Nanny

Ja, incheckningen var verkligen en historia för sig själv. Vi har aldrig, någonstans, varit med om så  många papper att fylla i. Jo, Ria och Peter hade varnat oss. Men det var faktiskt så vi fick skrivkramp.

Misstag nr ett på en av alla deklarationer  var att sätta ett X i rutan för Ja, på frågan  om vi hade något frukt och grönt ombord.

Den, helt nyutexaminerade tulltjänstekvinnan, skakade på huvudet och talade om för mig att jag inte fick ha med mig något frukt och grönt in i landet. OK, tyckte jag. “Men det är ju bara lite lök och ett par lime” ljög jag helt fräckt. Hon skakade fortfarande på huvudet och påstod att det var förbjudet.  “Jaha…. Vad gör vi då?” tyckte jag. Hon låtsades som hon inte hörde mig och gick istället vidare till Magnus personliga formulär där han lyckats sätta ett X i ja-rutan för frågan om vi hade mer än 10 000 USD med oss. Det fick vi nämligen inte utan att betala skatt för dem…. Total förvirring uppstod när vi började skratta och säga att det var fel ifyllt av Magnus. Självklart har vi inte 10 000 USD liggandes i båten(tyvärr… )Hon tittade länge, mycket länge, och väl på oss och ett tag så insåg jag att hon faktiskt inte trodde oss! Det var ett allvarligt fel att sätt X i fel ruta och Magnus fick signera på ytterligare ett par ställen för att sudda ut detta mycket allvarliga misstag! Frågan om grönsakerna kom aldrig upp igen så jag lät det bara vara 🙂

Häslodeklarationen gick dock väl eftersom damen från det departementet , som vi misstänkt, vägrade åka gummibåt. Så det blev aldrig någon inspektion av Nanny. Om hon kunde simma eller inte berättade hon dock inte för oss 😉

Immigrationen och alla dess papper var gick också väldigt smidigt.

Sedan ville marinan, där vi ligger ankrade utanför, också att vi skulle fylla i massa papper. Till min förfäran så såg jag att de vill ha 10 USD per person och dag för att vi får utnyttja deras faciliteter, så som toa och dusch. Det ville vi såklart inte, men de stod på sig att så var det! Jag protesterade och menade att om vi inte ens lämnade båten under en dag så skulle vi väl inte behöva betala för det… Mumlande svarades det att så kanske det var, men så gick de glatt vidare och gav oss ytterligare papper som skulle faxas in till någon övergripande karibisk myndighet som nu fått för sig att alla seglare ska registreras på alla ställen de angör…. Något vi inte hört något alls om men vi fyllde snällt i ytterligare ett par formulär.  Men jag kan lova att diskussionen om att de vill ha 20 USD per dag, bara för att vi ligger ankrade ute i viken… Den diskussionen är vi INTE färdiga med!

De första tre dagarna efter det att vi angjort Jamaica så lämnade vi faktiskt inte båten. Vi gick huvudstupa in i projektarbete. Först fick vi monterat tillbaka våra förstärkta dävertar och det  känns riktigt bra faktiskt. Peter  kom och hjälpte oss med ett par extra händer som väl behövdes i den starka vinden. Därefter så började vi titta på watermakern. Eftersom vi köpt den helt i blindo så visste vi ju inte ens om den fungerade. Därför monterade vi upp hela härligheten mitt på durken, framför vasken. Peter var med och tillsammans så fick vi efter nästan en hel dags arbete faktiskt ihop det. Maskinen levererar helt otroliga 20 liter vatten i timmen. Det är fyra gånger mer än vad vår gamla gjorde men det drar inte ens dubbelt så mycket ström  Jag till och med gjorde en liten “lycklighetsdans” på akterdäck. För detta innebar att det nu skulle bli slut på allt slabbande med att hälla vatten i PET flaskor för att duscha. Det innebär att vi också slipper åka in till land och tanka vatten och släpa dunkarna ombord. OCH det innebär att vi slipper ha ett par hundra liter extra i dunkar med oss. Det är självklart att vi har extra par dunkar med oss. Men nu behöver vi inte så många!!! Lycka helt enkelt.

Testkörning av watermaker

Peter letar efter läckor

Men efter det att vi konstaterat att den faktiskt fungerar så kom vi till steg två… installation. Det tog oss ytterligare tre dagar och mycket tänkande innan vi fick allt på plats. I dessa tre dagar så ingick det också en hel dags knatande på land och leta slang…. Något man tror inte skulle vara så svårt att få tag på men det var det såklart. På onsdagseftermiddagen så var det i alla fall så monterat som vi kan och vi producerar vatten som står det härliga till. Men vi saknar en större T-koppling och en ackumulatortank för att installationen ska bli helt fullständig. T-kopplingen kommen nog att gå att få tag på men ackumulatortanken ( som är till för att det ska bli ett jämnare tryck i maskineriet) lär bli lite svårare. Vi hade fått ett tips om att det finns en handlare på Cayman Island, men när vi mailade honom så visade det sig att han var ute och seglade i två månader!! Hm…. vad är det för sätt? Bara ge sig ut och segla på det där sättet… fattar inte 😉

Högtryckspump och membran fick plats i stuvfacket på SB sida. Filter och motor hamnade under vasken.

En av kvällarna så slog vi i alla fall till på stort och Magnus gjorde sin berömda stek i ugnen med en hink sås som vi fick bjuda Peter och Ria på! Sååå gott 🙂

Magnusmat på gång!

På tisdagen så var vi trots allt väldigt trötta på att bara jobba watermaker och då är det ju bra att man har världens bästa båtgrannar. De, inte bara bjuder trötta watermakermonterare på fantastiska middagar… De fixar även en hyrbil i 24 timmar så att vi kan få se lite mer av Jamaica. Så Magnus och jag placerade oss i baksätet och fick en heldag med rundtur runt västra Jamaica. Man kan väl säga att alla vägar på denna lilla ö inte riktigt är av den bästa sorten…. Och Google Maps vill lura in en på de minsta tänkbara ko-stigar med potthål  stora som små simbasänger…. Det är tur att det är engelska som gäller på denna ön och inte spanska. För det hade blivit jobbigt!  Dessutom är det ju vänstertrafik. Vilket Peter löste galant!!!  Vi fick se mycket av själva Jamaica man det  blev inte så många “sevärdheter”. Ett ställe vi dock slank in på var den berömda baren Ricks. Där samlas alla turister och ser på när allt och alla hoppar från klipporna och detta till massor av “Bob Marley-musik” Värre turistfälla får man nog leta efter, men det var rätt mysigt ändå. Och Magnus passade ju så klart på att ta sig ett par dyk.

Rose Hall. En gammal plantage som det tydligen spökar på!

Utflykt!

Vi unnar oss en öl på det berömda “Ricks”

En av livvakterna klättrar upp istället för att ta trapporna

Det hoppades hej vilt!

Ria o Peter

Reggae i solnedgången

Ja, vad ska man säga om Jamaica då… Tempot är ju, som förväntat, väldigt tillbakalutat och all administration är extremt komplicerad! Människor är glada och trevliga men samtidigt så är det en utbredd fattighet här.  Fattigheten i kombination med de 2-6 kryssningsskeppen som anländer till ön varje dag gör att det blir en väldigt konstig situation. Kryssningsskeppen och alla deras USD ger självklart arbetstillfällen och inkomster. Men det driver upp priserna till det helt abnorma. En öl kostar, ute på ett lokalt hak, hela 5 USD. Då pratar vi en  flaska i handen och inget glas. När vi besökte första matvaruaffären så nästan grät vi. En portionsyoghurt landar på ca 28-30 SEK. Ca 100 gr jordnötter strax under 100-lappen. En flaska rödvin, absolut billigaste (nästan inte drickbara sorten) = ca 120 SEK. 120 gr skinka ca 95 SEK. Ja, ni fattar. Det är helt enkelt SVINDYRT här.

Det kommer nya kryssningsskepp varje morgon och så ger de sig av ut på kvällen

Rökverk säljs överallt och de är rätt påstridiga…

Innan vi riktigt fått koll på valutan mot den Jamaicanska dollarn (vilken är 0,07 mot den svenska kronan) så köpte vi var sin glass. Jo, de två kulorna med glass var rejält tilltagna och vi fick chokladsås på. Men vi betalade också , insåg vi efteråt, hela 130 kr för hela härligheten!!! Det är tur att man lär sig av sina misstag!! LOL

Hur detta då går ihop för den lokala Jamaicanen? Det förstår vi inte riktigt. Självklart så är allt dyrare för oss turister. Men i affärerna så är ju ändå priserna utsatta och då borde inte vi behöva betala mer än andra. Det känns i alla fall bra att ha båten fullastad med mat för så fort vi sätter foten i land så känns det nästan som om man blir lurad på pengar – hela tiden!!

Med andra ord så är våra känslor för Jamaica väldigt blandade och för att vara helt ärliga så känner vi oss inte helt hemma här. Alla är vänliga, artiga, ler och vill hjälpa till. Men det är ingen som skrattar och ler med ögonen…. Så som det var i Colombia….

Vi ligger i alla fall kvar här ett par dagar till och nu måste vi besluta vad som blir nästa steg… Ska vi fortsätta norrut eller är det dags att vika av österut nu?? Svåra frågor…

Sista dygnet var inte kul… inte kul alls… Vinden låg stadigt på 14-15 meter per sekunder under natten. Några lugnare perioder fick vi också med vindar runt 10 m/s. Vågor och vind var emot oss och det stampade rejält. När jag kröp till kojs vid 01 så var det svårt att sova eftersom till och med i slingerkojen  så lyfte man när Nanny stampade nedåt och in en våg. Jag funderade på hur mycket som skulle gå sönder under det kommande dygnet. För saker går sönder när man bankar rätt in i vågor på det sättet under många timmar i följd.  Vi fick otaliga översköljningar och mycket saltvatten i sittbrunnen. Men vi gjorde trots allt fart framåt. Det blev inte så mycket sömn direkt men jag vaknade till rejält när jag hörde Magnus rumsterar om i navigationsbordet vid sjutiden. Han grejade med AIS:en och dess kopplingar. Det visade sig att vi tappat GPS signalen till plottern och nu ville han kolla att han hade signal från AIS:en. Upp och hoppa med andra ord. Vädret var grått och disigt men rätt mycket regn. Nu är det ju ingen fara att vi tappar gps signalen för vi har backup system. Bland annat har vi två I-Pads med sjökort så det var inga problem. 

När Magnus bestämt att felsökandet fick vänta tills vid var oå lugnare vatten så började jag röja lite i salongen. Bland annat så vände jag på madrassen till slingerkojen för att vädra den. Då såg jag att set rann vatten från en list vid bokhyllan… VAD F——N. Sådana läckor är helt hopplösa att hitta och vi har varit förskonade från dem hitintills. För att torka upp vattnet som runnit ner på madrassen så vrider jag en av våra rätt så effektiva fläktar mot det blöta. Och det är nu jag är dum på riktigt… Jag lyckas nämligen att stoppa fingret innanför skyddsnätet… Och när en fläkt hugger ett djupt hack i en fingerspets så kan jag tala om att det sprutar blod precis överallt….. Magnus såg nästan chockad ut när han såg min blodiga arm där han stod uppe till rors. Men han lugnade sig snabbt när han förstod att det bara var ett hack. Men blödde gjorde det…  

Efter lite velande på den trånga ankarplatsen så ligger vi nu i alla fall skyddat. Peter o Ria kom och hälsade oss välkomna och i skrivandes stund sitter vi inne på Yach clubem  och väntar på att tull och immigration ska komma. Dessutom så ska vi tydligen fylla i en massa formulär om vår hälsa och all mat vi har ombord. Ria har varnat mig att det är omfattande papper som ska fyllas i…. men tydligen så kan damen från hälsokontrollen inte simma så hon vägrar följa med ut till ankarplatsen. Hoppas att det är så… för jag har inte lust att riva fram all mat i båten för inspektion.. 

Skönt i alla fall att vara framme på Jamaica och Montego Bay. Vi kommer sova gott i natt 🙂

Turen tog 4 dygn och två timmar och ca 450 distans blev det i alla fall. 

Dygn 3

Tisdag 170315 kl 12:00

Position: 17*23.93N 79*05.78W

74 timmar / 344M

Tillbaka till motorgång igen…. Det är så tjatigt! Vinden vred inte så långt österut som prognosen sa utan drog sig snarare mot norr. Så i natt fick vi starta igen.

Sjön är dock lugnare men nu har vi motström så vi gör inte så mycket fart.

Tyvärr håller också vårt väderfönster på att stängas och inatt kommer vinden tillbaka med besked igen. Rätt i näsan – såklart LOL!

Trots detta räknar vi med att vi kommer fram under torsdagen.

I övrigt är allt väl ombord!

Tack Resolut och Happie <3.

Stor kram till er alla

Dygn 2

Tisdag 170314 kl 12:00

Position: 15*29.65N 79*42.78W

50 timmar / 223M

Andra natten blev betydligt lugnare. Trots den hoppiga och gropiga sjön. När vi nådde upp till vårt rev och kunde falla av lite så var inte vinden där den borde vara. Enligt prognoserna så skulle nu vinden ha gått över på mer ostligt så att vi kunde segla. Men inte då…

Men på den positiva sidan så har vi mer eller mindre fullmåne just nu. Det är helt fantastiskt att segla när det är fullmåne. Nästan som på dagen faktiskt. Det är inte dagsljus men ändå så har man god sikt. Lite skumt men väldigt skönt.

Magnus sov hårt när jag väckte honom kl 02. Men då hade han legat i slingerkojen sedan kl 19 så det får ändå räknas som bra. Jag somnade efter ett tag och fick även jag ett par timmars sömn.

Därefter vaknade jag till det fantastiska ljudet av en motor som stängs av. Det är ett sådant underbart ickeljud. Först är det helt tyst eftersom öronen fortfarande är inställda på motordurandet. Sedan tar vattnet, vinden och seglen över på ett behagligt sätt. Båten rör sig också mycket bättre under segel och andelen myrsteg åt sidan blir färre. Det blir enklare att leva ombord eftersom det nu oftast går att förutse hur båten rör sig och skåp lådor kan öppnas och stängas när båten gör en kort andhämtning.

Detta gäller dock inte vårt kylskåp… Det är och förblir jobbigt att öppna det när vi ligger på styrbords halsar. Jag sitter på golvet och använder allt av kroppsdelar som finnes för att hindra att hela innehållet hamnar i mitt knä. Det måste upp en liten stopplist eller liknande på bottenvåningen av kylskåpet. Ja, ja… då har jag något att fundera på under kommande natt.

Vinden är väldigt byig och ojämn och vi har den in från styrbord mellan 35-50 grader framifrån. Det är lite för lite. Men det går, nästan. Vår fart är allt mellan 2-7.5 knop! Så det gäller att hänga med. Boris, vindrodret, klarar det hyfsat men ibland får autopiloten Zlatan ta över. Dessutom har vi en ström på 1-2,3 knop som trycker oss åt sidan, så det är inte helt klockrent.

Nätterna går faktiskt ganska fort och vi lyssnar på ljudböcker eller ser på film när den andre sover. Men det tar mer än två dygn att komma in i det ordentliga lunket. För oss tar det ca tre till fyra dygn. Och denna gången så kommer vi nog inte in i den riktiga lunken för om väderprognosen stämmer så kan vi komma in till Montego Bay på Jamica på torsdag eftermiddag. Alltså mitt i natten mellan torsdag och fredag för er där hemma. Men det går inte att se redan nu. Det kan lika gärna bli på fredag också.

Vi pratade precis med Helena och de ligger nu 50 M före oss vilket är enligt plan eftersom de gör ca en knop mer än vad vi gör.

Tack Per o Kajsa för hälsningen.

Tack Gunnar! kul att höra av dig! Ja, det ska bli spännande med watermakern – vi håller tummarna för att den är ok.

Vi har också fått ett SMS med ett telefonnummer i från okänd avsändare. Vi vet inte vad det är, men det kan gå till en satellittelefon, fast vi vet då inte vems…

När ni skickar meddelande via nätet så ser vi alltså inte avsändaren.

Vårt nr är i alla fall + 881 632 625 306

Ha det gott därhemma. Detta inlägg är skickat via satellittelefonen och vi kan inte se eller svara på några kommentarer

Kram kram.

Dygn 1

Måndag 170313 kl 12:00

Position: 13*43.40N 80*24.96W

26 timmar / 108M

Efter mycket om och men kom vi faktiskt iväg från San Andrés. Men det tog sin tid. Agenten som lovat att ha alla våra papper klara på lördagskvällen hörde inte ens av sig. Först kl 08 på söndagsmorgonen fick vi tag i honom. Då hade vi velat vara ett par timmar ut till havs redan. Han skyllde på allt och alla så det var bara att vänta.

Grejen är den att när man ska iväg på en längre översegling och har ett ganska skakigt väderfönster så vill man iväg när man har tänkt att komma iväg. Det kan tyckas att fyra-sex timmar hit eller dit inte har någon betydelse. Men det har det. Framförallt så kan det bli en onödig natt till. Vi går ju aldrig in mot en kust i mörker och då blir det så att vi får sakta ner och ta en natt till om skymningen kommer.

Men, som Peter på Helena säger. Med alla nackdelar så finns det också en fördel. Denna fördel kom i form av en fransman…. Kommer ni ihåg att jag berättade att vi lade ett skambud på en watermaker för tre veckor sedan? Eftersom watermakern kommer från en båt som har förlist så är skickat mycket tveksamt. Därför ville vi inte betala så mycket. Men vi gav ett så lågt bud att fransmannen blev arg…. Vi struntade i det och vi har glatt vinkat och hälsat på honom när vi åkt förbi hans båt sedan dess.

Jag satt nere i salongen och tog ner väderfiler när Magnus helt plötsligt sa

“Nu tror jag att Fransmannen är på väg hit…..tänk om han har ändrat sig?”

Jag satt kvar nere i salongen och tänkte att det var bäst att inte störa. Fransmannen frågade om vi skulle åka och Magnus förklarade att vi bara väntade på agenten.

“VIll ni ha watermakern?”

Nu satt jag och höll tummarna och tänkte yes, yes, yes.

Magnus nickade lite försiktigt.

“lägg på 100 USD och ni får den”

Magnus låtsades tveka lite innan han nickade allvarsamt och sa ok.

Jag jublade inombords.

Vi hade snabbt och kvickt en omgång “skrot” ombord. För vi vet inte om den fungerar. Om membranet är trasigt så har vi slängt en massa pengar i sjön. Om det fungerar så har vi gjort en bra affär. Det känns i alla fall bra. Sån nu har vi något att göra på Jamaica om vi skulle bli syslolösa där LOL

Strax efter 10 kom vi i alla fall iväg. Solen sken och motvinden var konstant. Precis som prognoserna sagt.. Faktum är att vi ska gå för motor i nästan 1,5 dygn innan vi rundar ett stort rev och ska få segelvind. Om prognosen håller. Det är skumpigt och bumpigt ombord för vågorna är väldigt krabba Vi gör inte mer än ca 3-4 knop i den grova sjön och vi har ca 1,5-2 knop i motström . Att förflytta sig i båten är väldigt spännande. Det är lite som lustiga huset. Det är myrsteg som gäller och små sådana. Några åt ena hållet, några åt andra och så ett par snabba när båten hämtar andan, åt rätt håll.

Vi är inte helt ensamma härute. Med oss så gick Peter och Ria på Helena. De har ju ingen mast på sin båt och de är på väg upp till Florida för att sätta båten på ett skepp hem där. Deras båt är större och snabbare så de har redan tuffat förbi oss. Men det är ändå tryggt att vara två. Det har inte blivit mycket sömn denna natt. Jag tog första passet och Magnus andra.

Vi har också aktiverat vår mobiltelefon men vi har fått ett nytt telefonnummer. Väderfönstret kom så fort att vi inte kunde göra det själva så det fick syster Tina göra. Så nu kan vi även prata med Helena eftersom deras VHF inte har så lång räckvidd.

Om ni vill så går det att skicka sms till oss gratis och lätta upp vår dag. . Gå i såfall in på http://messaging.iridium.com

Glöm inte skriva vem det är ifrån för vi ser inte avsändaruppgifterna som läggs in i formuläret.

Tel: +881 632 625 306

Sköt om er så hörs vi

PS detta inlägg är skickat via satellittelefon och vi kan inte se eller svara på några kommentarer.

Sköt om er så hörs vi

Det har hänt rätt mycket i det senaste om man räknar med vad vi är vana vid med vårt långseglartempo och mitt upp i detta så dyker det faktiskt upp ett lite väderfönster för förflyttning!

Men börjar med dävertarna. Vi lämnade ju in dessa till förstärkning och de blev ju i och för sig förstärkta men hu…. Det visade sig att verkstaden, som jobbar med rostfritt inte riktigt vet hur man hanterar rostfritt…. För det första så fick vi tillbaka dävertarna i det mest repiga skick som går.  Det syntes tydligt att de hade satt dem i skruvstycke och inte haft något emellan. Förmodligen har de släpat dem fram och tillbaka på golvet också för hur de har lyckats med så mycket repor var för oss en gåta. Men det största problemet var ändå att de inte hade en aning om att rostfritt måste ”betas” när det har svetsats. För att göra en lång förklaring kort så är betning att man behandlar svetsfogarna med en form av syra för att de inte ska rosta. Görs inte det så blir det skit. Massor av rost på djupet. Verkstaden kunde inte heller polera dävertarna. Det var inte mycket annat än att ta var sin dävert och gå därifrån. Men jag slapp bära för Peter och Ria var med och Peter hävdade bestämt att den ena däverten mådde jättebra på hans axel.

Magnus och Peter på dävertpromenad

Liten ölpaus i värmen

Ria på dingebryggan

Från vänster. Utsliten ring, original ring och nytillverkad ring. Detta är till våra vinschar och funkade bra. I alla fall en av de två beställda ringarna passade. Så nu har vi två fungerande vinschar igen 🙂

Vi jagade efter polerverkstäder ett par dagar men gav upp. Magnus tog sig en tur ut på stan för att försöka hitta betmedel istället. Han gick bet på det (haha, nästan Magnusklass på den!). Men han fick sig en upplevelse som tog honom runt hela stan och vänliga San Andrésianer körde honom med bil både hit och dit utan att vilja ha betalt för det. I en av affärerna var det en äldre man som talade bra engelska så han slog till slut följe med Magnus och hjälpte honom med det språkliga. Till slut köpte i alla fall Magnus en flaska OSPHO som innehåller en vätska med Orthophosperic syra…. (ingen aaaning om det kommer att fungera men vi testar) Den engelsktalande mannen satte till slut Magnus på en moppetaxi eftersom de tydligen befann sig i ett område där alla gringos blev rånade! Så nu jobbar Magnus på att försöka behandla våra dävertar med det nya medlet och sedan handpolera dem. Förhoppningsvis kan vi hålla rosten borta till vi hittar någon firma med betningsmedel i ett annat land. Vi har bestämt oss för att inte montera dävertarna nu för det blir lite stressigt. Dingen får bo på däck istället,

Och så har vi vår watermaker… Den är nu officiellt död. I alla fall motorn. Efter ytterligare en vända hos elektrikern så låter den värre än värst. Och eftersom också vårt membran är så gammalt så har vi beslutat att inte lägga mer energi och pengar på den i nuläget. Våra UNDERBARA grannar på S/Y Helena har en fantastisk watermaker som gör hela 70 liter i timmen och de är så snälla och hjälper oss med dricksvatten. TACK, vi uppskattar verkligen detta ska ni veta!! Övrigt vatten dunkar vi nu från land och det är ett fasligt slabbande med vatten men vi har inte så mcyket val

I går kväll hade vi en gomiddag på stan med reggae musik igen. Det var lite avskedsmiddag för våra vänner EOS som nu, idag på morgonen seglade vidare till Panama. De ska till San Blas och därefter översommra i Santa Marta i Colombia. Vi önskar dem all lycka och säkert ses vi någonstans, någon gång igen!

Vår favoritsångare tillsammans med Ria

Middag med Eos och Helena

Så… till vår avfärd då… Väderprognoserna ändrar sig varje kvart just nu känns det som. Väderläget är mest motvind och mycket av det. Men nu kan vi se ett litet väderfönster som öppnar sig och det ser faktiskt ut som om vi skulle kunna nå Jamaica om vi stöttar lite med motorn det första dygnet. Det är ca 450 M och det borde ta oss 4-5 dagar. Men vi får se… Det ändrar som sagt hela tiden. Alternativet är att gå endast 50M till den lilla ön Providencia. Den ska vara fantastiskt vacker och det är synd att vi missar den men det får kanske bli så denna gången.

Med oss så går våra holländska vänner på S/Y Helena. Eller också så kanske vi skulle kalla dem M/Y Helena för de är ju faktiskt mastlösa…. De kommer att motorisera till Jamaica i mycket högre fart än vad vi klara men det känns ändå skönt att vi är två som gör detta. Därför kommer vi också aktivera vår satellittelefon. Men det kan inte göras förrän på måndag morgon och då får vi också ett nytt telefonnummer. Som tur är så har jag en bra syster hemma som löser detta till oss. Därefter kommer jag lägga ut telefonnumret på hemsidan om det är någon som vill skicka sms till oss. Gå i så fall in på http://messaging.iridium.com/ där ni kan skicka gratis SMS till oss.

Det kan också förmodligen vara svårt att se oss på AIS:en.

Sköt om er alla – nu måste jag pyssla vidare. Det är mycket som ska på plats efter 3 veckors ankring. Det gäller att sätta båten i seglingsdugligt skick.

Kram och vi hörs!

Vi är faktiskt lite inblåsta!

I dagarna 10 så säger vädergudarna att det ska blåsa nord, nordöst ca 10-12 m/s.

Providencia och Jamaica som nu ligger på vår önskelista ligger just i nordöst….. Eftersom vi inte vill kryssa så ligger vi helt enkelt kvar. Men det går absolut ingen nöd på oss. Vi har kalasbra ankring och mycket trevligt sällskap.

Det är hela sju båtar här just nu. Två Amerikaner, en fransman, en tysk, en holländare (Helena) och två Svenskar, dvs vi och EOS. Varje eftermiddag så går guidebåtarna runt hamnen fullknökad med turister och guiderna berättar att vi är deras “amigos” och vi seglat ända från Sverige. Det är bara att vinka och vara glad och samtidigt se till att man är fotopresentabel eftersom de flesta tar kort när båten glider förbi på ca 5 meters avstånd.

En dag i början av förra veckan så såg Magnus och jag ett hål i väggen. Där inne satt det en liten farbror på en hög av motorer, pumpar och dylikt. Han såg ut att vara en sådan där kille som lagar det som andra anser är oreparerbart….. Så vi tänkte att det var värt ett försök i alla fall. Vi hade ju själva försökt att limma våra trasiga magneter i vår trasiga elmotor till watermakern som jag har tjatat om i ett par månader nu. Sagt och gjort. Den lille mannen tog nickande emot elmotorn och alla delar och bad Magnus komma tillbaka dagen efter. Vi var ju inte direkt hoppfulla men efter besöket dagen efter så tändes det ett litet hopp. Mannen hade nu fått loss alla magneterna och visade vad han hade tänkt att göra. Han instruerade Magnus att komma tillbaka den följande dagen och det gjorde Magnus. Nu hade han kommit ytterligare en bit och visade stolt upp vad han hade åstadkommit och bad, ja just det. Han bad Magnus komma tillbaka den efterföljande dagen.  Detta har pågått i en vecka nu men tro det eller ej det går framåt. I lördags tittade vi inom igen.  Då log han och sa att det nog skulle fungera, bara vi kom tillbaka om en timme. Efter en timme var vi tillbaka och hittade verkstaden stängd….. Men vi har ju inte bråttom så idag, måndag förmiddag åkte Magnus in och löste ut vår lilla elmotor. Hela kalaset gick på endast ca 900 SEK!!

Vi kunde knappt bärga oss innan vi fått den återmonterad igen och tro det eller ej. Efter, vad som nästan lät som ett litet hostande så gick den igång. Det fungerar! Glada i hågen monterade vi på membranet och slog på strömmen igen. Ett hiskeligt gnisslande startade…

Neeeeeejjjjjjjjjjjj!!!!!!

Av med membranet igen och det är bara att konstatera att motorn fungerar om man håller den i en viss vinkel.  Men så fort den hamnar under belastning så gnäller den som en barnunge som inte fått lördagsgodis! Jag blir så trött. Men på den positiva sidan finns ju att faktiskt motorn går… Det måste trots allt räknas som ett framsteg. Eller?? Dags i alla fall för ett nytt besök hos den lilla mannen, men det tar vi när vi ska bort till den mekaniska verkstaden senare idag och förhoppningsvis hämta ut våra förstärkta dävertar och vinschdelar!

Magnus utanför hålet i väggen

Mannen som pysslar om vår elmotor

Peter och Ria på S/Y Helena har ju varit här i åtta veckor och kan ön utan och innan. De tipsade oss om en mekanisk verkstad och i fredags så gick vi kilometern bort på strandpromenaden för att prata med dem.  Vi hade med oss tre ärenden. Det första och viktigaste var att vi behöver en reservdel till våra vinschar. De är av märket Holmatro och har slutat tillverkas. De har ’selftailing’ och funkar rätt bra förutom den lilla detaljen att spärr-ringen som ska hindra skotet från att åter åka in i vinschen och kinka sig när det har åkt med ett varv är av PLAST. Denna plast har självklart gått sönder vilket har lett till stor irritation när skotet låser sig så att Magnus får ta i allt han kan för att lyckas dra ut det igen. Som tur var så är den ena ringen på en av vinscharna fortfarande hel så med den i högst hugg så lyckades vi förklara att vi ville ha två sådana i rostfritt. Det var absolut inga problem.

Ärende nr 2 var att handtaget på en av mina favoritkastrulllock hade trillat av. Kunde de möjligtvis svetsa på det igen? Inte heller det några problem

Ärende nr 3 var lite värre och krävde stor inlevelse, charader och google translate. Våra dävertar är ju tyvärr alldeles för veka i godset och de har en tendens att böja sig när vi hissar upp dingen. För att staga upp detta så ville vi köpa en innerbalk och helt enkelt slå in denna från två håll i varje dävertrör. Mekanikern, receptionisten och vi hade en lång diskussion med många skratt och handviftningar men till slut kom vi fram till att det var bäst om vi monterade av däverterna från Nanny och lämnade in dem så skulle de göra hela jobbet med att få in de rostfria V-balkarna och därefter svetsa fast dem. Dessutom så beställde vi två extra fästöglor.

Den mekaniska verkstaden som vi “hittat”

Sagt och gjort. Vi monterade ner däverterna och vi måste ha sett lustiga ut där vi promenerade längs strandpromenaden med var sin stor dävert över var sin axel men det gick ju bra och vi fick lämnat in dem.

Kostnad för detta kan man ju fråga sig? Vi var ju lite nervösa eftersom rostfritt på Grenada var dyrare än diamanter men allt som allt så har vi betalat ca 1 200 SEK för hela jobbet – INKLUSIVE materialet.

Tyvärr, och det är ett stort tyvärr, är att de inte polerar rostfritt. Däverterna ser ut som rostigt skrot trots att jag har polerat dem flera gånger så vi hade hoppats på att kunna få dem lite maskinpolerade. Vi ska fråga runt lite och se om vi kan få tag på någon annan som kan göra det. Det verkar ju faktiskt som om det mesta finns på denna lilla ö.

Och som sagt. Med dagens väderprognos så känns det som vi blir här ett par dagar till….

Det är ett konstigt ställe det här. Missförstå mig inte, vi gillar den här ön – men den är som sagt ett konstigt ställe. Nästan som om det inte finns här på riktigt.

När vi efter nästan två dygn med mer vind än vad prognoserna lovat och framförallt med mer nordlig vind och motström gled in mot den lilla ön så var det med stor ögon vi betraktade det som mötte oss.

Ön ligger alldeles för sig själv mitt ute i ingenting. Jo, det är klart. Den är inte helt ensam. Den har en lite mindre systerö 50 sjömil längre norrut men annars är det som en liten plupp mitt i ingenting.

När vi, i alla fall, gled in mellan reven så möttes vi av det klaraste och blåaste vatten vi någonsin sett. Det var rent obehagligt att gå in på 10 meters djup för redan då såg jag sjöstjärnorna på botten, även om vi gjorde fem knop! På vägen in mot den lilla staden gick vi förbi två små öar med kritvit sand och ett par hyddor. Mängden människor på stranden och i vattnet ledde tankarna till en överbefolkad myrstack. Partybåtarna som transporterade myrorna mellan staden och ön tävlade i klassen ”bästa högtalarsystem” och därmed så kände vi oss säkra på att vi var åter Colombia.

Ön med myrbo av turister

Småöarna vid infarten

På väg in mot San Andrés

Och det obligatoriska vraket, såklart…

Nanny ankrad i San Andrés. Foto Ria

Ön är ett turistparadis. Ett Kanarieöarna för Colombianer. Hit kommer en miljon besökare varje år och det har myndigheterna verkligen sett till att ta vara på. För att få komma in i landet så måste en turistskatt på 40 USD per person betalas. Och som influgen turist får du inte stanna längre än två veckor. En bra regel om man vill ha upp omsättningen på turisterna. Det innebär i runda slängar att de drar in 40 miljoner dollar per år innan turisterna ens lämnat flygplatsen. Inte helt fel! Även vi seglare måste betala denna avgift och det tillsammans med de övriga 100 USD vi får betala för pappersexercisen så är detta väldigt dyrt för oss. Just det faktum att det är ett turistparadis gjorde oss lite tveksamma över att ens åka hit. Vi hade lite tankar på att gå direkt till Providencia, som systerön heter men vi är glada att vi ändrade oss.

Som jag sagt tidigare så tillhör ju dessa två öarna Colombia och inte det mer närliggande Nicaragua. Detta bottnar självklart i något historiskt som jag inte har koll på men det kan vara så att det var mer logiskt på den tiden som Panama faktiskt var en del av Colombia. Ja, ja…..

Själva staden är i alla fall lugn och trevlig. Det är rent och städat på gatorna och butikerna har massa gott att erbjuda till bra priser. Men det är något konstigt över stämningen – den liksom vibrerar. Det måste ha att göra med att de flesta vi möter är på semester. På ankringsplatsen omringas vi då och då av tvåvåningspartybåtar där musiken såklart är öronbedövande. Alla vinkar glatt till oss med drinkar och öl i händerna – långt innan kl 12 på förmiddagen. Och vi inser att vi tillhör turistattraktionerna. För det finns inte jättemycket att göra på ön, förutom att bada. Även på nätterna så tuffar dessa stora partybåtar runt i lagunen och sprider sin ljudliga glädje. Men det är faktiskt helt OK – det är ju så det fungerar i Colombia. Att man är i Colombia visade sig också när vi köpte oss ett sim kort till vår I-pad för att kunna surfa lite. Bara för att få ut sim-kortet så fick vi besöka 5 instanser i affären innan vi hade kortet i vår hand. Sedan blev det ett par rundor till för att lyckas få det laddat med data också.

På själva ankringsplatsen ligger det inte ens 10 båtar varav flera är mastlösa. En av dessa mastlösa båtar är den sköna Helena med våra holländska vänner Ria och Peter ombord. De hade oturen att råka ut för ett otäckt mastbrott när de gick från San Blas med siktet inställt på Jamaica. När ett av deras stag gick av så förlorade de hela masten med en del skrovskador och däcksskador som följd. Som tur var så klarade de sig båda utan några fysiska skador. Men bara upplevelsen av att få en mast som dimper ner över sig och därefter behöva kapa av hela riggen och få den överbord – det är jobbigt nog. De valde då att för motor gå till närmaste hamn och hamnade på så sätt här på San Andrés. Nu pågår förhandlingar med försäkringsbolaget över hur reparationen ska lösas på bästa sätt. Tyvärr drar det ut något otroligt på tiden och de har tvingats ligga kvar här i över sju veckor. Båten kan inte repareras här utan försäkringsbolaget vill skicka en ny mast till Panama där en riggare får fixa till det. Problemet är att tiden rinner ut för våra kära vänner för enligt deras tidplan så ska de segla tillbaka till Holland i början av sommaren så de tycker det är bättre att få båten transporterad direkt till Holland och få den reparerad hemma istället. Något som tydligen inte försäkringsbolaget håller med om – trots att det är samma pengar vi pratar om. De har de riktigt jobbigt och vi kan efter vår erfarenhet med branden i Nanny förstå lite av deras situation och frustation. Men vi kan inte göra så mycket mer än att försöka pigga upp dem – och vi gör så gott vi kan!

Även den svensak båten Eos ligger ankrad här så vi har som vanligt inte brist på trevligt sällskap.

Det ligger även en fransk katamaran i viken. Vi fick tips från Helena att de hade hela båten full av reservdelar och båtprylar som de säljer. Först var vi inte så intresserade men öronen spetsades rejält till när de även nämnde att det fanns en watermaker till salu….

Vi fick också berättelsen bakom varför båten var smockfull av reservdelar! För ca två veckor sedan så var det en belgisk båt som seglade från Jamaica ner mot Panama. En förmiddag så vaknade de av att de hade seglat på ett rev ca 100 sjömil härifrån. De var då ganska långt ifrån sin kurs men tydligen hade ingen hållit vakt och de hade förmodligen heller inte varit medvetna om revet som inte syns på sjökortet förrän du zoomar in. De blev kvar på revet rätt länge i väntan på räddning och eftersom de förstod att båten var förlorad så plockades ALLT som gick att plocka bort från båten loss och transporterades med dem på en fiskebåt hit till San Andrés. Deras vänner i katamaranen, som väntar på ett bra väderfönster mot Martinique, hjälpte dem och förvarade alla deras prylar. Tanken är att de skeppsbrutna skulle sälja sakerna för att få in pengar. Men den belgiska besättningen orkade inte med det hela och åkte helt sonika hem. Så där står deras vänner med en båt full av prylar…… Och det är inte lite prylar. Det är segel, oljor, sprayer, radarrandomer, autopilot, block, tampar,schaklar, verktyg, allt ni kan tänka er som ryms i en båt….och ett styck watermaker….

Magnus och jag tog oss en sväng över och tittade på sakerna. De var inte mycket som var i gott skick. Och kommunikationen med fransmannen var inte den lättaste. Han ville ju helst bara bli av med sakerna och segla vidare. Men att sälja seglargrejor här med tio båtar i viken… Inte kul för honom och han var på det stora hela rätt sur. Vi frågade vad han ville ha för watermakern men han visste inte. Han visste inget om den alls. Och det gillade vi inte riktigt. Grejen med att köpa en begagnad watermaker är att membranet, en av de dyrare delarna, som saltvattnet pressas igenom så att det blir sötvatten, måste vara konserverat. Om det inte är konserverat och inte används så blir det förstört. Frågan är hur sakerna har blivit behandlade under transporten och haveriet. Högtryckpump och elmotor kan ha blivit saltvattensdränkta och det finns inget som säger att det fungerar.  Och vår franske säljare kunde inte svara på dessa frågor. Han visste ärligt talat inte ens om den fungerade över huvud taget. Vi drog oss tillbaka och konsulterade mr Google i ett par timmar. Fortfarande tveksamma åkte vi tillbaka katamaranen en gång till och kunde konstatera att det dessutom faktiskt fattades ett par delar som måste köpas in från USA för att få den fungera. Så i våra ögon så var det inte ens en watermaker utan bara en hög med skrot…. I alla fall fram till dess att den byggs ihop och provkörs och det är ett par dagars arbete för att få ihop det. Så vi la ett lågt bud. Riktigt lågt – men som sagt – vi vet inte om den fungerar och vi måste förmodligen lägga över 1000 USD innan vi ens vet om vi kan få igång den. Tyvärr så blev fransmannen inte så glad över vårt bud och på sätt och vis förstår vi honom. En ny watermaker kostar ca 5 000 USD och han ville kanske åtminstone få ut hälften av det värdet eller nåt. Men det är som det är. Han påstår att han har en annan köpare och får han sålt den för mer så är det bra för honom. Vi har dock ett litet hopp om att han ska komma tillbaka till oss innan han seglar iväg i nästa vecka men vi tror ändå inte på det. Och vi vet inte riktigt om vi faktiskt vill att han ska komma tillbaka till oss med den heller – för det kommer bli ett tufft jobb att bygga ihop den men faktum kvarstår. Vi behöver en watermaker….

Strandpromenaden

Stranden mitt i stan

Vi har tänkt att ligga kvar här en vecka eller två och ta vår tid att utforska ön och snorkla omkring lite. När det kommer ett bra väderfönster så hoppar vi över till Providencia sedan får vi se om det blir Jamaica eller Cayman Island som nästa steg.

Hörs snart igen J