170110 Besök med lite transportproblem

När våra barn transporterade sig mellan Panama City och det rätt otillgängliga San Blas (Kuna Yala) så flöt allt på fin fint. De blev hämtade i tid av en ordentlig fyrhjulsdriven modern bil med en auktoriserad Kunaförare. Riktigt så enkelt skulle det inte bli för våra nästa besökare, Eva o Andres. Frågan är om det kunde bli mer fel. För det första blev de hämtade en timma efter avtalad tid. Bilden var en skraltig minibuss och de fick stanna flera gånger för att fylla på vatten och olja. Dessutom var det definitivt inte en fyrhjulsdriven bil som kördes av en medborgare av Kuna. När de närmade sig vad som man kan kalla gränsen in till San Blas så hade de redan gjort två bussbyten och tre chafförsbyten och de var flera timmar försenade. När sedan bussen gjorde ytterligare ett stopp så fick ingen av passagerarna någon som helst förklaring. Men efter ett tag så insåg de att det var just den fyrhjulsdrivna bilen med en Kunaförare som saknades. Efter en lång väntan så kom då bilen. Den visade sig mycket riktigt vara fyrhjulsdriven men endast med åtta sittplatser för de nio passagerarna. All packning surrades på taket med en pressening över och sedan knöddes passagerarna in och så bar det av igen. I alla fall ända tills en av passagerarna vände sig om och fick se hur ett par av väskorna for av taket på bilen och rullade ner för backen bakom dem….. Tydligen så innehöll en av väskorna en dator så vi får hoppas att det gick bra för dem. Men vi vet inte eftersom Eva o Andres väskor klarade sig. Vi var vid detta laget riktigt oroliga för vi hade förväntat oss dem vid kajen runt niotiden på förmiddagen. Magnus gjorde flera rundor med dingen för att leta efter dem men nä…. Det enda han såg var en krokodil (!) Till slut fick vi tag i vår kontaktperson på taxibolaget som bekräftade att de var på väg och han bad om ursäkt för förseningen. Runt kl 13 hade vi dem i alla fall inpackade i båten. En resa på två-tre timmar tog med andra ord lite över sex. Men det är klart. Vi befinner ju oss inte direkt mitt i en knutpunkt här ute så lite förseningar och äventyr får man ju räkna med. 

På vägen hade bussen i alla fall stannat vid en mataffär och Eva o Andres, som själva är seglare, vet hur man handlar för att göra en seglare glad. Att man kan få plats med så mycket god mat i en så lite kylväska är fantastiskt. Dessutom hade de kommit på den utmärkta idén att köpa massa frysta goda korvar som fungerade som kylklampar och det var ju tur med tanke på hur lång resan blev. Och dessutom hade de fyllt sina väskor med massor av svenska delikatesser. Snacka om att vi blev bortskämda!!!

Det var ett år sedan vi såg dem senast och det var extremt kul att få krama dem. Efter att ha fått i dem lite mat så tuffade vi runt revet och ner till Aquadup. Vi höll tummarna  att det hade regnat tillräckligt så att de skulle ha vatten. Det hade de!!! Men trycket var så lågt så det tog oss nästan tre timmar att fylla vår 240 liters vattentank och de ca 100 liter vi har i dunkar. Men vad skönt med att de faktiskt hade vatten. Annars hade vi fått segla 30M till Nargana för att få tag i det. Så det var väl värt de 25$. Dessutom var vattnet helt klart och väldigt, väldigt gott. 

På eftermiddagen, denna långa resdag, så gled vi in i ögruppen Lemon Cays och det var precis att vi hann kasta ankaret innan solen gick ner. Vi vill INTE navigera här i mörker eftersom sjökorten är så dåliga. För en gångs skull så fick vi faktiskt inte fäste direkt med vårt Rocna-ankare och först efter fem försök fastnade det tillräckligt för vi skulle kunna sova gott. Vi fick en sådan härlig kväll med våra underbara vänner!!! 

Dagen efter tog Eva och jag en sväng i dingen för att undersöka nejderna mellan reven – killarna höll sig i båten och fördjupade sig i det ekolod som vi nu har som reserv om vårt, väldigt opålitliga, skulle packa ihop och ge sig. 

Morgonen dag två belönades vi med att två vackra delfiner smög sig upp längs med oss där vi låg ankrade och simmade i ett sakta mak förbi oss. Det var nästan så att de ville visa upp sig.  

Eftersom det var mer vind i antågande så valde vi att flytta oss och ankrade upp i Chichime, i lä av en stor palmö. Vi har inte gjort så mycket mer än att bada en massa, äta god mat, skratta, gå promenader och bada lite till – samt en hel del prat då….. En kväll träffade vi våra holländska vänner på båtarna Jonas och Acapella för en sundowner inne på en av strandbarerna. Dessutom så köpte vi en färsk languster av ett par busiga pojkar för endast 5$. 

Underhållningen är  mer eller mindre konstant i sittbrunnen eftersom båtar kommer och båtar gå och ankringsteknikerna varierar. Båten framför oss draggade en morgon och vi i Nanny drog i gång rena rama visslings orkestern för att uppmärksamma eller väcka dem ombord. Kaptenen kom till slut upp och tittade dumt på oss. Vi ropade på honom, när de gled förbli, att de draggade men han ryckte bara på axlarna och tittade ännu mer dumt på oss. Till slut insåg han faktiskt att han draggade och då blev det fart på dem. Till vår besvikelse ankrade han om precis framför oss och släppte, enligt vår åsikt, dessutom typ hälften av nödvändig kätting. Inte heller backade han in sitt ankare och eftersom det var ett Bruce eller liknande så kan jag lova att vi höll ett öga på den båten tills den gav sig av dagen efter. Ja, ja sådant är seglarlivet. 

En annan del av seglarlivet är kontakten med andra båtar här. Vi lyssnar varje morgon på det lokala nätet via kortvågsradion och man har rätt bra koll på vilka som är här och seglar. Via nätet får vi fantastiska väderprognoser samt tips och nyheter. Men alla nyheter är inte goda nyheter. Två mycket tråkiga nyheter har varit att två båtar, varav en vi känner, har förlorat sina master på vägen mot Jamaica. Detta har skett med bara ett par dagars mellanrum och det är riktigt obehagligt. Den första båten tog sig tillbaka hit till San Blas. Den andra båten, Helena med våra holländska kompisar, blev räddade av den colombianska sjöräddningen och inbogserade till den lilla ön Isla de Providencia som ligger halvvägs mellan oss och Jamaica, eller så. Det har inte varit några personskador, som tur är men om vi förstått det hela rätt så har båda båtarna förlorat hela sina riggar med allt vad det innebär. Mast, segel, instrument i mastoppen och så vidare. Dessutom är det troligen skador på däck och dess infästningar till masten.  Det är inte sannolikt att de kommer kunna segla vidare på många, många månader. Och det är klart att det påverkar oss eftersom vi ska segla samma rutt. Det är helt klart tuffare segling för riggen att segla bidevind istället för medvindssegling.  Vi är extremt glada att vi har investerat i en ny rigg innan vi åkte iväg. Nu kan det självklart ske saker med en ny rigg också. Men vi känner oss såklart mycket tryggare med en tre år gammal rigg än den över 40 år gamla vi hade innan…. Vi funderar mycket på vilken rutt vi ska ta de kommande månaderna och vår avsaknad av watermaker spelar ju också in på vår planering. Jag tror att våra gäster har fått sin beskärda del av watermakerprat under dessa dagar 😉

Så skulle då våra gäster lämna oss och åka på nästa etapp på deras resa…..Eftersom det ständigt går små vattentaxibåtar mellan öarna här och fastlandet så bestämde vi i samråd med Eva och Andres att det var bäst att de tog en sådan in till Carti där taxibolaget skulle hämta upp dem igen. Andres var under lördagen och beställde två platser på en taxibåt som skulle komma och hämta dem ute på Nanny mellan kl 15 och 15:15 på måndagen. Han förklarade att det var viktigt att de kom i tid eftersom de hade en taxi som väntade i Carti kl 16. Inga problem var svaret, resan in skulle ta ca 30 min. Jag var dessutom inne under förmiddagen och kontrollerade att de verkligen skulle komma och hämta dem. De kom först strax innan 15:30 och det först efter Magnus åkt in och frågat efter dem. När Eva och Andres stod på däck och båten närmade sig så skakade först indianerna bara på huvudet och pekade på Andres. Andres är nästan två meter lång och rätt stadigt byggd. För de väldigt kortväxta, små indianerna här så såg han nog ut som en jätte….. Det påstod helt enkelt att han var för stor för båten men till slut så ommöblerade de ombord på båten och de fick komma ombord. Vi skickade för säkerhets skull ett meddelande till taxibolaget och bad dem vänta eftersom de kunde bli ett par minuter sena. De lovade att de skulle vänta 30 min. – inte mer….Vi kunde inte göra mer och satt bara och höll tummarna. Det hela gick väl sisådär kan man väl säga. Efter en timme fick vi ett SMS om att  Eva och Andres stod på en av de öarna längre in i ögruppen och där väntade de på en annan båt…. Puuuussst. Vi svarade via sms att vi skulle försöka meddela taxibolaget men vi fick inga svar. Efter ytterligare 3 SMS så inser jag att det första SMS:et är skickat från en lokal telefon. Alltså har Andres lånat en telefon av någon eftersom han inte har någon täckning och sedan har jag bombarderat den stackaren med massa svenska SMS…. 

Först halv åtta fick vi ett SMS där de berättade att de satt i bilen. Nu kunde vi äntligen andas ut. När de sedan var framme vid sitt hotell vid 21 tiden så berättade de att de inte hade blivit körda till Carti utan upp i floden istället och självklart hade de fått motorstopp mitt i floden. Men som tur var så hade båttaxin kontaktat deras taxibolag och till slut blev de faktiskt upphämtade och körda till ”Monkey Lodge” inne i djungeln. Ryktet säger att de både har AC och pool….  Och dusch….. Vi är inte alls avundsjuka 🙂 Och vi hoppas att de kommer kunna skratta åt sina anknytningsresor till och från Nanny när de har kommit hem och att de vill besöka oss igen. 

På tisdagsmorgonens radionät fick vi förklaringen till varför de blivit körda upp i floden istället för Carti. På grund av att det blåser såpass mycket här och att det är hög sjö och högt vattenstånd just nu så har man helt enkelt stängt ner flera hamnar och de anknytande vägarna.

Vi ligger kvar här idag också. Båten behöver återställas och packas om men imorgon är planen att lämna San Blas och segla de ca 45M till Puerto Lindo för att checka in i Panama – på riktigt. Det kommer bli en rätt tuff tur med en hel del sjö med ca 3-4 meters vågor och vindar på 12-15 m/s. Fast vindvinkeln är bra och med två rev i storen kommer det att gå galant. Det är vad Magnus skulle kalla ”Nannyväder”.

Det vi också har framför oss är att vi ska faktiskt mönstra på en annan båt och vara sk ”linehandlers” genom Panamakanalen. Det är den svenska båten Atla med Peter och Eva ombord som erbjudit oss att hänga på. Båten är en 64 fotars Sunddancer (tror jag modellen heter) och de är med  i ”World ARC” som är ett gäng som seglar jorden runt på ca 1,5 år. Det är fantastiskt roligt och det innebär att någon gång under månadsskiftet jan/feb kommer vi gå igenom Panamakanalen – fast utan Nanny då…

Och vet ni vad – den draggande båten som jag skrev om innan – han ligger nu framför oss igen och alla ombord är iland. Och självklart så draggar han…. 

Kram på er alla! Bilder kommer när vi har bättre uppkoppling – förhoppningsvis inom ett par dagar. 

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *