170218 Dags att lämna Panama

Vi har legat ankrade utanför Bocas Town i ett par dagar. Mer avslappnat och vänligt ställe att hänga på får man nog leta efter. Det vimlar av backpackers och surfare. Det som finns här är surfshoppar, vandrarhem och caféer . Plus ett par barer med väldigt vänliga hängmiljöer. Förutom det fins det ett par välsorterade kinaaffärer med ganska bra bunkringsutbud och ett par riktigt bra järnaffärer där du kan köpa allt från GoPro kameror till kylskåp. Färdmedlet över alla andra är cykel och gärna då med surfbrädehållare på sidan. Annars så är skatebords väldigt vanliga och dessa framförs med flipflop på fötterna eller helt enkelt barfota. Medelåldern är….. ja…. aningen lägre än vår, eller för att vara helt ärlig i våra barns ålder.  Och till detta så lägger vi en hel del övervintrade amerikanska hippies och tillsammans med en å annan seglare.  Vi gillade detta stället direkt. Det känns vänligt och tryggt. Det vimlar av poliser, som också har en väldigt lugn inställning till livet, och gatorna är rena från skräp. Dessutom är blandningen mellan lokalbefolkningen och turister är rätt skön.  Så… ja här har vi det gott!

Bocas Town

Slapp häng i skuggan

Det finns bilar också….

Seglarpuben och fotboll

Magnus har drömt om att lära sig surfa och här är ju uppenbarligen stället att göra det på. Sagt och gjort. Han bokade en halvdags kurs och fick som en elev av fyra lära sig hur det skulle gå till. Instruktören hade höjt lite på ögonbrynen när han sett Magnus och konstaterat att Magnus var gammal nog att vara hans far. Men när han fick höra att Magnus faktiskt seglat hit i sin egen båt så vann han en del respekt. Och så var han inte så dum på att nybörjarsurfa heller för att vara nybörjare kröp det fram senare.

Magnus ”surfar”

Nu, såhär ett par dagar senare så kan jag säga att Magnus känner av sin ålder i form av en träningsvärk som tydligen har nått oanade höjder. Framför allt efter det att ha legat platt på mage och paddlat med armarna tillbaka mot de brytande vågorna. Jag ler bara och tycker nog att han är lite kinkig 🙂

En eftermiddag började Magnus fundera på vår länspump. Den lös på instrumentpanelen då och då men han kunde inte höra att den gick. Länspumpen är ju något som vi direkt inte har funktionskontrollerat med jämna mellarum. Detta visade sig dumt för efter tre timmars svettig felsökning så dömde Magnus ut den som trasig och sönderbränd.

Vi nämnde detta för våra tyska vänner på Aries Dream och beklagade oss för att vi nog skulle få svårt att få tag i en automatisk länspump här. Då lös Rene, kaptenen upp och sa att han hade hittat en affär med båtprylar. Vi skyndade dit men kom självklart fram tre minuter efter de stängt. Men med näsorna tryckta mot glaset så såg vi att de hade precis den typen av pump vi behövde! Puh! Man ska ha tur ibland. Dagen efter åkte Magnus in tidigt för att vara på säkra sidan att få tag i pumpen. Den kostade självklart skjortan men den hade dessutom större kapacitet än vår gamla så en liten uppgradering blev det trots allt.

Vi har haft stenhård koll på vädret i det senaste för nu ska vi styra kosan norrut mot den lilla Colmbianska ön San Andres utanför Nicaraguas kust. Och den förhärskande vinden här är just nord till nordost. Vi har hoppats på att det åtminstone ska vrida lite till mot det ostliga hållet och i morgon, lördag kväll, verkar det faktiskt som om vi har ett väderfönster.

Därför gick vi idag fredag till hamnmyndigheten och checkade ut Nanny ur landet och fick en sk Zarpe till San Andres på 48 timmar. Det innebär att vi har tillstånd att segla till San Andres under dessa specifika timmar men inte till andra platser eller under andra tider…… Därefter så promenerade vi ut till flygplatsen för att få en utresestämpel av immigrationsmyndigheten i våra pass. De fyra personerna på hamnmyndigheten som var involverade i att kopiera alla våra papper i otaliga kopior och fylla i div konstiga formulär för vår Zarpe påstod att ”Madame Imigration” skulle vara på plats på flygplatsen om en timme.

Eftersom det bara tar tio minuter att promenera till flygplatsen så strosade vi omkring en stund innan vi  gick till flygplatsen.  Här fick vi utan några frågor eller kontroller vandra rätt in i utresehallen utan att passera vare sig säkerhetsvakter eller metalldetektorer.

En dam med all världens samlade blåa ögonskugga tittade frånvarande på oss när vi kom in i det minimala kontoret. Hon pratade noll engelska. Efter ett par omtag så förstod Magnus att hon frågade om vi hade kopior på alla våra dokument vi just fått från hamnkontoret inklusive båtens registreringsbevis och våra pass. Svaret på den frågan var ju givetvis negativ eftersom vi just kommit från hamnmyndigheten och ingen informerat oss om detta. ”Var kan vi kopiera dokumenten då? och vilka dokument ska vi kopiera”

Ögonskuggsdamen viftade bort åt centrum med ena handen och påstod att vi behövde kopior på allt. Så det var inte så mycket att göra än att knata tillbaka till stan för att hitta en kopieringsshop. Vi hittade en , helt logiskt placerad, i ett apotek.

Efter att ha kopierat säkert 10 dokument, för att vara på den säkra sidan, så knatade vi åter ut till flyplatsen och dess helt obefintliga säkerhet.

Nu förklarade ögonskuggsdamen att det inte var hon som skulle ta emot våra papper utan vi fick sitta ner och vänta tills den rätta ”madam immigration” dök upp.

En annan tjänsteman på flygplatsen kom fram och ville skicka ner oss till kommunhuset, eftersom han trodde att vi crusiers skulle gå dit numera och inte hit till flygplatsen men vi stod på oss och hävdade att hamnmyndigheten skickat hit oss.  Han suckade och gick därifrån med trötta steg.

När vi satt där och väntade, precis bredvid allt bagage som skulle med nästa plan, OCH hade genomgått säkerhetskontroll,  så såg vi att säkerheten inte var bristfällig bara för oss människor. Ur en av väskorna klättrade en liten förvirrad krabba som kröp över golvet och klättrade in i nästa väska… Undrar var han hamnade som slutdestination.

Så kom då ”madam immigration”. Med ett glatt leende och en perfekt engelska så frågade hon oss när vi skulle lämna landet.

”Imorgon eftermiddag” svarar vi, de två dumskallarna och genast insåg vi vårt misstag.!

”Jaha, då får ni komma tillbaka i morgon, på förmiddagen för jag kan inte stämpla ut er redan nu”

aaaaaaahhhhhhhhhh!!!!

Vad annat att göra än att gå tillbaka till centrum och äta en god lunch.

Eftermiddagen blev en slapp dag på stranden under en palm i skuggan och på kvällen fick vi en alldeles utmärkt middag hos Rene och hans manskap Laura på Aries Dream.

Ett hus jag hade kunnat tänka mig att bo i ett tag

Magnus latar sig

Minst 30 grader i vattnet

Kl 09 på lördagen var vi på flygplatsen och fick tag i Madame immigration. Hon checkade ut oss och vi fick våra stämplar och allt var klappat och klart. Trodde vi…. Helt plötsligt stod det en man i knallgul tröja och sa goddag. Hej tyckte vi! ”Jag är från tullen – var har ni er båt?”  Vi stod som två frågetecken. Tullen??? Vad är detta?

Magnus fick åka ut med den trevlige tulltjänstemannen och jag lägger upp detta inlägg så som ni förstår så gick allt bra men det kostade oss 40 dollar….

 

Bookmark the permalink.

5 Responses to 170218 Dags att lämna Panama

  1. Lola says:

    Så härligt att läsa det du skriver 😉 När kommer boken ut?

    • Liv says:

      Tack <3. Den är under produktion…. Men kanske med det ämne och form som var tänkt från början 😉

  2. Annette says:

    Härlig läsning! Hoppas du skriver mer!

  3. Hoppas ni får en fin segling till San Andres. Där klarerar ni in hos agenten Julian Watson. En mycket service-minded agent. Han hjälpte mig till en chiropraktor när jag hade ryggskott på San Andres.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *