Upp och hoppa kl 06 och kl 06:20 lämnade vi hamnen och stävade mot Falsterbokanalen. Nu hade hoppet om sommaren kommit och klockan var bara strax efter 08 när bikinin åkte på. Men därefter kom farsoten… Jag vet inte vad vi gjort för att drabbas av detta . Miniflugorna slog till. Mitt i soldiset och stiltjen så INVADERADES vi av miljoner flugor. Läget var sådant att jag till slut stod på däck och slog vilt runt mig med min T-shirt för att få lite flugfri luft att andas. Det var ett rent helvet i två timmar! och nu pratar jag dödligt allvar. Jag trodde jag skulle kollapsa!! När vi lade till i Falsterbokanalen för att mata gumman med lite diesel så visade det sig att det var en sedelautomat. SERIÖST!! när såg du en sådan apparat senast och när hade du den mängden av sedlar i plånboken senast? Så jag gav mig uppåt och jagade kontanter och på andra stället fick jag fjäskat till mig lite pengar mot ett kontantuttag på kort – vilket man tydligen inte får göra men det gav ju oss lite diesel och som killen bakom disken sa – du är ju söt nog för att jag ska bryta reglerna…. I min ålder får man ta tillvara dessa tillfällen. 🙂 Efter kanalen så blev våra flugbekymmer mer eller mindre obefintliga efter jag hade plockat ett 100 tal i fönstren nere i ruffen… Vi fick en fin solig eftermiddag i badkläder – för första riktiga gången i år tror vi…. Vid 16:30 tiden surfade vi in mot Ystad med genuan fullt utdragen och möttes av en helt ny gästhamn och trevlig personal. Efter lite tvekan bestämde vi oss trots allt för att grilla och gick upp den stora gräsplanen med våra korgar. Det visade sig att det var Ystads gammelsdaslag som hade dans denna kväll och publiken samlades minst en timme innan med sina egna stolar och vassa armbågar för att få bästa platsen. Kvällen blev fin för att vara helt ärlig. Der dansades och det klämdes och om jag har så roligt när jag är i den åldern – då ska jag var nöjd. OCH de fick oss att sitta på vår bänk och le – med ett par stora leenden!!!!. Väl tillbaka i båten igen så ringde det på vår padda och det var Sofia och Tony. Nu ligger de med sin fina Adventure i La Rochelle. Vi hade ett långt och härligt samtal via Skype – och jisses vad vi saknar dem! Vi är så glada för deras långsegling så vi kan inte riktigt beskriva det. Vad säger man när nära vänner är så lång borta men så nära ändå? Vi älskar er 🙂
