150629 Nu har vi dragit i hanbromsen

Efter ett par regniga men sköna dagar i Ballycastle tuffade vi i nästan stiltje söderut en liten bit. Vi hade tittat ut en vik ett par timmar bort och siktade på att ligga för ankare lite. Dels för att spara pengar men även för att få träna lite ankring under gynnsamma förhållanden. Jag känner att jag tjatar en hel del om pengar och hamnavgifter just nu men här är hiskeligt dyrt. Vi hade räknat med att det skulle vara lite dyrare men inte alls på dessa nivåer. Ankrat och legat på svaj har vi gjort ofta så det är inte riktigt det som vi behöver träna på. Vi vet att vårt Rocna ankare biter till tusen och vi sover gott med den vetskapen. Det vi behöver träna på är hur vi ligger ankrade och hur båten beter sig i olika lägen. Hemma har vi ju legat i vikar och laguner som är mer eller mindre skyddade 360 grader. Det kommer inte att bli fallet längre fram. Oftast är vikarna skyddade till hälften, därifrån vinden förhoppningsvis ska komma. Det tycker jag är lite läskigt och när vi nu fick en väderprognos som gav oss västliga svaga vindar så tog vi chansen att ankra i Red Bay. Där är det helt öppet mot öster och ”North Channel” i Irländska sjön. Det var fin sandbotten och efter det att ankaret (dunderklumpen) backats fast fick vi en härlig kväll. Självklart blåste det 10 m/s och spöregnade precis när vi börjat ankra men det är mer regel än undantag med regn vid tilläggning så vi börjar bli vana. Vädret här är otroligt nyckigt. Det kan vara fint och sol, i och för sig sällan mer än 10 minuter -men ändå, oftast precis så länge att vi hunnit få ner delar av kapellet och hunnit tänka tanken att – NU kommer sommaren. Då ser vi de svarta molnen och inom 30 sekunder så slår regnet som spön i backen. För att vara helt ärlig så längtar vi desperat efter lite sommar nu! Det pratas på radion om att det lite söder om oss ska komma in ”monstervärme” i mitten av veckan. Men det tror jag INTE på. I alla fall tror jag inte att vi kommer att få ta del av det. Fast jag ska inte gnälla så mycket. Långkalsingarna har inte varit på de senaste dagarna nu och det är jag glad för 😉

Efter Red Bay blev det Glenarm. Och det var en liten håla på riktigt. Fast en mysig håla och då trivs vi bra! Hamnkaptenen kom genast ner och hälsade och gav oss nyckel. Damen på båten bredvid berättade att både tvättmaskin och torktumlare var gratis så det var bara att ställa sig i kön. Hon trodde att det bara var fyra personer före i kö just nu… Gissa om jag var glad över att jag kört fem maskiner i Ballycastle dagarna innan. Det är väldigt mycket mer båtar nu än bara för ett par veckor sedan och det är ju inte så konstigt. Dels är vi längre söderut och dels har fler börjat med semestrar. Men den totala vänligheten finns där fortfarande – överallt. Som exempel kan nämnas att de som står på piren när vi lämnar eller kommer till en hamn vinkar ALLTID och oftast ropar de ”välkommen” eller önskar oss lycka till på färden. Helt otroligt. Och vänligheten fortsatte hos Glenarms hamnkapten. När jag skulle betala hamnavgiften och han fick höra att vi var ute på vår längesegling så konstaterade han bestämt att Nanny måste ha krympt under natten på grund av kylan. -Inte kunde hon vara längre än åtta meter, frågade hamnkaptenen. Absolut inte! svarade jag och sparade åtta pund på det svaret. Tanken var att vi skulle ta oss vidare söderut men som ni kanske märker så har vi dragit i handbromsen. Vi inväntar nämligen Tall Ships Race i Belfast som börjar på onsdag/torsdag nu den 1-2/7 och vi ligger lite före tidplanen. Lotta och Freddan är med på Gigi som ska delta i festligheterna och vi vill väldigt gärna passa på att krama dem när vi nu är så nära. Därför rör vi oss i snigelfart och när hamnkaptenen var så vänlig så bestämde vi oss direkt för att stanna en natt till i Glenarm. Bredvid oss på bryggan hade vi en mycket trevlig, försynt äldre herre. Det visade sig att han var en av de riktigt erfarna seglarna och nämnde i förbifarten sina seglingar till Patagonien mm. Detta utan att på något sätt vara dryg eller skrytsam och vi förstod direkt att detta var en genuin och härligt långseglare. Han hade nu vid 78 års ålder bytt från sin stora stålbåt till en 28 fots segelbåt som var utrustad med bara det nödvändigaste. Han fnös lite över hans barn som nästan tvingat honom att stanna på land när han varit med om sitt andra(!) mastbrott. Det visade sig också att han hade träffat flera svenska seglare så som Milo Dahlman och Kurt Björklund (!) . Vi var helt enkelt tvungna att googla honom efter vårt samtal och jorå! Den mannen har varit med om många äventyr.

Vi lossade tamparna tidigt i morse i Genarm och följde strömmen söderut och ligger nu förtöjda i Bangor. En stooor, modern och dyyyyr marina. Det är 30 min med tåg in till Belfast men det är det närmaste vi kommer eftersom marinan inne i Belfast är bokad av Tall Ships. Så nu tänkte vi köra lite stadsturism ett par dagar innan Lotta och co dyker upp på onsdag.

Kram på er alla och vi önskar alla som nu börjar sina semestrar ett par underbara veckor. Sedan vill vi också hälsa till alla de avseglare som gett sig av under se senaste veckorna – lycka till på era äventyr – förhoppningsvis så syns vi på vägen 🙂

Kram från ett regnigt Belfast

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *