Nanny

En av de vackraste stränder vi har besökt!

Colombia är ju ökänt för att ha krånglig inklarering. Men jag måste säga att det har gått som en dans. Vi fick tillbaka våra pass på måndagen, trots att det var en helgdag och i övrigt så har agenten och marinan fixat allt. Det fina med att ligga i Santa Marta Marina är att agenten ingår i hamnavgiften. En agent ska kosta ca 100 USD och vi betalar 140 USD för att ligga här i marinan en vecka. Alltså ligger vi egentligen här för endast 40 USD…. Marinan är extremt trevlig. Alla hejar och önskade oss välkomna till Colombia. En av kvällarna kom en av marinerosarna till vår båt och informerade om att det bjöds på lite grillspett vid 18 tiden. Jättemysigt. På så sätt kom vi också lätt i kontakt med andra seglare än de svenska. Det ska också säga att marina-kontoret hjälper till med mer eller mindre vad man än ber dem om. Vi har enkelt och billigt fått fyllt på gasol och de har hjälpt många av båtarna med att boka flygbiljetter och hotell. De är verkligen helt otroligt serviceinriktade! S/Y Tina Princess ligger här samt grabbarna i Amiga. Grabbarna är just nu fem personer ombord. Något som imponerar stort på oss. Vi tycker att vi är trångbodda ibland men vi ska nog inte klaga 🙂

Gröna kullar vid inseglingen

Santa Marta Skyline

En liten fyr får vi ha med!

Så här glatt blir vi välkomnade i marinan

Magnus får sina fingeravtryck registrerade

Jultomtarna från Amiga såg till att det stod kall öl i sittbrunnen efter incheckning

När vi väl lämnat den trygga marinan så var det med viss försiktighet. Enligt vad ryktet säger så ska  man inte befinna sig ute särskilt länge efter mörkrets inbrott och framförallt inte på gatorna bortom 10:e gatan. Än så länge så kan jag bara säga att vår oro var helt obefogad. Vilka vänliga människor! Överallt möts vi av härliga leenden och smattrande spanska. Magnus får verkligen arbeta med öronen för att hänga med och dessutom be dem ta det lite långsammare ibland. Överallt sjuder företagarandan. Det finns tiggare – men de är sällsynta. I stället så försöker man göra något åt sin situation och sälja vatten, frukt eller vad som helst. På bussarna kommer det på försäljare som erbjuder kallt vatten, färsk frukt när det är rött ljus och bussen står still en liten stund. Ingen är direkt påträngande utan alla är … vänliga helt enkelt. Det skrattas mycket och tempot är inte det högsta men inte heller “karibien-slappt”. Känslan är att alla strävar åt samma håll och att alla vill något! Vi gillar det! Att få en hälsning och ett öppet leende från vilt främmande människor på stan gör att man trivs!

Stranden i Santa Marta – tyvärr är vattnet så nedskräpat så det är obadbart

Riktigt mysig strandpromenad

Härlig trängsel på gatorna

Det är billigt att gå ut och äta och om man håller sig borta från värsta turistgatorna så får man en riktigt god  middag runt 50 lappen. En öl kostar endast ca 10 kr,  fast vin är dyrt. Det finns riktigt bra utbud på matbutikerna och framförallt kött är jättebilligt. Hade vi vetat att vi skulle till Colombia när vi lämnade Grenada så hade vi inte åkt upp till Martinique för att bunkra. Men på den positiva sidan så har vi ju fått med oss lite goa franska viner därifrån.

Vi har varit en sväng på “Guldmuseet”. Jättefint anordnat, gratis och med information på engelska. Riktigt kul att få se alla vackra smycken som indianerna här har tillverkat och använt sig av.

Guldamulett

Huvudprydnad för präst – i guld

Tayrona naturpark

Men vi hade bestämt oss för att göra en riktigt stor utflykt och igår morse packade Magnus och jag var sin ryggsäck för att bege oss till naturparken Tayrona och sova över!!! Japp, ni läste rätt. Liv har fått för sig att ge sig ut i djungeln och dessutom sova i hängmatta eller tält. Det kändes lite speciellt eftersom vi inte sovit borta från Nanny en enda natt sedan den första april 2015!! Och som ni kanske har förstått så är jag inte direkt förtjust i terrängpartiklar….

Vi tog en lokalbuss i ca en timme till ingången av parken. Här tvingades vi att se en informationsfilm om parken. Som tur var så var filmen textad på engelska. Värre blev det när alla regler och förmaningar skulle gås igenom. De fick vi till oss på en rasande snabb spanska av en kille men vi trodde nog vi fått med oss det viktigaste och knatade upp till kassan där vi fick betala 42 000 pengar per person att komma in. Det är i runda slängar 130 kr. Det sista Magnus hade stoppat i våra väskor innan vi lämnat båten var våra pass. Och det var tur – för varje besökare skulle registreras mycket noggrant i en liggare och vi fick så klart visa passen för att komma in. Vi hade varit snabba upp till kassan efter filmvisningen och det var ett smart drag. Kön växte snabbt och det var många som fick stå och köa ett bra tag. Därefter blev det dags för nästa lilla buss som skulle ta oss de 6 kilometerna in mot där vandringen började. Här fick vi betala 3000 per person och det var väl värt de 12 kronorna att slippa gå längs med den tråkiga asfaltsvägen.

Obligatorisk parkinformation – på spanska

liten buss inne i parken

Och till slut kom vi då ut på stigen som skulle leda oss till genom djungeln med ett stopp i mitten i Arrecifes innan vi kom till slutmålet Cabo San Juan. När vi planerade turen så hade vi fått veta att det skulle vara ca 2 timmars vandring genom djungel och sedan skulle vi belönas med en av Colombias finaste stränder och sova i hängmattor. Visst låter det coolt? Men riktigt så blev det faktiskt inte. Vägen fram till Arriecifes var väldigt mycket upp och ner men det mesta av vägen var på trätrall. Nästan som att gå på en brygga. Visst vi gick mitt i djungel och fick faktiskt till och med se små apor men till och med jag tyckte nog att detta var lite för välordnat. Och självklart ska man aldrig gnälla över att någonting är för bra, för efter Arriedifes så gick vi lite fel! Vi följde ett gäng med engelsmän som knatade iväg och eftersom vi inte hade någon karta över området, utan bara följde skyltar så verkade det klokt.

Välordnad djungel

Ser ni den lilla apan? En Cotton-Top Tamarin

Det började med att vi fick korsa en flod och då blev man ju plaskblöt om fötterna och sedan började lervällingen. Vi hade på något sätt kommit in på den stigen som hästarna gick på. Och det var kladdigt värre. Att hästarna klarade klättringarna upp och ner mellan klippor, stenar och den blöta leran fattade jag bara inte. Hästarna används till att transportera varor ut till de två orterna men man kan även som turist rida ut istället för att gå. När hästarna kom smålunkande var det bara att hålla sig undan. Ibland fick man trycka sig upp mot jordväggarna eller hoppa upp på en sten för att komma ur vägen. Vi hoppade och studsade runt leran så gott det gick. Men jag klarade mig inte hela vägen utan trampade igenom ett par gånger rätt rejält. Så nu fick jag ju min mindre välordnade vandring men jag hade faktiskt riktigt roligt!

Dags att skita ner sig!

Här ska vi igenom

Lervällingen fortsatte

Här hittade vi en väg runt det värsta

Det gick sådär….

Framme vid Cabo San Juan så såg vi ett antal personer som var helt täckta av lera. De hade helt uppenbart drattat på rumpan helt enkelt. Tyvärr var hängmattorna slut så vi fick ta ett litet tvåmanna- tält istället. När vi installerat oss i tältet så tog vi oss ned till stranden och där blev vi riktigt besvikna. Det var smutsigt och brunt vatten. Sanden var grovkornig och det var fullkomligt packat med människor. Jag tror att vi helt enkelt har blivit lite bortskämda med de fina stränderna i Karibien.

Fullpackad strand på Cabo San Juan

Vitt armband för parkinträde och lila för övernattning

Men vi satt med var sin kall öl och tittade på människor och badet svalkade så vi ska inte klaga. Det är ju ett väldigt roligt nöje och vi kunde ganska snabbt konstatera att vi tillhörde de få “gamla” människorna på stället. Vissa valde att ta en snabbgående båt tillbaka till civilisationen på eftermiddagen istället för att sova över. En båttur kostade ca 125 kr per person och det ska jämföras med de 150 kr vi fått betala för vårt tält. Fast vi ville ju inte ta någon båt. Vi ville ju vandra i djungeln. När det drog sig ihop till middagsdags så var det en lång, lång, kö långt innan köket öppnade vid halv sju-tiden på kvällen och vi orkade inte stå och köa. Så högg in på den matsäck vi haft med oss och fortsatte med vårt nöje att titta på människor. Lite undrade vi ju hur Nanny hade det där borta i hamnen, alldeles själv. Väl indränkta i myggmedel så somnade vi faktiskt riktigt sött i vårt lilla tält. Men det ska erkännas. Jag är ingen kampare….

Tältläger….

Hängmattorna var lite billigare ca 50 kr pp

Kö till matbeställningen

Restaurangen – det är många människor här…

Dags att sova i tält – Godnatt!

På fredagsmorgonen så var vi uppe tidigt och när köket öppnade så stod Magnus som nr två i kön. Vi fick en jättegod frukost med kaffe, te, toast, sylt,  en typ av potatisplätt och en fantastisk omelett för endast 35 kr.  Efter det var vi färdiga att vandra tillbaka igen. Vi tyckte ju inte så mycket om stranden. Denna gång hittade vi rätt stig och det var en helt annan typ av vandring där mycket av sträckan var nära havet och på stranden. Vi hade tänkt att stanna i Arrecifes och bada eftersom vi sett att de stränderna var kritvita och tomma. Men det fanns en orsak till att de var tomma! På grund mycket starka strömmar så var det helt enkelt badförbud. Enligt skyltarna så hade över 100 personer dött på dessa stränder och vi blev vänligen ombedda att inte öka på den statistiken. Synd, men man får ju inte var dum… Så det blev istället en fortsatt promenad tillbaka till stora vägen och sedan buss hem. Ett lagom djungeläventyr som både Magnus och jag tyckte om. Trots den fullpackade stranden.

Vandringen dag två var mer strandnära

En flod som rinner ut i havet

Trädrötterna var inte att leka med

Lite klippklättring blev det också

Väl hemma i marinan så han vi precis säga hej då till grabbarna på Amiga som gav sig av mot Cartagena. Kanske hinner vi ses i San Blas eller också inte…. Men sådant är seglarlivet, som sagt. Fast vi lär inte få tråkigt här! I ena änden av den stora hamnplanen så är det nu uppmonterat en jättescen där det ska spelas massa livemusik idag. I skrivandes stund så testar de ljudanläggningen och även om vi ligger längst bort från scenen så känner jag hur basen vibrerar i båten. Vi hoppas på lite live salsa-musik och lite trevligheter. Det lär inte vara någon fara med säkerheten för konserten anordnas för att stödja den nationella polisen, om vi förstått det rätt. Så säkrare än så kan det nog inte bli 🙂

Uj, detta var ett långt inlägg. Ber om ursäkt för det. Men ibland händer det mycket på en gång.

Kram på er!

Vårt absoluta favoritställe på Curacao var Tugboat beach, så här kommer lite olika klipp därifrån

Vi har kalasbra uppkoppling här på marinan så nu är jag ikapp med mina album.

Alla album hittar ni på sidan Fotoalbum och här under hittar ni de två senaste.

161026 Bonaire

160927 Curacao

Efter tre ganska händelselösa dygn är vi nu tillagda i marina i Santa Marta, Colombia. Vi blev fint mottagna av en gummibåt innan vi gick in till den supermodera marinan. De hojtade glatt och önskade oss välkomna till Colombia. Här slipper man plastkort för att ta sig in i de olika byggnaderna. Det är fingeravtryck som gäller!! Alla vi hunnit träffa på bryggorna hälsar oss välkomna till Colombia och ler stort. Idag är det tyvärr söndag och i morgon är det någon form av helgdag. Detta innebär att agenten inte jobbar och vi får ingen immigrationsstämpel i passen. Alltså får vi inte lämna marinan….. Surt…. Men vi får se. Tjejen som emot oss och checkade in oss i marinan lovade att se vad hon kunde göra. Fast just nu njuter vi bara av att vara framme 🙂

Santa Marta

Santa Marta

Vi har haft ett par dagar här i Spanish Waters där vi har gått igenom både det ena och andra på Nanny. Magnus har bland annat varit uppe i riggen och vi har suttit en hel del vid våra datorer och forskat i olika saker. Bland annat fick jag äntligen tagit tag i att höra men Pantaenius om hur det gått med frågan om min tandskada i somras. De verkade ha glömt hela saken men efter ett mail så fick jag snabbt reda på att jag skulle få pengarna utbetalda i det snaraste. Och det kan behövas nu! På Bonaire fick vi byta ut våra startbatterier. Det var såklart inte gratis men på Napa hittade vi exakt det vi behövde och det var hyfsat gångavstånd ner till båten. Det är ju tur att man är gift med en stark man som tar ett batteri i var hand och bara knatar iväg. Dessutom fick han ju gå tillbaka och lämna in de gamla. Nu startar Nanny så lätt, så lätt. Det känns jättebra. Batterier är ju en förbrukningsvara på dessa breddgrader.

Batterikungen!

Söndagseftermiddagen tillbringade vi med Tacoma hos Kaj och Eva på Amonite borta på resorten. Det är en viss känsla att sitta på flybridge på fjärde våningen på deras jätteskepp och ha full koll på söndagsaktiviterena runt omkring . Söndag verkar vara den dagen då man umgås, badar och grillar i Karibien. Att man ska jobba dagen efter verkar inte så viktigt. Amonite gick mot Cartagena i Colomibia i tisdags och är förmodligen framme innan vi ens har startat. Men det går ju inte att jämföra en motorbåt på 78 fot och en Nanny -båt på 35… 🙂
Ja nu är i alla fall det mesta klart inför avfärd mot Santa Marta i Colombia. Egentligen så skulle vi lämnat igår, men det var aningen starkare vindar då och dessutom var jag helt död efter åsknattens “nästankrock” och vaka efter det. Engelsmannen som passar brasilianarens båt stack upp huvudet vid niotiden på tisdagen och stod länge och tittade bort mot oss innan han satte sig i dingen för att kolla läget.
-Har ni flyttat på er, var hans första fråga.
-Nä, tror du på det själv, tyckte jag….
-Men hur kan båten ligga mellan er och holländaren?
-Den har draggat lite… Typ….
Och vi var ju inte sena med att ge honom hela historien men nästankrocken. Han skruvade lite på sig och tittade på Magnus innan han frågade:
-Tror du jag behöver flytta på båten eller kan den ligga kvar?
-NEJ, den kan inte ligga kvar! var Magnus klara svar.
Vi vill ju helst ha mer än två meters marginal till båtarna omkring oss. Fast det sa han inte högt.
– Vi hjälper dig gärna att flytta på den, tyckte jag.
-TACK!
En timme senare var vi alla tre ombord på brasilianarens båt och Magnus såg sig snabbt omkring och konstaterade att han helst stod till rors och att jag var på däck och tog hand om ankringen. Som vanligt med andra ord. Engelsmannen var mer än tacksam för att han slapp köra. Det hela gick smärtfritt och snart låg brasilianarens båt på plats igen.
Ut på eftermiddagen fick vi besök av Tacoma för en eftermiddagsdrink och eftersom de hade lite problem med internetuppkopplingen på sin båt så fick de snylta på Nannys uppkoppling. Alltid trevligt med besök.
Idag så tog vi bussen in till Willemstad för åter en gång besöka tullen och immigration. Jag följde inte med till tullen eftersom jag inte behöver visa upp mig där utan jag försökte jaga fatt på ett nytt vattentätt hus till min GoPro-kamera, men det visade sig tröstlöst. Så nu är vi utan GoPro fram tills det att våra barn kommer och hälsar på oss.
På tullen hade dock Magnus sprungit på Tina Princess och de är ju våra hovlerantörer på bilskjuts och eftersom de såklart hade bil även denna dag så hade också vänligheten att köra oss hem efter besöket på immigrationen. Kalas bra! När de släppte av oss utanför Piratbaren så insåg vi att vi hade hela 11 Nederlänska gulden och lite småskrammel kvar och det är ju ca 55 kr. Det kan man ju inte lämna landet med. Framme vid baren la Magnus fram det vi hade på baren och frågade
-vad får vi för detta?
Servitrisen tittade mycket misstänksamt på oss men tillslut gick hon med på att ge oss två mycket små öl.
Nu är i alla fall  Nanny klar för avfärd. .
Vi har också tagit ur luften ur jollen och lagt den på däck inför denna seglingen. Det är första gången vi tömmer den på luft sedan vi köpte den i mars. Den tar ju helt klart mer plats än den förra jollen men så blir det när man har en hård botten. Försäljaren lovade oss att hela gummidelen av jollen kunde rullas in i den hårda aluminiumbotten och så skulle den bli hur lite som helst. – Ja eller hur!!!
Men det kommer nog bli bra!
Allt är stuvat och klart. Nu kl 15, svensk tid drar vi upp kroken och ger oss iväg. Vi bör vara framme i Santa Marta söndag eftermiddag svensk tid. Lite nervöst är det ju. Udden vid Cabo de la Vela är omtalad och omskriven och vi ska enligt prognosen ha ca 10 m/s när vi rundar här. Vi hoppas på att det stannar på det och att det inte blir mer. I övrigt så är det riktigt bra vindar. Enligt prognosen 6-7 m/s  frön nord öst och öst och då räknar vi med 8-10 m/s eftersom  gribbarna alltid brukar visa förlite.

Vi får se om det blir några uppdateringar längs med vägen via SSB.

Sköt om er där hemma och hoppas att ni inte har för mycket snö! Kram

Det räcker med åska nu!
Efter den första omgången när vi hade Lotta på besök så råkade vi ut för en rejäl omgång på Bonaire precis när vi skulle ge oss av mot Curaçao igen. Den åskan var nästan lika läskig som den vi hade på Spanish Waters. Vi tyckte dock vi klarade oss bra. Vindbyarna var på 15 m/s och det höll bara på i en liten timme.
Ett par dagar senare fick vi ett mail från den Svenska båten Loupan som låg vid boj ett par hundra meter bort från oss. De låg i bojen bredvid Tacoma. Loupan hade haft den stora oturen att få VHF, AIS och Vindinstrumentet brända av en närgången blixt. Hu! Lite för nära för vår smak….. Nu hade nog inte blixten träffat dem, utan Pelle trodde att det var den sk EMP:n (elektro magnetisk puls, tror jag) som slagit ut deras instrument.
Väl tillbaka på Curaçao så ankrade vi på mer eller mindre exakt samma plats som förra gången. Vi håller på att fixa allt inför avseglingen mot Colombia. I går kväll var allt alldeles för lugnt och stilla. Magnus o jag konstaterade att det var nog åska på gång. Inget syntes dock på väderradarn mer än det vanliga äskandet över Venezuela. Men självklart så kom det hit. Kl 02 vaknade jag av de första blixtarna och en timme senare var det i full gång. Det börjar bli rutin på att lassa in all elektronik i ugnen titt som tätt. Vinden kom strax innan 04 och då var det dags att väcka Magnus. I en by med vindar upp till 18 m/s draggade vår brasilianska grannbåt mot oss. Både den och den holländska båten på andra sidan om oss är obemannade. Brasilianaren gled en meter bakom oss och stannade mellan oss och holländaren. EN meter. Inte mer! Efter det så lugnade vinden ner sig. Men vad gör man? Vi kan ju inte hoppa i jollen och överge Nanny för att rädda en obemannad båt. Vinden kom från nord väst och det är väldigt ovanligt. Just nu ligger brasilianaren och svajar mellan oss och holländaren och vinden är östlig igen. Vi vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra. Ibland är han två meter från holländaren och ibland är han två meter från oss. Vi vet att det är en engelsman som “passar” brasilianarens båt men han verkar sova gott. Klockan är 04:40 och Magnus har gått och lagt sig igen. Jag sitter “krockvakt” och åskan mullrar långt borta. Vi har fendrar beredda, vad mer kan vi göra i bäckmörkret? Ärligt talat så är detta lite onödigt spännande. Men som vanligt är vi glada för vårt Rocna-ankare som håller i sådana här lägen. (Peppar, peppar, ta i trä)
Nä, jag gillar inte åska…. Det räcker nu…

Sug på den meningen lite. Segla till Colombia…. Det gör man väl helt enkelt inte? Det är väl rent ut sagt farligt? Eller? Första gången vi fick frågan från en annan seglare – Ska ni segla via Colombia? Så tänkte jag på ren göteborgska : E du go eller?? Det är klart man inte vill till Colombia. Men jag svarade bara: Nej, vi har tänkt att gå direkt till San Blas och Panama. Svaret var då – Åh, då missar ni något! Jaha tänkte jag… Colombia. Det är väl bara knark, kidnappningar, djungel och mord i det landet? Tänk, vi har seglat i över ett och ett halvt år och upplevt hur mycket som helst av olika länder och upplevt massa olika kulturer men jag är fortfarande knökfull av fördomar. Det kan ju hända att saker och ting ändras ju genom åren! Varje seglare vi träffat som varit i Colombia höjer det över skyarna. I alla fall om vi pratar om marinan i Santa Marta och ankring utanför Cartagena. Det pratas om billig bunkring, vackra gamla bykärnor och trevliga människor samt häftiga djungelutflykter. Just det där sista är väl inte så jättelockande, just för mig, men vi började i alla fall att söka lite mer information om seglingsmöjligheterna till landet. Magnus vill väldigt gärna sätta fötterna på Sydamerikas jord och ju mer vi läser desto mer lockande verkar det. Det enda som verkar lite jobbigt är att man tydligen behöver en agent för att checka in i landet och att den proceduren kan ta en vecka eller så. Men kanske… Det ligger ju väldigt bra på vägen och vi får två fina stopp mot San Blas. Häromdagen började vi prata med en holländsk kvinna som vi mötte på tvätteriet. Hon var helt exalterad över Colomiba, där de varit förra året, och det var väl kanske det som puttade oss över den slutgiltiga kanten. Vi SKA segla till Colombia – coolt 🙂 Men hur är det med brottsligheten då? Colombia har ju en blodig historia med inbördeskrig, gerilla, folkmord men även knarkkarteller och kidnappningar. Men det har enligt uppgifter blivit mycket bättre efter det att den ekonomiska tillväxten har ökat. Tydligen så ökar BNP med 5% varje år och andelen fattiga går stadigt nedåt – men det är ett extremt fattigt land och därmed kan vi som seglare bli ett begärligt byte. Vi får helt enkelt försöka bete oss förnuftigt och inte ta några onödiga risker samt låsa fast alla våra prylar. Men visst – allt kan hända, fast det kan det oberoende på var i världen vi befinner oss i. Senast i förra veckan så berättade en god vän till mig om hur en mysig eftermiddag och kväll i Göteborg mer eller mindre förstördes för att de kände sig hotade av omgivande miljö när de skulle ta sig hem på kvällen. Vad jag menar med detta är att det är nog inte behöver vara farligare att vistas i storstäder i Colombia än i Sverige. Dessutom beter ju Magnus och jag oss som pensionärer nuförtiden och går sällan och lägger oss efter kl 21 så något nattsudd lär det inte bli på gatorna i Cartagena. Men åter till seglingen. Seglingen mellan ABC öarna och Santa Marta är ca 350 M vilket tar oss tre till fyra dagar att avverka beroende på vindar. Vindarna är ju oftast av östlig karaktär här så då pratar vi medvindssegling. Vi ska runda den ökända udden vid Peninsula De La Guajira. Här blåser det som oftast ordentligt och fallvindarna är kraftiga. Orådet jämförs med Biscaya och Nordsjön. Jag har under de senaste månaderna studerat vindarna här och det blåser mer eller mindre alltid kuling. I alla fall fram tills för en månad sedan. Nu är det mer eller mindre bleke där för jämnan. Vilket självklart inte heller är önskvärt. Men om jag får välja mellan kuling på ett besvärligt stället och bleke så väljer jag faktiskt fortfarande blekealternativet….Jag har letat info runt detta och inget är ju självklart när det gäller väder men det verkar som om denna sträcka har en liten lugnare period i början och mitten av november, historiskt sett. Vi får väl se vad vi råkar ut för. Just nu är grundplanen att vi lämnar ABC runt den 12 november och väl framme i Santa Marta efter ett par dagar så stannar vi en vecka innan vi gör en dagssegling ner till Cartagena där vi också spenderar en vecka. Sedan går vi över till San Blas i Panama Låter det spännande? Hoppas det – för det tycker definitivt vi 🙂
För vi ska segla till Colombia!

Hit ska vi…. 🙂

Just nu ligger vi ankrade i Spanish Waters på Curaçao igen. Nu ska vi förbereda oss och Nanny innan vi i nästa vecka, om vädret tillåter seglar iväg!

Trevlig helg på er alla 🙂

Ja, nu har vi legat lite mer än en vecka på Bonaire. Vi har helt klart blandade känslor för ön och det hänger nog mest på bojarrangemanget här. För det första så kostar det lite över 10USD per natt att få ligga på en av bojarna och då ligger man på egen risk. En boj är en gigantisk betongklump eller ett sandankare som det går två plastlinor från. Dessa två plastlinor går genom var sitt flöte och avslutas med en plastkaus. Genom dessa plastkausar drar vi linor tur och retur. Men plastlinorna är helt stumma och väldigt korta. Om vi råkar ut för svall så är det helt stumt och rycket vilket ger att vi vill lägga ut så mycket lina som möjligt av den egna linan för att få lite svikt. Men eftersom bojarna ligger väldigt nära varandra så är det lite svårt. Vi löste problemet med att gödsla linorna med “Bungisar” som gör att vi får lite mer elasticitet i förtöjningen. Och det var väl tur att vi gjorde det…. På tisdagskvällen hade vi sundowner i Nannys sittbrunn. Vi hade Tacoma och de två andra, nyanlända svenska båtarna, Hakuna Matata och Loupan på besök. Det var helt bleke och tovarmt! Enligt väderprognosen så skulle vädret fortsätta vara stilla och den lilla vind som var skulle komma från öst så allt var lugna gatan. Kl 02:00 vaknade jag av att Nanny småstegrade och stampade en hel del. Jag gick upp och kollade läget. Det blåste inte mer än 4-5 m/s men vinden var från sydväst och hela havet rullade in. Bakom oss, på land, så har vi en stenkaj där vågorna effektivt studsar och kommer tillbaka ut mot oss. Alltså värsta tvättmaskinseffekten. Det gick bara inte att sova. Ut på morgonen så ökade vågorna och flertalet båtar lämnade sina bojar för att söka skydd i den dyra marinan eller försöka ta en mer skyddad dykboj på Klein Bonaire över dagen. Alla lokala båtar flyttade dessutom på sig men vi valde, efter lite tvekan, att ligga kvar. Hakuna Matata låg på en av de inre bojarna närmast kajen och hade det riktigt jobbigt så Magnus åkte över till dem och gav dem en hjälpande hand när de bytte till en boj lite längre ut. En brasiliansk katamaran försökte hitta boj ute på Klein Bonaire men de var alla upptagna och när de kom tillbaka och skulle fånga en boj igen så var det helt hopplöst för dem. Bojlinorna är alldeles för korta för att man från en så hög båt ska kunna trä igenom en lina i de stampiga vågorna. Vid detta laget stampade vi så att vi doppade peket. Gissa om vi var glada för våra bungisar! Magnus hoppade i dingen och åkte över till katamaranen för att försöka hjälpa dem. Först fick han rädda deras tappade båtshake och sedan körde de helt enkelt över honom när han skulle trä igenom linan i plaskausen. Det blev ett himla liv och hojtande och när Magnus väl fått en lina på plats så fick de faktiskt klara sig själva med den andra. När han kom tillbaka till Nanny var han lite chockad och det kan jag mycket väl förstå. Det var ärligt talat riktigt läskigt. Brasilianaren kom sedan förbi och bad om ursäkt och tackade så mycket för hjälpen. När vi dessutom hotades av en åskfront så bestämde sig Magnus för att dyka ner till vårt sandankare och dra en extra tamp genom öglan. Vi vågade helt enkelt inte lita på plasttamparna. Nu slapp vi åskan och ut på eftermiddagen så lugnade det hela ner sig. Det är fantastiskt att havet kan ställa till med så mycket elände med så lite vind. Efter lite funderande så bestämde vi oss för att åka in till land och lyxa till oss med en middag. Det är nämligen så att den 2/11 så hade Magnus och jag varit förlovade i hela 25 år! Helt knäppt att tiden går så fort. Vi satt nere i hamnen och tittade på folk hela kvällen. Till lyxmiddag delade vi på en pizza. Låter lite tråkigt kanske. Men det var en riktigt pizza! Den bästa vi ätit sedan Sverige- utan tvekan! Vi satt där i solnedgång och tittade på när ett av de stora kryssningsfartyget lämnade kajen och konstaterade att för 25 år sedan åkte vi till Fredrikshamn för att fira vår förlovning. Nu var vi med eget fartyg på Bonaire och firade vår förlovning! Kul utveckling 🙂 Undrar var vi är om 25 år ??

Torsdagen kom och vi vaknade till den vanliga hettan och bleket. Två stora kryssningsfartyg kom in på morgonen. Men säg det lugn som varar. Vi har i ett par veckor misstänkt att våra startbatterier börjar bli lite gnälliga. Det har blivit svårare och svårare att starta Janne Yanmar och idag var det svårare än värst. Magnus mätte spänningen innan start till 12,88V. När jag startade dippade de ända ner till 8V…. Batterier har en väldigt kort livslängd i denna värmen, det vet vi, så vi hade ärligt talat bara väntat på det. Så idag blir den en tur upp till Bonaires motsvarighet till Biltema och se vad de har på lager. Helst vill vi vänta tills vi kommer tillbaka till Curaçao men vi det hänger på vad vi hittar. Så nu bär det av mot utcheckningen hos tull och immigration innan vi kollar läget på batterifronten. Därefter blir det en tur in till marinan för att tanka billig diesel och hämta våra gasolflaskor som de har haft på fyllning. I morgon är planen att vi går tillbaka till Curaçao och ligger där och fixar till det sista innan nästa etapp.
Vi hörs snart igen 🙂

Lotta försvann så fort att jag inte riktigt hann med att förstå att hon lämnade oss. Det stod en maxitaxi vid busshållsplatsen mot flygplatsen och eftersom den ville åka med en gång så hann jag bara ge henne en kort kram innan hon hoppade in i bilen och var borta. Tänk vad dagarna kan gå fort. Svårt att förstå. Men känner jag henne rätt så får vi nog se henne på Nanny om sisåsär sex månader igen 😉 Men jag hade inte tid att fundera mer på det för nu gällde det att hinna städa Nanny och ladda om för nästa besök. Björn var på ingång och denna gången hade han sällskap med sig. Vi hade varit lite oroliga för att Eva skulle trivas ombord. Fyra personer på en fullknökad långseglare för någon som påstår att hon blir sjösjuk på Finlandsfärjan… Det kunde ju kanske bli lite komplicerat. Våra farhågor visade sig helt obefogade vilket vi borde förstått med tanke på att Björn tagit med henne. Det hela gick hur bra som helst. De första dagarna låg vi kvar på Spanish Waters och badade på det olika stränderna. Vi blev dessutom bjudna till Kaj och Eva på Amonite samt Ann-Marie och Mike på Eos så det var mer eller mindre fullt upp. När prognoserna visade sig förmånliga för att åka till Klein Curacao och Bonair på tisdagen så bestämde vi oss för att checka ut och ta chansen. Eva hade sjösjuketabletter med sig och ville gärna testa att komma ut på havet lite. Så på måndagsmorgonen åkte killarna in till tullen och immigrationen medans Eva och jag åkte shoppingbuss till affären för att fylla förråden. Vi hade precis börjat packa in maten i båten när Eva fick ett meddelande från Björn som löd “Ni måste in och visa upp er på immigrationen” VA??? Magnus gick ju alltid mer eller mindre själv till tull och immigration och i hans roll som kapten så brukade det aldrig vara några problem. Men inte här. Så det var bara att slänga sig i jollen och ta bussen in till stan. Väl inne på immigrationskontoret så fick Magnus skrivit till Eva och Björn på listan över Nannys manskap och sedan checkat ut oss alla fyra från landet. Tanten tittade inte ens med en halv blick på mig, Eva eller Björn men tydligen var det viktigt att vi var där…

På tisdagsmorgonen tuffade vi ut i strålande solsken och blankt hav och tre timmar senare låg vi åter förtöjda på den sagolikt vackra ön Klein Curacao. Denna gången med betydligt mindre rull i havet. För er som får tillfälle! Missa inte denna vackra pärla.

Välfyllda väskor 🙂

Kaj och Eva

Bad med Amonite i bakgrunden

Björn och Eva gör sig hemstadda i varma vatten

Frågan är om det är vattenträning på schemat?

Papagayo beach

På tur inne i Willemstad

Ölpaus måste vi ha!

På väg ut till Klein Curacao

Inte mycket till vind denna dag!

Björn hade dömt ut min förra champagnekylare och kom med en ny! Inklusive riktigt innehåll <3

Lata bad i turkost vatten!

Det ser onekligen ut som om Eva trivs 🙂

Vi passar på att skrubba av oss lite skit…

Tupplur på stranden med Nanny i bakgrunden

Grabbarna 🙂

Vill inte komma upp upp!

Eva och hennes nya kompis

Onsdagen blev åter en motorkörning i måttlig motvind  men nu mot Bonaire. Det enda som vi råkade ut för var ett par åsksqualls med kulingvindar men de gick fort över. Inte heller denna dag besvärades Eva av vågorna 🙂  Ut på eftermiddagen låg vi förtöjda i en av bojarna längs med byn. Det är ju ankringsförbud här vilket innebär att vi måste betala bojavgift på 10 USD per natt. Lite surt tycker vi men vattnet är verkligen underbart klart så det är väl bara  att bita ihop. Hela bunten åkte jolle in till tullen och där fick Magnus skrivit in båten. Det var värre med immigrationsmyndigheten – de var inte på plats enligt tulltjänstemannen och han kunde inte tala om när de skulle komma tillbaka. Jaha… Inte mycket annat att göra än att åka tillbaka till båten och njuta av sol och bad. Magnus funderade en stund på om han skulle ta ner den gula flaggan eller inte. Var vi verkligen incheckade på riktigt? Men eftersom båten var incheckad hos tullen så åkte Bonaires flagga upp istället. Rätt eller fel? Det beror nog på vem man frågar och vilket land man är i och vilken tjänsteman man pratar med just då…. Vi blev i alla fall inte bordade av tull och immigration som vi såg många andra bli. På torsdagsmorgonen blev det då ytterligare ett besök in till immigrationen och då visade det sig att de var på plats. Vi klarerade till slut in på ön och allt verkade frid och fröjd fram tills dess  att Magnus påpekade att våra gäster skulle strykas från besättningslistan den 29:e eftersom de skulle åka hem då. -Uhu… Vafönnåt? mummel. mummel.  Björn visade flygbiljetter och Magnus ville väldigt gärna ha en bekräftelse från tjänstemannen att han visste att våra gäster skulle lämna oss. – När ska ni lämna med båten  då? frågade han Magnus.  – Ja… jo… det vet jag inte riktigt. Vi har inte bestämt något än. Om en vecka eller två kanske.  Efter mycket mumlande och funderande så sa tjänstemannen som skrivit upp alla uppgifterna på ett löst papper att det inte skulle bli några problem för mig och Magnus att checka ut när den dagen kom. Vi får väl se!! Jag kan ju inte direkt säga att jag känner mig så säker på det!  På torsdagen blev det, den numera, traditionsenliga sillunchen. Björn och Eva hade även de resväskorna fulla med godsaker så inget på det sillbordet saknades vill jag lova.

Det går ju att bada även på Bonarie

Traditioner måste man hålla på

Kall öl hade de här med!

Hej då 🙁

Sista kvällen bjöd Eva och Björn oss på en riktigt brakmiddag ute och vi hade som vanligt en  trevlig kväll. Helt plötsligt var det lördagsmorgon och dags för våra gäster att åka hem igen. Eva frågade mig om jag tyckte det skulle bli skönt när de åkt och här svarade jag helt sanningsenligt. Ja… Men det blir också så tomt och tråkigt. Att ha gäster nästan tre veckor i följd är fantastiskt roligt men även jobbigt. Fast det roliga överväger med hästlängder det jobbiga 🙂

Lördagen tillbringade Magnus och jag med att ligga i var sin hörna och bara läsa bok. Städning av båt tog vi på söndagen istället. Eller omförflyttning av prylar ska man kanske hellre kalla det. Nu är i alla fall det mesta på plats och vi börjar återgå till vår vardag. Bland annat så gjorde vi ett byte av boj på söndagen. Bojarna här ligger i två rader. Den inre raden, närmast land, ligger lite väl nära land och vi blev varnade av våra båtgrannar att om vinden och swellet kom från syd till väst så låg vi riktigt illa på vår boj. Närmsta grannen hade fått riktigt problem bara för någon vecka sedan Vi insåg ju riskerna med detta men boenj låg bra avståndsmässigt till landstigningsbryggan och Magnus hittade också ett fritt nätverk. När vi vaknade på söndagen så rullade vi något kollosalt och när en båt i yttre raden, lite längre bort i räckan, gick så snodde vi snabbt den bojen. Nu ligger vi lite bättre men vi har inget fritt internet och alla båtarna runt oss är “nakenbåtar”. Så nu bor vi mitt i ett nudistcenter… Men man kan inte få allt 🙂

Nu börjar så sakteliga planeringen för de kommande veckorna. Vi är inte riktigt säkra på vad vi egentligen tycker om Bonaire…. Visst vattnet är oslagbart, om man inte räknar in Klein Curacao, men det är rätt skvapligt och rulligt. I går kväll hade vi en jättemysig kväll hos Tacoma. Vi har inte sett Anders och Eva på ett par månader så vi hade mycket kul att prata om!

I skrivandes stund sitter Magnus och jag på öns tvätteri. Med fritt Wifi och AC. Lyx. Men smakar det så kostar det. En tvättmaskin kostar 9 USD och då tvättar de enbart med kallt vatten – som vanligt.

Kram på er alla därhemma!