170203 Panamakanalen och jakten på de försvunna passen

Så kom då dagen då vi skulle få lov att få åka genom Panamakanalen. Jag hade fått order av Pelle, kaptenen på Loupan att ha med mig en chokladkaka så det fanns ju inget annat att göra än att gå upp tidigt på morgonen den första februari och baka en chokladkaka till kaptenen. Det gäller ju att fjäska in sig lite när man ska ut och åka med en ny kapten 🙂 Loupan har hoppat på en etapp av World ARC för att på ett lite enklare och mer organiserat sätt kunna ta sig igenom Panamakanalen. På detta sätt så har de ganska tidigt fått ett ungefärligt datum för passagen av kanalen och det underlättar när man ska ha besök som sluter upp på andra sidan. Dessutom så ordnas allt med agenter och inmätning av båten mm av ARC:en så det hela är lite mer uppstyrt. Vi var fjorton båtar som gick igenom samtidigt. Båtarna skulle bindas ihop tre och tre förutom en stor katamaran som bara fick en kompis. Loupan var mittbåt och hade fått Spray på sin babordssida och Hakuna Matata på styrbord. Väldigt trevligt eftersom båda dessa båtar är svenska och känner varandra väl. Vid 15 tiden tuffade vi ut ur hamnen med Loupan och korsade infarten till kanalen och dess trafiksepareringszon för att ankra vid ett område som heter The Flats. Bara en kort stund senare dök en av kanalbolagets stora transportbåtar upp och släppte av en sk “Adviser” på varje båt. Lite nervöst var det allt för dessa båtar är byggda för att transportera folk till de stora fartygen. Inte till en liten segelbåt. Men det visade sig att nervositeten var obefogad för trots den starka vinden så manövrerade kaptenen snyggt och lugnt fram till Loupan så att vår Adviser, Rick, kunde kliva ombord.

Magnus var vid detta laget redan på Hakuna Matata så att vi var tre personer på varje båt. Vi fick snart klart för oss att vår trevlige adviser var chef över hela flottan av advisers som lämnats av på de övriga båtarna och eftersom vi skulle gå in sist i slussen så hade han en bra översikt av vad som hände. Båt efter båt drog upp sina ankare och tuffade fram till slussportarna.

Strax framför portarna så grupperade sig båtarna tre och tre enligt den förbestämda ordningen och med massa fendrar och spring emellan så fick vi till slut ett rätt stadigt paket. Det var Pelle på Loupan som styrde hela paketet på tre båtar med Karl-Axel på Spray och Ingvar på Hakuna Matata stod hela tiden till rors med deras motor på tomgång. Eftersom vi var fem paket av båtar så slapp vi också dela sluss med något av de större fraktfartygen.

Tidsplanen hölls exakt och kl 17:01 så började ARC:arna smyga sig in i slussarna. Stora jättebollar till fendrar var placerade längst ut på varje paket och i varje hörn låg det en lång 16 mm plastlina. Den femte låg som reserv på Loupans däck i mitten. I entrén till den första slussen av de tre i slusstrappan där vi skulle slussa uppåt så stod det fyra killar med var sin tunn lina med en klump i ena änden. Det är en sk apnäve och dessa är stenhårda och i storlek med en tennisboll ungefär. Det finns många berättelser om olyckor när dessa apnävar på tunn lina kommer farande och därför så har de flesta försökt skydda solceller och annat med kuddar eller tex yogamattor. Ryktet säger att en av våra vänner på Amiga lyckades få en rätt i pannan för någon vecka sedan när det gick igenom. Magnus var placerad i fören på Hakuna Matata och jag i aktern. Första apnäven som kom flygande missade grovt hela vår båt och det var inte utan att kastaren blev utbuad av sina kollegor. Det är nämligen rätt hög prestige i att kasta bra. Men därefter så löpte det hela på bra. När man får en apnäve nerskickad så knyter man fast den i den tjocka plastlinan som förberetts med en stor ögla och pålstek och så dras linan upp till stora pollare längst upp i slussen. Sedan är det bara att göra fast linan i knapen ombord och sedan se till att hålla den tajt när slussen sedan fylls med vatten. Med ett rejält avhåll så är det inga större problem. Hela paketet med de tre båtarna ligger alltså mitt i slussen och har inte kontakt med någon slussvägg utan de fyra linhanterarna i varje hörna ser till att paketet hålls på plats. Skulle det behövas så kan mittenbåten hjälpa till att styra lite men det är upp till adviserna att bestämma hur och om det behövs.

När slussen är full och man ska åka in i nästa sluss så skickar killarna på kajen ner den tjocka plastlinan, fortfarande med den tunnare linan fastbunden i öglan. Därefter så promenerar de med oss in i nästa sluss medan Pelle, som vi döpt till kaptenernas kapten kör hela paketet framåt. Det hela är väldigt lugnt och kontrollerat. Den enda olyckan att prata om var att mina solglasögon åkte i plurret i första slussen men lite förluster får man räkna med. Samtidigt som vi slussade upp så såg vi hur stora jättebåtar slussade ner i den andra slusstrappan och vi hade en koloss till båt som slussades upp precis bakom oss. Jag blev helt förälskad i de små supersöta lokomotiven som åker upp och ner samt fram och tillbaka och drar de stora båtarna genom slussarna. Vill ha, helt enkelt.. Inte för att jag vet var jag ska ha det och vad jag ska ha det till, men ändå!!! Supercoola var de i alla fall om ni frågar mig!

Mörkret sänkte sig över oss i den sista slussen och upplevelsen blev nästan större när all belysning lyste upp vår omgivning. När vi alla tuffade ut i Gatunsjön efter att ha slussat upp totalt 26 meter i den två kilometer långa slussen,  så var det beckmörkt. Alla 14 båtarna förtöjdes långsides, utanpå varandra, vid två stora bojar. Därefter plockades alla advisers upp av en annan transportbåt.

Pelle och Ulla serverade en fantastisk köttfärssås med pasta och när vi satt där i mörkret med ett glas rödvin så kände vi alla hur enormt trötta vi var. Det var inte många som höll igång denna kväll utan det släcktes ned rätt snabbt i båtarna runt oss och vi var inte sena med att följa deras exempel.

Kl 07 dagen efter kom adviserna till baka. Flera fick nya advisers men till vår glädje så fick vi Rick tillbaka. En mer kompetent och trevlig person får man nog leta efter! Vi räknade ut att han hade gjort ca 500 slussningar med fritidsbåtar under de senaste 10 åren!

Magnus hoppade tillbaka till Hakuna Matata och alla båtarna tuffade vidare, över Gatunsjön ca 20 sjömil till nästa sluss.

 

Vid ett tillfälle fick vi avvakta vid några bojar eftersom en av tankbåtarna som kom hade farligt gods och vi fick inte möta den där det var för smalt. Trots ivrigt spanande efter krokodiler så fick vi inte syn på några.

Vid nästa sluss var det dags att åka nedåt och alla paket bands ihop igen utan något större mankemang och körde in i slussen i samma ordning som under dagen innan. Först var det bara en sluss och sedan transport över en liten sjö, där vi fortfarande var ihoppaketerade och så in i de sista två. Att fara nedåt är ju mycket enklare än uppåt. Det gäller bara att se till att släppa ut linan i maklig takt när båten sjunker. När vi var i den sista slussen så stod det massor av människor på en balkong som viftade och hade sig. Det visade sig att Tuija och Ingvars vänner stod bland publiken och dessutom så visste vi att det fanns en webkamera som vänner och bekanta satt hemma och tittade på. Så det vinkades en hel del och det var inte utan att det fanns en tår i en och annan ögonvrå för nu var båtarna utslussade i Stilla Havet. Det är ju en milstolpe detta. Som sista båtar ut ur slussarna så tutades det vilt och riktigt bubbel öppnades och det skålades mellan de olika båtarna.

 

Alla fjorton båtarna gick till marinan La Playita där den övriga halvan av ARC låg och väntade. De hade slussat igenom två dagar innan. Här är det 4 meters skillnad mellan hög och lågvatten till skillnad från de ca 30 cm som vi är vana vid i Karibien. Ulla och Pelle var så snälla och lät oss sova över ytterligare en natt så att vi under fredagen kunde jaga rätt på våra pass (mer om detta senare). Trots att vi inte tyckt att slussningen varit särskilt jobbig så var alla helt slut men det blev en mysig och trevlig sista kväll. Det känns lite konstigt att vi inte ska träffas mer med båtarna på ett tag nu. Ulla och Pelle har vi träffat på både här och där enda sedan vi låg i La Coruna i Spanien 2015 men nu har vi en hel kontinent mellan våra båtar så några spontanmöten lär det inte bli tal om.

TACK för att vi fick tillfälle att åka med er på detta spännande äventyr och lycka till! Vi önskar hela gänget: Ulla och Pelle på Loupan, Tujia och Ingvar på Hakuna Matata samt Karl-Axel och Elisabeth på Spray, Fair Winds och underbar segling framigenom. Stor kram till er från oss på Nanny!! Vi kommer sakna er! Och än en gång, Ulla – TACK för de fina solglasögonen – jag älskar dem 🙂

 

Och så var det ju det här med våra pass då….

Vi hade fått mail från ambassaden om att de var levererade till ett postkontor i Panama City. Vi blev lite betänksamma eftersom det inte var det postkontoret som vi valt när vi gjorde vår onlineansökan…. Dessutom så stod det i mailet att man måste ha ett kvitto från ambassaden – något som vi ju inte fått! När vår adviser Rick hörde detta så blev han bekymrad. För han påstod att det inte gick att få ut passen utan detta kvitto. Han hade själv varit där för en vecka sedan för att hämta ut sitt pass. Genast högg han telefonen och började ringa runt. Han lade säkert en timme i telefonen men det enda han kunde få fram var att våra pass INTE fanns på det postkontoret som nämndes i mailet. Dessutom så sa de på postkontoret att de minsann inte lämnade ut några pass utan kvitto!  Jaha…. Vad gör vi nu då? Rick försökte också ringa amerikanska ambassaden men de svarade bara att de bara tog emot frågor via mail. Så jag fick helt enkelt maila dem och fråga dem var de hade gjort av passen. Men nu var det ju torsdag eftermiddag och vi ville ju hämta passen på fredagen när vi ändå var i Panama City. Att ta sig tillbaka till Colón och Shelter Bay för att sedan ta ytterligare en tur till Panama City kändes inte direkt lockande. Vi släppte faktiskt hela grejen och ägnade oss åt att umgås med Pelle och Ulla istället. På fredagen fick god tidig frukost och när Loupan lämnade för att åka på Panama City sightseeing med ARC så tog vi en taxi till det postkontoret som passen skulle vara levererade till enligt ambassaden. Självklart så talade ingen något annat än spanska och när Magnus lade fram våra körkort på disken tillsammans med leveransmailet från ambassaden så skakade hon bara på huvudet. -Var är kvittot? – Vi har inget kvitto, svarade Magnus. Hon tittade läääänge på Magnus och tog upp hans körkort och fingrade på det. -Vi fick inget kvitto från ambassaden, förtydligade Magnus igen. Med en djup suck tog hon våra körkort och försvann in bakom en vägg. Till vår STORA lättnad så dök hon upp tio minuter senare med två förseglade plastkuvert och efter att ha fått skriva på så fick vi äntligen tillbaka våra pass. När vi sedan även såg att våra visa var stämplade med foto och allt i passen så var lättnaden stor! Dessutom så var klockan inte mer än halv nio på morgonen. DET hade vi inte räknat med. Efter att ha först åkt gratis lokalbuss till busstationen (eftersom vi inte hade något plastkort att blippa så fick vi helt enkelt åka gratis) så hittade vi direktbussen till Colón. Här skulle man också ha plastkort för att få lov att komma in på busstationen. Men det löste sig eftersom en företagsam Panamian kom fram till oss och förklarade att vi för 0,5 dollar fick använda hans kort. Vi tyckte det var en bra idé. För då slapp vi hela projektet med att skaffa oss plastkort. Så han fick en dollar och efter det att han släppt in oss så hjälpte han oss dessutom hitta rätt buss i villervallan av tillgängliga bussar. Med andra ord så var det en väl investerad dollar. Direktbussen till Colón kostade bara strax över 3 dollar per person och när vi blev avsläppta utanför vårt “vanliga” köpcenter så hann vi med shoppingbussen till marinan som avgick 11:30 och dessutom hann vi handla lite. På så sätt sparade vi in en taxitur på ca 25 dollar. Så strax innan kl 13 var vi tillbaka på Nanny, nöjda och glada men självklart efter att ha fått vara med om en ny underhållande tilläggningscirkus med färjan. Det gick nästan för lätt!!

 

Självklart så har det filmats en massa under slussningen så det kommer en film om ett par dagar skulle jag tro 🙂