170410 Incheckning och utcheckning – något över det normala…

Vi hade ju betalat ca 40 USD för att marinan skulle hjälpa oss att checka ut ur Dominikanska Republiken. När Magnus gick upp till kontoret så fick han våra pass men själva ”dispachon” och tillståndet att gå vidare till Puerto Rico skulle vi få kl 17.  Nu vet vi ju hur det är med att passa tider här så vi tog det så där lagom lugnt.  Vi käkade lite och jag hade börjat plocka ihop på däck samtidigt som  Magnus stod och diskade när det kommer en trupp med herrar ut på bryggan. Jag tänker inte så mycket på det eftersom det är lördagseftermiddag och det kommer stora gäng med jämna mellanrum och hoppar på någon hyrmotorbåt. Det lite roliga med det är att de betalar förmodligen massor av pengar för att få glida med på båten men det finns inte så mycket plats att glida på för ingen vill åka ut bland de stora vågorna utanför revet. Alltså går man ut 2-300 meter från marinan och ankrar…. eller bara kör fram och tillbaka utanför marinan. Självklart med svinhög musik 🙂 Så när detta gäng dyker upp så tror jag att det är ett sådant gäng. Fast det är ju lite konstigt att de har en hund med sig. Och ännu mer konstigt när de alla kommer ut på vår ponton. De är alltså sex personer som står där och tittar på mig. 

”Har ni katt ombord?”

Ähhh, nä, tycker jag. Eftersom alla är civilklädda så har inte polletten trillat ned på mig ännu!

”Andra djur ombord?”

”Nääää” Nu fattar jag. Det är en knarkhund som de ska ha ombord! Detta är ett myndighetsbesök!

”Åh, välkommen ombord” ropar jag samtidigt som Magnus drar på sig en tröja till badbyxorna.

Den, vad jag tror så rätt unga hunden, är inte alls van vid båtar men efter mycket om och men så kommer hon ombord och ner i båten. Det första hon gör är att hoppa upp i vår säng och rumsterar om. 

Suck… jag som precis hade bytt till nya lakan. Kul med hundtassavtryck på vita lakan…

Alla kommer inte ner i sittbrunnen utan tre personer står fortfarande på däck vilket gör att vi får rätt go slagsida. Alla är otroligt vänliga och skojar med oss.

Den som pratar bra engelska förklarar att det är vi amerikaner som har bestämt att båten ska genomsökas av hund innan vi lämnar deras land och går till Puerto Rico. 

När jag förklarar att vi inte alls är amerikaner utan svenskar så skiner de upp. Vad trevligt tycker de! Men hur vågar vi segla med en sådan liten båt på de stora haven?

Jag protesterar och tycker inte alls vår båt är så liten. 

”Om det vore en stor båt, som ett hus, då skulle du ju ha en trädgård!” Tycker killen.

Ok båtvan kan man nog inte kalla honom, men jag ler och pekar på mina tre krukor under doghouset där det växer Basilika ,Aloe Vera och ett Bonsaiträd. 

”Uj, du har ju en trädgård! Men du har inget garage!” Nu ler han ännu större.

Jag öppnar akterruffen och förklarar att detta är vårt garage, med cyklar och allt. Samtidigt hoppar hunden in där och rotar omkring en bra stund

”Hm!” Fortsätter killen. Han ger sig inte. ”Men du har ju ingen pool”

”Jojomensan” Tycker jag och pekar på havet runt oss.  ”Världens största pool”

Då bryter han ut i ett skratt och ger sig. 

”OK, du har en stor båt. Men jag skulle aldrig åka ut på havet med den.”

Samtidigt kommer person nr sju ombord. 

Hundföraren for upp från sin plats och gör honnör och de förklarar att nu kommer ´the big boss´

Jag tar i hand och han frågar efter ägaren och jag pekar på Magnus som pratar med en annan kille nere i båten. Jag ser att Magnus till och med har framme vår båtstämpel och stämplar en massa papper. Kul att den kom till användning till annat än att stämpla böcker.

The big boss´går ner och förklarar myndigt för Magnus att det är han som är Kaptenen!

Magnus bara ler och svarar

”Vad kul! Det är jag också!”  Inte rätt svar….. Trots att Magnus faktiskt är kapten x 2. Men Magnus förstår såklart snabbt allvaret och ´the big boss´ blir nöjd med bemötandet och sedan förklarar han att vi kan åka. Detta helt utan mutor/gåvor. 

Vid det här laget är hela båten full med hundhår. Maken till hund att fälla. Men den var rätt söt. Vi tar farväl och hela gruppen går upp på bryggan. Två går därifrån men de övriga fem står kvar och börjar lossa våra tampar.

”Nej, nej, ropar jag. Vi behöver en liten stund till på oss!”

Magnus står fortfarande och diskar och tittar förvånat på mig.

Jag går fram på däck och förklarar att vi inte behöver någon hjälp för att gå.  Då förklarar ´the big boss´ i sin tur att de inte får lämna oss förrän de ser att vi verkligen åker. 

Jisses! Fem man en lördag kl 18 står och tittar på och väntar på att vi ska lämna kaj.

Fem minuter senare gör vi just det och killarna viftar och vinkar farväl och önskar oss trevlig tur!

Pust!!! Vi förstår fortfarande inte funktionen på alla killarna som var ombord och varför de var där. Men de var trevliga och det blir ett kul minne. Rätt skönt att de kunde komma alla på en gång så de 40 USD var väl investerade pengar måste jag säga.

Hundförare med mycket gullig, men hårig hund!

The big boss – kaptenen

Nästan hela vår avskedskommitté

Seglingen över till Puerto Rico och Ponce blev hyfsat behaglig. Sundet mellan de båda länderna är ökänt för stora och brytande vågor men vi hade inte mer än liten kuling en stund den andra natten. Annars gick det rätt bra men vi fick stötta med motorn en hel del för att klara vindvinkeln. Och nu är vi i alla fall på rätt ö – dit Lotta anländer på tisdag om en vecka. Låt gå för att vi är på fel sidan ön, men vi har som sagt en vecka på oss att lösa den lilla detaljen 🙂

Ca 42 timmar efter det att vi lämnat tuffade vi in i Ponce. Eftersom Puerto Rico tillhör USA så är detta lite speciellt. Vi har ju redan visum för 10 år eftersom vi fixade det i Panama men när man kommer in i landet så ska man OMEDELBART och BUMS ringa till immigration och tullen. Annars hotar de med böter på upp till 5 000 USD. Det är ju bara det att det är lite svårt att ringa om man inte har en fungerande mobiltelefon! Vi köpte ett kontantkort i Dominikanska Republiken som skulle innehålla 1 GB plus en massa telefontid. Och de lovade dyrt och heligt att det även skulle fungera i Puerto Rico. För det första så fick vi ingen data laddad på kortet men det märkte vi inte förrän vi hade lämnat den hamnen där vi köpt det.  För det andra så fungerar det inte här i Puerto Rico trots att vi laddade upp det en gång till innan vi lämnade Dominikanska Republiken. Marinan i Ponce lät oss lägga sig på deras tankbrygga så att Magnus kunde gå upp och ringa myndigheterna. Vi behövde ju tanka diesel också men det var det INTE tal om innan myndigheterna hade pratat med oss. Så jag stannade snällt i båten och väntade istället.. 

Customs skulle dyka upp inom en timme. Vilket de också gjorde. Två bilar med 5 beväpnade, uniformerade killar med en hund i släptåg kom ut på bryggan. Jag tänkte bara neeeej. Men till vår förvåning så tittade de knappt på oss utan gick till andra änden av bryggan och började med stort intresse undersöka en 25 fotars, öppen motorbåt. I TVÅ timmar höll de på med det. Och vi satt i vår båt och väntade snällt. När de packade ihop sig och var på väg därifrån så gick jag fram och försökte med ett vänligt ”kommer ni till oss sedan??”  Chefen för dem bad så mycket om ursäkt och berättade att de hade haft en riktigt skitvecka men nu hade han minsann ringt och bett att rätt personer skulle komma till oss. Alltså väntade vi lite till. Nu började vi fundera över om vi faktiskt skulle kunna hinna tanka diesel överhuvudtaget eftersom de stängde tankstationen 15:45. Vi hade ju trots allt lagt till strax innan 12….. 15:30 kommer dom. Fyra personer… två bastanta damer och två herrar. Alla med uniform och vapen. Men de ville absolut inte komma ombord utan stod kvar på kajen och pratade. Men de ville ha kopior på pass och registreringsbevis. Och de hade hundra frågor. Var hade vi varit de senaste månaderna? Hade vi varit i USA innan? hade vi frukt och grönt ombord? Framförallt var de intresserade om vi hade rom och cigarrer från Kuba. Något som vi kunde neka till, med gott samvete 🙂 Dessutom så blev vi informerade om att vi inte fick slänga några som helst sopor med saker i som inte kom från Puerto Rico…. Eller hur… Sedan har vi ju detta med kopian på registreringsbeviset. Som ni alla säkert vet så har vi svenskar inget registreringsbevis på våra båtar utan vi kör med Svenska Kryssarklubbens gula, handskrivna formulär som alltid fungerar. Men nu visade det sig att vi INTE hade någon kopia på detta och då ville de att vi skulle följa med till deras kontor för att kunna ta en kopia. Vi ville inte detta och frågade om det var ok att vi drog fram vår skrivare och skrev ut en kopia. ”Absolut” fick vi till svar. Det var bara det att när jag väl rivit fram skrivaren och kopplat upp den så var självklart den svarta patronen slut. (Svett!!!!)  Och dessutom så  hittade inte de patroner vi har i reserv!!! Så Magnus gick upp på marinakontoret och bad dem om en kopia. När han lämnat ifrån sig kopian och vi fått löfte om att vårt seglingstillstånd på mail inom två timmar så kom han ner i båten med mindre glada nyheter. Marinan ansåg att vi hade legat för länge på bryggan och ville därför fakturera oss för ett helt dygn… 48 USD.  SUUUUUUUUUCK!!!!

Magnus bet dock ihop och tillbaka upp till kontoret och fick efter viss hård förhandling ner priset till 25 USD med villkoret att vi skulle gå ut och ankra med en gång. Det är ett mumsig minutpris det! Då ville Magnus också såklart ha koden till wifi-nätverket. Eftersom vi trots allt betalat för en plats. Men nähä då!! Om vi inte låg vid en brygga så skulle vi inte ha någon wifi kod. Men som ni säkert förstår så ger inte Magnus upp här utan tar svängen inom restaurangen på vägen tillbaka och frågar om han kunde få låna lite ”internet”. Vilket damerna självklart säger ja till 🙂

Så efter fyra timmar vid en tankbrygga – utan att ha fått tanka, så går vi ut och ankrar. Kvällen är skön och vi är hungriga. Jag gör en stor sallad och bakar potatisklyftor med olivolja och rosmarin i ugnen medans Magnus grillar ett par köttbitar! Gott! Livet är gott och solnedgången är vacker! Strax efter maten upptäcker vi också att vi har fått vårt seglingstillstånd i mailen! Perfekt. Vi slappnar av och känner hur tröttheten börjar komma.

Trodde vi ja!!

”Vinden har vänt! konstaterar Magnus och jag sticker upp huvudet ur sittbrunnen där jag har gottat ner mig med några kuddar. Jag kan inte göra annat än att hålla med. Klockan är nästan 19:30 och det är mörkt, förutom månen som är på väg upp. ”kolla himlen därborta, det är helt svart” Suck… squall på väg. Men det behöver ju inte betyda något. Det blåser just nu, vid den här tiden väldigt mycket östligt och det är det vi har ankrat efter. Så när vinden vänder och blir västlig får vi problem .Vi hamnar på tok för nära en obebodd båt som ligger på boj. De som ligger på boj svajjar inte på samma sätt som vi som ligger på ankare. Tre sekunder senare är motorn startad och lanternorna är på. För att inte gå ihop med båten som ligger på boj måste Magnus köra framåt. Vi hoppas att det hela ska gå över och återgå till normalvind men icke. På med däckbelysning och pannlampa! Upp i spöregnet och svarta natten för att ta upp ankaret – vi och en annan båt måste flytta på oss. Med tanke på att vi är tre ankrade båtar mellan tre båtar på boj så är det ju typ, nästan alla båtar som måste flytta på sig!. Detta händer faktiskt inte särskilt ofta. Och för oss är det första gången vi får ankra om på detta sättet. Men när det gör det så funderar man faktiskt vad det är man håller på med. Som sagt det händer ju inte så ofta. Fast om jag får välja så behöver det ju inte hända direkt efter en 30 timmars segling när man vill sova lite. Efter två omankringsförsök i den luriga bottenmassan så har vi i alla fall fäste i andra änden av viken och bestämmer oss för att vi ligger bra.

Vi kryper ner i soffan och ser på lite film. Vi vill inte gå och lägga oss eftersom vi vill vara på säkra sidan att vi ligger bra. Den tredje ankrade båten, som inte behövde flytta på sig ligger närmast oss. Och han har inte kätting utan bara ankare med lina. Det innebär att han svajjar mycket fortare än vi när vinden vänder. Det blåser nästan ingenting och ska inte göra det heller så vi är rätt lugna. Efter en timme ser jag helt plötsligt grannbåtens mast genom köksfönstret. Inte bra…. Upp i mörkret igen. Den svaga vinden är nu östlig igen och vi ligger på ungefär på samma plats. Fast det gäller ju då inte vår kättinglöse granne. Han måste ha haft ute en hiskeligens massa lång ankarlina. Fast han hade ankrat först så han har företräde så det är bara att köra igång igen och dra av ryckdämparen från kättingen och nu lägger vi oss ännu längre ut. Skyddet är inte lika bra, fast vad ska vi göra, Men nu regnar det i alla fall inte. Upp med ankaret igen och i med ankaret igen. Vänta lite…. och sedan backa in det igen. Uj vad jag vill sova 🙂 Fast det hela kunde vara mycket värre så vi tycker inte det är så farligt. Som jag sa innan så händer detta faktiskt inte så ofta,  så det är bara att leva med det 🙂

Natten blev sedan lugn och vi sov gott och länge. Dagens plan är att äta en lååång frukost och sedan ge oss ut på den lilla stan och se vad den har att erbjuda för intressant 🙂

Bookmark the permalink.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *