Det blir rätt trångt för att säga det så. Men finns det hjärterum så finns det…… Grejen är bara det att på tillbaka resan så får det inte gå någon trafik över slussportarna. Så då är det färja som gäller. Och köerna till färjan kan vara riktigt långa. Ibland, när marinan har två fungerande bussar så får vi gå av bussarna och bära allt vi handlat ombord färjan för att på andra sidan ta en anslutande buss. På detta sätt slipper vi sitta i färjeköer i timtal. Men då måste marinan ha två fungerande bussar och det inträffar ärligt talat inte så ofta. Första  gången när vi kom ner till floden och Magnus såg allt detta så sa han spontant att det var ju ungefär som hemma när man skulle ut till Hönö Men Uj så fel han hade :-). På Hönö så går ju ändå färjorna i skytteltrafik. Här så går det i ”bakåttrafik”… När en färja är full så tar det ca tio minuter att lägga loss och då gäller det att det inte är ett stort fraktfartyg på väg in i kanalen för då får ingen trafik förekomma.

Stor båt på ingång – då får färjan vänta

Lite puttbåt hjälper till

Tilläggningen i sig tar ca 5 minuter om man inte, som häromdagen, missar hela färjeläget med en sisådär 10 meter….. Färjeläget består av en kaj i form av ett L. Det korta delen av L:et är där själva rampen finns. Den långa delen av L:et är kajen där man förtöjer färjan. För att hindra bilarna från att åka av så spänns en 16 mm lina framme i fören över körbanan…  Det finns ingen lem eller liknande som fälls upp det är bara en rak kant och därefter vatten…. Det känns hur tryggt som helst (eller inte…) 

linan som ska hindra bilarna från att åka i floden…

Och efter halva resan så togs linan bort…

Alla killarna som jobbar ombord har flytväst och hjälm. Magnus kommenterade lite försiktigt och undrade varför de var tvungna att ha hjälm i värmen. Men vi fick fått snart svar på detta. När färjan kom åkandes så missade, som sagt kaptenen hela ”L:et” För att då rädda situationen så hoppade en av killarna snabbt iland och sprang upp mot den längre delen av ”L:et”. Killarna ombord på färjan kastade en stor klump med en lina, en sk apnäve, till killen iland och efter MYYYYYYCKET trassel så fick de dragit färjan in till land. Jag kan säga att hela bussen applåderade högt och med stor inlevelse när vi efter 15 minuters tilläggningsförsök, äntligen kunde köra av färjan och fortsätta vår timmes bussfärd mot marinan… Mycket underhållande.

Färgelägret ligger 10 meter för långt åt höger om du frågar kaptenen…

Apnäve på väg – bra med hjälm…

Mindre trevlig upplevelse hade vi en annan dag på bussen när en av de amerikanska medpassagerarna hamnade i diskussion om en viss mur mot gränsen till Mexiko…. En var emot och den andra var rätt trumpen i sina argument. Hela bussen satt knäpptysta och bara tittade på deras argumentation som bara blev högre och högre. Till sist så vände murmotståndaren helt enkelt ryggen till den andre och lugnet och förolämpningarna lade sig efter ett tag… Hu! Dom där Trumppåhejjarna finns alltså! på riktigt…. Läskigt!  

Men nu till något ännu roligare! idag kl 12 ska vi inställa oss som ”linehandlers” på Loupan. Vi ska slussa igenom ihopbundna med Hakuna Matata och Spray. Loupan kommer att vara kaptensbåten och vi ska hjälpa till så gott det går, där det behövs. Det kommer bli jättespännande. Dessutom så får vi sova över en extra natt på Loupan så att vi kan hämta upp våra pass i Panama City på väg tillbaka till Nanny och Shelter Bay Marina.

Lovar att vi återkommer med en utförlig rapport om detta 🙂

Kram på er alla

170125 I marina vid Panamakanalens mynning

Innan vi gick in till Shelter Bay så hade vi tre helt fantastiska dagar i en liten vik som heter Playa Blanca. Den var mycket skyddad och vi fick vara enda båten där under dessa dagar. Det var lite magiskt att vakna på morgonen till vrålapornas urvrål och sedan konstatera att vi var de enda människorna i viken. På dagarna var det en del badgäster som kom ut med taxibåtar men annars var det bara vi.

Badgäster på stranden. Annars bara vi och vrålaporna

Eftermiddag i Playa Blanca

Vackraste solnedgången på länge

Därefter gick vi i total stiltje till Shelter Bay Marina. Denna marina ligger precis i mynningen av Panamakanalen och de flesta som ligger här är på väg att ”gå igenom” som man säger. Vi kom på söndagen och på bryggan stod Eva och Peter från Atla och kramade om oss. Det var ett vansinnigt glatt möte för vi har inte sets sedan Grenada och det tog inte länge innan bubblet togs fram. Till vår förvåning så stängde marinakontoret redan 16:30 så vi hann inte checka in. Fast fördelen var att vi då inte heller fick information om att det var förbjudet att grilla på båten och det är ju som Magnus säger: Det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Så det blev en mysig kväll med Peter och Eva.

Dagen efter blev vi totalt bortskämda med finfrukost på Atla. Det började med hallonsmoothies och därefter rostat bröd med brie, ost, korv, färsk frukt och.. och…. När det kom ägg  och Kalles Kaviar på bordet så hoppade Magnus, sittande, nästan upp och ner på stället. Gott!! Tyvärr så har Atla råkat ut för en olycka och de har fått gigantiska tvärgående sprickor i masten. Detta gör såklart att deras planer på att gå igenom kanalen förmodligen kommer att skjutas på framtiden så vi får se om vi får nöjet att åka med dem eller inte. Det viktigaste är ju bara att det löser sig för dem och att de på något sätt kan fortsätta sin resa.

Lyxfrukost på Atla

Vi har ju våra resplaner riktade åt ett annat håll och därför så tog vi en taxi in till Panama City på tisdagsmorgonen för att besöka Amerikanska Ambassaden. Som tur var så fick vi möjlighet att dela taxi med en Amerikan för det är verkligen lång och svindyrt att åka taxi ända dit. Men vi har inte så mycket val eftersom marinan ligger på en udde mitt ute i ingenting.

Inför besöket var vi laddade med massor av papper som skulle styrka vår tillhörighet till Sverige och visa att vi inte vill bosätta oss i landet. Magnus bet i det sura äpplet och tog på sig både långbyxor, skjorta, strumpor och skor i enlighet med alla instruktioner. Det var första gången han hade långbyxor sedan vi var i Portugal. Jag smet undan med en liten klänning… I bland är det bra att vara tjej. Vi fick inte heller ha med oss något batteridrivet och efter att ha dubbelkollat så fick även mobiltelefonen, efter mycket tvekan, stanna hemma.  Efter 30 minuters väntan i den stekheta solen så blev vi insläppta i ett förrum där allt kontrollerades. Som en flygplatskontroll ungefär…. Därefter följde en virrevarr av kontroller, luckor, fotografering och till slut en intervju. Jag hade ju sett för mig att vi skulle få komma in i ett rum med ett skrivbord och där bli intervjuade. Men inte då… Det var som att stå på banken och prata med en kassörska, fast det gällde visum då. Efter ett fåtal snabba frågor så konstaterade tjänstemannen glatt att vårt visum var godkänt och att vi kunde hämta det på ett postkontor ner i Panama City om tre till fem arbetsdagar. Det var nästan så vi blev lite snopna över hur lätt det gått. Fast det är klart. Vi har inte passen i våra händer ännu så det kan ju hända mycket innan dess.

Vår taxichafför hade väntat på oss och han körde oss till ett stort köpcentrum där vi kunde shoppa loss under en timma innan vi tillslut åkte den två timmar långa bilturen tillbaka till hamnen igen.

Så här ligger vi nu då….Jag passar på att gotta mig med all lyx i marinan. Det blir både vattengympa och yoga på dagarna och dessutom så pysslar vi med Nanny. Idag har Word Arc slagit upp sitt kontor i marinan och ca 20 båtar förväntas komma in under de kommande två dagarna. Det är lite kul med alla dessa båtar som ska gå igenom. Det ligger liksom en spänning i luften när de håller på att förbereda sig. Flera båtar har hoppat på Arc just under denna etapp för att få en smidig, tidsbestämd passage genom kanalen. Däribland de svenska båtarna, Loupan, Hakuna Matata och Spray.

Här kommer också ett fotoalbum från San Blas 🙂

FOTOALBUM – San Blas

Övriga fotoalbum hittar ni som vanligt under fliken ”Foto” eller så klickar ni här

 

170115 Incheckade i Panama!

Ja, då var vi faktiskt i Panama på riktigt. I alla fall lagligt sätt… Vi ankrade upp i Linton Bay på onsdagen efter en rätt brötig segling från Chichime. Seglingen var helt ok men med väldigt oregelbundna vågor och väldigt stötig vind. Men vi hade ändå fin segling så vi klagar inte.

Första förmiddagen gick åt att säga hej till båtarna Hakuna Matata och Jonas innan vi gick över grusplanen i marinan till den lilla containern där marinmyndigheten härbärgerade. När marinan här i viken har byggt färdigt sitt stora fina hus så kommer de att flytta in där men än så länge så föregår all verksamhet runt om i containrar.

I guideböckerna så står det att man ska tänka på sin klädsel när man checkar in i Panama. Här skulle det vara långbyxor och skjorta som gällde. Annars skulle man knappt ej bli bemött. Men Magnus chansade lite och körde med sin vanliga uniform: Pelle Petterson-shorts och träningströja. Han hade inte behövt att oroa sig. Magnus var snarast överklädd! Myndighetskillen, som var hur glad och trevlig som helst var iförd Crocs-sandaler i två olika färger med ett par shorts och en trasig T-shirt på det. Han skrev i en hiskeligens massa papper med kopior i alla regnbågens färger. Jag tror faktiskt att detta var rekord i pappersexercis. Han lyfte inte ens på ögonbrynet när han fick våra papper från Colombia där vi var utstämplade i början av december.  Efter att ha betalat 185 USD för seglingstillståndet så hade vi nu tillåtelse att segla med Nanny i Panama i ett helt åt. Fast vi var ju inte själva officiellt inne i landet och för det så måste vi ta oss till grannbyn, Portobello. Nu var vi ju lite sega i starten denna morgon och hade lite för trevligt med våra båtvänner så vi missade helt enkelt förmiddagsbussen och fick vänta på lunchbussen.

Vi älskar att åka kollektivt och Panama är verkligen inget undantag. Bussarna här är av typen ”amerikansk skolbuss”. Fast de är så långt i från de gula bussarna man har sett på film som det bara går. Dessa är mycket vackert målade i allsköns färger. Gärna blänkande och glittrande färger med massor av klistermärken. Sätena i bussen var plastade med högglittriga överdrag som skimrade i lila. Och så klart musiken… Massor av högtalare och sydamerikansk trumpetsalsa på högsta volym. Det var bara att hoppa på och låta sig underhållas. Portobello är en liten sömnig stad och det var inte svårt att hitta Immigrationen. Efter att de hade gått igenom alla våra färgrika kopior samt fotat våra pass med mobiltelefonen så fick vi vänta ett par minuter innan de fick tillbaka ett SMS som godkände att vi fick komma in i landet. Det hela kostade oss 2,25 USD och NU var vi officiellt lagligt i Panama. Det tog bara en månad 🙂

Panamabuss

Busstur med Hanny och Jakob

Lycklig man som äntligen får komma till immigrationen

Många vrak efter stormen Otto ligger kvar i Portobello

På kvällen var vi ute och käkade med Elisabeth och Karl-Axel på Spray. De hade koll på ett hak med en holländsk ägare vid namn Hans där man kunde äta gott, lämna in gasol OCH tvätt!! Så det var med stor lättnad vi släppte av tre gasolflaskor och två stooora säckar tvätt mitt på golvet i restaurangen. Det var inte fel heller att äta ute en kväll efter att ha levt på enbart Nannys förråd i över en månad!

Det är riktigt blåsigt här och ute i vår ankarvik. Men vi ligger bra och det är inte särskilt oroligt så länge byarna håller sig under 15-16 m/s. Över det så är det lite ansträngande eftersom det är ganska trångt i viken.  Det är ett par båtar som draggar då och då, så man får vara lite alert. En av kvällarna hade vi byar över 22 m/s.

Marinan här är som sagt under uppbyggnad. Men bryggorna ligger i och det ligger många båtar där redan nu. Vi fick betala 15 USD för att få lov att använda dingebryggan, slänga sopor, använda duscharna och tanka vatten. Helt ok tycke vi eftersom 4 veckors sopor försvann från Nannys förvaringsutrymme. Duschen var gudomlig. I alla fall för mig som hade lite tryck i rören. Det var tydligen värre för Magnus. Men han blev ren i alla fall. Efter denna första dusch så har det dock inte blivit så mycket mer eftersom det inte har funnits något vatten…. Vilket då gör att vi duschar på båten men nu börjar även det vattnet ta slut så nu får allt marinan skärpa sig och leverera lite vatten som vi faktiskt har betalat för. Men det löser sig säkert. Det finns vatten i Portobello och i Shelter Bay så vi får väl helt enkelt flytta oss dit.

Men vi har inte velat flytta på oss för vi har haft hyfsat bra uppkoppling här.  Varför har hon då inte lagt ut några bilder, undrar ni säkert då…. Jo, det är för att vi har betaldata och vi köpte extra endast för två dygn. Under dessa två dygn har Magnus och jag förtvivlat och med många svordomar och mycket svett försökt få till alla underlag inför en intervju på amerikanska ambassaden här i Panama. För att få segla in med egen båt i USA så krävs det lite andra visa än bara vanliga turistvisa. Dessutom så har vi eventuellt planer på att stanna där så länge som sex månader.

Alltså har vi suttit och fyllt i sida upp och sida ner med väldigt, väldigt många frågor som typen: Vad heter din far? Ålder på honom.? Har du tänkt att prostituera dig om du kommer in i USA? (öööhhhh…) Har du tänkt att utföra terrordåd i USA? (ööööhhhh) Behöver jag fortsätta??? Det har lett till rätt många skratt (och svordomar)  innan vi fick klart alla foton och blanketter. Dessutom rätt många funderingar på varför Magnus måste svara på typ dubbelt så många frågor som jag.  Tex: Vilka länder har du besökt under de senaste fem åren?…. Jo, ett antal kan jag berätta 😉 Det är nog något lite mysko med min käre man ändå!!

Men nu är i alla fall alla blanketterna klara. Vi har betalat in 1500 SEK per person och på måndag efter kl 13 så har vi tillåtelse att boka en intervju…. Phhuuuu. Det ska bli skönt när detta är klart. Hur vi ska ta oss härifrån och till Panama City för själva intervjun har vi inte ens börjat fundera på ännu!

Gårdagskvällen blev ytterligare ett restaurangbesök – men av det mer ovanliga slaget. Eller vad man nu kan kalla det. Tänk er att ni går längs med en landsväg där ena sidan är ren skog och andra har någon form av väldigt avskärmade hus i en rad. Det är höga nätstaket och massor av hundar innanför staketen och hundarna är inte direkt av det tysta slaget. Helt plötsligt så finns det en liten, liten skylt som det står ”Entrance Tocuan Smiles” på. Det finns en två meter hög och en meter bred nätstaketsgrind med två stora hundar som sitter på insidan och tittar på dig. Då är frågan: Öppnar du den grinden och ser om det finns en restaurang därinne?? Vi hade inte gjort det om vi inte hade haft Johan och Tove från Bird of Passage med oss. De hade nämligen varit där tidigare. Efter att ha föst undan hundarna och tagit oss genom grinden, utan att någon av hundarna rymt, så gick vi ner en trappa och ner i en trädgård. Där möts vi av ett tvåvånings betongskelett till hus. Stommen finns där alltså men inga väggar… vare sig inneväggar eller ytterväggar. Vare sig på övervåning eller undervåning.  I undervåningen finns det en uppmurad, grov bar och ett par barstolar. Ett par trädgårdsbord, ett pingisbord och en piltavla och i hörnan en halvsovande man och en stor TV…..

Jag ska erkänna att jag var mycket tveksam…. Men Tove knatade glatt in och mannen i soffan tog sig upp och log när han såg att han fick kunder. Ett par stooora rom och cola med massor av rom och is men nästan ingen Cola i kom på bordet och vi började se oss omkring. Detta var ett ställe under uppbyggnad, det var ju lätt att se. Frågan är bara när byggandet skulle fortsätta 🙂 Till interiören hörde dessutom en papegoja, en katt och väldigt många kolibris. Vår bartender, som var engelsman,  undrade om vi ville ha pizza för i så fall skulle han sätta på ugnen. Jag tittade bort i den änden av rummet som skulle vara det s k köket så konstaterade jag att det är nog bra att vi har varit på resande fot ett tag och att våra magar tål en hel del.

Vår snacksalige bartender var en underhållande berättare och när jag frågade hur han hade hamnat här, mitt i norra Panama så flinade han lite och sa att det var pga att han var dum i huvudet! Han berättade att han hållit på med valutahandel i ett par år och att han hade varit rätt bra på det. Han levde gott , även om han inte blivit rik utan bara ”nästanmiljonär”.  Så kom då den dagen då engelsmännen röstade om Brexit. Han hade varit så säker på att de absolut inte skulle gå ur EU men han hade också bestämt sig för att inte spekulera under denna dag. Men frestelsen blev för stor och när kursen rusade i höjden så satsade han allt för att vara med på uppgången, vilket han trodde kunde öka hans kapital tiofalt. Men då vände allt och pundet störtdök och när valresultatet presenterades så var han barskrapad…… Och nu satt han i en betongkällare och bakade pizzor och sov i en soffa i ett rum utan fönster…. Sant eller inte?? Inte vet jag. Men han var i alla fall en underhållande berättare och hans humor var det inget fel på. Inte heller var det något fel på hans pizzor. De var fantastiskt goda! Vi fick dessutom sällskap av hela gänget på den norska båten Ohoi som vi sett här och där under vår resa. Daniel, en av killarna på båten Aurora som vi träffade på Barbuda är nu mera påmönstrad på Ohoi så det var riktigt kul att träffas igen.

Barhäng med Tove och Johan

Vår bartender/pizzabagare/historieberättare

Suddig kvällsbild på hela gänget från Toucan Smiles

Ja, vi ligger kvar här i ett par dagar tills hela den här grejen med amerikanska ambassaden är utredd och så får vi se. Men det lutar åt att vi tar Nanny in till Shelter Bay om en vecka eller så och låter henne ligga där när vi ska gå genom kanalen ombord på Atla.

Bilder från San Blas kommer i ett separat album  – när vi har bra uppkoppling 🙂

Någon som har en watermaker över av typen Katadyn 40 som ligger i en hörna och skräpar?? Vill ha….

Kram

170110 Besök med lite transportproblem

När våra barn transporterade sig mellan Panama City och det rätt otillgängliga San Blas (Kuna Yala) så flöt allt på fin fint. De blev hämtade i tid av en ordentlig fyrhjulsdriven modern bil med en auktoriserad Kunaförare. Riktigt så enkelt skulle det inte bli för våra nästa besökare, Eva o Andres. Frågan är om det kunde bli mer fel. För det första blev de hämtade en timma efter avtalad tid. Bilden var en skraltig minibuss och de fick stanna flera gånger för att fylla på vatten och olja. Dessutom var det definitivt inte en fyrhjulsdriven bil som kördes av en medborgare av Kuna. När de närmade sig vad som man kan kalla gränsen in till San Blas så hade de redan gjort två bussbyten och tre chafförsbyten och de var flera timmar försenade. När sedan bussen gjorde ytterligare ett stopp så fick ingen av passagerarna någon som helst förklaring. Men efter ett tag så insåg de att det var just den fyrhjulsdrivna bilen med en Kunaförare som saknades. Efter en lång väntan så kom då bilen. Den visade sig mycket riktigt vara fyrhjulsdriven men endast med åtta sittplatser för de nio passagerarna. All packning surrades på taket med en pressening över och sedan knöddes passagerarna in och så bar det av igen. I alla fall ända tills en av passagerarna vände sig om och fick se hur ett par av väskorna for av taket på bilen och rullade ner för backen bakom dem….. Tydligen så innehöll en av väskorna en dator så vi får hoppas att det gick bra för dem. Men vi vet inte eftersom Eva o Andres väskor klarade sig. Vi var vid detta laget riktigt oroliga för vi hade förväntat oss dem vid kajen runt niotiden på förmiddagen. Magnus gjorde flera rundor med dingen för att leta efter dem men nä…. Det enda han såg var en krokodil (!) Till slut fick vi tag i vår kontaktperson på taxibolaget som bekräftade att de var på väg och han bad om ursäkt för förseningen. Runt kl 13 hade vi dem i alla fall inpackade i båten. En resa på två-tre timmar tog med andra ord lite över sex. Men det är klart. Vi befinner ju oss inte direkt mitt i en knutpunkt här ute så lite förseningar och äventyr får man ju räkna med. 

På vägen hade bussen i alla fall stannat vid en mataffär och Eva o Andres, som själva är seglare, vet hur man handlar för att göra en seglare glad. Att man kan få plats med så mycket god mat i en så lite kylväska är fantastiskt. Dessutom hade de kommit på den utmärkta idén att köpa massa frysta goda korvar som fungerade som kylklampar och det var ju tur med tanke på hur lång resan blev. Och dessutom hade de fyllt sina väskor med massor av svenska delikatesser. Snacka om att vi blev bortskämda!!!

Det var ett år sedan vi såg dem senast och det var extremt kul att få krama dem. Efter att ha fått i dem lite mat så tuffade vi runt revet och ner till Aquadup. Vi höll tummarna  att det hade regnat tillräckligt så att de skulle ha vatten. Det hade de!!! Men trycket var så lågt så det tog oss nästan tre timmar att fylla vår 240 liters vattentank och de ca 100 liter vi har i dunkar. Men vad skönt med att de faktiskt hade vatten. Annars hade vi fått segla 30M till Nargana för att få tag i det. Så det var väl värt de 25$. Dessutom var vattnet helt klart och väldigt, väldigt gott. 

På eftermiddagen, denna långa resdag, så gled vi in i ögruppen Lemon Cays och det var precis att vi hann kasta ankaret innan solen gick ner. Vi vill INTE navigera här i mörker eftersom sjökorten är så dåliga. För en gångs skull så fick vi faktiskt inte fäste direkt med vårt Rocna-ankare och först efter fem försök fastnade det tillräckligt för vi skulle kunna sova gott. Vi fick en sådan härlig kväll med våra underbara vänner!!! 

Dagen efter tog Eva och jag en sväng i dingen för att undersöka nejderna mellan reven – killarna höll sig i båten och fördjupade sig i det ekolod som vi nu har som reserv om vårt, väldigt opålitliga, skulle packa ihop och ge sig. 

Morgonen dag två belönades vi med att två vackra delfiner smög sig upp längs med oss där vi låg ankrade och simmade i ett sakta mak förbi oss. Det var nästan så att de ville visa upp sig.  

Eftersom det var mer vind i antågande så valde vi att flytta oss och ankrade upp i Chichime, i lä av en stor palmö. Vi har inte gjort så mycket mer än att bada en massa, äta god mat, skratta, gå promenader och bada lite till – samt en hel del prat då….. En kväll träffade vi våra holländska vänner på båtarna Jonas och Acapella för en sundowner inne på en av strandbarerna. Dessutom så köpte vi en färsk languster av ett par busiga pojkar för endast 5$. 

Underhållningen är  mer eller mindre konstant i sittbrunnen eftersom båtar kommer och båtar gå och ankringsteknikerna varierar. Båten framför oss draggade en morgon och vi i Nanny drog i gång rena rama visslings orkestern för att uppmärksamma eller väcka dem ombord. Kaptenen kom till slut upp och tittade dumt på oss. Vi ropade på honom, när de gled förbli, att de draggade men han ryckte bara på axlarna och tittade ännu mer dumt på oss. Till slut insåg han faktiskt att han draggade och då blev det fart på dem. Till vår besvikelse ankrade han om precis framför oss och släppte, enligt vår åsikt, dessutom typ hälften av nödvändig kätting. Inte heller backade han in sitt ankare och eftersom det var ett Bruce eller liknande så kan jag lova att vi höll ett öga på den båten tills den gav sig av dagen efter. Ja, ja sådant är seglarlivet. 

En annan del av seglarlivet är kontakten med andra båtar här. Vi lyssnar varje morgon på det lokala nätet via kortvågsradion och man har rätt bra koll på vilka som är här och seglar. Via nätet får vi fantastiska väderprognoser samt tips och nyheter. Men alla nyheter är inte goda nyheter. Två mycket tråkiga nyheter har varit att två båtar, varav en vi känner, har förlorat sina master på vägen mot Jamaica. Detta har skett med bara ett par dagars mellanrum och det är riktigt obehagligt. Den första båten tog sig tillbaka hit till San Blas. Den andra båten, Helena med våra holländska kompisar, blev räddade av den colombianska sjöräddningen och inbogserade till den lilla ön Isla de Providencia som ligger halvvägs mellan oss och Jamaica, eller så. Det har inte varit några personskador, som tur är men om vi förstått det hela rätt så har båda båtarna förlorat hela sina riggar med allt vad det innebär. Mast, segel, instrument i mastoppen och så vidare. Dessutom är det troligen skador på däck och dess infästningar till masten.  Det är inte sannolikt att de kommer kunna segla vidare på många, många månader. Och det är klart att det påverkar oss eftersom vi ska segla samma rutt. Det är helt klart tuffare segling för riggen att segla bidevind istället för medvindssegling.  Vi är extremt glada att vi har investerat i en ny rigg innan vi åkte iväg. Nu kan det självklart ske saker med en ny rigg också. Men vi känner oss såklart mycket tryggare med en tre år gammal rigg än den över 40 år gamla vi hade innan…. Vi funderar mycket på vilken rutt vi ska ta de kommande månaderna och vår avsaknad av watermaker spelar ju också in på vår planering. Jag tror att våra gäster har fått sin beskärda del av watermakerprat under dessa dagar 😉

Så skulle då våra gäster lämna oss och åka på nästa etapp på deras resa…..Eftersom det ständigt går små vattentaxibåtar mellan öarna här och fastlandet så bestämde vi i samråd med Eva och Andres att det var bäst att de tog en sådan in till Carti där taxibolaget skulle hämta upp dem igen. Andres var under lördagen och beställde två platser på en taxibåt som skulle komma och hämta dem ute på Nanny mellan kl 15 och 15:15 på måndagen. Han förklarade att det var viktigt att de kom i tid eftersom de hade en taxi som väntade i Carti kl 16. Inga problem var svaret, resan in skulle ta ca 30 min. Jag var dessutom inne under förmiddagen och kontrollerade att de verkligen skulle komma och hämta dem. De kom först strax innan 15:30 och det först efter Magnus åkt in och frågat efter dem. När Eva och Andres stod på däck och båten närmade sig så skakade först indianerna bara på huvudet och pekade på Andres. Andres är nästan två meter lång och rätt stadigt byggd. För de väldigt kortväxta, små indianerna här så såg han nog ut som en jätte….. Det påstod helt enkelt att han var för stor för båten men till slut så ommöblerade de ombord på båten och de fick komma ombord. Vi skickade för säkerhets skull ett meddelande till taxibolaget och bad dem vänta eftersom de kunde bli ett par minuter sena. De lovade att de skulle vänta 30 min. – inte mer….Vi kunde inte göra mer och satt bara och höll tummarna. Det hela gick väl sisådär kan man väl säga. Efter en timme fick vi ett SMS om att  Eva och Andres stod på en av de öarna längre in i ögruppen och där väntade de på en annan båt…. Puuuussst. Vi svarade via sms att vi skulle försöka meddela taxibolaget men vi fick inga svar. Efter ytterligare 3 SMS så inser jag att det första SMS:et är skickat från en lokal telefon. Alltså har Andres lånat en telefon av någon eftersom han inte har någon täckning och sedan har jag bombarderat den stackaren med massa svenska SMS…. 

Först halv åtta fick vi ett SMS där de berättade att de satt i bilen. Nu kunde vi äntligen andas ut. När de sedan var framme vid sitt hotell vid 21 tiden så berättade de att de inte hade blivit körda till Carti utan upp i floden istället och självklart hade de fått motorstopp mitt i floden. Men som tur var så hade båttaxin kontaktat deras taxibolag och till slut blev de faktiskt upphämtade och körda till ”Monkey Lodge” inne i djungeln. Ryktet säger att de både har AC och pool….  Och dusch….. Vi är inte alls avundsjuka 🙂 Och vi hoppas att de kommer kunna skratta åt sina anknytningsresor till och från Nanny när de har kommit hem och att de vill besöka oss igen. 

På tisdagsmorgonens radionät fick vi förklaringen till varför de blivit körda upp i floden istället för Carti. På grund av att det blåser såpass mycket här och att det är hög sjö och högt vattenstånd just nu så har man helt enkelt stängt ner flera hamnar och de anknytande vägarna.

Vi ligger kvar här idag också. Båten behöver återställas och packas om men imorgon är planen att lämna San Blas och segla de ca 45M till Puerto Lindo för att checka in i Panama – på riktigt. Det kommer bli en rätt tuff tur med en hel del sjö med ca 3-4 meters vågor och vindar på 12-15 m/s. Fast vindvinkeln är bra och med två rev i storen kommer det att gå galant. Det är vad Magnus skulle kalla ”Nannyväder”.

Det vi också har framför oss är att vi ska faktiskt mönstra på en annan båt och vara sk ”linehandlers” genom Panamakanalen. Det är den svenska båten Atla med Peter och Eva ombord som erbjudit oss att hänga på. Båten är en 64 fotars Sunddancer (tror jag modellen heter) och de är med  i ”World ARC” som är ett gäng som seglar jorden runt på ca 1,5 år. Det är fantastiskt roligt och det innebär att någon gång under månadsskiftet jan/feb kommer vi gå igenom Panamakanalen – fast utan Nanny då…

Och vet ni vad – den draggande båten som jag skrev om innan – han ligger nu framför oss igen och alla ombord är iland. Och självklart så draggar han…. 

Kram på er alla! Bilder kommer när vi har bättre uppkoppling – förhoppningsvis inom ett par dagar. 

170103 Skiftbyte i Nanny

Ja, då kom den då. Dagen då barnens skulle lämna oss. Jag kan inte förstå att två veckor kan gå så rasande snabbt. Och vi har haft det sååååå bra. Vi har firat nyår på en liten öde ö bestående av sand och palmer tillsammans med ett stort gäng övriga seglare. Vi har bakat kanelbullar, badat, skrattat och läst en massa. Carl har varit iland endast två gånger under dessa veckor. Han har varit nöjd med att sitta i en stol och läsa samt bada när andan fallit på. Mathilda och jag har varit ute lite mer än det i alla fall och besökt lite öar ibland där hon har kunnat motionera sitt knä. Hennes knä har blivit mycket bättre under dessa veckor och till slut så blev hon en fena på att ta sig fram i båten utan kryckor. I går så gick vi till ankringen utanför Carti/Tupile och där blev det födelsedagsmiddag för Magnus. Eftersom vi inte har några ägg så blev det en ägglös, mycket kladdig chokladkladdkaka till efterrätt. Middagen bestod av pannbiff med löksås och potatis. Till detta serverades faktiskt lingon. Den som spar han har 😉 Mathilda fick kikärtsbiffar istället för pannbiffar.
Det sved i hjärtat och tårarna trillade som vattenfall när Magnus stoppade ungarna i gummibåten och körde in dem till bryggan. Jag vill inte att de ska åka men såklart så måste de. Bara tanken på att det troligen är ett år eller så tills vi ses igen gör att jag bryter ihop då och då, denna dag. Men det är vi som har valt detta så jag vet…. Men vi har också lite annat som upptar våra tankar. I morgon på morgonen kommer Eva och Andres och innan dess så ska allt som är stuvat i akterruffen på styrbordssidan förpassas till soffan i salongen där Mathilda har sovit dessa två veckor. Eftersom hon med sina kryckor och skadade knä behövde lite mer plats så var det inte att tänka på att packa ner henne i akterruffen. Så det är projekt omförflyttning som gäller under dagen. Dessutom så har vi slut på vatten. Och det är ett stort problem. Jag fick tiggt till mig 50 liter vatten häromdagen av en snäll båtgranne som hade en bra watermaker. Men nu är allt tomt. Det sista gick till att diska i morse och vi har bara lite för att dricka kvar. Men eftersom vi vet att de har vatten i Aquadup så drog vi upp kroken vid 10-tiden och tuffade runt hörnan för att lägga till vid den lilla minimala betongbyggan. Sjävklart så ville inte ekolodet fungera och därför kröp vi fram i mikroskopisk fart i det bruna flodvattnet. När jag väl tagit mig iland på den endast 20 cm höga betong kajen, eller det är lite väl att kalla det kaj eftersom det bara är ett par slitna betongplattor som sticker upp ur vattnet, så hittade jag några barn som såg snälla ut. Jag försökte fråga dem efter ”Agua” och pekade på vattenkranen. Men de bara skakade på huvudet och sa ”No Agua, No Agua”. De skruvade på vattenkranen för att visa att det inte fanns något vatten. (Aaaaahhhhh…….) Jag gav mig dock inte, utan tänkte att det kanske fanns någon annan vattenkran och gick in mellan hyddorna där jag fann en äldre man som hjälpte mig att leta reda på en kille som tydligen var vattenansvarig. Men tyvärr så sa även han ”no auga ”. Nej, nej, nej, nej tänkt jag. Eller för att vara helt ärlig så tänkte jag mycket argare tankar och fulare ord än så samtidigt som jag förbannade vår watermaker som bestämt sig för att lägga av just nu, när vi behöver den som bäst. Jag menar, jag var nervös över hur det skulle gå med vattenförbrukningen med gäster när watermakern fungerade…. Nu förstår vi hur bra vi har haft det, även om vår watermaker bara gjort 5 liter i timmen. Det är ca 30 M i motvind till Nargana där vi vet att det finns vatten. Det går ju inte att hinna under dagen. För vi hinner inte fram och tillbaka innan Eva o Andres kommer. Men vattenkillen försökte förklara något mer som jag inte förstod. Så jag skakade på huvudet och körde med min vanliga ”no hablo Espanol” och pekade bort mot båten för att han skulle följa med mig. Som tur var så gjorde han det och där fick han förklarat för Magnus att det skulle finnas vatten vid 15 tiden. Samtidigt så pekade han in mot bergen och gjorde regntecken med fingrarna. Tror vi…. Vi är inte säkra men men. Det var inte mycket annat att göra än att backa ut och ankra upp utanför och vänta. Fast vi är ju inte utan arbete eftersom tidigare nämnda omflyttningsprojekt och städprojekt skulle genomföras under dagen. När klockan slagit 16 hoppade Magnus i dingen och åkte in till bryggan, bara för att konstatera att det fortfarande inte fanns något vatten. Vi fick helt enkelt ge upp och dra upp kroken och tuffa tillbaka till Carti/Tupile. Vi hoppas att det kommit vatten i kranen i morgon efter det att Eva och Andres kommit. Det ligger ett par andra öar precis här runt hörnan så vi hoppas att någon av de har drickbart vatten. Annars är det inte mycket annat att göra än att motorsegla lite tillsammans med våra gäster till Nargana.
Grinig? Nä, inte jag inte! Men jag försöker i all fall peppa upp mig med att våra efterlängtade vänner kommer i morgon och att bubblet ligger på kylning. Så visst, det kunde varit värre.

Skickat från min iPad