Ja, det är högt och lågt här i Colón, vid Panamakanalens mynning. Det surrar i hamnen eftersom World ARC är här och det innebär såklart en massa aktiviteter som inte finns i vanliga fall. Vi skulle ju varit linehandlers på Atla och därför fick vi erbjudandet att följa med på en utflykt till en indianby inne i djungeln. Jag var tveksam för det var dyrt, riktigt dyrt, och inte alls inom våra budgetramar. Men för en gång skull så sa jag “skit sak samma, detta vill jag göra”. Magnus valde att stanna hemma medan jag sällade mig till ARC gänget och kl 07 i söndags så var vi 50 (!) personer som knödde in oss i ett par bussar och därefter transporterades vi ca två timmar in genom landskapet. Väl framme vid en av sjöarna som är i anknytning till kanalen så kom vi fram till en liten strand. Där låg ca 10 st sk. “Dugouts”. Det är kanoter som är uthuggna ur en enda trädstam. Förr så seglades eller paddlades dessa men idag så är det 15-20 HP utombordare som gäller. Men ändå… jag tyckte det var så häftigt att få knö mig ner i en av dessa riktigt vingliga trädstammar och under ca 40 minuter få åka över sjöar och in i djungelns floder.
Dags att hoppa i kanoterna
Peter och Eva
Varje kanot hade även en kille i fören
In i djungeln!
Vår framme så möttes vi av indianerna från den lilla byn. Ja, lilla och lilla. Det visade sig vara 128 personer som bodde i byn. Indianer hade för många år sedan flyttat från gränsen mellan Colombia och Panama eftersom de kom i vägen för viss ljusskygg smuggling. Efter att ha hamnat i storstäderna så sökte de sig tillbaka till sitt traditionella leverne där de var mer eller mindre självförsörjande. Men när deras nya boende blev en naturpark så blev fick de restriktioner i hur de fick jaga och i övrigt använda skogens resurser. Kvar återstår alltså att “visa upp sig” för turister och sälja sina hantverk
Dags att dra upp kanoterna
Barnen tyckte flytvästarna var kul leksaker
Vår guide som berättade om byns sätt att leva
Alla hyddor byggdes traditionellt på stolpar för att undvika djur
Damer i vackra färger
Jag har i vanliga fall väldigt svårt för sådana här turistfällor men på något sätt så måste jag ändå säga att detta gjordes med respekt och med någorlunda ömsesidig nyfikenhet. Vi fick en genomgång av hur de levde idag och hur de tillverkade skålar, skulpturer och smycken mm. Och det var ingen tvekan om att det var riktigt hög kvalitet på deras hantverk. Hela stämningen i byn var avslappnad och vänlig. Barnen sprang runt och var allmänt glada och väldigt intresserade av oss. Det fanns både skola och shaman och självklart så var allt väldigt tillrättalagt för oss. Men det kändes ändå helt OK eftersom detta var deras sätt att kunna fortsätta med sin livsstil. Samtidigt så sålde de, som sagt, sina hantverk som var allt från silverarmband till träskulpturer och skålar av vass. Precis som Kunaindianernas hantverk så var dessa alldeles utsökta och jag kunde inte låta bli att ge mig själv ett silverarmband.
Peter och Eva får lite lunch
Indianerna målar sig för att beskydda sig från andar och från mygg. Myggskyddet var jag mycket intresserad av…
Peter och Eva köpte en vacker träskulptur i form av en örn
En av barnmorskorna i byn tog oss på en promenad och visade vilka växter som användes till vad
Och så fick vi en dansuppvisning
Hej då…
Vår kapten puttar ut vår dugout-kanot
Hem genom djungeln igen och jag fick första parkett 🙂
Summa sumarum så blev det en riktigt trevlig dag med många upplevelser.
Men detta var en bonus i vårt seglar liv – nu kommer en liten historia hur det kan vara att få tag i förnödenheter till båten.
Den marinan som vi ligger i och som för övrigt är den enda som finns att välja på är liksom placerad på fel sida av Panamakanalen. Dessutom så ligger den lång ute och inne på en militärbas så det är inte direkt promenadavstånd till affären för att säga det så….
Marinan har en buss som går till ett “shoppingcenter” en gång om dagen. För att få lov att åka med så skriver man upp sig på en lista. Flera gånger den senaste veckan så har vi fått höra om totalt kaos när bussen ska gå kl 08 på morgonen. Det är nämligen fler personer som vill åka med än vad bussen har sittplatser. Eftersom de flesta båtarna här ska igenom kanalen och ut i det stora havet på andra sidan så är behovet av att bunkring JÄTTESTORT. Det har lett till att personer som inte är uppskrivna på listan helt enkelt går ombord på bussen och vägrar flytta på sig…. Lite tragiskt faktiskt – att man är ute och seglar och kanske gör sitt livs äventyr men kan inte acceptera att det faktiskt finns regler över hur en gratisbuss får lov att användas. Men men…. Vi har i alla fall inte haft dessa problem på våra shoppinrundor och det är ju skönt! Men eftersom att ha gjort ett par shoppingresor så inser vi ju att detta är ett äventyr som aldrig utspelar sig på samma sätt två gånger. När bussen lämnar marinan så är det oftast rätt lugnt. Då är det tidigt på morgonen och kanalverkasamheten har inte kommit igång ännu. Bussen åker ända fram till slussarna och på gallerbroar så kör de sakta och försiktigt över kanalens slussportarna. Jag kan lova att jag höll andan länge den första gången vi gjorde den vändan….. Tittar man så åt sidan så kan man få se hur en av portarna öppnar sig och förbereder sig för dagens första megacontainerskepp… För de är löjligt stora.
Stor båt inne i slussen när vi åker förbi på slussportarna
Därefter så väntar nästan en halvtimmes bumling färd till affären. Nu ska jag absolut inte klaga för marinans buss är ny, fräsch och har AC – så det går absolut ingen nöd på oss. Framme vid köpcentret så har man sedan två och en halv timme på sig att gå och strosa inne i matvaruaffären eller i omkringliggande affärer. Där finns även en liten form av caféhörna där man kan få i sig något ätbart. Självklart efter den vanliga språkförbistringen men det tillhör ju äventyret. Därefter så ska alla “yachtis” och dess massbunkring knö sig in i bussen för att åka tillbaka till marinan. Men nu är vi inte ensamma! För nu ska även all personal som ska jobba i marinans restaurang åka med tillbaka. Det blir rätt trångt för att säga det så. Men finns det hjärterum så finns det…… Grejen är bara det att på tillbaka resan så får det inte gå någon trafik över slussportarna. Så då är det färja som gäller. Och köerna till färjan kan vara riktigt långa. Ibland, när marinan har två fungerande bussar så får vi gå av bussarna och bära allt vi handlat ombord färjan för att på andra sidan ta en anslutande buss. På detta sätt slipper vi sitta i färjeköer i timtal. Men då måste marinan ha två fungerande bussar och det inträffar ärligt talat inte så ofta. Första gången när vi kom ner till floden och Magnus såg allt detta så sa han spontant att det var ju ungefär som hemma när man skulle ut till Hönö Men Uj så fel han hade :-). På Hönö så går ju ändå färjorna i skytteltrafik. Här så går det i “bakåttrafik”… När en färja är full så tar det ca tio minuter att lägga loss och då gäller det att det inte är ett stort fraktfartyg på väg in i kanalen för då får ingen trafik förekomma.
Stor båt på ingång – då får färjan vänta
Lite puttbåt hjälper till
Tilläggningen i sig tar ca 5 minuter om man inte, som häromdagen, missar hela färjeläget med en sisådär 10 meter….. Färjeläget består av en kaj i form av ett L. Det korta delen av L:et är där själva rampen finns. Den långa delen av L:et är kajen där man förtöjer färjan. För att hindra bilarna från att åka av så spänns en 16 mm lina framme i fören över körbanan… Det finns ingen lem eller liknande som fälls upp det är bara en rak kant och därefter vatten…. Det känns hur tryggt som helst (eller inte…)
linan som ska hindra bilarna från att åka i floden…
Och efter halva resan så togs linan bort…
Alla killarna som jobbar ombord har flytväst och hjälm. Magnus kommenterade lite försiktigt och undrade varför de var tvungna att ha hjälm i värmen. Men vi fick fått snart svar på detta. När färjan kom åkandes så missade, som sagt kaptenen hela “L:et” För att då rädda situationen så hoppade en av killarna snabbt iland och sprang upp mot den längre delen av “L:et”. Killarna ombord på färjan kastade en stor klump med en lina, en sk apnäve, till killen iland och efter MYYYYYYCKET trassel så fick de dragit färjan in till land. Jag kan säga att hela bussen applåderade högt och med stor inlevelse när vi efter 15 minuters tilläggningsförsök, äntligen kunde köra av färjan och fortsätta vår timmes bussfärd mot marinan… Mycket underhållande.
Färgelägret ligger 10 meter för långt åt höger om du frågar kaptenen…
Apnäve på väg – bra med hjälm…
Mindre trevlig upplevelse hade vi en annan dag på bussen när en av de amerikanska medpassagerarna hamnade i diskussion om en viss mur mot gränsen till Mexiko…. En var emot och den andra var rätt trumpen i sina argument. Hela bussen satt knäpptysta och bara tittade på deras argumentation som bara blev högre och högre. Till sist så vände murmotståndaren helt enkelt ryggen till den andre och lugnet och förolämpningarna lade sig efter ett tag… Hu! Dom där Trumppåhejjarna finns alltså! på riktigt…. Läskigt!
Men nu till något ännu roligare! idag kl 12 ska vi inställa oss som “linehandlers” på Loupan. Vi ska slussa igenom ihopbundna med Hakuna Matata och Spray. Loupan kommer att vara kaptensbåten och vi ska hjälpa till så gott det går, där det behövs. Det kommer bli jättespännande. Dessutom så får vi sova över en extra natt på Loupan så att vi kan hämta upp våra pass i Panama City på väg tillbaka till Nanny och Shelter Bay Marina.
Lovar att vi återkommer med en utförlig rapport om detta 🙂
Kram på er alla
