Strax efter 11 på måndagsmorgonen släppte vi tamparna och hissade segel i strålande vind och strålande sol och seglade söderut. Det kan nästan inte bli bättre! Efter lite diskussioner hade vi bestämt oss för att gå hela vägen ner till södra udden och runda den för att komma in till stranden Papagayo. Tyvärr så dog vinden ut på eftermiddagen och Janne Yanmar fick jobba igen. Men väl runt hörnan fick vi fin sjölä från havet och samtidigt lite vindlä. Det kan dra i rätt bra inemellan vill jag lova! Eftersom det ändå var en del dyning och det bröt rätt kraftigt inne vid stranden så fegade vi ur lite och lade oss lite längre ut. Vattnet var kristallklart och jag fick kolla ekolodet flera gånger för jag trodde inte på Magnus när han sa att det var 10 meter djupt! Jag kunde ju se stenarna på botten och det kändes som att jag kunde bottna om jag hoppade i. När jag släppte i kroken så i såg jag hur ankaret träffade en sten, gled av och grävde ner sig i sanden ganska omgående. Sjukt klart vatten med andra ord. Efter det att Magnus, som vanligt, backat in ankaret på 2000 varv så satt vi bara i sittbrunnen och tittade på den fantastiska solnedgången i havet. Det gäller att vara snabb om man ska ha med sig solnedgången för det går på ett par minuter och så är den borta.
Solnedgång – igen!
Kvällsmys i sittbrunnen
Undantaget lite svall från stora båtar som gick förbi då och då så hade vi här ett par underbara dagar för ankare. Lite väl blåsigt ibland men vi litar ju på dunderklumpen så vi var aldrig oroliga. På tisdagskvällen dök Searocco upp och släppte ankare bara en bit bort. Två sekunder senare så slängde grabbarna sig i vattnet och simmade över till oss för en ankardram. Det är inte så jobbigt ibland 😉 Onsdagen blev stranddag och vi orkade inte sätta på motorn utan rodde in till stranden. Vi har ju tyvärr varit så dumma att vi bytt ner oss till en mindre gummibåt och det känner man i dessa lägen. För att en ska få plats att ro så får den andra sitta med rumpan mellan toften och fören och ha fötterna dinglandes i vattnet framåt. Gissa om man blir blöt av stänk och vågor då! Första landstigningen gick väldigt bra eftersom svallet var noll. När Magnus tagit en sväng till båten och kom mot stranden andra gången så gick jag ner för att hjälpa honom att ta emot. Då kom det en jättevåg från ingen stans och Magnus gjorde en helt ofrivillig väldigt hastig avstigning ner i vattnet. Jollen reste sig helt lodrätt rakt upp och landade sedan på rätt köl och gled upp på stranden. Ett gott skratt kan man väl säga att vi fick oss. Med andra ord så har vi alltså inte slagit runt ännu men vi inser ju att det bara är en tidsfråga med vår jolle, även kallad “Instabil”. Med på stranden var även Christer och Alfred och med dessa grabbar har man aldrig tråkigt! Den saken är säker. På torsdagen var vi lite mer ordentliga och fick gjort lite småjobb på förmiddagen och så tog vi oss in till stranden på eftermiddagen.
Strandhäng
Vi har det inte så illa direkt…
Det här kan vi leva med
Alfred och Christer
Som sagt… Aldrig tråkigt..
Searocco lämnade på eftermiddagen för att gå in till marina Rubicon och vi låg kvar en natt till. Strax efter Searocco lämnat så kom det ett gäng idioter på en båt in i viken. Man ska ju inte säga så om andra människor men i detta fallet så står jag för det fullt ut. Ankarviken är gigantisk och det skulle utan problem få plats 100 båtar för ankare. Nu låg det 5-6 båtar där totalt. Denna båten kommer in och släpper sitt ankare 10-15 meter framför vår ankarboj. Det är ju 10 meter djupt så han släpper kanske 20 meter i en rasande hög och sedan lägger han in backen och ska dra fast ankaret i en hastighet av 4-5 knop. Han missade vår ankarboj med ett par meter. Jag stod och glodde argt på dem i sittbrunnen – svensk som jag är, så tror jag ju att de ska förstå arga blickar och flytta på sig, eller hur…. Magnus pratade teckenspråk med kaptenen och visade att “nu ligger ni allt för nära”. Kaptenen viftade lojt något jakande tillbaka. Då insåg jag samtidigt att de fiskade! Det stod en tjej i aktern och drog in en lång fiskelina på ett spö. Suck…. Efter ett par minuter utan att de gjort en antydan till att flytta på sig så driver deras båt över vår ankarboj. Jag går fram i fören och talar om det för dem och de ser helt förvirrade ut. Kaptenen startar motorn och jag hojtar till honom att ge f-n i att lägga in växeln. För då lär de få vår lina i propellern samt dra upp vårt ankare. Det blåser en sisådär 10 m/s och vi har inte den minsta lust att ankra om. De tittar frågande på varandra och alla rycker på axlarna. Tre personer sitter och dricker vin och ser på mig som om tappat greppet helt. Nu ligger de sisådär 10 meter framför oss och driver mot oss. SUCK!!! DRA UPP ANKARET!- ryter jag till. En av grabbarna springer då fram och börjar köra upp ankarspelet och de missar vårt peke med 1,5-2 meter. De tuffar sakta bort och gör om precis samma manöver framför nästa båt som redan ligger ankrade lite längre söderut. Jag tänker i detta på min kära goe gamle vän Lotten som lärde mig ett bra uttryck “Än är den siste idioten inte född”. Det tog inte många minuter innan de fick flytta på sig även från den platsen och efter mycket om och men så ankrade de i andra änden av viken – lååångt från andra båtar. BRA!
På fredagen tuffade vi in till Marina Rubicon precis bortanför vår ankringsvik. Här ska vi ligga i ett par dagar och jobba och lyxa till det lite.
2 Responses to 151116-1120 Papagayo – Södra Lanzarote