170709 Påkörda och rätt möra

Att köpa kätting när man ligger för ankare är inte alltid det lättaste. När Magnus väl hittat affären med bästa pris så tog vi dingen in  till den närmaste bryggan. Först drogs 50 meter kätting ut och mättes upp.

Därefter lyftes allt upp i en kundvagn som vi efter viss övertalning lyckades baxa ner till dingen och ut på bryggan. Sedan så lyftes kättingen ner i dingen och ute på ankarplatsen så lyftes den upp på däck… Antar att ni börjar ana ett visst mönster på detta.

Den gamla kättingen, ja alltså den delen som inte låg i vattnet och höll fast oss med hjälp av ankaret lyftes i sin tur upp på däck från ankarboxen. Det fullkomligt drösslade rost från den. Vår lina på ca 40 meter som är splitsad i änden på kättingen skars av. Jag gick (läs lyfte) igenom hela kättingen och plockade bort de färgglada plastpluppar som sitter intryckta i kättingen. Plastplupparna berättar för mig hur många meter som vi släppt ur när vi ankrar. Jag fick ju inte tag i alla eftersom ett gäng fortfarande satt i kättingen som låg i vattnet. Därefter mätte jag upp (läs lyfte) den nya kättingen och tryckte i plastpluttarna på lagom avstånd. Det landade på att vi nu har markerat 20, 25, 30 och 35 meter. Egentligen skulle även 40 meter vara markerade men de plupparna åkte med när jag i visst upprört tillstånd slängde ett par meter av den gamla kättingen, precis när vi blivit påkörda. Men jag återkommer till det.

Med tre högar kätting förberedda på olika sätt så tog vi alltså upp ankaret. Eftersom ändå kroken skulle upp så bestämde vi oss för att fylla diesel och bensin samtidigt. Det är alltid skönt att vara fulltankade om det nu blir så att vi måste sticka härifrån på kort varsel.

Vi kapade bort de först 25 meterna av kättingen som var i riktigt bedrövligt skick. De sista 20 hade vi lovat bort till Silke. Egentligen kanske vi skulle ha behållit kättingen men vi vet inte riktigt vad vi skulle ha den till och det känns väldigt onödigt att segla runt på massa extra tyngd. Vi är ju inte direkt snabba redan som det är, menar jag….

Medan jag sakta tuffade in mot tankbryggan längst in i Le Marin så låg Magnus på alla fyra framme på däck och flyttade över ankaret med svirvel till den nya kättingen. På tankbryggan låg bara en segelbåt längst bak och vi blev inviftade att lägga oss nästan  i mitten. När väl dieseln var tankad så fick vi låna en kärra att lasta den rostiga kättingen på så att vi enkelt kunde gå och slänga den. Jag skulle precis börja plocka bort de resterande plastpluttarna när jag i ögonvrån såg något stort komma mot oss framifrån. En mega stor partykatamaran var på väg in för att tanka. Snabbt drog vi oss till ena änden av tankbryggan och gav därmed katamaranen löjligt mycket plats att glida in på. Synd bara att det inte räckte. Jag hade precis återgått till att leta plastpluttar bland rostig kätting och Magnus stod och tankade bensin till dingen i våra extra dunkar när jag insåg att katamaranen, som nu kom in framifrån i hög hastighet och skull glida förbi hela Nanny innan tilläggning, kom in alldeles för snävt. Det kunde ju vem som helst se!! Men inte killen som stod till rors för han fortsatte bara, trots mina protester. Magnus kom sprintande, eller snarare haltande, till min undsättning men det finns ju inte en chans i hela världen att vi kan trycka bort en 100 fotare från oss. Killen i katamaranen hade nu i alla fall börjat inse att det hela inte gick så bra och började backa ut. Men vinden tryckte in honom och Nanny fick agera fender mellan han och bryggan. Som tur var så hann vi dra upp vår solcell som sitter på justerbara ben ut på sidan på båten. Men själva benet hann vi inte rädda. Det drogs sakta med och hela fästet med skruvar och allt böjdes medan vi, förmodligen alldeles för högljutt och otrevligt skrek på kaptenen.

För att vara helt ärlig så drogs det också upp en låååång repa i hans gelcoat av benet men det var ju inte direkt vårt problem!

När katamaranen väl lyckats backa ut igen så lade de sig i väntläge och det verkade som om de ville att vi skulle flytta på oss. Inte en chans tänkte vi, i vårt upprörda tillstånd. Tjejen på macken sade också till oss att ligga kvar och slänga kätting och annat som vi hade blivit lovade att göra. Vi lastade den äckelrostiga kättingen på vagnen och jag marscherade argt iväg till sopstationen. Magnus kunde knappt gå eftersom han i spurten dragit upp en gammal skada i vaden som besvärat honom en hel del. En skada som var nästan läkt. Och tydligen var jag så upprörd att jag glömde plocka ut de sista plastpluttarna ur den gamla kättingen så de åkte all världens väg med resten. Men men… När jag kom tillbaka så hade i alla fall katamaranen lagt till utan att denna gång lyckas köra på eller trycka till någon eller något. Kaptenen var ganska ovillig till att ta på sig något överhuvud taget. Han lovade dock att stå för nytt material om vi visade honom kvittot efteråt. Vi protesterade och menade att det är inte själva kostnaden här som är problemet. Problemet är att få tag i delarna. Det kan ta oss flera dagar att lokalisera dem och få köpt dem. Efter  lite diskussion så gick han i alla fall med på att skaffa oss delarna och vi bytte kontaktuppgifter.

Märks det att jag fortfarande är upprörd kanske?? Jo, det är jag nog. Framförallt blev vi provocerade av hans attityd. Att han inte tyckte att det var så märkvärdigt att han kört på någon och han tyckte vi betett oss fel som försökte rädda undan solcell och annat. Vi är ju inte direkt så dumma att vi sätter en fot eller något emellan – men det är klart. Det vet ju inte han…. Fast han hade lika gärna kunna krossat jollen som låg förtöjd på utsidan eller dragit loss våra dävertar.

Vi lugnade trots allt ner oss och när Magnus tuffade ut mot ankarviken igen så fixade jag i alla plastpluttar på plats och lyfte ner den nya kättingen i kättingboxen.

Väl ankrade igen så tog det oss ett bra tag att komma i ordning och få tvätta bort alla rosflagor som fortfarande låg och drällde på däck. Vi ville ha bort dem så fort som möjligt eftersom de ger så vansinnigt irriterande rostfläckar vid minsta lilla regn.

Därefter sjönk vi ner i var sin ände av sittbrunnen. Sååå trötta och sååå möra. Tränigsvärken var ordentlig i ett par dagar efter kan jag lova. Massor av muskler som vi i vanliga fall inte använder gjorde sig påminda. Jag vill aldrig hålla på att lyfta kätting igen 🙂

Och sedan ska också i ärlighetens namn sägas att fransmannen verkligen hittade reservdelarna och Magnus kunde möta upp honom redan samma kväll och få dem. Att de sedan inte riktigt passade och att det tog Magnus ett par timmar extra att fixa, det är en annan femma. Solcellen sitter på plats och det blev nästan bara materiella skador. Magnus gör nu sitt bästa för att vila vaden i form.

Så, så var det med det!!  Nu är det heller inget som hindrar att vi jobbar bort alla rostränder från friborden som den gamla kättingen så snällt lämnat efter sig – vi väntar bara på att lusten ska falla på. hrm…

Annars så har vi det rätt trevligt. Silke ligger ju ankrad bredvid oss och hon hänger gärna med när det är dags att åka till land och handla eller annat. Alltid kul med sällskap. Och så fixas det ju på Nanny då. Just nu är vi inne i lackningsläge och det slipas och tvättas så det står det härliga till. Våra nedgångsluckor har varit försummade alldeles för länge så de har blivit nedslipade och ska nu få sig ett par lager lack.

Våra 12V fläktar med klämmor, så att de går att flytta på är vi nästan beroende av. Tyvärr håller inte klämmorna och plasten spricker så Magnus bygger nya efterhand och det blir fina klämmor eftersom de enda reservdelarna som hittades ombord var teak….

Sedan har vi också satt upp tältet på Nannys fördäck. Det ser verkligen inte klokt ut men det är väldigt bra. Förutom att det bli svalare i båten så kan vi också ha förluckan öppen om det inte tokblåser när det regnar. Och all luft som vi får ner i båten är välkommen. Dessutom är det väldigt skönt att kunna sitta i skuggan och vinden på fördäck under tältet. Faktum är att jag gör det nu, i skrivandets stund 🙂 Enda nackdelen är nog att vi seglar lite mer än annars och om det skulle börja blåsa på riktigt så får vi plocka ner det.

Igår var vi också ute en sväng och kostade till och med på oss att äta ute. Det var fantastiskt gott. Man beställde in det kött man ville ha och så kom de med en het sten och så fick man själv steka köttet så som man vill ha det. Kul med vaaaaaarmt! Svetten fullkomligt flödade på oss.

Det var nog allt för denna gången – hörs snart igen och hoppas att ni har det bra – var än ni är!