Vi släppte tamparna kl 09 på torsdagen och tuffade bort till tankbryggan. Där fyllde vi huvudtanken med så mycket diesel som det bara gick, tackade för oss och lämnade Frankrike. På väg ut ur La Rochelle så såg vi, det från TV så berömda, Fort Bayard. Men vi var så sugna på att komma iväg så vi tog oss inte den extra timmen det hade tagit att tuffa bort dit. Det var så platt vatten att vi inte ens hissade storen. Och förutan vind kan man inte segla så ”Janne Yanmar” fick jobba. Solen sken och vi gjorde minst möjligt och lät Zlatan styra oss över den så berömda bukten. Motorn fick gå fram till på kvällen då vi fick lite krusningar på vattnet och gjorde ett par försök att segla men det gick en timme här och en timme där så motorn fick jobba med jämna mellanrum.
Två sulor slåss om ett plastsnöre
Natten var magiskt klar och en sådan stjärnhimmel som man bara drunknar i. Det var nästan så att det inte kändes mörk. Jag väckte Magnus vid 02 och strax efter det att han gått på sitt pass kom han och väckte mig och berättade att delfinerna nu kom och hälsade på. Då var jag så trött att jag inte ens gick upp och tittade. De kommer tillbaka tänkte jag. Magnus berättade efteråt att de hade varit med honom riktigt länge och var riktigt leksugna – men detta struntade jag i, min idiot, och sussade sött.
Magnus väckte mig sedan till soluppgången och det var en av det vackrare jag har sett. Nu hade vi faktiskt lite vind och vi lade dessutom om kursen lite mer västerut för att kunna segla platt läns med storen åt ett håll och en spirad genua åt andra. På detta sätt gjorde vi rätt bra fart. Dessutom så fick vi till ett par timmar spinnaker segling innan vinden ut på eftermiddagen dog helt. Vi satte upp solskyddet, biminin och höll oss så långt undan den brännande solen som möjligt. Det trodde jag inte jag skulle göra bara för två, tre dagar sedan. Dessutom så är vattentemperaturen nu helt plötsligt uppe i 22 grader 🙂 Jag såg ett par valar på avstånd och i kikaren kunde. jag se ryggarna på två stora och en mindre som gick norrut. Med jämna mellanrum puffade de ut en vattenstråle så det såg nästa ut som ett ånglok som tuffade på. Tyvärr ville de inte komma nära oss och hälsa. Även delfinerna höll sig på behörigt avstånd. Vi såg dem flertalet gånger under dagen men de var upptagna med att äta och leka på egenhand, vilket jag tyckte var jättetråkigt. Flera av delfinerna gjorde jätteskutt upp i luften och landade med stora plask, men varför skulle de hålla på med det så långt borta från oss? Några som däremot tyckte de skulle komma riktigt nära var så klart fiskebåtarna. Under hela överresan så såg vi knappt några andra båtar men just när vi hade som bäst segling med spinnakern så kom det ett samlat gäng på 10-15 stora fiskebåtar som gick zic-zac framför oss och runt oss. Det lustiga var att alla båtarna rörde sig i samma mönster och bytte kurs exakt samtidigt. Så vi förstod ju att de fiskade tillsammans på något sätt. Men riktigt hur det gjorde det fattade vi inte för det var ganska stora avstånd mellan dem.
På fredagskvällen så fick vi en olycksbådande solnedgång. Solen försvann i ett stort moln längs med horisonten och sedan såg vi inte mer av solen förrän vi var framme i Gijon. Magnus tog första nattpasset och jag låg nere och försökte sova när jag kände att båten ändrade sitt rörelsemönster. Eftersom jag ändå inte kunde sova så tittade jag upp till Magnus för att kolla läget. Magnus är ju direkt aldrig stressad – eller, jo, det är klart att han blir, men det ska till ganska mycket innan han tycker saker och ting är jobbigt. Jag såg direkt på Magnus ansikte att det var något på gång. –Åska, sa han och tittade ut i natten. Då blev hela natten dag och en jätteblixt lyste upp allt. – Jag ser när squallen (kraftiga vindbyarna) kommer på radarn, för det är regn i dem. -Just nu ändrade jag kurs för att försöka undvika en av de större. Jag bara tittar tomt ut i natten och inser att absolut inte gör någon nytta uppe i sittbrunnen. Det sista Magnus behövde just då var en åskrädd fru som ställde massa frågor för att dämpa sin oro. Så jag kröp till kojs igen. Men det tog en bra stund innan jag somnade. Magnus väckte mig vid 03 tiden och då var han rätt slut av anspänningen. Men han hade effektivt duckat för all åska och regn. Nu var det lite lugnare och jag fick ta över. Det var ett par riktigt tuffa timmar den morgonen, för mig. Men via radarn så såg jag att alla byar gick norröver åt vårt väst. Att sitta där i bäckmörker och då och då få hela himlen upplyst av starka blixtar är inte behagligt. Jag kände mig riktigt liten. Inte rädd, faktiskt, eftersom jag kunde se byarna på radarn, men uj vad liten och ynklig jag kände mig. Nu gick det bra och med gryningen så fick jag seglat lite ett tag. Men vi hade tagit ner storen, kvällen innan och jag ville inte hissa den eftersom jag visste att då skulle Magnus vakna så jag nöjde mig med lite genua segling. Det blev ingen soluppgång denna dag utan det var bara jämngrått och helt plötsligt var det bara dag. Jag väckte Magnus vid 10 tiden och vi fick i oss en stadig frukost. 11:30 på lördagen gled vi in mellan pirarna till Gijon. Vi möttes av glada tillrop från Spanska seglare och där stod Katarina och Dennis på bryggan och tog emot oss. På lite mer än två dygn hade vi alltså transporterat oss 250M över en stor bit av Biscaya och vi var både nöjda och glada att vara i Spanien. Som vanligt skämde Dennis och Katarina bort oss och vi fick välkomstfinbubbel i Resolutes sittbrunn. Så skönt att vara framme! Jag sov ett par timmar på eftermiddagen och på kvällen hade vi gomiddag i Nanny. Vi skulle ha grillat men det jätteåskoväder som drog in över oss på kvällen satte bestämt stopp för det. Gissa om vi var glada att vi då låg säkert förtöjda i trevligt sällskap med goda vänner istället för att möta det vädret på Biscaya 🙂
En lite suddig bild från vår radarbild. Det gula uppe till vänster är land. Nanny är pricken i mitten. De två “kluddarna” direkt under och till vänster om Nanny är sk squalls. Den kraftigare gula mellan Nanny och land är ett fraktfartyg.