150604-150608 Kirkwall till Inverness

Vi låg ett par riktigt blåsiga dagar i Kirkwall på Orkney. Regnet stod som spön i backen en gång i timmen och där inemellan var det uppehåll. Tyvärr hängde regnen oftast ihop och därmed blev regnet väldigt ihållande. Men vi har kläder för den sortens väder så det var bara att bylta på sig och ge sig ut och promenera. Bland annat så fick min söte man sig ett besök på Highland Park. Det är favoritdestilleriet nr två på hans helt inofficiella lista om jag inte förstått allt rätt. Han var som en ivrig femåring innan julafton och stampade oroligt runt i foajen innan rundturen började. Jag satt i besöksfoajen och snyltade på deras fria internet istället. Det var en nöjd och glad man som kom tillbaka efter 45 minuter. Men han konstaterade att rundturen på Laphroaig för flertalet år sedan var bättre… Jag misstänker starkt att min whiskeyälskande man kommer att göra om den rundturen när vi kommer till Islay om ett tag. På lördagskvällen kom stadens säckpipeband med trummor marscherande på stadens huvudgata. DÅ vet man att man är i Skottland. Och det var många som stod ute i blåsten och tittade. Tänkte lite tillbaka på den tiden vi spelade i orkester Magnus och jag. Om vi hade marscherat fram och tillbaka på Göteborgsvägen i Sävedalen en lördagskväll i ett oväder likt detta så hade inte ens de närmast sörjande kommit och lyssnat. Det blåste som sagt riktigt bra dessa dagar också. Ett tag hade 25 m/s rätt in i sidan vilket var mindre behagligt men det gick fint. Vi tillbringade kvällarna på seglarklubben som bjöd på gratis uppkoppling. Något som är svåråtkomligt på dessa breddgrader. Alla vi träffar överallt är så otroligt vänliga och hjälpsamma. Efter att ha stått och tittat på en karta i tre sekunder så är det genast någon framme och frågar om man söker något, tappat bort sig, eller om man behöver hjälp. Inte en enda otrevlig själ har vi träffat sedan vi kom över från Norge. Inte för att det var så många otrevliga personer i Norge heller. Men detta är helt exceptionellt. Efter tre blåsiga dagar kom väderluckan… Skulle vi gå runt hörnan och upptäcka lite mer av södra Orkney eller skulle vi dra rätt ner till Inverness??? Svårt. Men vi har frusit så in i bänken de senaste dagarna så när vindarna visade sig från sin bästa sida så bestämde vi oss för att vi var klara med Orkney. För att vara helt ärlig så var vi långt ifrån färdiga med vare sig Shetland eller Orkney – här kan man lägga månader efter månader med underbara upplevelser utan att bli färdig. Men vi måste inse att vi inte kan hinna med allt. Det kommer vi aldrig göra. Nu skulle vi till självaste Skottland på riktigt. Och överfarten kräver lite planering. Bland annat eftersom vi skulle passera utanför det ökända Pentland Firth mellan Orkeny och norra Skottland. Nu skulle vi ju inte igenom sundet utan bara passera det tvärs. Men det kan vara illa nog om man inte passar sig. I vår Imrayguide över norra Skottland så inleds med “The north coast of Scotland is not a place for the faint-hearted or the inexperienced. Over 60M of rock-bound coast extends from the Pentland Firth, throutg wich run the strongest tidal streams in Britain” Hmmmmm… en sådan text får en att tänka till både en och två gånger. Vi har seglat i kraftiga tidvatten innan men inte som detta så det var med viss lättnad vi insåg att vi var tre båtar som lämnade hamnen på söndagsmorgonen vid samma tid. Alltså ökade sannolikheten för att våra tidvattensberäkningar var rätt med faktor 3. Vi forsade ut med strömmen och 10-12 m/s i rumpan. Liiiite mer vind än vad jag är bekväm med men eftersom jag i vanlig ordning fick bestämma segelsättningen så kändes det helt ok. Jag är alltid lite velig och orolig precis innan vi ska lägga loss inför en lång utomskärs segling. Nu hade vi 120M framför oss och vinden skulle vara nord ostlig 6-10 m/s vilket innebar att vi fick in vinden strax akter om tvärs och detta var bästa seglingen på denna resan såhär långt. Nanny fullkomligt forsade fram, lugnt, tryggt och säkert. Förutom just när Magnus somnat ut på kvällen och vinden tyckte att 14 m/s var lagom att dra till med och självklart så låste sig allt och jag kunde inte reva genuan vilket innebar att Magnus fick gå upp och bistå med lite muskler. Sedan hade han svårt att somna…. När vi bytte skift somnade jag bums och vaknade inte förrän vid 06 på morgonen när Magnus knuffade på mig. Under hela tiden hade vi inte sett en enda båt förutom de som lämnade Kirkwall samtidigt som oss, Då hade motorn gått någon timme eftersom vinden dött helt. Grundplanen var att pricka tidvattnet när det strömmade med oss in mot Inverness men vi hade haft medström mer eller mindre hela tiden och därmed var vi fyra timmar tidiga fram till nästa varning i pilotboken. GÅ INTE MOT STRÖMMEN IN MOT INVERNESS. Hm…. vi kom in strax efter det att strömmen vände emot oss. Då är det mer eller mindre stilla så vi tänke “vi chansar” Vi hade en timma på oss att ta oss in innan de riktiga strömmarna skulle dra till igen. I värsta fall så får vi väl vända igen. Dessutom hade vi fått lite info om att slussen in mot kanalen öppnade vid 08 och sedan skulle vara stängd mer eller mindre hela dagen. När vi närmade oss slussinfarten så hade vi fyra knops motström och med tanke på att vi brukar tuffa på i fem-sex så var inte framfarten direkt snabb. Men det var stilla och det blåste ingenting. Utanför slussen, där det finns plats för ca fyra väntande båtar som kan lägga till mot höga träpålar i en trattformation, låg en kanadensare (som gått från Kirkwall samtidigt som oss) och en fiskebåt och väntade på inslussning kl 08. Kl var 07 och strömmen for vildsint framför slussen. Stömvirvlarna: sk Eddis drog helt okontrollerat från sida till sida och vi gjorde två försök att sticka in näsan för att lägga oss mot den nedre delen av “tratten” men nä… inte en chans. Det gick inte att kontrollera båten så vi avbröt. Vi bestämde oss för att ligga ute och vänta och hoppas på att vi fick köra direkt in i slussen. Fast efter ett tag så började Magnus fundera på om man kunde driva med strömmen, bredsida, ner mot den yttre delen av tratten, direkt mot stolparna. Först tittade jag på Magnus och tänkte att “nu är han ju inte klok, på riktigt….” men han kan ju detta med att manövrera båt så….
Jag fick upp det vi hade av fendrar och Magnus lät alltså Nanny glida bredsida, tvärs i strömmen med lite lagom gas framåt och med en helt hyfsad kontroll (eller inte alls… själva manövern gick i alla fall inte att avbryta) fick vi lagt till vid ett gäng riktigt gröna och äckliga stolpar och fem minuter senare kom en slussvakt fram och gratulerade oss till en fin tilläggning – nu skulle vi bara ta oss förbi fiskebåten framför och köra runt honom för att ta oss in i själva slussen enligt honom. Först trodde jag att han skojade med oss. Det gick ju inte… Skulle de inte fiskebåten först in slussen? – Nä, de ville sova lite till…. var svaret… Hallå….. Tänkte jag men ja, ja, vad gör man?
Två fötter mot geggig lågvattensstolpe, massivt tryck utåt, bogpropeller och full gas. Då kan man komma runt en fiskebåt i fyra knops sidoström och in i en helt stilla sluss. Själva slussningen sedan var helt smärtfri förutom smärtan i plånboken när den blev 3000 SEK tunnare. Det var kanalavgiften för åtta dagar. Man kan klara kanalen på 2,5 dagar men det har vi inga planer på. Vi ska njuta av varje sekund. Här är det grönt, vårigt och stilla med massor av träd och blommor. Helt motsatt vad vi har upplevt de senaste dagarna. Att sedan sommaren gjorde entre för oss ungefär samtidigt som vi slussade in mot marinan gjorde ju inte heller saken sämre. Vi sov ett par timmar och sedan undersökte vi Inverness. Det är en ganska stor stad med massor av bilar som kör på fel sida av vägen. Och i detta inferno gav vi oss ut med våra cyklar. Det tog nog nästan tre väldigt nära olyckor innan vi fattade hur fel det är att cykla…. Jag lovar – de har aldrig hört ordet cykelbana eller väjningsregler – NÅGONSIN!! Tisdagen kom med ännu mer sommar och vi bestämde oss snabbt för att stanna en dag till. Shorts, sandaler och t-shirt. Livet leker. Dessutom grillade vi på kvällen. Något som roade Skottarna ordentligt! tydligen gör man inte så….Och det ska erkännas att det var bra kallt och bet i kinderna när solen gick i moln. Men vad gör man inte för att hålla den första sommardagen vid liv så länge som möjligt!!!
Uj, det blev ett långt babbel detta. I morgon ska vi tuffa lite kanal. Kanske en hel timme eller två…