160318-160323 Ile Fourchue och Anse de Colombier på St Barts

Vi tog det lilla lugna på morgonen och tog oss sedan så sakteliga runt St Martin och vände näsan åter mot St Barts. Eller snarare den lilla ön Fourchue som ligger strax nord öst om St Barts. Vi såg flera små mysiga ankarvikar där vi gott och väl skulle kunna tänka oss att hälsa på. Men nu hade vi alltså bestämt oss för Ile Fourchue. Jag stod nere i båten och lagade lunch när all förbrukningsel helt plötsligt la av. Det innebär att allt som är kopplat via instrumentpanelen (typ 90% av allt i hela båten) inte vill vara med längre. Eftersom vi har en gasspärr som också behöver el – så blev det även stopp i matlagningen. Magnus som stod till rors hade ingen plotter att förlita sig på. Men det var inte det värsta. Det värsta var ju såklart kyl och en smällfull frys….. Det rullade och gungade rätt bra och efter två kli i huvudet så konstaterade Magnus att detta måste ha något att göra med de två nya kablarna han dragit till elpanelen. Enda problemet är att hela styrbordsstuven måste tömmas för att komma åt så vi vände helt sonika och tog första bästa ankringsvik. Efter att ha plockat ut de kubikmeter med nödvändigheter som vi förvarar i stuven så kröp Magnus ner och hittade omedelbart felet. Pluskabeln hade vibrerat loss och var snabbt åtgärdat. Men eftersom konstruktionen på det fästet är lite korkat så kommer han att byta ut det, så att det inte kan hända igen. Efter en stadig lunch så seglade vi vidare och framåt 16-tiden kom vi in till Ile Fourchue. Självklart var alla bojar upptagna men vi letade oss allra längst in för att komma undan vågorna, det sk swellet (snacka om svengelska). Precis när jag skulle släppa ankaret så lämnade båten längs in, vid bästa bojen, och vi kunde smita fram och ta den istället. Här blev vi kvar i tre dygn. Omgivningen är mäktig och med branta berg och kaktusar. Nästan lite vilda västern! Lördag och söndag var det ”St Barts Bucket Regatta”. Det innebar att alla superyachts hade seglingstävlingar runt ön. Små båtar göre sig ICKE besvär om man inte är i 45 meters klassen!! Inte fot… meter! Det var maffigt att sitta i vår vik och se dessa monster till båtar glida förbi. Jag förstår bara inte hur de kan hantera segel av denna storlek. Och vilka pengar det ligger i dessa båtar!!! Fin underhållning var det i varje fall. På söndagsmorgonen gled Roger med Wanderlust in i viken och vi fick en trevlig dag och en mysig middag på kvällen. Det bjöds fläskgryta med kantareller och klyftpotatis i Nanny. Torkade kantareller är verkligen en höjdare att ha med!!! Detta var sista tillfället vi fick att träffa och krama Roger innan han vände hemåt.

Roger gick vidare till St Martin på måndagen och vi gick till viken Anse de Colombier på norra St Barts. Större vik och mer skyddad nu när det ska blåsa lite jobbigt i ett par dagar. Men vi hade ju inte checkat in på St Barts ännu. De tre dygnen på Ile Fourchue hade vi legat på ”gulflagg” som visar att vi inte är incheckade och det är inte helt ok att göra så. Vi bestämde oss för att ta en promenad in till Gustavia för att få incheckningen avklarad och hoppade i jollen. På vägen in till stranden stannade vi och hälsade på JRSK båten Flying Penguine med Brittis och Hjalmar plus gäster ombord. De varnade oss för att det var en riktigt jobbig och brant tur men vi stod på oss och med gympadojjor på fötterna så borde det ju inte vara några problem! Och vi behövde motionen så vi gav oss av med gott mod. Första kilometern var branta och häftiga stigar men helt plötsligt så var vi framme vid en by och då var det ju bara att följa bilvägen till Gustavia. Magnus hade karta och pekade på en väg som gick rätt upp i himlen, upp på bergstoppen. Jag var tveksam och därför frågade vi en dam, om vi var på rätt väg och vi fick ett jakande svar. Men så tittade hon på oss och skakade på huvudet. Ska ni verkligen GÅ till Gustavia, frågade hon? – Jarå, svarade vi! –Ni är modiga!, avslutade hon innan hon gick in i sitt hus. Va?? Modiga tänke vi och och travade på. Det var så brant upp för backarna att det kändes som om man skulle kunna stötta med händerna i marken och samtidigt som man gick upprätt. Detta var ännu värre än ”The Ladder” på Saba. Jag trodde jag skulle storkna. Helt otroligt att de klarar av att köra bil på dessa vägar. Som tur var så hade vi gott om vatten med oss i värmen och vi tog många pauser. Efter 5,2 kilometer upp och ner, sedan upp och ner en gång till så kom vi faktiskt fram. Då var jag heeeelt slut. Efter incheckningen så landade vi på puben Le Select, där vi kostade på oss en riktigt kall öl. Fem minuter senare så kom gänget på Flying Penguine in genom grindarna och tittade förvånat på oss. –Är ni redan här??? Japp tyckte vi lite stolta!! De hade gjort det kloka och dragit upp kroken och tagit båten in till Gustavia för att visa deras gäster ombord den lilla Svenskbyn. Jag fasade lite för att vi skulle ta oss tillbaka hela vägen men Hjalmar erbjöd oss snabbt att vi kunde få lifta tillbaka med dem om vi ville. Om jag ville!!!! Men Magnus ville ha motionen och utan mig i släptåg så kunde han dra upp farten lite. Jag fick en fin tur på en väldigt fin Najad tillbaka till ankarviken och efter en timme kom Magnus farande med jollen. Nöjda och glada tog vi ner solen tillsammans med våra nyfunna vänner.

På tisdagsmorgonen blev vi uppropade på VHF:en och en timme senare så gled Emma in i viken. Ett kärt återseende och återigen en god middag i Nanny. Denna gång fick Magnus stå för maten och hans chili con carne är alltid uppskattad. Idag har vinden kommit och så som det ser ut så blir vi kvar här i ett par dagar tills det hela lugnar ner sig. Men det går ju liksom ingen nöd på oss i detta paradis. Idag kommer också LEA hit, vilket vi ser fram emot.

Kram på er alla därhemma. Det kommer bilder när vi har lite bättre uppkoppling.