160509 Lagom tempo och ett lappigt syprojekt

Vi puttrade ut från Fort De France och tog oss över den stora bukten och in till en liten vik med branta klippväggar som stupade ner i vattnet och som hette Anse Noir. Det var rätt många båtar i den lilla viken men vi knödde oss in med förhoppningen att de flesta var dagbåtar och mycket riktigt. Framåt kvällen så droppade alla båtar förutom en av och vi fick viken mer eller mindre för oss själv. Men innan mörkret sänkte sig och vi fick lugn och ro så fick vi uppvisning i konsten “hur man kanske inte ska hoppa från en hög klippa” . Det började med att två unga tjejer i tolvårsåldern klättrade upp på en klippa på ca 10 meters höjd. De stod på kanten och tvekade länge. Alla i viken och inne på stranden uppmärksammade dem och efter mycket velande fram och tillbaka så hoppade de faktiskt till allas jubel. Tjejerna startade en trend och den ena häftiga grabben efter den andra skulle göra om hoppen. De höll på i en strid ström hela eftermiddagen och det var inte utan att vi fick god underhållning. Jag lovar att det var många som hade ont efter sina hopp. Det sprattlades och viftades under åkturen ner och det var mer regel än undantag att armarna sträcktes rätt ut åt sidorna som en “jesusfigur”. Fåtalet klarade av att hålla ihop ben eller ens hamna med fötterna först. Vi undslapp oss många “aj…..” och “ujjjjj” med de stora plasken. Fast ingen verkade skada sig, så då är väl lite röda, svidande partier här och där ett pris man får betala för applåder från okända människor. Magnus skruvade lite på sig och tittade på klippan ett par gånger men jag sa direkt – Du skulle bara våga!!!! Han tittade förvånat på mig – Vadå! Du tror väl inte att jag skulle hoppa!!! Jag han tänka “hm!, känner dig” innan han tillade – I så fall skulle jag ju dyka! – Aldrig i LIVET!!!!, svarade jag. -Nä, kanske inte idag, log han. Men man vet aldrig med honom och det var inte utan jag småbevakade honom hela eftermiddagen 😉

Vi låg kvar här i två dagar och snorklingen var helt fantastisk. Inte det att det var så särskilt stora fiskar men vattnet var superklart och fiskarna var totalt orädda. Jag hade även närkontakt med en sköldpadda som helt plötsligt simmade upp från djupet framför mig. Det var nästan så jag kände mig jagad (igen!) Fast enligt Björn så kan man inte bli jagad av sköldpaddor så det var väl inte så då… 😉
Tidigt på morgonen kom en av de lokala fiskarna in med sin lilla båt med en alldeles för stor motor på. Fast han hade bara en motor! Enligt Armstrong, vår guide på Dominika, så har alla fiskare en motor på båten. Har de två stora motorer – så är de inte fiskare – utan smugglare. Så numer är antalet motorer det första vi tittar på när vi möter en lokal båt. De körde i alla fall i en hiskelig fart i en vid, rund ring längst ute i viken samtidigt som de rev loss en sorts torkade blad och slängde i efter båten. Märkligt tänkte jag, det har jag aldrig sett förut. Därefter körde de varv två – i samma hastighet och kille nr två i båten slängde ut ett flytnät i en imponerande hastighet. Snacka om att ha koll på sin utrustning. När varv två var fullbordat så stängde de av motorn och började dra ihop nätet och på så sätt stänga inne fisken i sitt nät. Så långt allt väl. Men när de nästan har dragit ihop hela nätet – ringen är kanske 10 meter i diameter. Då hoppar en av killarna i med cyklop och börjar dyka inne i nätet. Han kastar upp fisken för hand in i båten. Det hela ser väldigt märkligt ut och jag förstår inte varför de inte helt enkelt drar upp hela nätet in i båten och därmed får med sig fisken…. Men jag är ju ABSOLUT ingen fiskare så jag ska nog faktiskt inte uttala mig om detta ämne 🙂 Fast det var underhållande att titta på till morgonens första tebalja. För vi har inte gjort så många knop dessa dagar. Vi har lyssnat på ljudbok och läst en massa. Jo, det är klart. Kriget pågår och ett antal skåp och lådor tvättas minutiöst varje dag. Och lite småsaker fixas alltid här och där men i stort sett slappa dagar och med ett litet syprojekt som kommer nedan. På lördagen drog vi upp kroken och skulle bara få lite nya vyer i nästa vik. Grande Anse där vi legat en gång förut. Väderprognosen sa 8-9 m/s och vi skulle ju bara runt hörnan så jag hade nästan inte ens stuvat. Att jag aldrig lär mig! När vi stack näsan ut ur vår höga skyddade vik så blåste det 15 m/s med 18 i byarna. Hej och hå! Men vi gick vår vana trogen längst in i viken och fick till en bra ankring. Vi hade tänkt att gå iland men …. nä…. vi har det ju så bra i Nannys sittbrunn. På söndagsmorgonen gick vi upp redan kl 05 för att ta oss till St Anne. Hit är det alltid motvind när man kommer norrifrån så då är det bra att gå tidigt när det är lite mer stilla. På söndagskvällen lurade vi med oss Tacoma med löften om världens godaste revbensspjäll. Men tji fick vi – för det var stängt – trots att skylten i fönstret meddelade annat. Nästan allt var faktiskt stängt. Men vi hittade en mysig restaurang och fick en härligt middag ute på bryggan med havet skvalpandes under fötterna. Idag måndag så är det Le Marin som gäller. Och där ligger nu tydligen Searocco och väntar. Ska bli kul att träffa dem igen – vi har ju inte sett grabbarna sedan Kanarieöarna 🙂

Skydd till dingen

Jag har under de senaste veckorna haft ett litet syprojekt. Vår jolle behövde ett skydd mot skav och mot solen. Så jag har använt det jag hade av kapelltyg. Jag har fått ihop det hela men det ser ut som om vi har ett lapptäcke över hela dingen. Det är nämligen väldigt svårt att köpa kapelltyg här eftersom alla som syr inte vill sälja tyg alls. Jag har klippt och nästan klistrat. Jag har mallat med plastpåsar och silvertejp. Vad vore båtlivet utan silvertejp?? Första utgåvan av skyddet blev sisådär så det blev ett omtag. Nu med tyg även under fronten på jollen. Och som tur var så hade jag kvar ett av våra sittbrunnssidoskydd som följde med Nanny när vi köpte henne och det räckte preciiiiiis, nästan. Jag skulle vilja ha lite mer tyg på de bakre pontonerna men det får vänta tills jag får tag på något jag kan sy dit! Jag ska försöka ta en runda bland alla segelmakare här och försöka tigga till mig lite spillbitar. Men efter tre veckors syarbete så är jag faktiskt mer än nöjd och lilla dyrgripen är rätt så skyddad nu. Dessutom så blir jollen inte så varm att sitta på när det är tyg på den och vi slipper brännsår i rumpen 🙂